Efter den rekordlånga konstitueringen efter 2018 års val
hade Stefan Löfven lyckats kuckla
ihop en innovativ lösning: En koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och
Miljöpartiet kunde tillträda med stöd från Folkpartiet (”Liberalerna”) och
Centerpartiet. De två stödpartierna fick i utbyte budgetsamverkan och ett antal
av respektive partis hjärtefrågor inskrivna i det avtal som träffades mellan de
fyra partierna. Till yttermera visso krävdes det ett passivt stöd från
Vänsterpartiet, trots att regeringens explicita stödpartier fått inskrivet i
överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle få något som helst inflytande
på den förda politiken.
Detta krav höjde förstås ytterligare konfliktnivån i svensk
politik. Och skulle det senare visa sig, på ett sätt som flera gånger kommit
att hota fyrpartikoalitionens ställning. Att Vänsterpartiet med sin partiledare
Jonas Sjöstedt flera gånger lyckats
placera Vänsterpartiet i den politiska utvecklingens själva centrum, och också
lyckats påverka politiska beslut, måste betraktas som en stor bedrift. Han och
partiet har trots den pariastämpel som de fyras gäng satt på partiet, lyckats
visa Vänsterpartiets relevans.
En annan konflikthöjande konsekvens av
fyrpartiöverenskommelsen är den avgrundsdjupa spricka som uppstått inom
borgerligheten. Om man åtminstone ser till Moderaternas Ulf Kristersson har detta väckt ett nästan oresonligt hat gentemot
regeringens stödpartier. De båda stödpartierna hindrade ju två gånger honom
från att själv bli statsminister. Lille Ulf kan bekymrat lägga pannan i så
många veck att han måste skruva på sig hatten och lova att han varje dag är
beredd att störta regeringen. Kan han dessutom göra det på ett sätt som skadar
Centern och Liberalerna, desto bättre.
I dagens situation är det två politikkomplex som hotar att
leda fram till regeringskris: Det handlar dels om förändringar av arbetsrätten,
dels om försöken att åstadkomma en ny utlänningslag. Men kriserna har varit
många dessförinnan.
Oljebolaget Preems ansökan att kraftigt bygga ut bolagets
raffinaderi i Lysekil var den senaste av dessa kriser. Denna kris hotade framförallt
samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Många kommer väl ihåg
hur Miljöpartiet under förra valperioden gång efter gång lät sig köras över av
Socialdemokraterna. Det handlade om förbifart Stockholm, Bromma flygplats,
Vattenfalls försäljning av tyska kolgruvor och inte minst införandet av den
tillfälliga utlänningslagen (mer om det senare). Det var i flyktingfrågan som
språkröret Åsa Romson gråtande
påstod att flyktingströmmen måste stoppas för att det blev för jobbigt för
landets miljöpartistiska kommunalråd.
Till alla lycka för Miljöpartiet drog Preem tillbaka sin
ansökan. Beslutet uppgavs bygga på affärsmässiga skäl. Om detta är hela
förklaringen eller om något partipolitiskt spel ligger bakom har jag ingen
aning om. Inget sådant har emellertid kommit fram i den allmänna debatten.
Vänsterpartiet samlar
oppositionen
Då var det annorlunda när en samlad opposition i riksdagen
fick regeringen att hejda förslagen om privatisering av arbetsförmedlingen.
Detta var en av Centerpartiets hjärtefrågor i den s k januariöverenskommelsen.
Här visade sig för första gången Vänsterpartiets ledande roll. En ohelig
allians bildades mellan Vänsterpartiet och högeroppositionen av moderater och
kristdemokrater. För att vinna majoritet krävdes också Sverigedemokraternas
medverkan. Vänsterpartiet har envetet förnekat varje form av kontakt med
Sverigedemokraterna, men det förekommer uppgifter om att Moderaterna och/eller Kristdemokraterna
haft kontakt med SD i frågan. Det är också svårt att komma ifrån det faktum att
man aldrig skulle ha haft framgång utan SD:s medverkan. När politiker i andra
sammanhang har hävdat att de ”bara lägger fram sina förslag och inte kan ta
ansvar för hur andra röstar” har jag själv betraktat det som ett slags
brännvinsadvokatyr.
Det var med andra ord ett okonventionellt och inte helt
riskfritt grepp av Vänstern och Sjöstedt. Men det var framgångsrikt. Man
stoppade förändringen av Arbetsförmedlingen; man slog en kil mellan Centern och
regeringen; man gjorde det till den politiska öknen förvisade Vänsterpartiet
relevant. Utan tvekan en bedrift.
Samma trick upprepades med bidrag till kommunerna, och kom
att bli ett skarpt vapen i striden om arbetsrätten. En annan hjärtefråga för
regeringens borgerliga stödpartier var en omformning av arbetsrätten. Flera
undantag skulle göras från turordningsreglerna. Det skulle bli ”enklare och
mindre riskfritt att anställa” och att sparka är man lockad att tillägga. I
fackföreningsrörelsen har förslaget uppfattats som ett slag riktat direkt mot
den svenska modellen, baserad på att regelverket bestäms av parterna i avtal
och på maktbalans mellan arbete och kapital.
Redan i samband med regeringsbildningen deklarerade
Vänsterpartiet att detta var en ”stoppfråga”. Om regeringen skulle lägga fram
ett förslag i enlighet med januariavtalet var Vänsterns tolerans förbrukad. Man
avsåg att ställa misstroendefråga mot statsministern och därmed hota hela
regeringen.
Det som kunde ha varit ett problem var förstås att högern
och högerextremisterna egentligen gillade förslaget. De är förstås för en
antifacklig politik och en förskjutning av maktbalansen till kapitalets förmån.
Icke desto mindre förklarade såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och
Sverigedemokraterna på ett tidigt skede att de skulle stödja en sådan
misstroendeförklaring. Och då vore det ajöss med regeringen Löfven.
Moderaterna har vacklat. Lille Ulf har gjort ett sällsynt
inhopp i rollen som ”den vuxne i rummet” och menat att man inte kunde rösta
emot ett sakpolitiskt förslag som man egentligen gillade. Men det höll bara i
någon vecka och Moderaterna var snart tillbaka i sin tidigare inställning att
rösta för misstroende.
Vänstern å sin sida har bestämt hävdat att syftet med
aktionen inte var att avsätta regeringen, utan bara att tvinga den bort från
idén att omreglera arbetsrätten i den riktning som Centern och ”Liberalerna”
ville. Men Moderaternas hat mot dessa i deras ögon förrädiska partier synes
vara starkare. De förrädiska borgerliga har dessutom försökt höja insatsen för
att hindra Löfven från att backa. Enligt januariavtalet ska förslaget drivas
som lagstiftning om inte arbetsmarknadens parter lyckas förhandla fram en egen
lösning. Skulle det bli så skulle Centern och ”Liberalerna” acceptera den
framförhandlade lösningen och inte längre kräva lagstiftning.
Överenskommelsen innebar att en utredning skulle tillsättas.
Samtidigt ströks det under att om parterna inte kommer överens ska
”utredningens förslag genomföras.” Dagsnoteringen i ”Liberalernas” och
”Centerns” tolkning är att utredningens lagförslag ordagrant ska bli lag. Lite
originellt är dock detta, eftersom t ex traditionell remissbehandling då inte
blir annat än ett kraftfullt slag i luften. Att en statlig utredning skulle bli
lagstiftare är sannerligen en innovation i statsskicket. Men så blir det alltså
om inte arbetsmarknadens parter kommer överens. Och de har nyligen strandat
förhandlingarna. När detta skrivs meddelas att förhandlingarna ska återupptas,
men bara för en dag. Detta blir i så fall regeringen Löfvens spindelvävstunna
livlina. I morgon, fredag vet vi kanske om livlinan höll.
Hur stryktåligt är
Miljöpartiet?
Huvudsakligen på grund kriget i Syrien kom det hösten 2015
160 000 flyktingar över den svenska gränsen. Mottagandesystemet sviktade.
Det gällde att på något sätt skaffa tak över huvudet för flyktingar som till
stor del till fots vandrat genom Europa. Stora grupper i det svenska folket
”öppnade sina hjärtan” som Fredrik
Reinfeldt en gång uttryckt det. Slagordet för dagen var ”Refugees welcome”.
Statsministern Stefan Löfven sa i
ett berömt tal på Medborgarplatsen i Stockholm ”Mitt Europa bygger inga murar.”
Men extremhögern skränade. Sverige höll på att invaderas av
muslimer och terrorister. Välfärdsstaten skulle komma att braka ihop. Och
regeringen gav efter för denna uppjagade opinion. Bara två månader efter talet
på Medborgarplatsen meddelades att nu måste utlänningslagstiftningen stramas
åt. Flyktingar skulle på olika sätt avskräckas från att komma till Sverige. Det
var inte längre tal om permanenta uppehållstillstånd för dem som beviljats
asyl. Möjligheterna till familjeåterförening skulle också inskränkas. Det
skulle bli oattraktivt att fly till Sverige. Motivet var, påstod regeringen,
att det behövdes en ”andningspaus”. En tillfällig lag stiftades som skulle
ersätta utlänningslagen. Denna tillfälliga lag trädde i kraft vid
halvårsskiftet 2016 och skulle gälla till den 19 juli 2019. Sen skulle man
återgå till den gamla utlänningslagen. Då hade det så att säga andats färdigt
och språkröret och vice statsministern Åsa
Romson (MP) hade gråtit färdigt.
Men icke sa Nicke. Inför upphörandet av den tillfälliga
lagen gick regeringen ut med förslag om en förlängning av de tillfälliga
bestämmelserna. De skulle nu gälla till halvårsskiftet 2021. Och så blev det.
Eftersom det inte var rimligt med fem års andningspaus ändrades
argumentationen. Nu skulle den tillfälliga lagen med dess drakoniska
restriktioner gälla till dess EU lyckats åstadkomma en mer rättvis fördelning
mellan medlemsstaterna av de flyktingar som lyckats ta sig till Europa.
Sommaren 2019 tillsattes en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utarbeta förslag för invandringspolitikens framtid. Syftet var
förstås att man inte två år senare skulle tvingas återvända till den äldre
generösa flyktingpolitiken. Fortfarande fanns väl det fåfänga hoppet att EU
skulle lösa frågan. Det visade sig förstås omöjligt. När EU-kommissionären Ylva Johansson i början av hösten 2020
la fram kommissionens förslag visade det sig att solidaritet nu omdefinierats.
Solidaritet med flyktingarna var det förstås aldrig frågan om. Däremot skulle
medlemsstater som vägrade ta emot flyktingar få visa sin solidaritet med de
övriga på annat sätt. Till exempel föreslogs att Ungern skulle få sköta
utvisningarna.
I ungefär samma veva la den parlamentariska kommittén fram
sitt förslag. Nu föreslogs att den tillfälliga lagens restriktioner skulle
permanentas: endast tillfälliga uppehållstillstånd skulle beviljas och för att
återförenas med sin familj krävdes det att man var höginkomsttagare.
Förmodligen under intryck av att högerextremistiska Sverigedemokraterna släppts
in i policyprocessens värme ändrade sig argumentationen igen. Nu var det inte
andningspaus eller väntan på EU som var skälet till ett flyktingstopp. Nej nu
var det de påstådda misslyckandena i integrationen av tidigare invandrare som
var skälet. Konsekvenserna påstods vara dramatiska. Svenska städer och förorter
hade förvandlats till krigszoner terroriserade av skjutgalna gäng (av
invandrarungdom får man förmoda).
Hos Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet var
kommitténs förslag ett rött skynke. Minnet av tidigare överkörningar och
Romsons tårar väcktes till liv. I kommittén skrev MP:s representant en amper
reservation där det framgick att bara ett fåtal av de lagda förslagen
tillstyrktes av partiet. Hur skulle det kunna bli en regeringsproposition av
detta när koalitionspartierna intog radikalt motsatta ståndpunkter?
MP höjde så insatsen och krävde att bara de förslag som S
och MP var överens om skulle skickas på remiss. Den öppna konflikten och kanske
regeringskrisen skulle därigenom tidigareläggas. ”Det ordnar sig nog, vi brukar
komma överens”, sa ansvarig minister, lille Morgan Johansson (S). Och det gjorde man. MP fick lägga sig och
hela utredningen skickades på remiss, men med tillägg av några punkter som gick
i Miljöpartiets riktning. I det stora hela kan dessa tillägg bara marginellt
påverka framtida flyktingströmmar.
Men lille Morgan och det nya språkröret och vice
statsministern Isabella Lövin kunde
stolt meddela att nu hade man kommit överens. Miljöpartiets tillägg var en stor
framgång för de flyktingvänliga. Också högeroppositionen friserade resultatet
och menade att nu öppnades portarna på vid gavel för en ny flyktingvåg.
Sossarna hade gett upp för Miljöpartiet och gatorna skulle fortsätta att färgas
av blod från de kriminella gängens maskingevärsuppgörelser.
Varken lille Morgan, vice statsministern eller
högeroppositionen har rätt. Krisen har bara skjutits upp. När
remissbehandlingen är över och det ska skrivas en proposition till riksdagen
måste regeringen enas. Om Miljöpartiet inte ska låta sig köras över igen och
nästa kvinnliga språkrör gråta en skvätt, återstår bara att lämna regeringen
och sagan om Stefan Löfven som statsminister är över.
Är det bara
partipolitiskt tjafs?
Titt som tätt dyker i såväl den mer seriösa diskussionen som
i högerns buskagitation upp klagomål om att politikerna och partierna bara
tjafsar utan att egentligen bekymra sig om sakfrågorna. Istället för att söka
lösningar på miljöproblem, finansiering av välfärdstjänster, anställningstrygghet
och ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, invandrings- och integrationsproblem
ägnar sig politikerna åt att manövrera sig in i så gynnsamma positioner för dem
själva som möjligt.
Statsvetare har länge observerat att politikers och partiers
drivkrafter syns vara av två slag. Dels drivs de av programmatiska mål; det
viktigaste är att man får genomföra sin egen politik. Dels drivs de av
positionsmål; det gäller att uppnå mäktiga positioner som att få så många
röster som möjligt eller att få sitta i regeringen. Det har också funnits en
diskussion om vad som är viktigast: Att förverkliga det sakpolitiska programmet
eller att få fina och mäktiga jobb. Amerikanen Anthony Downs som med sin bok ”An economic theory of democracy”
(1957) var en föregångare i den här diskussionen tyckte att det var löjligt att
sakpolitiken skulle betraktas som viktigast. Självklart var politikerna i
första hand ute efter makt. Olika frågor och ståndpunkter var bara medel som
användes för att uppnå detta mål.
Senare forskare har vänt på steken. För svenskarna Gunnar Sjöblom (”Party strategies in a
multiparty system” 1968) och Leif Levin (”Ideologi
och strategi: svensk politik under hundra år” 1984) var positionsmålen istället
medel för att uppnå de programmatiska målen. Utan bra positioner var det
omöjligt att driva igenom sitt eget program.
Det må vara hur det vill med frågan om vad som är partiernas
yttersta mål. Det kan dock med visshet slås fast att utan sakpolitiska
ståndpunkter och utan att sträva efter maktpositioner kan ett parti inte driva
politik över huvud taget. Kanske har positionsmålen, ”taktiserandet” och
manövrerandet kommit att bli särskilt betydelsefulla i det osäkra politiska
landskap som vuxit fram i Sverige efter 2014 års val, när inget av de i svensk
politik traditionella blocken kunnat mönstra en majoritet efter att det
högerextremistiska partiet Sverigedemokraterna blivit balansparti. Enda
möjligheten att återgå till en mer programorienterad politik är att SD
förvinner eller åtminstone förlorar sin balansposition. Här kan vi bara hoppas
på och sträva efter att väljarna tar sitt förnuft till fånga.
Damokles svärd
Hovmannen Damokles
hos kung Dionysios i Syrakusa fick
under en fest prova på att sitta på tronen. Över honom hängde i ett tagelstrå
ett skarpslipat svärd. Damokles insåg, likt får man förmoda Stefan Löfven, att
det inte bara är kul att regera. Det kan vara farligt också.
|
Damokles svärd av Richard Westall (1812). Bilden är beskuren.
|