fredag 26 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
Sverige är inte Iran
Efterbörden till presidentvalet i Iran har varit blodig. Gatorna i Teheran har fyllts av tusentals, kanske miljoner demonstranter som protesterat mot ett valresultat som de menar är tillverkat av den konservativa prästregimen. Protesterna har mötts med dödligt våld.
Händelserna i Teheran ställer en rad frågor på dagordningen. En del av dessa har relevans också utanför Iran. Kanske till och med i svensk politik.
Valprocessens integritet måste försvaras
Under senare år har vi sett hur valresultat inte accepterats av oppositioner. Massprotester som uttrycker detta icke-godkännande har förekommit i många olika länder och ofta följt liknande mönster: I före detta sovjetrepubliker, i Thailand, i Zimbabwe och nu i Iran. Det enda moraliskt godtagbara skälet att på detta sätt försöka kasta ett valresultat över ända är att förneka dess legitimitet. Det som ser ut som ett valresultat är inte ett resultat av väljarnas val utan en produkt av fusk. Troligen har det i de aktuella fallen också varit så. Men något bra sätt att veta det finns inte. Själva affärsidén med valfusk är ju att det ska vara fördolt.
När valprocedurer på det här sättet förkastas, kunde man lika gärna ha hoppat över dem och låtit ledarurvalet avgöras av andra maktförhållanden. Ytterst kommer det då att handla om tillgång till våldsresurser. Det är oroväckande att valprocesser kommit att bli fiktiva i många länder. Det har hittills oftast handlat om icke-västliga stater. Men väst är inte immunt mot fusk, felaktigheter och tvivelaktigheter. Vi minns ”the Florida recount” i 2000 års amerikanska presidentval! Till och med i det senaste svenska valet till Europaparlamentet har felaktigheter rapporterats. Vanligast har varit att uppstickarpartiers valsedlar ”försvunnit” ur vallokalerna.
Medborgarna måste tro på staten
Ytterst handlar det om regimens legitimitet. Statsmaktens slutgiltiga maktmedel är tillgången till våldsresurser. Problemet är att våldsresurserna är som guldmyntfoten. På sedlarna var det tryckt ”Riksbanken inlöser denna sedel i guld”. Det gick bra när enstaka undersåtar ville lösa in sina sedlar, men om många eller alla hade försökt skulle guldreserven inte räcka till och systemet skulle fallera. Enstaka lagöverträdare och utmanare kan statens monopol på utövande av fysiskt våld hantera, men det blir för dyrt om många eller alla utmanar makten. Guldmyntfoten och statsmakten måste vila på en annan grund. En grund av förtroende, eller socialt kapital om man så vill.
Det är många makthavare vars handlande eroderar denna auktoritetens grund. Aktuella exempel från väst är parlamentsledamöter som överutnyttjar förmåner. Brittiska parlamentsledamöter har låtit staten betala privata utsvävningar, ja till och med deras egen kommunalskatt. Svenska riksdagsledamöter har låtit släkten flytta in i av riksdagen tillhandahållna övernattningslägenheter i huvudstaden.
Att hålla folket på mattan utan våld
Troligen har det fuskats i det iranska presidentvalet. Det har till och med prästerna medgett. Men det hade inte någon inverkan på slutresultatet, påstår man. Det obehagliga är att de kan ha rätt. Det kan vara så att väljarmajoriteten är reaktionär och religiös. Väljarmajoriteten kan vara manipulerad av fattigdom, brist på utbildning, hotelser och prästerlig auktoritet. Det är vad maktforskarna brukar kalla maktens tredje ansikte. Människors världsbild har styrts dithän att de inte tror sig ha rätt att kräva förändringar. Ja, till och med dithän att det inte finns något behov av förändringar.
I Iran handlar det om ett religiöst mörker. I Thailand stödde den breda folkmajoriteten en populistisk mutkolv. En urban utbildad medelklass protesterade och krävde att landsbygdsbefolkningen inte borde ges det inflytande som den demokratiska doktrinen föreskriver. Så kan modernismen till slut äta upp sig själv!
Maktens tredje ansikte är inte obekant hos oss. Alla som kommit i kontakt med attitydundersökningar där människornas nöjdhet med offentlig service mäts har stött på ”serviceparadoxen”: I de grupper som borde ha störst anledning att vara missnöjda är man mest tillfreds och minst benägen att kräva en förändring. Utanför de urbana välutbildade eliterna frodas också i det svenska samhället obehagliga folkopinioner. Det mesta tyder på att de nynazistiska Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen i nästa val.
Borgerlig flört med obehagliga opinioner
Sverige är inte Iran, Thailand, Ukraina eller Zimbabwe. Men politikens lagar är i mycket desamma. Det gnags på förtroendet för det politiska systemet och valprocessens legitimitet. Gutta caveat lapidem non vi sed semper cadendo. Maktens lockelse är till och med hos oss så stark att det är gångbart att associera till omvälvningar i tvivelaktiga politiska system. 1991 års svenska val ägde rum i det turbulenta skede när kommunismen föll i Östeuropa. Sovjetunionen rasade samman. Berlinmuren föll. I denna situation fann folkpartiet det lämpligt med valaffischer med parollen ”Befria Sverige!”. 2004 års presidentval i Ukraina utmanades framgångsrikt av massprotester som krävde att ett riggat val skulle upphävas. Proteströrelsen symboliserade sig med orange färg. Ukraina genomförde ”den orangea revolutionen”. I 2006 års valrörelse fann den borgerliga alliansen för lämpligt att använda sig av samma orangea färg som den ukrainska oppositionen! Subtila insinuationer hjälper droppen att falla allt snabbare.
Sverige är inte Iran. Statens våldsorganisation har inte sedan 1931 skjutit ihjäl demonstranter. Men också den svenska statsmakten vilar ytterst på våldsmonopolet. Under 2001 års händelser i Göteborg skadsköts demonstranter.
Det iranska folkets kamp för rättvisa val, mot prästerskapets mörkervälde, mot det dödliga våldet ska stödjas. Det som händer i Sverige är som en spik i foten. Men pass på. En vacker dag sitter spiken i huvudet i stället. Och vi har maktlystna politiker som inte drar sig för att flörta med opinioner som misstror demokratin.
söndag 21 juni 2009
EKS-syndromet (Ernst Kirchsteiger-syndromet)
De hade fått in tre pallar trallvirke på onsdagen. Bara en pall fanns kvar.
fredag 19 juni 2009
Inget frökenbrännvin
Så här skriver Nationalencyklopedin om pors:
pors (medellågty., ett ord av oklart ursprung), Myri´ca ga´le, art i familjen porsväxter. Det är en uppemot 1,5 m hög buske med 3-4 cm långa, starkt doftande, grågröna och mot spetsen tandade blad. Blommorna (april-maj) är enkönade och sitter i hängen; arten är vanligen tvåbyggare. Frukterna, nötterna, sitter i kottelika samlingar. Arten är amfiatlantisk och växer i täta snår på stränder och i myrar på näringsfattigt underlag, i Sverige allmänt norrut till Gästrikland och norr därom mer eller mindre sällsynt.
Under medeltiden omtalas pors i vin som läkemedel. Redan i äldre bronsålder användes pors till smaksättning av öl, att döma av analyserade ölrester i bl.a. Egtvedgraven i Danmark. Även sedan humle blivit känd som ölkrydda fortsatte man att smaksätta öl med pors.
söndag 14 juni 2009
Om konsten att köpa en bussbiljett
Inkan (hon heter egentligen något annat) har en tid arbetat i Morp (som egentligen heter något annat). För att komma dit får man ta bussen hemifrån till stan och där byta till en annan buss. Vi försökte få reda på vad ett månadskort för den resan skulle kosta. På trafikbolagets hemsida stod det:
Svar kom ganska prompt den. Ett 30-dagarskort skulle kosta 905 kronor. Alternativt kunde man köpa ett länskort för 1035 kronor.
Glad uppsökte Inkan försäljningsstället i stan. Nu slogs nytt rekord. Efter 45 minuters närkamp med biljettmaskinen lyckades ombudet få ut en biljett. Inkan gick ut och satte sig nöjd på en bänk och väntade på bussen hem. Men, började hon undra, visst var det ovanligt billigt. Kortet hade bara kostat fyrahundranånting. Vid granskning visade det sig att kortet bara avsåg resan från stan till Morp (som egentligen heter något annat). Det var inte biljettombudet som hade vunnit. Det var maskinen. Nu hade han också surnat till och ville inte betala tillbaka de 30 kronorna i pant för det felaktiga kortet.
Nya mail till trafikupplysningen där vi dels frågade hur det egentligen var med 905-kronorskortet, dels bad att få tillbaka de 30 kronorna. Mailen skickades också för kännedom till Sergio Fidelini (som egentligen heter något annat) och Ulf Rönnberg (som egentligen heter något annat) vilka enligt hemsidan är ansvariga för data och biljettsystem.
Enda svaret var ett vanligt brev från Anna Hermansson (som egentligen heter något annat) på trafikupplysningen med en tjuga och en tia och en post-it-lapp med vänliga hälsningar.
Ännu vet vi inte om det går att köpa ett 905-kronorskort. Hos ombudet i stan går det i varje fall inte.
Så dagens citat. Så här skriver den pensionerade professorn i statsvetenskap och experten på offentlig etik Lennart Lundquist (som faktiskt heter så):
"Medborgaren är demokratins herre och har tillsammans med övriga medborgare gemensamt ansvar för demokratin. När medborgaren som brukare kommer till en offentlig institution – försäkringskassan, sjukhuset, socialförvaltningen, osv. – är det en av ägarna som kräver sin rätt, och han ska behandlas därefter."
Dagens andra citat är ur verksamhetsplanen för länstrafiken Mälardalen 2009-2011
"För att generera mer intäkter, och därmed själva ta större ansvar för tillväxt och utveckling, behöver Länstrafiken utveckla priser och prissystem. Vi behöver vid all produktutveckling, ha tydligare fokus på kunderna – att göra det enkelt att åka kollektivt."
Koltrasten slår till
torsdag 11 juni 2009
Helsingfors för tredje gången
Snopet 2: Pristävlingen
Snopet 1: EU-valet i Skinnskatteberg
Betydligt bättre än i riket gick folkpartiet (en ökning med 10 procentenheter, 6 procentenheter bättre än i hela landet), socialdemokraterna (ökade med 3,7 procentenheter) och piratpartiet. Däremot gick det sämre för vänsterpartiet (minskade med 13 procentenheter mot 7 i hela landet), miljöpartiet och centern).
En fråga som anmäler sig är förstås hur den politiska turbulensen i Skinnskattebergs kommun har påverkat valresultatet. Vinnarna folkpartiet tillhörde ju den avsatta borgerliga majoriteten, medan storförlorarna vänsterpartiet är en del av den nya majoritetskoalitionen.
Det är förstås inte lätt att svara på en sådan fråga bara utifrån valresultaten. Dessutom fanns ju i kommunen ett parti (Skinnskattebergsdemokraterna) som det inte gick att rösta på i EU-valet. Omvänt kunde man i 2006 års kommunalval inte välja vare sig junilistan eller piratpartiet.
När Skinnskattebergsdemokraterna uppträdde i 2006 års kommunalval och fick 15 procent av rösterna minskade socialdemokraterna samtidigt med 13 procent och vänsterpartiet med 3 procent. Det är kanske därför inte alltför vågat att anta att de flesta som då röstade på det nya partiet var före detta s-väljare.
Om dessa hade gått tillbaka till att rösta på socialdemokraterna i EU-valet borde socialdemokraterna ha fått 50 procent, vilket istället blev 36 procent. Om man på samma sätt gör rimliga antaganden om varifrån de röstande på junilistan, sverigedemokraterna, piratpartiet och FI kom blir slutsatserna lite annorlunda än vid den första anblicken.
* Moderaterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet har inte i någon större utsträckning förlorat röster mellan 2006 och 2009.
* Storvinnarna även i Skinnskatteberg blev folkpartiet och miljöpartiet.
* Socialdemokraterna och centern har tappat röster i kommunen.
Dessa slutsatser gäller alltså även sedan jag försökt ta hänsyn till rikstrenden och till att alla partier inte fanns med i båda valen. I termer av kombattanterna i den lokala politiska röran är resultatet inte entydigt. Det handlar inte om några dramatiska förändringar för någondera sidan. Dock tycks väljarna till en del ha belönat folkpartiet och straffat socialdemokraterna.
I ett tidigare inlägg har jag varnat den nya majoriteten. Folkpartiet har med det avsatta kommunalrådet Carina Sandors agerande i opinionen lyckats framställa sig som hjältar och den nya majoriteten som skurkar. Den nya majoriteten har höjt skatten, tagit makten på ett påstått olagligt sätt och lagt ned en byskola. Det blir tyvärr inte så publikfriande.
Slutsatsen blir liksom tidigare. Nu måste den nya majoriteten öka takten och vrida politiken åt vänster: det måste finnas klassperspektiv, ett feministiskt perspektiv och ett miljöperspektiv i den lokala politiken. Och det gäller att göra den nya politiken synlig för kommuninvånarna och peka på hur den skiljer sig från borgerlig politik. Om femton månader är det kommunalval.
onsdag 10 juni 2009
Pristävling
lördag 6 juni 2009
Hurra Inkan!
Inkan har fått jobb! I augusti börjar hon på Blåklockans förskola i Munktorp. Hon har redan vickat där en del.
Ett halvårs förnedring och förödmjukelse från A-kassan och arbetsförmedlingen är över.
Hurra! Hurra!
Svårt EU-val
I morgon är det val till Europaparlamentet. Med det diffusa partiväsendet i parlamentet blir det viktigt med kandidaternas personlighet och kapacitet. En duktig mep:are som sticker av kan spela en roll. Röstboskap som i många inhemska parlamentariska sammanhang (riksdagen, fullmäktige) gör inte stor nytta. Om det sexistiska uttrycket ursäktas, måste det vara lite stake i en mep:are som ska ha någon betydelse.
För mig som håller mig till Vänsterpartiet blir det inte lätt. Toppkandidaten är en blek figur. Jag undrar också vad fan hon menade när hon i någon intervju skulle välja mellan olika par av företeelser och valde Keynes instället för Marx? På vänsterpartiets valsedel ser jag inte någon annan (möjligen med undantag för Maj Wechselmann) som sticker ut.
Jaja, vi får väl se. Slutligt beslut fattas i båset.
Men det finns närstående som funderar på kandidater från andra partier (!!) som Carl Schlyter och Marita Ulvskog. Jojo. Där ser man.
Hurra Danmark!
Igår var det Danmarks nationaldag - Grundlovsdagen. Grattis Danmark!
Vi firar också att Vladislav och Igor från Rågsved är färdiga med grunden till Lillevilla. Montering nästa vecka!
onsdag 3 juni 2009
Helsingforsregionen igen
Hufvudstadsbladet ägnade den 1 mars följande ledare åt rapporten:
1.3.2009
Nätverk ersätter inte demokrati
Publicerad: 01/03 00:00 ›uppdaterad: 01/03 00:00
På tankesmedjan Magmas webbsida finns en tankeväckande sammanställning av 2000-talets olika initiativ kring huvudstads- och Helsingforsregionens förvaltning.
Efter att ha läst det mesta som publicerats i ämnet förvånar sig professor em. Henry Bäck från Göteborg över att demokratiaspekten saknas i de inhemska bidragen, och över att kommunerna inte tycks dra sig för att sälja sitt självbestämmande mot statliga pengar. Något sådant är otänkbart för Stockholmsregionens kommuner.
Bäck överraskades av att debatten om Helsingforsregionen nästan uteslutande handlar om den geografiskt splittrade samhällsstrukturen, urban sprawl. Lika viktigt skulle det vara att tala om social differentiering som leder till segregering, och om politisk (läs: kommunal) fragmentering som ger svag samordning.
Denna utomstående syn på Finlands huvudstadsregion riktar strålkastarljuset mot frånvaron av egentlig politik och demokratins förnedring. Det frivilliga samarbetet är en sorts ogenomskinlig och ineffektiv nätverksstyrning som till råga på allt är exkluderande och avpolitiserande.
I internationell jämförelse ser Helsingforsregionens problem lindriga ut. Det är ingen ursäkt för att nonchalera demokratins krav. Enligt Bäck skulle en tvåstegsförvaltning med folkvalda regionfullmäktige vara den bästa lösningen (Hbl 26.2).
Beskattningsrätt för regionnivån är en problematisk fråga, om systemet gäller endast Helsingforsregionen. En sådan särlösning kan å andra sidan vägas upp av andra särlösningar. Huvudsaken är att åtminstone en del av regionens skatteunderlag kommer hela regionen till godo.
JOHANNA WESTMAN