måndag 31 december 2012

Tiden går




Håhåjaja så var det snart 2013. Det kan vara lämpligt att illustrera tidens gång med Horologium mirabile Lundense, det astronomiska uret i domkyrkan, som vi såg vid vårt förra besök i Lund. Det var ett obehagligt snöglopp, vi hade shoppat färdigt och kulturkrogen hade ännu inte öppnat. Det var läge för lite andlighet så vi smet in i domkyrkan. Framför uret fick vi sällskap av ett helt dagis. Förmodligen ett ur-och-skur-dagis i gula galonkläder. Också barnen verkade utschasade och satte sig framför uret och lutade huvudena bakåt nästan som vore de drogade.

Så satt vi alla, Ingrid, jag själv och ett ur-och-skurdagis och väntade på göken. Så började spektaklet: Det var ingen gök. Riddarna slog samman sina svärd tolv gånger. Härolderna blåste i hornen och de tre kungarna med följe vandrade förbi Jesusbarnet och hans heliga moder. I ett hörn satt tidens gud Kronos och pekade med en pekpinne på dagens datum – den 1 december 2017. Något lurt eftersom det var den 4 december 2012.

Jag hittade också ett filmklipp på nätet så det går att avnjuta klockspelet i rörlig form.


 




Sed fugit interea fugit irreparabile tempus,
singula dum capti circumvectamur amore
(Vergilius)

fredag 28 december 2012

Ny artikel om regeringsbildning i regioner



I den vetenskapliga tidskriften Regional Studies har publicerats (än så länge i elektronisk form) en artikel om regeringsbildning i regioner i åtta europeiska länder (varav ett är Sverige, där styrande koalitioner i landstingen/regionkommunerna representerar regionala regeringar). Referens till artikeln är:

      Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2012) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies DOI:10.1080/00343404.2012.733072



Abstract:

Although governance in multilevel settings has become a prominent research field in political science, there are few comparative studies that focus on explaining sub-national coalition outcomes in such settings. This paper sets out to study regional government formation in eight European countries and it builds on a dataset that covers information on the policy preferences of parties drawn from regional election manifestos. The results show that parties at the regional level are likely to form congruent coalitions, that is, ‘copying’ the patterns of national government formation, and that they are more likely to do so in specific regional contexts.

torsdag 27 december 2012

Bilddokumentation från julafton 2012

Julian, Emi och Linnea äter julbord och sjunger julsånger som de lärt sig på sina respektive förskolor

Samma tre kusiner i spänd förväntan på julklappsutdelningen. När det ringde på dörren konstaterade de ivrigt att "det var tomten". Efter ungefär en halv minut kunde Emi slå fast att "det är morfar!"

Ruben, som just tillfrisknat från en besvärlig RS-virusinfektion, firar jul på sitt eget sätt

fredag 21 december 2012

Julmaten färdig



Nu är årets julbrännvin klart, kryddat och avsmakat. Här är receptet:

En rejäl nypa kummin
Några bitar torkat pomeransskal
Ungefär en deciliter brännvin
Ungefär en deciliter arrak

Spädes med brännvin till lämplig smak.

Vi ligger lite lågt med julmaten i år. Det här får räcka som julmat.


lördag 15 december 2012

Årets julbord avätet

Hotell Gillet i Gamla Stan, Köping
Nu har vi avätit årets julbord. Vi har prövat en ny lösning på snapsproblemet. Julbord utan snaps är svårt att föreställa sig och inlagd sill utan snaps räknas egentligen inte som mat. Men om man bor som vi är det svårt att lösa utan att behöva köra bil. Vi har prövat VL:s 500-buss till Karmansbo herrgård. Det gick sådär. Vi har prövat taxi till och från Magasinet i Gisslarbo (på den tiden det fanns). Det gick bra, men vi var tvungna att muta taxichauffören för att köra en så ovanlig sträcka. "Varför ringer ni till oss?" sa de när vi ringde Taxi i Köping. Och resan kostade mångdubbelt mer än julbordet.

Årets eleganta lösning erbjöds av hotell Gillet i Köping som hade ett julbordspaket om 750 kronor per person innefattande julbord, övernattning och frukost. Det gick bra. Julbordet var inte någon rekordhöjdare men helt okej. Särskilt skulle jag vilja framhålla som lyckade rätter en kaviarströmming och så den rundrökta ålen. Den var så fet, mjäll och god att man skulle tro att det hade varit en fartygsolycka! Det var mumsfilibaba det. Den inkokta laxen var väl lite smaklös och dopp-i-grytan saknades, men något äckligt kunde vi inte hitta. Överlag godkänt för maten.

Efter maten kunde vi stappla den korta vägen till det fina dubbelrummet, få av oss de nu ganska klämmande kläderna och titta på "På spåret". Inkan somnade utan att få reda på vilka som vann. "Jag tror att jag svimmade", sa hon på morron. Men jag tror att det bara var paltkoma.

Sammanfattningsvis tycker jag det var en mycket lyckad lösning på glesbygdens julbords- (och snaps-)problem.

måndag 10 december 2012

Internationell expertgrupp: Behåll skogsutbildningen i Skinnskatteberg

SLU:s skogsmästarskola i Skinnskatteberg


I våras föreslog en byråkratutredning att SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) skogsmästarutbildning (http://backbergslagen.blogspot.se/2012/04/hotet-mot-skogsutbildningen-i.html) skulle flyttas från Skinnskatteberg till Uppsala. Det blev protester från studenter, anställda, skogsbranschen, politiker och kommunerna i norra Västmanland. Universitetsstyrelsen tog inte ställning utan överlämnade förslaget för vidare utredning till en internationell expertgrupp. Expertgruppens rapport är nu färdig och förslaget är att utbildningen ska vara kvar i Skinnskatteberg.

Utredningen uttalar sig mycket positivt om skogsmästarutbildningen i Skinnskatteberg och om Skinnskatteberg som utbildningsort:

Skinnskatteberg is a very unique institute and closely connected to the surrounding society and the forest industry. Its education is very important for the forest industry and attractive to the students. Also the employment situation of the graduates is very good. The education is functioning well and is cost-effective. It’s no doubt that the programme is needed and that Skinnskatteberg is the best place for that education.

Det uppges att SLU:s styrelse ska fatta definitivt beslut den 18 december. Med tanke på expertgruppens starka formuleringar förefaller det orimligt att styrelsen skulle kunna fatta något annat beslut än att bibehålla utbildningen i Skinnskatteberg.

söndag 9 december 2012

De skånska barnbarnen

Ruben

Ruben och morfar

Julian och en legorobot

Emi och Julian...

...i snöbollskrig

lördag 8 december 2012

Trafikkollapsen den femte december



Vi har varit i Lund några dar för att morsa på barnbarn. Mer om det i nästa inlägg. Här ska jag uppehålla mig vid den underbara tågresan. Ja, på vägen ner gick det som på räls. Hem var det värre. Det började med halvannan timme försenad avgång från Lund. Skälet som uppgavs var att man vid avfärd från Köpenhamn hade upptäckt att ”tåget hade gått sönder”. Man fick därför invänta nästa tåg från Stockholm som det gick att lägga vantarna på.

Den försenade avresan medförde att vi bytte till UVEN i Norrköping två timmar senare än planerat. Sen tillstötte snöväder. Ju längre norrut vi kom desto sämre gick det. I högtalarutrop fick vi veta att det var Trafikverkets fel eftersom de inte kunde hålla växlarna rena och signaler fungerande. Till Västerås kom vi slutligen omkring klockan fem (istället för 14:25). Här kollapsade hela systemet. Först uppgavs att det skulle komma ett tåg till Köping och vidare västerut kl 17:55. Så småningom ändrades detta till 19:10.

Vi och många andra som skulle till Köping, som hade väntat på Västerås C i sisådär tre timmar, bestämde oss för att pröva VL:s landsvägsbuss 115 istället. Den tar visserligen en timme på sig mellan Västerås och Köping att jämföra med tågets 16 minuter. Men det är ändå snabbare än tåget, eftersom tåget är fiktivt och bara på låtsas.

Också buss 115 var försenad sisådär en kvart. Vi var en ganska stor skara som huttrande i snålblåst, tio minusgrader och snöglopp trängde ihop oss i busskuren när Köpingsbussen äntligen dök upp som räddaren i nöden. Men det var inte bara att kliva på in i värmen. Busschauffören ansåg att hans främsta uppgift i denna situation var att se till att passagerarna hade giltiga biljetter. Eftersom han på löpande band underkände tågbiljetter, vidtog för varje passagerare den komplicerade biljettförsäljningsproceduren med kontokort som skulle kopplas upp och pin-kodas.

En mer medkännande människa hade väl i en sådan situation struntat i byråkratin och släppt på alla direkt. Om han inte hade vågat hade det väl gått att ringa till någon chef, som naturligtvis hade sagt okej.

Till slut kom vi i alla fall fram till Köping ungefär klockan 19:10 – i stort sett fyra timmar försenade. Och inte var det SJ:s förtjänst att det inte blev mer.

fredag 7 december 2012

Springa-runt-i-en-ring i kulturhuset Korpen

Foto Per Hardestam


Vi har varit på teatern. Det var ett kringresande sällskap från Västanå Teater som uppförde en miniversion av Selmas Nils Holgersson. Lokalen var Skinnskattebergs fina kulturhus Korpen. Emellertid nyttjades inte salongen med mjuka fåtöljer. Istället hade man uppfört en jurta där såväl publik som de fem skådisarna fick samsas. Det var mysigt men obekvämt och trångt. När örnen Gorgo fick för sig att dräpa en ripa blev kvinnan på bänken framför mig så rädd att hon nästan hoppade upp i knät på mig. Vi har tidigare sett både Kalevala och Gösta Berlings saga på teaterns hemmascen Berättarladan i Sunne, så vi visste sen tidigare att teaterchefen Leif Stinnerborns särmärke är att det springs runt i en ring (”mannen som gav springa-runt-i-en-ring ett ansikte"). Trots det minimala scenrummet sprangs det runt i en ring också här. Allt som allt en häftig föreställning.

fredag 30 november 2012

Fortsatt stort intresse för målstyrning

Den gamle målstyraren Deng Xiaoping


Bloggen hade i november 607 besökare (474 i oktober) varav 421 (400) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,45 (1,55) och genomsnittlig tid per besök var 43 (63) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Tyskland, Spanien, Frankrike och Norge; ströbesökare från Danmark, Förenade Arabemiraten, Grekland, Kamerun, Nederländerna, Oman, Polen, Rumänien, Storbritannien, Thailand, Turkiet och Österrike.
  
Det är ett fortsatt stort intresse för målstyrning. Inlägget om målstyrning har dock puttats ned från förstaplatsen till andra plats. Ny etta är ett äldre inlägg om bostadsmarknaden i Kärrgruvan. De tio mest visade inläggen var:
5. Vem ska man rösta på? Gör ett test (ny) 
10. Klassresor (ny) 

tisdag 27 november 2012

Politikernas lyxpensioner



Pensioner som avgångna kommunalpolitiker kvitterar ut har under de senaste veckorna väckt uppståndelse i media. Artiklar, inlägg och inslag kokar av indignation. Under rubriken ”Lyxpensioner för politiker ses över” skriver Expressen: ”Politikerna kan lyfta miljoner i ersättning efter att de har avgått.”  På sverigesradio.se kan man läsa ”Politiker som lämnat sina uppdrag kan få tiotusentals kronor i månaden, utan krav på att söka nytt jobb” och svt.se  bidrar med ”Tiotals miljoner betalas varje år ut till avpolletterade politiker runt om i landet”.

Det är uppenbart att den gamla sanningen ”all politicians are crooks” får ett starkt understöd av media. Som gammal kommunalpolitiker skulle jag gärna vilja bidra lite till diskussionen med mina egna erfarenheter. Jag fick mina första kommunala uppdrag 1974 i Upplands Väsby kommun. Till 1998 var jag med i kommunfullmäktige och i kommunstyrelsen. En vända satt jag också i styrelsen för ett interkommunalt bolag. När jag slutade 1998 hade jag haft uppdrag i 24 år. Någon fallskärm eller lyxpension såg jag tyvärr aldrig till. Efter ett uppehåll på 13 år har jag nu åtagit mig uppdrag som förtroendevald revisor i Skinnskattebergs kommun. Under sammanlagt 27 år som kommunalpolitiker i två olika kommuner har jag totalt sopat in ungefär 170.000 kronor i arvoden. Det kan kanske i och för sig låta som mycket pengar, men utslaget på de 27 åren motsvarar det drygt 500 kronor i månaden. Och någon lyxpension har jag som sagt aldrig sett till.

Har media rätt eller fel när de med sina lite finurliga formuleringar får folk att tro att kommunalpolitiker vältrar sig i lyx – inte minst sedan de slutat eller ”avpolletterats”. Så här är det: Enligt tillgänglig statistik fanns det år 2011 omkring 42.600 politiker i kommunerna och landstingen. Av dessa var 1.442 engagerade på heltid (kommunalråd, landstingsråd, borgarråd) eller deltid mer än 40 procent av heltid. Dessa hel- eller deltidsarvoderande är alltså lite drygt tre procent av alla kommunalpolitiker. Det är dessa som kan komma i åtnjutande av ”visstidspension” när de slutar sina uppdrag.

De som faktiskt får sådan pension är ännu färre. En del slutar innan de uppnått rätt ålder (vanligen 50 år). En del har inte haft sitt uppdrag tillräckligt länge (12 år). En del utnyttjar inte pensionen eftersom de får andra jobb där lönen kommer att räknas av från pensionen. En del slutar när de fyller 65 och får då ingen ”politikerpension” eftersom den bara utgår fram till normal pensionsålder.

Media har med andra ord rätt till allra mest tre procent. Till 97 procent förmedlar de med talet om ”politikernas lyxpensioner” en felaktig bild. Den som far med osanning kallas lögnare. Vad kallar man den som till tre procent talar sanning?

Observera att det här inte handlar om ifall det är rätt eller fel med visstidspensionerna till kommunalråd och likställda. Det handlar om den bild – ”all politicians are crooks” – som medierna målar upp. Underförstått förstås. Vem vill rakt ut ljuga?

Vofför gör de på detta viset? En teori som man kan ha är att media och journalistkåren är de valda politikernas konkurrenter. Båda gör anspråk på att vara medborgarnas representanter. Det som gör politikerna trovärdiga som representanter är den demokratiska valprocessen. Media och journalisterna har ingen motsvarande legitimitetsskapande mekanism. Vad ska man då göra för att hävda sin ställning som folkets företrädare. Ja, en taktik kan vara att smutskasta konkurrenterna. Politikerna må vara folkvalda, men några äkta representanter för folket är de inte eftersom de framförallt drivs av egenkärlek. Egoism och girighet är politikernas lumpna drivkrafter. Om man på det sättet lyckas ta heder och ära av de valda politikerna så framträder den egna gruppen som de enda äkta folkföreträdarna. Simsalabim! Enda nackdelen med taktiken är väl att det finns en överhängande risk att barnet – demokratin – åker ut med badvattnet.

fredag 23 november 2012

Vem var Sjols Värn?



Lyssnade på boktips på P4 Västmanland igår. En inbjuden litteraturexpert rekommenderade SF-littteratur. Han och studiereportern samtalade länge om Sjols Värn. Det tog ett tag innan jag förstod vem som avsågs. Kanske var det en blodig drift med fransktalandes oförmåga att tala främmande språk. De brukar ofta rådbråka främmande språk till oigenkännlighet. Vi minns alla kommissarie Clouseau (zi offizeur of zi leu).

Bånnjaur och mörsi. Där fick ni grodätare!

För övrigt kan det noteras att i morgon är det bara tretton månader till nästa jul!

onsdag 21 november 2012

Höjning av landstingsskatten: Nysatsningar eller svarta hålet?

Det svarta hålet


Landstinget i Västmanland bör höja skatten med 50 öre. Det föreslår majoriteten bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är en höjning med nästan fem procent. Den som tjänar 30.000 kronor i månaden får punga ut med 150 kronor mer per månad i landstingsskatt. Om en kommun hade höjt sin skatt med samma procenttal skulle det ha motsvarat en krona per skattekrona, 5 procent av kommunens inkomster. Det är med andra ord en jämförelsevis stor skattehöjning som landstingsmajoriteten föreslår.

Jag har inget emot att betala skatt, även om jag inte vill gå riktigt så långt som Mona Sahlin som i ett bevingat uttalande tyckte att det var ”häftigt att betala skatt”. Men om man tar i med storsläggan som landstingets majoritet nu gör så är det förstås särskilt viktigt att pengarna kommer till nytta. Skatteförslaget kommer i ett utspel med rubriken ”Ett paket för att möta framtidens utmaningar” och man bemödar sig att framhålla att det handlar om nysatsningar. Viktigast är satsningar som ska avlasta sjukhusvården genom att mer vård ska kunna utföras i primärvården. Man pekar också på ”en stor satsning på kollektivtrafiken”.

Det ser med andra ord ut som om det inte handlar om att fylla ut svarta hål i landstingets ekonomi, utan det är framåtsyftande satsningar och förbättringar. Om så är fallet tycker jag det är ett bra förslag. Min erfarenhet är att om man göder en kommun (eller ett landsting) vars ekonomi går allt sämre och drar på sig stora underskott med nya fräscha skattepengar, så är det lite som att ge brännvin till en alkoholist. Men mer och bättre service är bra. Det gäller inte minst kollektivtrafiken som är eftersatt i länet. Västmanlands län är i botten när det gäller att stödja kollektivtrafiken, vilket är orimligt om vi tror att det ska finnas någon som helst realism i parollerna om klimatsmarta transporter. Av länen utanför storstadsområdena är ju förutsättningarna för kollektivtrafik bättre i Västmanlands län än i många andra regioner: Länet är geografiskt ganska litet och kompakt och har en relativt hög befolkningstäthet.

Men jag känner större tveksamhet inför primärvårdssatsningen. Så länge jag kan minnas har politiker och centralbyråkrater i samtliga landsting på olika sätt försökt mota bort folk från sjukhusen och deras akutmottagningar för att istället få dem att söka sig till vårdcentralerna. Alldenstund dessa försök att fösa patienterna till ”rätt nivå” bara fortsätter år efter år, kan man kanske betvivla om det ska bli framgångsrikt denhär gången. Det är märkligt att man inte lyckas i Västmanlands landsting eftersom man har remisstvång till akutmottagningarna både i Västerås och Köping. Det är inte bara att åka dit och sätta sig. Att vårdcentralerna dessutom ofta är som ointagliga fästningar är en annan sak. Om man skulle åstadkomma en förbättring som länets invånare skulle uppskatta så borde det handla om att öka tillgängligheten till primärvården. Att inte alls komma fram på telefon eller om man lyckas bli avvisad med ett ”krya på dig” gör ingen varken frisk eller glad.

Det finns dessvärre formuleringar i förslaget som tyder på att det också handlar om ”de svarta hålen”. Till exempel pekar man på Sveriges Kommuner och Landstings kritik av indragna statsbidrag som försatt landstingen i en svår ekonomisk situation. I Bärgslagsbladets rapportering jublar man också över att medicinakuten i Köping som tidigare hotats av nedläggning på grund av besparingskrav nu är räddad. Om det var sant att akuten i Köping hotades av besparingsskäl handlade det förstås om ett svart hål. I alla fall kan det väl inte handla om en nysatsning om den räddas undan besparingskraven. Nysatsningar måste väl avse något som inte finns sen tidigare. Jag vet inte om Bärgslagsbladet har hittat på det här själva eller om de har det från landstingsmajoriteten.

Höjd skatt är okej. Särskilt om det går till förbättringar inom angelägna områden. Kollektivtrafiken är definitivt ett sådant. Jag är inte lika säker på att försöken att mota folk till primärvården är det. Bättre tillgänglighet vore nog något som skulle uppskattas mer. Och om nya skattepengar ska användas för att lappa igen hålen i ett sjunkande skepp. Ja, då ska det verkligen handla om ett nödläge. Gör det det?

måndag 19 november 2012

Floskelgenerator nu också lögnmaskin

Kent Persson


Alla vet att pengar är av avgörande betydelse för att driva valrörelser och vinna val. Partier och kandidater är därför djupt tacksamma för ekonomiska bidrag från privatpersoner, företag och organisationer. Det finns alltid en risk att denna djupa tacksamhet tar sig uttryck i politiska beslut som gynnar bidragsgivarna. För att undvika den sortens politiska korruption finns i nästan alla demokratier regler för hur stora bidrag som får ges och hur de ska redovisas öppet. Sverige är en av få demokratier där det inte finns någon reglering av hur partierna finansierar sig.

Organisationen Transparency International riktade senast i februari i år kritik mot Sverige för detta. Flera gånger har Europarådets organ för korruptionsövervakning fört fram samma kritik. Av demokratiska länder i Europa påstås bara Sverige, San Marino och Malta sakna sådan lagstiftning. Ett viktigt skäl till att Sverige står kvar i denna skamvrå är Moderaternas envetna motstånd mot en reglering. Varje gång förslag om lagstiftning har förts fram har moderaterna satt sig på tvären. Senast i fjol höst lämnade riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson Moderaterna:

-          Jag vill inte vara medlem i ett parti som inte berättar var man får sina pengar ifrån. Jag tycker att det är direkt oanständigt, säger hon.

Inför det yttre och inre trycket gör Moderaterna nu ett lappkast och justitieministern lovar att det ska finnas en lagstiftning på plats före valet 2014. Till dess har det slutits en överenskommelse mellan partierna om frivillig redovisning. Bara det nynazistiska Sverigedemokraterna håller fast vid den gamla moderata ståndpunkten och vägrar att medverka i den frivilliga redovisningen.

Nu framträder Moderaternas partisekreterare Kent Persson:

-          Vi har länge drivit denna fråga.

Kent Persson, som annars är mest känt för sin floskelproduktion (han har kallats floskelgenerator, floskelmaskin och floskelguden) sällar sig nu till en tradition bland moderata partisekreterare som historierevisionist. Vi minns ju alla förra höstens uttalanden av dåvarande partisekreteraren Sofia Arkelsten  om hur moderaterna låg bakom införandet av allmän rösträtt och kampen mot apartheid. Det ironiska var ju att i någon mening hade hon rätt. Att Högern införde allmän rösträtt i Sverige är sant i samma bemärkelse som det är sant att det var storamiralen Karl Dönitz som avslutade andra världskriget.

Arkelsten fick avgå och Dönitz dömdes till tio års fängelse i Nürnbergrättegångarna.

fredag 16 november 2012

Arboga eller Barcelona?

Medelhavet?


Det har brutit ut fullt krig mellan Arbogas socialdemokratiska kommunalråd Olle Ytterberg och det centerpartistiska kommunalrådet Muharrem Demirok i Linköping. ”Han ska vara jävligt försiktig med vad han säger” säger Ytterberg i en intervju med Östgöta-Correspondenten. Bakgrunden är att Demirok en längre tid har mobbat Arboga.  På Twitter skriver Demirok "Ett av Centerpartiets tydligaste vallöften i Linköping var att få mer tänk av Barcelona och mindre av Arboga. Tycker vi lyckats bra."

Demirok menar att han många gånger passerat förbi Arboga utan att stanna i staden. Ytterberg känner sig kränkt å Arbogabornas vägnar:

-          Det var det dummaste jag hört. Vi är 13 400 stolta Arbogabor och en framgångsrik kommun. Han ska vara jävligt försiktig med vad han säger. Han använder Arboga som ett kränkande, som någonting man inte vill vara.
-           
Det är förstås inte lätt att veta vad Demirok tänker på när han jämför Linköping med Barcelona (och för den delen med Arboga). Barcelona ligger vid Medelhavet och Linköping och Arboga vid mellansvenska lite bruna och trögflytande åar. Kanske ska man tänka mer Medelhavet när man ser Stångån. Och inte Arbogaån. Enligt turiststatistiken är de viktigaste besöksmålen i Linköping Gamla Linköping, Linköpings Domkyrka, Östergötlands Museum, Flygvapenmuseet och Slotts- och domkyrkomuseet. Enligt City Guide Arboga bör man se Kung Sigges sten från ungefär år 1000, fornborgen Halvardsborg, Santa Karins Örtagård, Arboga museum och Bryggeri- och industrimuseet. Frågan är om Linköpings attraktioner är mer lika Ramblas de Barcelona, Sagrada Familia och Parc Güell än de liknar attraktionerna i Arboga?

Ramblas?
Eller är det storstadskaraktären? Linköping har drygt tio gånger så många invånare än Arboga medan Barcelona är mer än tio gånger så stort som Linköping. Om man ser på folktätheten är Linköping ungefär lika lantligt som Arboga. I Linköping bor det 95 invånare per kvadratkilometer att jämföra med Arbogas 41. I Barcelona finns det ungefär 16.000 invånare per kvadratkilometer.

Eller är det kanske den sociala situationen? Den öppna arbetslösheten i Arboga och Linköping är ungefär 4 – 5 procent, vilket man kan jämföra med Barcelonas minst 25 procent. Och som någon skrev i en kommentar till ÖC:s artikel ” Jag har blivit rånad i Barcelona, men aldrig i Arboga!”.

Heja Demirok: Tänkt Medelhavet istället för Stångån. Tänk Sagrada Familia istället för Linköpings domkyrkomuseum. Tänk 1,5 miljon istället för 135.000. Tänk 25 procent arbetslösa. Tänk personrån! Heja, heja!

Men Arboga har ju alltid Arboga öl (det som kommer efter) och Olle Ytterberg:

”Är det nån som bråkar med Arboga får han med mig att göra.”

måndag 12 november 2012

Söndagstidning stulen igen

Det är ofta extra mycket att läsa i DN:s söndagstidning, så man kan ju förstå att tidningstjuven särskilt väljer ut den. Den här helgen hade hen återigen snott vår söndagstidning. Från årsskiftet har det nu gått 317 dagar. Av dessa har vi haft tidning utdelad på rätt dag i 192 dagar (60,6 procent).

fredag 9 november 2012

Här ligger Grönköping i lä!

Ett klipp på Youtube visar hur en kille får en frisbee i huvudet. Klippet med rubriken "Vem va det som kasta?" kallas också "Skogsturken" och har blivit särskilt populärt på olika rasistiska fora. Den illa filmade händelsen ägde rum på Djäkneberget i Västerås, och klippet hade till idag haft 2,8 miljoner besök. Det här har fått stoltheten över den egna staden att svälla för centerpartisterna i fullmäktige. I en motion till fullmäktige har Centerpartiet föreslagit att man ska "se över möjligheten att märka ut platsen för händelsen på det kända Youtubeklippet med t.ex. ett konstverk." Man kan lägga till att Grönköping bara har ett fåtal träffar på Youtube. I går kväll behandlades motionen av fullmäktige som beslöt att avslå förslaget. Bara Centern var för, alla andra partier var emot.



måndag 5 november 2012

Tidningstjuven har fått blodad tand

Eftersom vi får Dagens Nyheter med lantbrevbärare så ska tidningar för lördag, söndag och måndag komma i lådan på måndagen. Förra veckan snodde tidningstjuven måndagstidningen. Det gav visst mersmak för idag var både söndags- och måndagstidningen borta. Trevlig läsning! Vi betalar. Det har nu gått 310 dagar sedan årsskiftet. Av dessa 310 dagar har tidningen kommit på rätt dag 187 dagar (60,3 procent).

torsdag 1 november 2012

Många läste om målstyrning

Inkvisitionens målstyrda tortyrkammare




Bloggen hade i oktober 474 besökare (626 i september) varav 400 (524) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,55 (1,56) och genomsnittlig tid per besök var 63 (53) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Norge, USA, Tyskland, Spanien, Brasilien, Danmark och Polen; ströbesökare från Australien, Chile, Filippinerna, Japan, Makedonien, Mexico, Nepal, Ryssland, Schweiz och Storbritannien.

 
 
De tio mest visade inläggen:

måndag 29 oktober 2012

Tidning stulen ur brevlåda



Det har gått rätt hyggligt med utdelningen av Dagens Nyheter ett tag nu. Resultatet blir att man slappnar av lite i sin vaksamhet. Men sedå passar han på. Tidningstjuven. Idag fanns inte dagens tidning i lådan. Nu hade tidningsnorpararen varit framme igen.

Så här ser utdelningsstatistiken ut sedan årsskiftet:

Antal dagar på året
303
- tidningsfria dagar
-8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
-78
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
-8
- vardagar, utebliven tidning
-26
Antal dagar med tidning på rätt dag
183

Av 303 dagar kom det tidning på rätt dag 183 dagar motsvarande 60,4 procent.

Håhåjaja då var det dags igen

Årets första vita skit utrullad

lördag 27 oktober 2012

På visit hos Pippi





I går eftermiddag hälsade vi på Linnea aka Pippi Långstrump. Pippi-Långstrumpperuken är nog det finaste Linnea vet. Här har vi förmått henne att lämna spegeln där hon annars gärna står för att beundra sin uppenbarelse. Den lila tröjan är också en favorit. Ja, Linnea vet att den är rosa och inte lila, men eftersom lila är favoritfärg är hon lite frikostig med vad som ska betraktas som lila.

fredag 26 oktober 2012

En ny medborgare

  

Välkommen Ruben (arbetsnamn) född 26 oktober2012 på Skånes Universitetssjukhus Lund önskar mallig morfar.

onsdag 24 oktober 2012

Klassresor

Soldater vid Jönköpings regemente


Nu har jag just slagit igen pärmarna på Leif GW Perssons bok ”Gustavs grabb”. Den ger en anledning att reflektera över klassresan. Gustavs grabb är inte den ende. Ett par exempel på klassreseböcker med särskild lyskraft är Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Ronny Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Ronny”. Det finns skillnader. I förstone är det en skillnad i tiden. Ronny Ambjörnsson är född 1936, Leif GW Persson 1945 och Åsa Linderborg 1968. Det är över 30 år mellan Ronny och Åsa. Så det är väl rimligt att säga att de tillhör två olika generationer. Men i en annan mening tillhör alla tre samma generation. Ronnys pappa var svarvare, Leifs pappa var byggnadsarbetare. Åsas pappa var härdarmästare. De är alla tre första generationens invandrare från arbetarklassen.

I någon mening tillhör jag själv samma generation. Född 1947. Men: när jag var liten var min pappa valsverksarbetare vid bruket i Surahammar. Men han påbörjade själv klassresan. När jag var sex flyttade vi till Fagersta där Karl-Axel fått jobb som expeditör i Metalls avdelning 132. Sen satte han inte mer sin fot på verkstadsgolvet. Åtminstone inte för kroppsarbete. Men karriären fortsatte inom fackföreningsrörelsen. Som ombudsman i Metall var arbetarklassidentiteten en självklarhet för honom även om arbetet till sina yttre kännetecken var ett typiskt medelklassyrke.

Ordvitsen ”klassresa” handlar om oss som individer. Ronny, Leif och jag själv blev alla professorer. Åsa disputerade i historia och blev kulturchef på Aftonbladet. Det vi har gemensamt är att vi lämnade arbetarklassen bakom oss och trädde in i den intellektuella överklassens salonger. Och på den resan reste vi ensamma. Men egentligen betyder ju inte ”klassresa” individuell resa. På en riktig klassresa är det ju hela klassen som reser tillsammans. Och visst är det så. Under de här åren på 1900-talet gjorde klasserna i det svenska samhället väldiga klassresor. Och egentligen var vi – Ronny, Leif, jag själv och Åsa och alla de andra – bara ett slags spejare som sprang lite i förväg före klassen.

Man kan få ett perspektiv på den här omvandlingen om man går ännu en generation bak i tiden. Min farfar Karl Edvin föddes 1890 i ett soldattorp utanför Gränna i Småland. Hans pappa var indelt soldat, så det var en väldig barnskara (man vet ju hur soldaterna var). Efter en obetydlig skolgång skickades Karl Edvin med ångbåt till Rönninge på Södertörn för att arbeta som bonddräng. 1914 startade Surahammars bruk sin ångsåg och behövde rekrytera arbetskraft. Edvin var en av dem som nappade. Karl Edvin hade emigrerat. Från jordbruksproletariatet till industriarbetarklassen. Och från Småland till Västmanland. Till Småland kom han inte tillbaka förrän på 1960-talet när Karl-Axel hade köpt en Amazon.

Sonen Karl-Axel fick mer utbildning: Sju års folkskola, fortsättningsskola och Brunnsvik. Han kunde påbörja klivet ur arbetarklassen och in i ett slags medelklass eller kanske in i vad Marx och Engels kallade en arbetararistokrati. Det slutliga klivet ur arbetarklassen fick jag själv svara för: realskola, studenten på ett kommunalt gymnasium 1965, pol mag och så småningom 1979 disputerad på Stockholms Universitet och 1995 professor vid Göteborgs skola. Simsalabim från soldattorpet till lärostolen. Från jordbruksproletariatet via industriarbetarklassen och arbetararistokratin till den intellektuella överklassen.

Den här släkthistorien följer den svenska ekonomins förändringar. Vid förra sekelskiftet när Edvin var bonddräng var 50 procent sysselsatta i jordbruket. 1938 gick industrisysselsättningen om jordbruket. I mitten av förra seklet när våra fäder arbetade i industrin eller på byggen gjorde de sällskap med 40 procent av de sysselsatta svenskarna. Som mest sysselsatta tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet 42 procent 1965. Sen gick det raskt utför till bara 26 procent vid millennieskiftet. Jordbruket med binäringar var i stort sett utplånat med bara 3 procent av sysselsättningen. Olika tjänstesektorer där professorerna befann sig sysselsatte 71 procent av befolkningen. Från jordbruksproletariat till manschettproletariat på 100 år. Se där de kollektiva klassresor på vars våg vi är några som har surfat.
Göteborgs Universitet, huvudbyggnaden Vasaparken

Avgörande för att vissa av oss kunnat ta oss förbi i kön var alldeles säkert utbildningsväsendets omvandling. Edvins dagar i skolan var lätt räknade och för Karl-Axel fanns bara Brunnsvik. När jag gick i skolan pågick omvandlingen från folkskola och läroverk till grundskola. Den åtskillnad mellan barn med olika klassbakgrund som förr skett efter fjärde klass hade flyttat upp till efter sjätte klass. Kommunala realskolor och gymnasier hade vidgat tillgången till utbildningsplatser från de mer restriktiva gamla Högre Allmänna Läroverken. När jag började på universitetet i mitten av 60-talet exploderade utbildningen. Väldiga horder med studenter vällde in. Det nya studiemedelssystemet var det sociala smörjmedlet. Det är den utvecklingen som de borgerliga nu vill rulla tillbaka: Nu ska arbetarungdomen återigen avskiljas från de med bättre bakgrund på ett tidigt skede för att få ta del av enklare yrkesutbildningar. Hågade klassresenärer ska växlas in på ett stickspår.

Vad var det som drev oss? När man läser Leif GW:s bok kan man tro att det bara var pengar. Men det är inte något som jag känner igen. Både Ronny, Leif GW och jag själv kom från ordentliga skötsamma arbetarhem. Ingen led någon nöd. Nöden må ha funnits i soldattorpet, men inte i arbetarhemmen i Göteborg, Stockholm eller Surahammar. För Åsa var det annorlunda. Men inte heller hon drevs av pengabegär. Och vad var det vi valde? Idéhistoria, kriminologi, statskunskap, historia. Vem har egentligen blivit rik på det?

Och ett handikapp har vi alltid kvar. Vi vet inte hur man ska uppföra sig. Vi kan inte otvunget prata strunt. Vi vet inte vilka bestick man ska ta först. Vi förstår inte att öppna dörrar och dra ut stolar. Vi kramas inte. Det är det bara utlänningar och överklass som gör. Ronny beskriver utmaningen att lära sig medelklassens erotiska språk. Kyssen var den stora stötestenen. Hur gör man?

Jag vet nu.



Referenser:


Ambjörnsson, Ronny (1996). Mitt förnamn är Ronny. Stockholm: Bonnier Alba

Linderborg, Åsa (2007). Mig äger ingen. Stockholm: Atlas

Persson, Leif GW (2011). Gustavs grabb. Albert Bonniers Förlag





 

onsdag 17 oktober 2012

Går det att styra med mål?



Inkvisitionen var känd för att med hårdhänta metoder tvinga fram erkännanden från kättare. Tortyren rättfärdigades eftersom den ledde fram till ett gott resultat – kättare avslöjades och kunde dömas: ”Ändamålet helgade medlen”. Den kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping uttryckte samma sak med att det inte spelar någon roll om en katt är vit eller svart, bara den fångar möss. Här handlade det om att privatisera statliga verksamheter. Det är också den bärande idén bakom läran om målstyrning som har slagit igenom närapå till hundra procent i de svenska kommunerna: Politikerna ska fatta beslut om mål och de anställda tjänstemännen i förvaltningen ska bestämma hur målen ska uppnås.

Läran om målstyrning har sitt ursprung i den privata tillverkande industrin i USA och var från början ganska olik dagens kommunalsvenska målstyrning. Den högsta ledningen bestämde företagets mål. Detta bröts sedan successivt ned och preciserades: Vad skulle varje avdelning göra för att bidra till att målet skulle uppnås? På den allra lägsta nivån i organisationen blev det rätt så detaljerat. Av de ursprungligen allmänt hållna målen blev det längst ned i organisationen detaljerade order.
Inkvisitionens tortyrkammare


När denhär läran har förts över till den offentliga sektorn – inte minst till kommunsverige – har det istället kommit att uppfattas som en frihetslära. Politikerna ska inte detaljstyra de anställda. De ska istället vägledda av sin yrkeskunskap fritt välja metoder att uppnå de politiska målen. Befrielsen från detaljstyrningens tvångströja kan vara ett skäl till varför målstyrningsidén har blivit så populär. Och sett från andra hållet – politikernas – uppfyller den drömmen om att man ska kunna styra en verksamhet eller en organisation utan att behöva kunna så förskräckligt mycket om den.

Deng Xiaopings svarta och vita katter är också en tilltalande bild; inkvisitionens och totalitära regimers rättfärdigande av alla medel däremot en mindre tilltalande baksida. Det har föreslagits att den rationalistiska målstyrningsläran tilltalar oss därför att den är en avbild av den förnuftiga människan: Hjärnan styr handen. Handen fladdrar inte omkring lite på egen hand och handen styr inte hjärnan. Attraktionskraften i sådana här bilder – de musfångande katterna och den viljestyrda handen – kan ha bidragit till att så gott som alla kommuner idag påstår att de tillämpar målstyrning.

Men vid en närmare granskning visar det sig att målstyrningsläran inte är oproblematisk. Forskningen i statsvetenskap och organisationsteori har hela tiden varit kritisk. Företagsekonomen Björn Rombachs bok ”Det går inte att styra med mål” var en riktig kioskvältare. Hans lärare Nils Brunsson menar att det rationella perspektivet mest finns i ”pratavärlden” medan det i ”göravärlden” går till på ett helt annat sätt. De mekanismer som gör det möjligt att frikoppla de båda världarna från varandra – prata från göra – kallar han ”hyckleri”.

Det är svårt att formulera mål

En uppsättning kritiska invändningar hänger ihop med svårigheten att formulera mål:

Det är inte alltid så lätt som man tror att skilja mål från medel. Det som ses som ett mål är ofta ett medel i uppnåendet av något mål på en högre nivå. Vad är t ex målet med gatubelysning. I förstone skulle man kunna tycka att målet är att det ska bli ljust på marken. Det kan man mäta med måttenheten lux som definieras som lumen (totalflöde av ljus) per kvadratmeter. Men ljust på marken har egentligen inget egenvärde, utan det är medel för att man ska uppnå en trygg miljö där folk inte blir överfallna och trafiksäkerhet. Men också färre överfall och säkrare trafik kan ses som medel för att man ska nå målet ”ett gott liv”. Mål på högre nivåer är vanligen de mest relevanta.

För att man ska kunna avgöra i vilken utsträckning målen uppnåtts måste de vara operationella – lätta att observera, helst mätbara i siffror. Det är av olika skäl svårt att formulera sådana mål:

·      Politiska beslut är ofta kompromisser. Ett sätt att åstadkomma kompromisser är medvetet luddiga formuleringar.

·      Det finns ofta ett samband mellan relevans och mätbarhet. Det mest relevanta är svårmätbart medan det mindre relevanta är lättmätbart

I medvetande om att vissa relevanta förhållanden är svårmätbara, nöjer man sig med det lättmätbara. Då blir styrningen skev – vissa verksamheter styrs med mål, andra styrs inte alls. Om det är så att styrningen är effektiv – de som ska styras följer signalerna – så blir ingen intresserad av att försöka uppnå relevanta men svårmätbara mål.

I politiken är man inte överens. Idéer står mot idéer. Intressen står mot intressen. Politik är ett sätt att hantera motsättningar och konflikter. Målstyrningsidén bygger på föreställningen att det finns konflikter och motsättningar om vilket mål man ska ha. Den politiska processen leder fram till en lösning av konflikterna och ett beslut. Däremot är inte medlen politiskt kontroversiella. Valet av medel kan därför överlåtas på förvaltningen. Ofta är det tvärtom. Alla är överens om målen medan det finns konflikter och motsättningar om hur de ska uppnås. Alla är t ex överens om att kommunen ska erbjuda bra barnomsorg. Däremot är det djupgående motsättningar om detta ska uppnås genom offentligt eller privat producerad förskola.
Deng Xiaoping

Om det ska vara någon mening med mål måste de avse något påverkansbart. Det räcker inte med att beskriva ett framtida önskat tillstånd. Man måste ha föreställningar om hur man ska nå dit. Målen kommer att innefatta föreställningar om medlen. Ett minimum är att man har mål som kommunen över huvud taget kan påverka.

Målstyrning stämmer inte med partipolitikens logik

Politiker och partier vill vinna val för att få makt. Medborgarna som väljer är intresserade av att ändra sakfrågor på olika sätt. Men det som medborgarna vill närmar sig det som politiker enligt målstyrningsläran inte ska syssla med. Få politiker har någonsin blivit kontaktade av medborgare som vill påverka en målformulering. Många har blivit kontaktade av medborgare som vill ha ett hål i gatan lagat.

Målstyrning förutsätter att ett och samma mål ska styra hela organisationen. Om man med organisationen menar också de politiska organen – styrelsen, nämnderna eller utskotten, så får man ett problem: Om majoriteten fattar beslut om mål. Hur ska oppositionen rimligen kunna låta sig bindas av detta mål som man egentligen inte delar?

Hur veta att målen uppnåtts?

De ibland med nödvändighet mindre precisa målen måste preciseras. Hur går detta till? Vem gör preciseringen och hur? Om preciseringen helt överlåts till förvaltningen – de som ska styras – hur ska vi då veta att de formulerar precisa och mätbara mål som stämmer med de mindre precisa politiska målen?

Man måste ha ett uppföljnings- och utvärderingssystem som gör det möjligt att se om man har haft styrkraft – blir resultaten annorlunda än de skulle ha blivit om man inte hade målstyrt?

En rad metodproblem sammanhänger med utvärdering. Vi kommer tillbaka till mätbarheten och tillgången till mätinstrument. Ännu svårare är det att isolera effekterna av den utvärderade verksamheten från hur det skulle ha blivit i alla fall (det kontrafaktiska referensalternativet). Om arbetslösheten i strid med målen ökar, så är det inte säkert att de verksamheter som haft till uppgift att bekämpa arbetslösheten har misslyckats. Utan deras insatser kanske det hade blivit ännu värre.

Om det inte är omöjligt så är det i alla fall svårt

Idéerna om målstyrning har slagit igenom på bred front inte minst i kommunsverige. Det är framförallt konsultbranschen som har drivit på den utvecklingen. Forskare i statsvetenskap, offentlig förvaltning, företagsekonomi och organisationsteori har varit kritiska. Målstyrningsläran har en hel del principiella svagheter: Hur ska man kunna skilja mål från medel? Politiska beslut måste ofta vara oprecisa men målstyrningsläran förutsätter precisa och mätbara mål. Ingen påverkas att uppfylla relevanta men svårmätbara ändamål. Det är ofta oenighet om medlen att uppnå målen. Politikerna kan då inte göra sig av med ansvaret att välja hur målen ska uppnås. Det är ingen mening med att formulera mål för sådant som kommunen inte kan påverka. Målstyrningsläran strider också mot politikens inneboende logik: Politiker och partier som vill vinna val måste ha makt över sakfrågorna, inte bara abstrakta målformuleringar. Målstyrningen har också praktiska problem: Vem ska precisera de luddiga politiska målformuleringarna? Hur ska man utvärdera verksamheten och hur ska man avgöra vad som hade hänt om inte den utvärderade verksamheten hade funnits?

Det är lätt att säga tulipanaros.


Att läsa mers


Brunsson, Nils (red.) (1986). Politik och ekonomi: en kritik av rationalitet som samhällsföreställning. Lund: Doxa

Bäck, Henry (2000). Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid. 1. uppl. Malmö: Liber

Lantto, Johan (2005). Konflikt eller samförstånd?: management och marknadsreformers konsekvenser för den kommunala demokratin. Diss. Stockholm : Stockholms universitet

Rombach, Björn (1991). Det går inte att styra med mål!: en bok om varför den offentliga sektorns organisationer inte kan målstyras. Lund: Studentlitteratur