Kan en samlingsregering lösa alla problem?

Före detta landshövdingen m m Mats Svegfors föreslår i en debattartikel i DN att man ska utnyttja situationen med den olösliga regeringskrisen för att i stället lösa alla Sveriges problem. Det borde bli en samlingsregering med uppdrag att ta föreslå lösningar på alla politiska problem t ex sjukvårdsköerna, polisens misslyckanden att lösa brott, bostadsbristen o s v. ”You name it” som man numera säger på svenska. Regeringen skulle med andra ord bli ett slags gigantisk utredningskommitté.

Flera av de svenska partierna har en grund i intressemotsättningar mellan politiskt relevanta kategorier i samhället. Det gäller vänsterpartierna (S och V) som företrädare för arbetarklassen, borgerliga som L och M som företräder medel- och överklassens intressen, C bönder och småföretagare, KD de kristna och SD etniska svenskar. MP kan vara ett undantag med avseende på denna grund i intressemotsättningar.

Intressekonflikterna är ibland antagonistiska (nollsummespel), men man kan också föreställa sig motsättningar som inte har samma karaktär. Den s k hästskitshypotesen är ett exempel på sådana resonemang (Om hästen får bra med havre kommer det också gråsparvarna till del). Men betyder det att hästen och gråsparvarna sitter i samma båt? (Observera den innovativa metaforen)

Ovanpå intressemotsättningarna finns det ideologiska överbyggnader. Dessa kan fylla en viktig funktion för partierna. Om man kan övertyga väljare som tillhör motsatt grupp än den man själv företräder att man har en ideologi som är sund och i själva verket till nytta och glädje för alla så kan man vinna över väljare att rösta klassmässigt fel (marxister skulle kalla det ”falskt klassmedvetande”).

Jag menar att grunden i politiken utgörs av intressekonflikter, vilka kan utmanas av hästskitshypotesen och uppammandet av falskt klassmedvetande. Längst i betoningen av det harmoniska samhället går fascismen. I den korporativa italienska fascismen företräddes olika sektorer i samhället av korporationer bestående av både arbetare och arbetsgivare. Diktaturen i Portugal hade liknande anordningar.

Mats Svegfors idéer om att man skulle slå sig ned för att i fyra år hitta politiska lösningar som skulle vara bra för ”alla” eller för ”Sverige”, tycker jag vetter mer åt korporatismen än åt demokratin. Sen är han ju också medveten om att det inte är politiskt genomförbart. Och Mats Svegfors borde veta. Han var ju under fyra år 2003 – 2007 ordförande i den s k Ansvarskommittén med uppdrag att se över ”strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen”. Kommittén redovisade sitt uppdrag 2007 i ett omfattande betänkande (SOU 2007:10). Inget som föreslogs har kunnat genomföras. En reform där landstingen skulle slås samman till ett mindre antal ”regioner”, ett förslag som kommittén la stor kraft på, är det bästa exemplet på fiaskot.

Något häpen blir jag av MS:s förslag mot bakgrund av erfarenheterna från Ansvarskommittén.

Få e-post med nya inlägg

Skicka din e-postadress med kontaktformuläret till vänster, så får du ett meddelande när ett nytt inlägg publicerats på den här bloggen.

Högerextremist ryter ifrån i Skinnskattebergs fullmäktige

Skinnskattebergs nyvalda fullmäktige hade sitt första ordinarie möte igårkväll. Bland det mest minnesvärda var inhoppen i debatten av fullmäktiges avsatte ordförande, högerextremisten Bo Öberg (M).

Bordlagd budget tecken på "inkompetent ledarskap"

Budgeten för 2019 hade bordlagts i kommunstyrelsen, och blev därmed också bordlagd i fullmäktige. Den kommer istället upp vid mötet den 10 december. Orsaken var att den nya majoriteten av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet ännu inte hunnit få sitt alternativ till den avsatta men till årsskiftet kvarsittande majoritetens färdigt. Det fick ledamoten Öberg att gå i taket: "inkompetens", "dåligt ledarskap" "bristande respekt" för än det ena och än det andra och "illavarslande för framtiden" var några av kraftuttrycken.

Öberg blev dock snabbt påmind om hur det gick till när budgeten för 2016 skulle beslutas. Den majoritet som Bosse själv tillhörde upptäckte till sin fasa att de två SD-ledamöterna inte masat sig till mötet. Majoriteten upplöstes därmed i tunn luft och risken var överhängande att den borgerliga budgeten skulle falla. Under det tunna svepskälet att Vänsterpartiet lämnat sitt budgetförslag sent återremitterade man budgeten till kommunstyrelsen, och ett extra fullmäktige måste kallas in i december.

Varken då eller nu sa Bosse ett ord om "inkompetens", "dåligt ledarskap", "bristande respekt" eller "illavarslande".

Nej till giftfritt i skolan och förskolan
Vänstern och Miljöpartiet hade lämnat en motion om att kommunen ska ta fram en handlingsplan som ska leda till att kommunens skolor och förskolor ska bli giftfria miljöer. Den som sagt kvarsittande majoriteten i kommunstyrelsen hade föreslagit att motionen skulle avslås.

Vänsterns Fredrik Skog yrkade från fullmäktiges talarstol för att motionen skulle bifallas. Den ende som hade någon invändning var, ja gissa, Bosse förstås. Han föreslog att motionen skulle avslås.

Där hade han förstås ingen framgång. Utan omröstning biföll fullmäktige motionen.

Men de båda moderaterna, Bo Öberg och hans kompis Staffan Strid tyckte att det var en så viktig fråga att de reserverade sig till protokollet. De ville inte ta ansvar för giftfri skola och förskola!

Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den förlorat i riksdagen

Man brukar räkna med att parlamentarismen i praktiken infördes i Sverige 1917. Däremot reglerades inte formerna för parlamentarismen – hur regeringsbildningen skulle gå till och hur regeringar kunde avsättas av riksdagen förrän med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen (den partiella grundlagsreformen 1969 och regeringsformen 1974). Under ungefär 50 år hade vi alltså i praktiken ett parlamentariskt system, men utan formell reglering. Under denna tid hade landet ett drygt 30-tal regeringar som tillsattes och avgick. I avsaknad av formella verktyg för att avsätta en regering fick flera av dessa avgå därför att de inte kunde få igenom sin politik i riksdagen.

Möjligheterna att få igenom regeringens viktiga förslag i riksdagen har varit och är fortfarande ett centralt inslag i parlamentarismen. Kanske skulle man kunna säga att det är ett slags syfte med det parlamentariska systemet. De regler om statsministeromröstning efter val och misstroendeförklaring som har förts in i författningen kan ju ses som att man så att säga på förhand vill förvissa sig om att regeringen ska ha en möjlighet att driva igenom sin politik.

Statsvetaren Torbjörn Vallinder räknar det som ett av de centrala kännetecknen på parlamentarism att regeringen förlorar makten genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt.

Statsvetaren och förre kanslichefen i Konstitutionsutskottet Magnus Isberg skriver i ett betänkande beställt av grundlagsutredningen:

”En … situation som framkallar regeringens avgång är när regeringen ställt kabinettsfråga och förlorat vid omröstningen. Med kabinettsfråga avses att regeringen som ett påtryckningsmedel för att förmå riksdagsmajoriteten att rösta för ett regeringsförslag hotar med att avgå vid ett nederlag. Här handlar det om en moralisk snarare än en rättslig förpliktelse att avgå. Det kan också ifrågasättas om en regering kan sitta kvar om den förlorar den mest grundläggande omröstningen i riksdagens budgetbehandling,…”

I den pågående regeringskrisen där moderaten Ulf Kristersson (kakelkillen) vill bli statsminister i en smal högerregering som alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, tycks den tilltänkte regeringsbildaren helt ta avstånd från idén att man kan regera utan att få stöd i riksdagen för sakfrågor.

I en TT-intervju säger han som svar på frågan hur han ska hantera SD efter valet:

”Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.”

Rätt svar vore "då får jag avgå". Men, hoppsan, det säger han inte.

I den här hållningen blir han påhejad av andra högerinriktade aktörer. Carl Bildt sa i TV häromdagen att ”en regering sin politik självständigt och sedan vinner man eller förlorar man en votering i riksdagen.”

Det som Kristersson och Bildt gör är att omdefiniera parlamentarismen. Det spelar inte så stor roll om regeringen får igenom sin budget och andra förslag. Är det en högerregering så sitter den kvar i alla fall.

Demokratiska partier i kommunerna håller fascistiska SD borta från styret

Efter valet 2014 gjorde jag en genomgång av hur de demokratiska partierna hanterat bildandet av kommunalt styre i kommuner där det fascistiska partiet Sverigedemokraterna i valet fått en position som balansparti. Vanligast var att man tillämpade den s k Decemberöverenskommelsen, d v s det största av de två minoritetsblocken släpptes fram till makten av det mindre blocket. Detta inträffade i ungefär hälften av de berörda kommunerna. Men man ska lägga märke till att i en stor del av dessa hade det större minoritetsblocket bildats genom ett samarbete mellan partier ur de traditionella blocken. Det var alltså inte säkert att det block av de borgerliga respektive de rödgröna som var störst fick ta över styret. I många fall var det alltså en blocköverskridande koalition som blev största minoritetsblock.

Näst vanligast var att SD neutraliserades genom att blocköverskridande majoritetskoalitioner bildades. Detta blev fallet i knappt hälften av kommunerna. I ett par kommuner släppte övriga partier fram något parti i mitten av den politiska skalan med jämförelsevis smalt parlamentariskt underlag. Jag förmodar att man tänkte sig att detta smala styre sen skulle regera med s k hoppande majoriteter.

Ja, sen fanns förstås den lilla skämsklubben: I två kommuner tog det minsta av minoritetsblocken makten med hjälp av Sverigedemokraterna. Tyvärr var den ena av dessa min egen hemkommun, Skinnskatteberg. Om detta har jag skrivit här flera gånger sedan dess.

I årets val har SD gått fram vilket ställt till mycken huvudbry i koalitionsbildningen, inte minst på nationell nivå. En intressant fråga är hur kommunerna har hanterat problemet.

Svårt få bra uppgifter om bildandet av kommunala styren

Än så länge är det inte klart med konstitueringen i alla kommuner, och det är inte lätt att komma över data hur det går och har gått. Svårigheterna att få tag på data beror huvudsakligen på att ”kommunstyre” är en alldeles oreglerad storhet. Kommunstyre omnämns ingenstans i lagstiftningen och det finns följaktligen ingen som helst reglering av hur man till- eller avsätter ett kommunstyre. Den inofficiella ställningen medför också osäkerheter i de data som finns. Man måste inhämta uppgifter från alla kommuner, och det kan vara så att de som lämnar uppgifterna har olika uppfattning om vad ett kommunstyre är, eller så har de missuppfattat vad som har hänt. Det är betecknande att när vi för sisådär 20 år sen gjorde en enkät med kommunalpolitiker och frågade vilket eller vilka partier som styr i kommunen, så fick vi olika svar från olika personer i samma kommun.

Både Dagens Nyheter och SVT i samarbete med SKL har publicerat egna undersökningar. De data jag har använt kommer från Wikipedia med framförallt lokala massmedia som källor.

I dessa data var 244 av 290 kommuner klara med processen. I dessa hade 157 kommuner lyckats åstadkomma ett majoritetsstyre. Koalitionerna varierade från ett till sju partier. I ett genomsnittligt kommunstyre ingick 3,48 partier. Det vanligaste var alltså att kommunen styrdes av en koalition av flera partier. Vanligaste partier i kommunstyrena var Centern (176 kommuner), Moderaterna (140), Kristdemokraterna (133), Socialdemokraterna (122) och Liberalerna (118).

De flesta neutraliserar SD genom att största minoritet får makten

Nu till frågan om hur den besvärliga parlamentariska situationen med Sverigedemokraterna har hanterats. SD kan ensamt påverka vilket av de gamla vanliga blocken som ska få majoritet i 141 kommuner. I 22 av dessa (16 procent) var det ännu inte klart. Senast i december måste det bli klart vilka som ska väljas. Det kan därför förstås hända att de tendenser man kan se i det nu befintliga materialet kan komma att ändras.

Liksom efter förra valet är det vanligast att man försökt tillämpa Decemberöverenskommelsens principer. I 64 kommuner (drygt hälften av de kommuner där SD har en balansposition och där konstitueringen är klar) har det största minoritetsblocket fått makten. I en stor del av dessa har den ursprungliga storleksordningen förändrats genom blocköverskridande samarbeten. Erfarenheterna under den gångna mandatperioden har visat att DÖ-modellen kan vara instabil. I flera kommuner har frestelsen att rösta ihop med SD under perioden för att fälla minoritetsstyret. Kanske är det lite förvånande att den här modellen trots detta behållit sin popularitet.

Blocköverskridande koalitioner

I 47 kommuner (ungefär40 procent) har det bildats blocköverskridande majoriteter. Liksom efter 2014 års val kommer den här modellen som nummer två i popularitet, men det ser faktiskt ut som om det har blivit något färre kommuner där partierna lyckats åstadkomma majoritetskoalitioner. Slutligen tycks det liksom efter valet 2014 bli tre kommuner med ett S-styre med relativt litet parlamentariskt underlag.

Skämsklubben har blivit något större: I fyra kommuner har SD släppts in i värmen eller så har det bildats ett kommunstyre som knappast kunnat komma till makten utan stöd från SD. I Hörby styr SD i minoritet men med stöd från borgerliga partier. I Sölvesborg styr en koalition av borgerliga och Sverigedemokrater och i Burlöv, Hammarö och Ronneby har de borgerliga partierna kommit till makten trots att de har färre platser i fullmäktige än de rödgröna partierna.

Slutsatsen blir att trots SD:s valframgångar och trots att fascisterna blivit representerade i och fått en balansposition i fler kommuner, lyckas de demokratiska partierna i stort sett att hantera situationen och genom att använda ungefär samma metoder som efter 2014 års val.

Det kan till sist vara intressant att se vilka typer av blocköverskridanden som har varit vanligast. Allra vanligast är att Centern valt att stödja den rödgröna sidan, antingen ensamma eller tillsammans med något annat borgerligt parti. Vanligast i de situationer där Centern fått följeslagare bland de andra borgerliga är kanske lite förvånande att det har handlat om Kristdemokraterna. Som nummer två kommer en omvänd förflyttning: Miljöpartiet har bytt sida och ingått i koalition med de borgerliga.

Nu är bordet ordentligt avdukat

Som avskedspresent från den avgående majoriteten i Skinnskattebergs kommun kommer nya data om skolan. I Lärarförbundets årliga rankning av skolkommuner sjunker Skinnskatteberg från plats 272 till 284 (av 290). Nära botten alltså. Här blir det en uppgift för den nya majoriteten Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet att ta tag i från dag ett.

Mot evigheten del 8

Idag har vi veckohandlat på Konsum i Skinnskatteberg. På vår inköpslista stod bl a böngroddar, kimchi och färsk skinka. Inget av detta fanns i butiken. De två första artiklarna kan kanske tyckas vara alltför exotiska för Skinnskatteberg. Detta hindrade dock inte ICA från att saluföra dem.

Och här är den växande listan över varor som saknats vid tidigare inköpstillfällen:

Apelsiner

Böngroddar

Citrongräs

Coop filmjölk

Coop äggnudlar

Djupfryst strömming

Entrecote i skivor

Findus djupfryst torsk

Fläskfilé

Färdiga mackor

Grytbitar av nötkött

Köttfärs

Lövbiff

Plastpåsar

Pågens Lingongrova

Serla toalettpapper

Syltad ingefära

Vaniljglass

Zoega Forza

Koalitionsfrågor toppar i oktober

Liksom i september var också i oktober intresset stort för valets efterspel. När detta skrivs pågår fortfarande, och inte särskilt framgångsrikt, försöken att bilda regering. I kommunerna börjar situationen att klarna. Det visar sig att det blir ett starkt uppsving för s k blocköverskridande koalitioner. Så också i min hemkommun Skinnskatteberg där en gruppering av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet håller på att överta styret. En rad inlägg om de här frågorna i ett nationellt och kommunalt perspektiv finns på listan över mest lästa inlägg i oktober. Det gäller inläggen 1, 3, 4, 5 och 8 på topplistan.

Antal besökare var i oktober 321 (485 i september). Av dessa var 221 (372) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,54 (1,73) och genomsnittlig tid per besök var 61 (80) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Irak, Tyskland, Brasilien, Spanien, Storbritannien, Indien och Italien. Ströbesökare var från Algeriet, Australien, Finland, Guinea, Israel, Frankrike, Kanada, Mexiko, Norge, Sri Lanka, Thailand och Trinidad & Tobago.

De tio mest visade inläggen i oktober:

1	Skinnskattebergs fullmäktige väljer ordförande (ny)
2	Stopp! Kom inte hit! (6:a)
3	40 kommuner klara: Rödgrönt + Centern fortfarande ...(ny)
4	Nytt styre i Skinnskatteberg: S + C + V (ny)
5	Kommentarer till valresultatet i Skinnskatteberg (ny)
6	Dags för en folkrörelse mot populismen (8:a)
7	Censurerat (ny)
8	Det går inte. Det blir ingen regering (ny)
9	Ett fyrfaldigt "nöff!" (ny)
10	Mot evigheten del 7 eller ”Tji Thai” (ny)