Inget nytt under solen: Stormakterna delar upp världen mellan sig

År 1494 gjorde Spanien och Portugal upp i den spanska småstaden Tordesillas om hur dom sinsemellan skulle dela upp världen. En linje drogs upp väster om Kap Verdeöarna. Spanien skulle få allt land väster om linjen och Portugal öster om linjen. Det mesta av Latinamerika blev Spaniens intressesfär medan den portugisiska intressesfären omfattade Afrika, Asien och Brasilien.

Till bakgrundshistorien hör påvliga beslut 1481 och 1493 som delat upp nyupptäckta områden mellan Spanien och Portugal. Tordesillasfördraget omförhandlades 1529 i Zaragoza. I Zaragozafördraget drogs ytterligare en linje, men nu i öster. På så sätt kom Filippinerna in under spanskt styre.

Av Lencer - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3194339

Resultatet blev att dom spanska besittningarna i Afrika och Asien (utom alltså Filippinerna) inte omfattade några större områden. Det fanns förvisso mindre områden i Afrika, som norra Marocko, dagens Västsahara och Ekvatorialguinea, som behärskades av Spanien. Men tyngdpunkten var Latinamerika (utom Brasilien). Dom viktigaste portugisiska besittningarna fanns mellan det spanska Latinamerika i väster och Filippinerna i öster. I Afrika var dagens Angola och Moçambique. I Asien handlade det om ett ganska stort antal enklaver i Indien, varav Goa var den största, Macao i Kina och Östtimor.

Även efter fördragen i Tordesillas och Zaragoza har stormakter ensidigt eller i samråd gjort försök att dela upp världen i intressesfärer. I Monroedoktrinen 1823 slog USA fast att Latinamerika tillhörde deras intressesfär. I den så kallade Molotov-Ribbentroppakten 1939 delade Sovjetunionen och Tyskland upp Östeuropa. Vid Jaltakonferensen 1945 delade andra världskrigets segermakter upp Europa.

Så Trumps och Putins pågående planer för Ukraina är inget nytt under solen. Men en tröst kan vara att varken Zaragozafördraget eller överenskommelsen i Jalta har överlevt.

Vladimir Putin som (vissa) vänsterdebattörers sängkamrat

För mer än 85 år sen började ledaren för det svenska Socialistiska partiet, Nils Flyg, att alltmer orientera sig mot sympatier för nazisterna och Tyskland. Det hela slutade med att partiet kom att uppfattas som en del av den nazistiska rörelsen. Hur kunde det gå så illa? Och finns något att lära av Flygs och SP:s resa?

Idag har kriget i Ukraina varit problematiskt för många i den svenska vänstern. Vänsterpartiet tog först, som enda parti i riksdagen, avstånd från svenskt vapenbistånd till Ukraina. Men en stark opinion i partiet tvingade partiledningen att göra ett lappkast och stödja förslaget. Motiveringen för att gå emot vapensändningar till Ukraina var att partiet under lång tid varit emot svensk vapenexport. Vänsterpartiet som del av svensk fredsrörelse gjorde, tyckte ledningen, det naturligt att ta avstånd från förslaget att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina. Det var ju när allt kommer omkring så, att det var i inledningen av första världskriget som frågan om hur man skulle agera i krigssituationen som ledde till splittringen i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Det svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildat 1917 tillhörde krigsmotståndarna. Så det fanns en stark ideologisk tradition i partiet.

Motståndet mot stöd till Ukraina har därefter framförallt funnits utanför Vänsterpartiet i dom mindre grupperingar som var arvtagare till 1960- och 1970-talens rika flora av grupper med partianspråk – den så kallade bokstavsvänstern. Men även andra inflytelserika debattörer har gett uttryck för liknande ståndpunkter. Man kan t ex nämna sociologen Göran Therborn som i en uppmärksammad artikel dagen före krigsutbrottet varnade för krigsentusiasmen som piskats upp av USA. Förra V-ledaren Gudrun Schyman krävde att Ukraina måste kompromissa och komma till förhandlingar med Ryssland. Stor uppmärksamhet fick också Kajsa Ekis Ekman som i tidningen ETC hävdat att en viktig källa till nyheter i svenska media om Ukraina var en nazistisk ukrainsk tidning.

Berättelsen om hur USA och Ukraina hotade Ryssland

Inom den övervintrande bokstavsvänstern kan Kommunistiska Partiet (f d KPML(r)) med tidningen Proletären och Sveriges Kommunistiska Parti (f d APK) exemplifiera. Båda grupperingarna tar avstånd från kriget och ansluter sig till bilden av Ryssland som angripare, även om det finns exempel på inlägg där Ryssland visserligen startat kriget men provocerats av USA, Nato och Ukraina.

Här är några belysande citat från Proletären och SKP:s hemsida:

USA och Nato är dock falska vänner som inte går att lita på. USA och de andra stormakterna i Nato – Storbritannien, Frankrike, Tyskland med flera – är inga försvarare av demokrati, fred eller nationella rättigheter. USA är världens största imperialistiska makt, som regelbundet avsätter regeringar som inte passar dess intressen.

Det behövs ingen djupgående undersökning för att förstå att kriget i Ukraina inte bara är ett krig mellan Ukraina och Ryssland, utan ett proxykrig mellan allierade stormakter i väst och Ryssland.

Det är en stormaktskonflikt som pågår på ukrainsk mark mellan makter som måste tvingas till ett förhandlingsbord. USA måste möta upp till fredsförhandlingar med Ryssland, om att Ukraina fortsatt ska vara neutralt.

Sverige och andra Natoländer motsätter sig nödvändiga fredsförhandlingar och hellre ser att kriget fortsätter ännu en tid. Det finns pengar för företagen att tjäna – såväl på vapenproduktion nu som återuppbyggnadsarbete.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Kuppregimen i Kiev har sedan 2014 fört ett blodigt inbördeskrig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk … I åtta år förde regimen i Kiev ett krig mot sin egen befolkning.

Det finns inte längre ens nyansskillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet vad gäller att skicka vapen till ett krigförande land … V har gång på gång visat att opportunismen alltid trumfar de gamla antiimperialistiska principerna … lika bra att återinföra det gamla k:et igen: VPK – Vänsterpartiet krigsivrarna.

Propagandan syftar till att omänskliggöra Ryssland och vittvätta Ukraina.

Även Ukraina själva är ansvariga för att krigshotet har upptrappats. De har, precis som Ryssland, nazistiska militära förband i sin försvarsmakt. Förband som under många år har terroriserat den ryska minoriteten i allmänhet och befolkningen i östra Ukraina i synnerhet.

Ett viktigt tema är förstås att man på alla sätt bör motarbeta krig, att det krävs förhandlingar och att alla parter måste kompromissa. Men detta tema är egentligen inte det dominerande. Det är en annan historia eller narrativ som man brukar säga nuförtiden. Så här går den berättelsen:

Det är USA och Nato som genom sin imperialistiska politik har drivit fram konflikten genom att dra in Ukraina i sin intressesfär. En lite mer neutral variant är den så kallade kålsuparteorin. Enligt den är det en stormaktskonflikt. Västmakterna och Ryssland slåss om intressesfärer, där även Ryssland har liknande intressen som USA.

Hela konflikten förvärras genom nazismen i Ukraina. Nazister styr vilken information som når väst. Propagandan syftar till att vittvätta Ukraina. Det finns nazistiska ukrainska militära förband som terroriserar den ryskspråkiga minoriteten. I åtta år har Ukraina fört ett krig mot den egna befolkningen. Det här temat ansluter tätt till samma argumentation som dom tyska nazisterna använde som förevändning för angreppen på Danzig, Polen och Tjeckoslovakien i andra världskrigets inledningsskede.

Den här berättelsen ansluter väl till den av den ryska regimen propagerade bilden. Som alla vet finns det alternativa bilder: Ryssland är en aggressiv imperialistisk stat som genomfört ett blodigt och olagligt anfall på ett grannland i syfte att erövra det. Hur kan det komma sig att dom här debattörerna i små grupper på yttersta vänsterkanten har gjort valet att ansluta sig till den ryska regimens bild, snarare än den västliga berättelsen?

Är dagens Ryssland Sovjetunionens arvtagare?

Min första tanke var att det var något slags fantomsmärtor. Dagens Ryssland uppfattades som en fortsättning av det socialistiska Sovjetunionen. Det vore då naturligt att man som vänstermänniska i första hand skulle lita på den ryska berättelsen. Men ju mer jag funderade i dessa termer, desto orimligare föreföll det. För det första kan man konstatera att på den tiden det begav sig på 60- och 70-talen var dom flesta som deltagit i dagens diskussion (om dom var födda då) motståndare till Sovjetunionen. Sovjet sågs som en byråkratisk diktatur, rentav en totalitär stat där man i praktiken sedan länge lämnat dom kommunistiska idealen bakom sig.

De som idag kallar sig Kommunistiska Partiet har sin grund i en utbrytning ur det maoistiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) 1970. För utbrytarna, dom så kallade r-arna stod det klart att Sovjetunionen hade urartat. KFML:s ”chefsideolog”, den uppsaliensiska ekonomhistorikern Bo Gustafsson kunde t ex skriva: ”Det förtryck som förekommer i det socialimperialistiska Sovjetunionen tar sig så extrema och terroristiska former, att det rationellt kan förklaras endast om det förekommer skarpa klassmotsättningar.” Den nya klass som vuxit fram och som nu stod mot arbetarklassen var byråkratin.

Annorlunda var det förvisso med dom som kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), men som när dom bröt sig ur VPK 1977 kallade sig Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det var VPK:s allt mer kritiska förhållningssätt till Sovjetunionen som ledde till att dom mer Moskvatrogna ”traditionalisterna” bröt sig ut och bildade APK. Det förekom dock även inom APK kritik mot terrorn under Stalin.

När vi betraktar Ryssland idag står det nog klart för alla att det inte är ett socialistiskt land vi ser. Trots en hel del Sovjetnostalgi och symbolik är det alldeles tydligt att det är ett kapitalistiskt system vi ser. Den ryska kapitalismen har dessutom en hel del obehagliga drag. Kapitalismen är i mycket oreglerad, vilket man vet leder till monopoliseringstendenser och brottslighet. Så kallade oligarker har gjort sig onödigt rika på privatisering av sovjetisk statlig egendom. Det framstår som om den sammanhållande faktor, som i Sovjet var partiet, numera är korruption. Fria media och rättsstat ligger i spillror. Oppositionella som har tur döms till orimliga fängelsestraff. Dom som har otur mördas.

Att som ”kommunist” försvara ett sådant system och känna en nedärvd lojalitet med det framstår, som det så talande uttrycks på norska ”et tankekors”. Och det är ett tankekors av en sådan dignitet att det är svårt att någotsånär intelligenta människor kan tro på det.

Men om det nu inte är så att det är fantomsmärtorna efter Sovjetunionen som är förklaringen till accepterandet av den ryska regimens berättelse om Ukraina-kriget, vad är det då? Jag tror att man snarare får söka sig till hatet mot USA och Nato, som förklaring än kärleken till det monster som en avgudad Sovjetunion förvandlats till.

Hur var det nu med Nils Flyg?

Nils Flyg

Vi återvänder till Nils Flyg. När det socialdemokratiska partiet 1917 uteslöt sitt eget ungdomsförbund anslöt sig Nils Flyg till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Partiet anslöt sig 1921 till den av ryssarna dominerade Kommunistiska Internationalen (Komintern). Under 1920-talet fanns en stark opposition inom det svenska partiet mot styrningen från Komintern. Under tumultartade former ledde oenigheten om Komintern till att majoriteten av partiet under ledning av Karl Kilbom och Nils Flyg 1929 uteslöts. På den tiden kunde det gå till så. Kilbom och Flyg bildade det Socialistiska Partiet, som hade ganska stora framgångar i val, åtminstone i jämförelse med det kvarvarande kommunistiska partiet, dom s k Sillénarna.

Det var med andra ord förhållandet till Sovjet som redan då var källa till oenigheten i rörelsen. Och kritiken växte, bl a som en följd av Stalintidens terror, krossandet av det antistalinistiska POUM under spanska inbördeskriget och den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentroppakten).

När världskriget bröt ut skrev Flyg: ”Det finns en grupp i svensk politik inför vilken varje hederlig människa måste känna enbart äckel och avsky. Det är de kommunistiska ledarna – garnityret i Kominterns svenska sektion.”

Under det finska vinterkriget var Flyg och det socialistiska partiet mycket aktiva för ett svenskt stöd till Finland mot det sovjetiska angreppet. Flyg och socialisterna började röna alltmer uppskattning från högerextrema och tyskvänliga kretsar. Den antijudiska tidningen Sverige Fritt skrev: ”Flyg är – i motsats till Kalle K[ilbom] – en ganska mystisk figur. I motsats till Kalle K. förefaller han dessutom vara en mycket begåvad karl med ganska utpräglat sinne för politiska realiteter … Vi skulle för vår del inte alls bli förvånade om vi en dag finge se den rörlige mannen dyka upp i ett alldeles nytt sammanhang på en alldeles ny front.”

På Socialistiska Partiets kongress 1941 talade Flyg:

Det sakförhållandet att kampen mot storfinansen föres under fanor som icke är våra, av soldater som är besjälade av en annan ideologi än den som är vår, det sakförhållandet att storfinansens aggressivaste motståndare med vapen i hand idag framförallt är tredje rikets, det nazistiska Tysklands trupper, förändrar icke en socialists inställning till storfinansen … den som vill kalla sig socialist … måste förstå att i den striden står inte ett socialistiskt parti neutralt, i den striden har vi att ta position mot storfinansen … Och vi har att önska: måtte de vapen som riktar sig mot storfinansens välde i Europa och i en morgondag i Amerika snarast krönas med seger.

Likt oskyldiga barn som successivt dras in i kriminella gäng sögs Flyg in i den tyskvänliga sfären. Han fick erbjudanden om en studieresa till Tyskland. Han försökte få ekonomiska bidrag av tyskarna till den krisande tidningen Folkets Dagblad. Det ordnades möten med svenska nazistledare som Birger Furugård.

Efter Nils Flygs död i januari 1943 anslöt sig flera svenska nazister till partiet. Bruna Gardet (ett svenskt SA och föregångare till Nordiska motståndsrörelsen) uppmanade sina medlemmar att gå med.

Historikern Håkan Blomqvist avslutar sin bok ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” (1999):

Hammaren blev kvar som partiets symbol men med motsatt innebörd mot den ursprungliga ”Hammaren krossar hakkorset” … Nu var det Tors hammare mot kommunism och judisk storfinans. Innan 1943 var till ända kunde ingen utomstående längre se någon betydelsefull skillnad mellan SSP och den klassiska nazismen.

Kampen mot kapitalismen, storfinansen och västmakterna parad med hatet mot den degenererade socialismen i Sovjetunionen ledde alltså Nils Flyg rakt i armarna på nazismen. På så sätt kan vi kanske lära oss av historien hur hatet mot den imperialism som USA och Nato står för har gett vissa (ett fåtal men dock några) aktörer inom vänstern Vladimir Putin som sängkamrat.

(r)-are i demonstration mot Nato. Bild från Proletären

Ett tips till Putin

En fråga som många ställt sig är hur Putins krig i Ukraina ska kunna avslutas. Putin själv har bundit sig vid masten. Att låta sig besegras av Ukraina är otänkbart. Ansiktsförlusten skulle vara total. Kriget var ju bara en specialoperation som skulle avslutas på några dagar. Ukraina skulle ”avnazifieras”. På det putinska ljugspråket betyder det att den ukrainska statsledningen skulle avsättas, drivas i exil eller avrättas. En quislingregim skulle snabbt tillsättas och Ukraina skulle bli ett ryskt lydrike.

Nu gick det ju inte så. Offensiven i norra delen av landet, som skulle nå Kiev körde snabbt fast. Nu ser det ut som om samma sak händer på åtminstone den norra delen av östfronten. Tiotusentals ryska soldater har dött eller försatts ur stridbart skick, varav åtminstone ett dussin generaler. Den ryska Svartahavsflottans stolthet ”RFS Moskva” sänktes av ukrainska robotar. Misslyckandena till sjöss och på marken har lett till att ryssarna istället har gått över till terrorbombning och hot om kärnvapen.

Någon seger för Putin som står i någon rimlig relation till insatserna är inte i sikte. En sådan nesa för Ryssland är otänkbar.

Flödet av vapen från väst, både från Nato-länder och alliansfria länder som Sverige tilltar. Åtminstone i den ryska propagandan får Ukraina också annan militär hjälp av väst, till exempel med underrättelser och utbildning. Om jag, Gud förbjude, vore Putin skulle jag försöka använda detta, och de massiva ekonomiska sanktionerna, som ett halmstrå.

Om Ryssland tvingas ge upp av ett Ukraina som i propagandan kan framställas som ombud för USA och Nato, är det ju en helt annan sak än att besegras av nazister och narkomaner i ett land som egentligen inte finns. En liten bit av ansiktet skulle kanske kunna behållas.

Herr Putin! Ge upp kriget i Ukraina. Låt gärna den lögnaktiga propagandamaskinen framställa det som om övermakten från USA, Nato och deras hejdukar blev övermäktig till och med för det stolta och ärorika Ryssland.

Framgångsrik manifestation för Ukraina i Skinnskatteberg

Ett hundrafemtiotal Skinnskattebergsbor samlades idag vid stationen för att manifestera för fred och solidaritet med Ukraina. Det var ett arrangemang av Vänsterpartiet med Socialdemokraterna i Skinnskatteberg, Riddarhyttans Socialdemokratiska förening, Liberalerna, Svenska kyrkan, PRO i Skinnskatteberg och PRO i Riddarhyttan som medarrangörer.

Det var tal av Sheila Imamovic Skog som kandiderar för V i höstens kommunalval, riksdagsledamoten Olle Thorell (S), Gabriel Andersson, fullmäktigekandidat för L, Lars Andersson, ordförande i PRO Riddarhyttan, kassör i S-föreningen i Riddarhyttan och redaktör för tidskriften Periferi, Henry Bäck, medlem i Vänsterpartiet.

För musiken svarade "Halva mänskligheten", som beskriver sig som "rövarband och nyproggorkester" samt PRO Riddarhyttans kör "Hyttpiporna". Lokala konstnärer ställde ut och tavlor såldes där pengarna gick till olika insamlingar för Ukraina.

Manifestation vid Skinnskattebergs station (Bild Gabriel Andersson)

Hyttpiporna

Halva mänskligheten

Sheila

Fredsmanifestation för Ukraina 30 april

 

Minister Ygeman bjuder med armbågen

Herr minister

Den ryska krigsmaskinen håller på att bomba Ukraina tillbaka till stenåldern. Målet är att krossa den spirande ukrainska demokratin och installera en av Putin godkänd landsförrädarregim. Kvinnor och barn och icke vapenföra män flyr för livet. Det finns prognoser som pekar på att 12 miljoner kommer att fly. Det är en fjärdedel av landets befolkning.

Grannländerna i väster, Polen, Ungern och Slovakien, som sedan flyktingvågen 2015 vägrat ta emot flyktingar öppnar sig nu för de ukrainska flyende. Det utlänningsfientliga Danmark tar emot och överväger att inte plundra de flyende på värdeföremål och inte ens deportera dem till Afrika. Entusiasmen att hjälpa till sprider sig i den svenska befolkningen. Till och med Sverigedemokraterna välkomnar de ukrainska kvinnorna och deras barn. ”De är ju riktiga flyktingar” enligt ledande sverigedemokrater.

Men då står han där. Som en uttryckslös trästock. Minister Ygeman (S): ”Vi ska förstås ta emot ukrainska flyktingar, men egentligen gjorde vi ju vårt och mer därtill 2015. Nu måste andra länder i EU ta sitt ansvar.”

Nu råkar det vara så, att ukrainska medborgare har en annan rättslig ställning än de syrier och andra som kom hit då. Detta i kraft av 90 dagars visumfrihet och i kraft av massflyktdirektivet som inte kräver asylprövning. Så hur ska Ygeman bära sig åt för att hejda flyktingströmmen från Ukraina. Ja, han får ta till det gamla tricket att bjuda med armbågen.

Kommer de hit så får de räkna med att bo i tält eller i bästa fall i lagerlokaler. Och för att registrera sig får de köa som på Systemet en midsommarafton. Och registreras ska de. Det kan ju smita sig in både terrorister och gangsters bland barnen och deras mammor.

Minister Ygeman kan verkligen konsten att hälsa välkommen. 

Fritt Ukraina! Ned med krigsgalningen i Kreml!

 

Nasseanstucken moderat hack i häl på Tyska kyrkan

N-ff!

Den märkvärdiga grotta i Gunnilboskogarna som även toppade mest-lästa-listan i juli ligger kvar, men hotas av augusti månads bubblare. Det handlar om Moderaternas gruppledare i Skinnskatteberg Bo Öberg som i ett blogginlägg hyllar nazistiska frivilligkrigare i Ukraina. Sett tillsammans med nummer sju på listan, där de lokala moderaterna med bestämdhet hävdar att det var Sovjetunionen som startade andra världskriget rycker denne lokale lill-führer i kampen mot världskommunismen tveklöst upp i listtoppen.

Antal besökare var i augusti 250 (531 i juli). Av dessa var 144 (396) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,74 (1,84) och genomsnittlig tid per besök var 81 (68) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA och Finland. Ströbesökarna kom från Irland och Tyskland.

De tio mest visade inläggen i augusti:

1	Tyska kyrkan i Gunnilbo (1:a)
2	Skinnskattebergsmoderat hyllar nazister (ny)
3	Sverigedemokraterna och Folkpartiet säger nej till... (3:a)
4	Strövtåg: De galna grevarna (4:a)
5	Åter till mitten (9:a)
6	Kommunal regnbågsflaggning: Stolthet eller skam (ny)
7	Moderaterna i Skinnskatteberg väljer sida i världs... (ny)
8	Ensamkommande flyktingbarn på Karmansbo herrgård (5:a)
9	Wallboardfabriken: Ett drama i två akter (ny)
10	Strövtåg: Kolsvas röda grus (ny)

Skinnskattebergsmoderat hyllar nazister

Så här skriver Moderaternas ledare i Skinnskatteberg Bo Öberg på sin blogg:

EU och där igenom också Sverige, måste underlätta för människor som vill ansluta sig till Ukrainas militära styrkor och sluta baktala de som med vapen i hand vill hjälpa till att försvara Ukraina mot Ryssland och dess Ukrainska medlöpares anfallskrig.

Nazister frivilliga i Ukraina

Det här märket kallas Varghaken. Det är en nazistisk symbol. Högsta Domstolen konstaterade 1998 att användning av varghaken kan vara straffbar som hets mot folkgrupp. Här används märket som symbol för den ukrainska Azov-bataljonen. Det är en paramilitär gruppering för frivilliga soldater. Här finns ultranationalister, högerextremister och nazister som öppet förespråkar vit makt och antisemitism. I bataljonen finns också frivilliga från andra länder, också från Sverige.

Befälhavare är nazisten Andrij Biletski som också leder nazistiska Socialnationalistiska församlingen och dess paramilitära gren Ukrainska patrioter, som har som mål bl a att sexuella perversioner och kontakter mellan raserna ska bestraffas.

Den svenske nazisten Mikael Skillt från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen var den förste svensk som anslöt sig till Azovbataljonen. I en intervju med Expressen sa han: ”Jag tror på segregation. Den biologiska mångfalden är beroende av segregation. I största möjliga mån ska man hållas segregerade.”

När den förste svenske frivillige stupade skrev organisationen ”Svenska Ukrainafrivilliga” som startats av Svenskarnas parti på nätet: ”Vi ses i Valhall! Vila i frid kamrat.”

Lokal M-ledare försvarar nazister

Bo Öberg är ledare för Moderaterna i Skinnskatteberg. Han har tidigare utmärkt sig genom att bland annat göra gällande att det var Sovjetunionen som startade andra världskriget (Läs här). I sin blogg har han stött de svenska ukrainafrivilliga. Det är en skam att ett svenskt demokratiskt parti som företrädare har en person som torgför fascistoida åsikter.

Krims olagliga omröstning

Torsdagen den 18 september genomförs i Skottland en folkomröstning med frågan om Skottland ska lämna Förenade Kungariket och bilda en självständig stat. Folkomröstningen följer av en överenskommelse mellan de skotska och de brittiska regeringarna och har därefter beslutats av det skotska parlamentet. Det katalanska parlamentet beslöt i september 2012 om en resolution där man uttalade att det katalanska folket har rätt att i fria och demokratiska former besluta om sin kollektiva framtid och regeringen uppmanas att anordna en folkomröstning i frågan om självständighet för Katalonien.

Den spanska regeringen har avvisat en sådan omröstning. Den spanska konstitutionen, menar man, föreställer sig ingenting annat än en enad spansk stat och att folkomröstningar som påverkar Spanien måste hållas i hela Spanien. De katalanska politikerna hotas av drakoniska åtgärder. När Baskien 2005 förvägrades att anordna en liknande omröstning sa den spanska regeringen att baskiska ledare skulle kunna kastas i fängelse om de gick vidare och trots förbudet anordnade en folkomröstning.

I den nu aktuella Krimkrisen har det regionala parlamentet som under kuppartade former övertagits av proryska krafter beslutat att i mars ordna en folkomröstning om Krims statstillhörighet. Alternativet är förstås att Krim skulle lämna Ukraina och istället ingå i Ryssland. Ukraina regering har betecknat beslutet om folkomröstning som olagligt.

I historien finns otaliga exempel på den här typen av folkomröstningar. I nästintill alla fall där en region eller en delstat strävat efter utträde ur den enhetsstat eller federation som den ingår i har det ordnats folkomröstningar. Upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 är inget undantag. Den svenska riksdagen krävde en norsk folkomröstning för en upplösning av unionen. I omröstningen som hölls i augusti 1905 blev det en imponerande majoritet (99,95 procent) för att unionen skulle upphöra. Beslutet följdes av förhandlingar samtidigt som det var på vippen att det skulle bli krig, men i september enades man och följande månad erkände den svenska riksdagen Norge och den svenska kungen abdikerade från den norska tronen.

Det amerikanska inbördeskriget föregicks av folkomröstningar om utträde ur unionen i Texas, Virginia och Tennessee. I april 1933 hölls en omröstning i delstaten West Australia om utträde ur den australiensiska federationen. Ja-sidan vann och kravet skickades till det brittiska parlamentet i London som beslöt att avvisa kravet eftersom det kom från en delstat och inte från hela federationen. I Quebec hölls 1995 en omröstning om utträde ut Canada. Nej-sidan vann knappt i omröstningen.

Det finns en omfattande diskussion om det är lagligt att delar av en stat kan utträda för att bilda en ny oberoende stat eller för att ingå i en annan stat. Inte minst har diskussionen kommit upp i samband med Krimkrisen.

Rätt till självbestämmande

I internationell rätt finns det två konkurrerande principer: Den ena är rätten till självbestämmande som innebär att alla folk har rätt att fritt bestämma om sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Men denna princip som finns redan i FN-stadgan konkurrerar med staternas rätt till territoriell integritet. Om inte staternas gränser är skyddade riskerar hela det internationella systemet att förfalla till anarki.

Det visar sig att i denna konkurrens är det den senare principen – staternas rätt till territoriell integritet – som drar det längsta strået. I uttolkningar av FN-stadgan hävdas att kort uttryckt demokratiska stater har rätt till territoriell integritet, och att de sålunda är skyddade mot utbrytningar. Canadas högsta domstol slår i ett uttalande i anslutning till Quebecs självständighetssträvanden 1998 fast att principen om självbestämmande som skäl för utbrytning bara är tillämplig för folk under kolonialt styre eller under främmande ockupation. Så länge folk meningsfullt kan utöva självbestämmandet inom en existerande stat finns det ingen rätt till ensidigt beslutat utträde.

Hur bestämmer man folkets vilja?

En andra fråga är hur man ska avgöra vad folket vill? Vill de utträda ur den stat de tillhör för att bilda en ny stat eller för att integreras i en annan stat? Det anses ofta att en folkomröstning är det naturliga sättet att besvara frågan. Bland annat framhålls det i samma uttalande av Canadas högsta domstol. En vanlig uppfattning är dock att man måste ställa särskilda krav på en sådan folkomröstning. Det ska förstås finnas en allmän rösträtt och omröstningen ska ske under säkra former. Många tycker också att man bör kräva en kvalificerad majoritet. Det räcker inte med 51 procent. Särskilt viktigt är det också hur folkomröstningsfrågan formuleras. Det är från svenska folkomröstningar i andra frågor (t ex kärnkraftomröstningen 1980) känt att man kan manipulera omröstningsresultat genom hur man ställer frågan.

Det mest praktfulla historiska exemplet är väl folkomröstningen i Österrike 1938 om anslutning till Hitlertyskland (Här gällde det förstås inte en utbrytning ur den österrikiska staten utan en total nedläggning av denna stat). Valsedelns utformning styrde väljarna att rösta ja. Till saken hör ju också uttalade militära hot från Tysklands sida, som gör att omröstningsprocedurens demokratiska kvalitet hotades. Här kan man direkt jämföra med Krimkrisen, där ju främmande makts (Rysslands) militär finns på plats och de facto ockuperar Krim.

Godkännande från den stat som delas

Det är sällsynt att staters konstitution, även federala staters, medger regioners eller delstaters utträde. I de få fall där ett sådant utträde regleras i konstitutionen kan man säga, att om konstitutionens procedurer följs, så har utbrytningen fått ett godkännande. Men även i andra fall kan man ge sitt godkännande: Jämför t ex med den skotska frågan, där man enats om att genomföra självständighetsomröstningen. Man kan faktiskt också jämföra med 1905 års svensk-norska unionsupplösning, där den svenska riksdagen krävde en folkomröstning i Norge för att föra frågan vidare.

Canadas högsta domstol menade att ensidigt utträde av en provins inte var möjligt enligt Canadas konstitution, men om en folkomröstning skulle besluta om självständighet för Quebec skulle resten av Canada inte ha någon grund att neka Quebecs regering att driva frågan vidare.

När det gäller Krimfrågan så kan man hänvisa till artikel 73 i Ukrainas konstitution där det framgår att förändringar av Ukrainas territorium endast kan lösas genom en all-ukrainsk folkomröstning. Sett i det perspektivet finns det inget stöd för Krims övergång till Ryssland efter en folkomröstning som genomförts bara på Krim.

Skulle Krims utträde vara lagligt?

Diskussionen om utträdesrätten kokar ned till hur man svarar på tre frågor:

(1) Kan principen om nationell självbestämmanderätt motivera ett utträde ur Ukraina?

(2) Går det att garantera en rättvis procedur för en folkomröstning på Krim?

(3) Kommer Ukraina att medge att Krim utträder?

När det gäller den första frågan kan man nog slå fast att Krim inte är en ukrainsk koloni och att Krim inte är militärt ockuperat av Ukraina. Svaret på den första frågan skulle då vara nej. Krim har inte rätt att lämna Ukraina. Mot detta kan invändas att det finns uppenbara brister i Ukrainas demokrati, vilket inte gör svaret lika självklart.

På den andra frågan finns det all anledning att misstänka att omröstningens frågeställning och omröstningens genomförande påverkas av att Ryssland de facto ockuperar Krim. Legitimiteten hos det lokala parlament som beslutat om omröstningen kan också betvivlas. Här lutar det väl snarast åt ett nej.

På den tredje frågan är svaret med största sannolikhet nej. Ukrainas författning medger inga förändringar av territoriet annat än efter en folkomröstning i hela Ukraina och det verkar inte troligt att man genom den tilltänkta folkomröstningen på ett övertygande sätt kan visa Krim-bornas verkliga vilja.

Om man tillämpar de kriterier som framkommit i den historiska diskussionen om rätten att dela stater och folkomröstningars roll i sammanhanget, lutar det sammantaget åt att försöken att med hjälp av en folkomröstning bryta ut Krim för att istället ingå i Ryssland är olagliga.

Att läsa:

Pavković, Aleksandar & Radan, Peter (red.) (2011). The Ashgate research companion to secession. Farnham: Ashgate

Vedung, Evert (1971). Unionsdebatten 1905: en jämförelse mellan argumenteringen i Sverige och Norge. Diss. Uppsala : Uppsala universitet

Gangsterrepubliken talar

T4 Ett av 26 skäl som traditionellt använts som förevändning att starta krig

T4: Protection of nationals in foreign territory. When T4 is used … the objective is … to rescue one’s nationals that are in danger in a foreign country. Sometimes … this threat is caused by a breakdown of law and order.

Kjell Goldmann (1971) International norms and war between states

Tyskarnas öde i denna stat [Polen] var förskräckligt…Hur skulle en stormakt som Tyskland förväntas åse hur ett mycket underlägset folk och en mycket underlägsen stat behandlade tyskar illa i dessa territorier? …ett sannskyldigt martyrskap inleddes för våra tyska bröder i Polen…

Adolf Hitler i ”Danzigtalet” 19/9 1939

Bland de förtryckta minoriteterna i denna stat [Tjeckoslovakien] finns också tre och en halv miljon tyskar … den allsmäktige har inte skapat dem så att den konstruktion som åstadkoms i Versaille skulle lämna dem på nåd och onåd i händerna på en främmande makt som de hatar … Sudettyskarnas elände trotsar all beskrivning. Man vill utplåna dem … de förtrycks och förnedras på ett aldrig tidigare skådat sätt … om dessa plågade varelser inte kan få varken rättvisa eller hjälp av egen kraft, kan de få båda av oss.

Adolf Hitler 12/9 1938

Med anledning av den extraordinära situation som har uppstått i Ukraina, hotet mot ryska federationens

medborgare, våra landsmän och personalen i den militära kontingent av ryska federationens väpnade styrkor som i enlighet med internationellt avtal är posterade på Ukrainas territorium… hemställer jag till federationsrådet … att få använda ryska federationens väpnade styrkor på Ukrainas territorium…

Vladimir Putin i framställning 1 mars 2014

Gatans parlament när demokratin ger fel resultat

Det självständiga Ukrainas politik är en komplicerad och svåröverskådlig historia. Det är dock uppenbart att en viktig skiljelinje går mellan dem som vill orientera Ukraina västerut och de mer Rysslandsvänliga grupperingarna. I presidentvalet 2004 förklarades först de ryssvänligas kandidat Viktor Janukovitj som segrare. Omedelbart kom beskyllningar om valfusk som underströks av omfattande demonstrationer. Händelseförloppet som kom att kallas ”den orangea revolutionen” ledde så småningom till omval som nu vanns av ”västsidans” Viktor Jusjtjenko. I nästa presidentval 2010 var det återigen ”östsidans” Janukovitj tur.

Såhär har makten böljat fram och tillbaka mellan ”öst” och ”väst” både på presidentposten och i parlamentsvalen. På grund av en långtgående partisplittring har olika koalitioner och samarbetsrelationer kunnat avlösa varandra och det har inte varit självklart att regeringsmakten alltid hamnat i samma händer som presidentposten. Den komplicerade utvecklingen har ackompanjerats av beskyllningar om valfusk och korruption.

De båda sidorna i den ukrainska politiken har tydliga geografiska tyngdpunkter. Östsidan har sin bas i de östra och södra delarna av landet medan västsidan dominerar i norr och väster. Det är också tydligt att västsidan har en urban tyngdpunkt inte minst med huvudstaden Kiev. Partisystemet har tydligt regionaliserats.

Den aktuella politiska krisen i Ukraina handlar direkt om kärnfrågan – åt vilket håll landet ska orienteras: ska man söka fördjupade relationer med EU, på sikt med medlemskap som mål; eller ska förbindelserna med Ryssland utvecklas med politisk och ekonomisk integration i länderna som en gång var Sovjetunionen som mål?

I svenska och västeuropeiska media och i opinionen är det tydligt var sympatierna ligger: Den ”orangea” sidan står för västerländskhet, ekonomisk och demokratisk utveckling och bygger på en utbildad urban medelklass av västeuropeiskt snitt. Östsidan står för en riggad demokrati, korruption, oligarkvälde och beroende av ett alltmer imperialistiskt Ryssland. De orangeas krav att den ryssorienterade presidenten ska tvingas avgå väcker allmän sympati i väst.  Att denne faktiskt är vald i ett demokratiskt val är ett problem i sammanhanget, som man försöker hantera genom beskyllningar om korruption och fiffel.

Majdan Nezalezjnosti i Kiev

Störtandet av Egyptens islamister
Den aktuella politiska utvecklingen i åtminstone ett par andra länder visar på intressanta paralleller. I Egypten ledde revolutionen till att den egenmäktige och USA-allierade presidenten Hosni Mubarak tvingades bort från makten. I presidentvalet 2012 var huvudkandidaterna flygvapengeneralen Ahmad Shafiq som allmänt förknippades med den gamla regimen och muslimska brödraskapets Muhammad Mursi. Mursi vann och valdes till president. Också i valen till parlamentet segrade islamistiska grupper från det relativt moderata muslimska brödraskapets politiska gren till mer hardcore islamistiska partier. Liberala, socialistiska och västorienterade partier reducerades till en liten minoritet.

Mursi och brödraskapet agerade för att stärka sin maktställning, vilket ledde till folkliga protester. Efter massprotester som visade stora likheter med den revolution som en gång störtade Mubarak ingrep militären och avsatte Mursi. Proteströrelsen var i mycket en urban och sekulär rörelse. Likheterna med Ukraina är slående: En i demokratiska val tillsatt president tvingas att avgå efter massprotester med bas i storstäderna och en västorienterad sekulär medelklass.

Tahrir-torget i Kairo

Gulskjortor och rödskjortor

Det tredje exemplet är Thailand. Den före detta polisen Thaksin Shinawatra som gjort sig en förmögenhet i mediabranschen och som 2001 utsågs till premiärminister avsattes genom en statskupp 2006 efter beskyllningar om korruption och skattefusk. Hans parti stödde sig framförallt på röster från landsbygden medan mer moderniserade grupper i Bangkok var mer kritiska. Framgångarna för Shinawatra byggde på löften att bygga ut välfärden i landets fattiga delar.

Efter militärkuppen 2006 gick Shinawatra i exil. Ett försök att komma tillbaka 2008 misslyckades och han tvangs ånyo i exil. Vid valet 2011 vann ett parti under ledning av Yingluck Shinawatra, som av en händelse är Thaksins syster, en jordskredsseger och hon utsågs till premiärminister.

Under åren 2008 till 2010 var det flera politiska kriser ackompanjerade av våldsamma protester framförallt i Bangkok. Stridigheterna stod mellan ”rödskjortorna” – Thaksins anhängare – och ”gulskjortorna” – motståndarna.

Yingluck betraktades allmänt och i synnerhet bland de gulskjortade som en bulvan för brodern, som ansågs som den som i verkligheten styrde landet. Gulskjorteprotesterna återuppstod och just nu rasar en förbittrad och våldsam kamp med syfte att störta regeringen. Regeringen har för att lösa upp krisen utlyst nyval och oppositionen som inte ser någon möjlighet att vinna valet försöker sabotera det och uttalar sig uttryckligen mot demokratin, som man anser gjort det möjligt för Shinawatra att med reformpolitik ”köpa” rösterna från en obildad och för demokrati omogen majoritet.

Gulskjortor i Bangkok. Bild från DN.

Det blev fel med demokratin

I alla de här tre fallen – Ukraina, Egypten och Thailand – har demokratin lett fram till fel resultat; åtminstone som en urban relativt västerniserad och utbildad medelklass ser saken. Fattiga och obildade grupper på landsbygden har röstat fram regimer som man ser som motbjudande: Rysslands-/Sovjetimperialistisk nostalgi, islamism, korruption. Vilka slutsatser kan man dra av de här tre fallen?

Ukrainas orangea, Egyptens medelklass och militär, Thailands gulskjortor har i praktiken dragit slutsatsen att när man inte kan besegra den oönskade regimen i val, så får man ta till våld i olika omfattning. Om man kan förneka regimens demokratiska legitimitet så underlättas användandet av odemokratiska metoder: regimen har inte på hederlig väg vunnit majoriteten utan genom valfusk, korruption och direkta eller indirekta röstköp. Att helt förneka de demokratiska institutionerna är mer ovanligt. Man menar att man är demokratisk, men att motståndarna vunnit makten på odemokratiskt sätt. Den thailändska gula oppositionen är i detta avseende lite avvikande genom sitt avståndstagande från den allmänna rösträtten.

Det är svårt att se några formellt-institutionella förändringar som skulle ha omintetgjort den olyckliga utvecklingen. Det gäller åtminstone om man inte ska rucka alltför mycket på principer om hemliga val med allmän och lika rösträtt. Möjligen kan förbättringar av valadministrationen och övervakningen av valen ge ett positivt bidrag. Det är inte uteslutet att oegentligheter har förekommit och bidragit till de valresultat som de västorienterade grupperna skyr.

Fattig majoritet i politiskt vakuum

En grundläggande förutsättning för att Ukrainas östorienterade krafter, Egyptens islamister och Thailands Shinawatra har kunnat få makten på demokratisk väg är de djupgående socioekonomiska och kulturella skillnaderna i länderna. Det har blivit avgrunder i levnadsstandard och livsstil och det är de fattiga, outbildade utanför storstäderna som utgör flertalet i befolkningen. Det i ett västeuropeiskt perspektiv naturliga i en sådan situation är att vänsterorienterade partier – kommunister, socialister, socialdemokrater – skulle ta på sig uppgiften att organisera och företräda den fattiga majoriteten. Detta har i huvudsak inte hänt i Ukraina. Egypten och Thailand.

1952 förbjöd regeringen det thailändska kommunistpartiet tillsammans med en fackförening som partiet kontrollerade. Under 1960-talet utkämpades ett inbördeskrig mellan kommunistpartiet och regimen. Kriget pågick ända till 1980-talet men tidigt under 1990-talet försvann partiet helt från den politiska scenen. Kommunisterna hade sitt främsta stöd i samma delar av landet som Thaksin senare. Under den här perioden från 60-talet till 80-talet bekämpade myndigheterna också aktivt andra vänsterorienterade rörelser. Många bedömare har pekat på att Thaksin Shinawatra med sin populistiska politik har försökt exploatera de intressen som lämnats i ett politiskt vakuum sedan vänstern på olika sätt nedlagts.

I Egypten orienterade sig den gamla regimen ursprungligen mot Sovjet och östblocket. I början av 1960-talet skapade Gamal Abdel Nasser Arabiska socialistunionen som enda tillåtna parti. Nassers efterträdare omorienterade landet och politiken, men allt motstånd mot regimen kom från muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper. Socialismen förknippades alltför mycket med regimen. I valen efter den egyptiska revolutionen har vänstergrupper uppnått mycket blygsamma resultat.

Också i Ukraina har vänstern, speciellt kommunisterna, förstås förknippats med den gamla regimen. Inte heller här har socialisterna och kommunisterna haft några större framgångar i val. Ukrainska bedömare menar att partierna i landet framförallt utmärks av avsaknaden av ideologisk förankring. Det handlar mer om mer eller mindre framgångsrika politiska entreprenörer.

Ett gemensamt drag för de tre krisländerna är att det som borde vara en naturlig uppgift för vänsterpartier – att organisera och företräda intressena hos den fattiga majoriteten – av olika skäl har överlåtits till politiska mer eller mindre populistiska politiska entreprenörer och i Egypten religiösa grupperingar. Bakomliggande orsaker kan i alla tre fallen sökas i historien: i Egypten och Ukraina kopplas vänstern samman med en krossad ancien régime och i Thailand har tidigare regimer effektivt slagit ned vänstern.