Från
finnskogen norr om Kolsva förflyttar vi oss nu ned till Gisslarbo där
Hedströmmens biflöde Gisslarboån ansluter. Vi ska i de närmaste två avsnitten
följa detta biflöde motströms. Efter drygt fyra kilometer når vi sjön Lillsvan,
som vi skrivit om tidigare eftersom Sjörået där en gång tog en berusad
bonddräng på väg hem från ett kalas.
Lillsvan förbinds av en kort åsträcka med den åtta kilometer långa Långsvan,
som motströms följs av Lillsjön och Norrsjön. På näset mellan dessa båda sjöar
ligger Färna bruk där grevarna von Hermansson en gång huserade.
Ferna fideikommiss var i början av 1800-talet Sveriges
största. Till det hörde inte bara Färna bruk utan också ett flertal andra bruk
och gruvor. Totalt hörde 45.000 hektar till Färna. 1828 kom hela rasket i greve
Carl Johan von Hermanssons ägo. När
han lade näsan i vädret 1871 tog sonen Carl
Fredrik von Hermansson över. Nu gick det raskt utför och 1891 var konkursen
ett faktum. 1903 var det definitivt slut på driften vid Färna bruk.
Greven var
aktiv i riksdagsarbetet och bodde tidvis i Stockholm. Han sägs ha varit
inflytelserik i Riddarhuset. Han blev särskilt berömd för sin motion om hur man
skulle lösa vårdproblemet för de äldre: Gamla och orkeslösa som inte längre
kunde delta i produktionen skulle helt enkelt avlivas. Det påstås att brukets
smeder blev så uppbragda av detta att se smidde en järnkrage som greven fortsättningsvis
tvangs bära under stärkkragen. Hur smederna kunde tvinga greven till detta är
höljt i dunkel. Om man försöker hitta svaret genom att googla på ”järnkrage”
kommer man mest till kontaktannonser för sadomasochister. Månne greven var
masochist?
Carl Johan von Hermansson med stärkkrage och allt |
Rolf i
Surahammar, som hade läst mitt tidigare inlägg om riksdagsmän från Färna,
ringde och berättade att han hade åkt ned till Riksarkivet för att i
Riddarhusets protokoll hitta von Hermanssons äldreomsorgsmotion. Han hade inte
lyckats hitta den. Så det kan hända att det hela är en skröna. Men håll med om
att det inte är en dålig skröna i så fall.
En annan
historia som är i svang, som också tyder på att greven hade dålig hand med
medarbetarna som man skulle säga idag är historien om gjutjärnsstatyerna.
Runt Lillsjön leder en promenadväg, som
anlades av greven och som bara fick beträdas av greven och hans gäster. Enligt
en annan historia promenerade inte ens greven själv där utan lät sig dras i en
vagn av en stark dräng från Västansjö.
Små gjutjärnsstatyer ställdes upp
utefter rundan – tre av dem finns kvar: Erik i Backen, Olle vid Bommen och
Pelle på Stenen. Om det nu var av något annat skäl eller om det fortfarande
handlade om avlivningsmotionen så högg smederna armarna av alla statyer utom
Pelle på Stenen. På hans utsträckta arm brukade nämligen greven lägga en
grindslant när han passerade.
Erik i Backen |
Från ett
annat av von Hermanssons bruk – Björnhyttan i Dalarna – kommer den här bilden
som på sitt sätt också berättar om von Hermanssons personalpolitik. På bilden
syns den läderpiska av flätat tjurskinn som användes mot uppstudsiga
kolartorpare samt brukets järnhäll med stämpeln "18 CvH 18" vilket av
lokalbefolkningen tolkades som till "18 grevedjävlar i helvittet ... å 18
te". Längst bak syns bruksmagasinet.
Björnhyttan |
Sonen Carl
Fredrik har blivit mest känd för det magnifika mausoleum han lät uppföra i
slaggsten i sluttningen ned mot Lillsjön. Här skulle han vila sedan han gått
till de sälla jaktmarkerna. Carl Fredrik dog 1906 och enligt vad som berättas
ska hans urna ha varit placerad i mausoleet ett par år innan den flyttades till
Gunnilbo kyrkogård. Gravförteckningen för Gunnilbo kyrkogård mörkar med den
saken och noterar bara att C F von Hermansson avled 1906 och gravsattes 1906. Enligt
andra uppgifter fanns grevens urna kvar i mausoleet ända till 1927. Mausoleet
ritades av stockholmsarkitekten Lars
Israel Wahlman som på sin meritlista också hade Engelbrektskyrkan i
Stockholm och Tjolöholms slott i Halland.
Mausoleet |
Här ligger Färna |
Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare
avsnitt i serien:
Trist att märka hur gärna du sparkar uppåt. Att Ferna gick ur släkten beror på den bruksdöd som drabbade svenska järnbruk beroende på nya metoder och inte på grevarnas klantighet.
SvaraRadera