Läs om förra kommunalrådets fallskärm

Läs gärna Fagersta Nyheters rapportering om den vidare utvecklingen av frågan om Skinnskattebergs förr kommunalråd Lena Lovén Roléns fallskärm.

Öppet brev till Skinnskattebergs fullmäktigeordförande

Jag har idag skickat följande mail till Skinnskattebergs kommunfullmäktiges ordförande Lennart Lidquist (L) med frågor med anledning av hans agerande vid fullmäktigemötet den 25 mars.

Bäste Lennart!

Jag skulle vara mycket tacksam om du kunde klargöra grunderna för ditt beslut vid fullmäktige den 25 mars att inte ta upp frågan om interpellationen från Ingrid Örfelth Kraft och Roger Ingvarsson skulle få framställas.

Du sa vid sammanträdet att ”jag kommer inte att ställa proposition därför att den inte uppfyller kraven i lagen eftersom det är två som har undertecknat den. Och det gäller då kommunallagen femte kapitlet 60:e paragrafen.”

Den paragraf i lagen som du refererar till lyder: ”Interpellationer ska ha ett bestämt innehåll och vara försedd med motivering.”

Att tolka denna bestämmelse som ett förbud att behandla interpellationer med flera interpellanter är som jag ser det inte möjligt. Inte heller finns någon annan paragraf i kommunallagen 5:59-63 som kan tolkas på det sättet.

I arbetsordning för fullmäktige ska kommunen bestämma hur interpellationer ska handläggas. I Skinnskattebergs kommuns arbetsordning för fullmäktige regleras detta i paragraf 26. Inte heller där finns ett förbud mot att handlägga interpellationer med flera interpellanter.

På båda ställena (kommunallagen och arbetsordningen) finns en regel om att en interpellation ska vara undertertecknad av en ledamot. På vilka grunder och med vilket motiv skulle detta göra det förbjudet att handlägga en interpellation med två interpellanter?

Enligt kommunallagen 5:62 är beslutet inte heller ordförandens utan fullmäktiges. Där står ”Fullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får ställas”.

Inte heller förarbetena till kommunallagen har något att säga om ett förbud att släppa fram interpellationer med flera ledamöter som undertecknat den. Propositionen 1990/91:117 framhåller däremot interpellationsinstitutets demokratiska betydelse:

”Rätten för fullmäktiges ledamöter att ställa interpellationer och frågor är mycket viktig från demokratisk synpunkt. De har i interpellationen ett kontrollmedel över nämnderna vid sidan av den kommunala revisionen. Den politiska debatten kan också vitaliseras genom interpellationsinstitutet.”

Förarbetena till 2017 års kommunallag (Prop 2016/17:171) innehåller inga ändringar vad avser de paragrafer som reglerar interpellationsinistitutet.

Den stoppade interpellationen var ställd till socialnämndens ordförande. Vård- och omsorgssektorn för vilken socialnämndens ordförande är politiskt ansvar har under senare tid haft stora problem bland annat på grund av uppsägningar. Detta har uppmärksammats både i lokala och sociala media.

Mina frågor till dig är därför:

• Vilken är den lagliga grunden för att inte handlägga den aktuella interpellationen?
• Varför fattade du ensidigt detta beslut istället för att som lagen föreskriver låta fullmäktige avgöra saken?
• Finns ditt beslut protokollfört?
• Hur ser du på avvägningen mellan det påstådda formella felet och interpellationens demokratiska värde (jämför propositionen)?

·       För din kännedom vill jag också meddela att jag också har tillställt lokala media detta mail.

 

Med vänliga hälsningar

Henry Bäck

Skinnskattebergs fullmäktige: Dålig stämning bara förnamnet

Kommunfullmäktige i Skinnskatteberg sammanträdde igår. Det blev en uppvisning i dålig stämning. Återigen misslyckades försöket att fastställa kommunens budget, tre månader efter att den enligt lagen ska tas. Andra viktiga frågor som kom upp trots försök att styra bort dom var samarbete med andra kommuner och förra kommunalrådets fallskärm.

Den som orkar och vill ha glimtar från det hemska uppträdandet, så går det bra att ägna tre timmar åt inspelningen på Youtube:

Försöken att fastställa en budget misslyckades igen

När man lyckligt hade tagit sig fram till punkten 3 godkännande av dagordningen sket det sig rejält. I december lyckades man fastställa en rambudget, där dom totala ramarna för olika verksamheter, d v s nämnderna och sektorerna, fastställts. Oppositionspartierna V, S och M hade var för sig lagt fram tilläggsförslag. Det genomfördes beslut där Vänsterpartiets förslag hastigt avfärdades. Det var det enda av tilläggsförslagen som tog det ekonomiska miljonunderskottet på allvar genom besparingar på chefer, ledande politikers arvoden och samarbete med andra kommuner. Det var på tok för radikalt.

Socialdemokraterna gjorde i en paus upp med Sverigedemokraterna och fick med sina ofinansierade tilläggsförslag i beslutet, medan det sen röstades om vart och ett av Moderaternas tillägg. Flera av dom gick då igenom. Efter att man rådgjort med SKR (Sveriges kommuner och landsting) revs sen dessa beslut upp. Nu skulle oppositionens respektive tilläggsförslag behandlas som ”budgetmotioner”. Nämnderna fick tid på sig till i mars att utarbeta detaljerade budgetar där konsekvenserna av förändringar skulle beskrivas. I detta arbete skulle också dom tre ”budgetmotionerna” vara input.

Vid behandlingen i kommunstyrelsen av dom detaljerade budgetarna lyckades socialdemokraternas kommunalrättsexpert driva igenom att budgetmotionerna, åtminstone dom från S och M skulle ”återremitteras till respektive utskott och nämnd för att implementering i 2024 års budget skall beredas som alternativ till förvaltningens liggande förslag.” Detta, som också blev kommunstyrelsens beslut visade sig totalt obegripligt. Inte ens ”experten” själv lyckades förklara vad det innebar. Men en sak stod klar, nämligen att förslagen från S och M styrdes undan från fullmäktige. I dom fem ärenden där detaljbudgetarna skulle beslutas fanns inte ett spår av dom förslag som lagts av S och M.

Efter inlägg från Moderaterna och Vänstern tvingades man stryka samtliga dessa dagordningspunkter. Så, Skinnskattebergs kommun står fortfarande utan en budget för innevarande år. Förmodligen nytt rekord i kommun-Sverige.

Vänsterpartiets mer seriösa förslag togs det dock ett beslut om. Det sköt man på framtiden, om det nu blir någon sådan för kommunen.

Förra kommunalrådets fallskärm

En fråga som diskuterats livligt på sociala medier under senare tid är den omfattande fallskärm som beviljats det avsatta kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S). Det var nog givet att detta på något sätt skulle komma upp på dagens fullmäktige. Kritik har riktats mot att beslutet är otillräckligt dokumenterat. Frågan är om beslut över huvud taget har fattats av någon som är behörig. Dessutom har det påpekats att stöd för aktiva omställningsaktiviteter (i det här fallet utbildning) inte är dokumenterat med intyg från den sökande, och att dom uppgifter som givits i ansökan visat sig felaktiga. Det ska påpekas att ”aktiva omställningsåtgärder” är ett villkor för att den saftiga fallskärmen ska utlösas.

Frågan kom först upp på allmänhetens frågestund. Frågeställaren undrade om det skulle bli några åtgärder med anledning av att det inte gått rätt till. Kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) svarade kortfattat: ”Det här är en personfråga och den kommer att behandlas i kommunstyrelsen där den hör hemma. Så jag säger inte mer idag. Tack” Vad fan hon nu kunde mena med det.

Fallskärmsfrågan togs också upp i en interpellation av Moderaternas Marie Tollefsen Markström och egentligen tillsammans med Vänsterns Fredrik Skog. Alla dom problem som uppdagats i samband med hur fallskärmen utlösts togs upp i interpellationen, som ska besvaras av kommunalrådet (SD) vid nästa fullmäktige den 6 maj. Det ska tilläggas att Fredrik Skog tvingades av den koleriske Lydqvist att stryka sitt namn från interpellationen.

Förhala samarbete med andra kommuner in i det längsta

Det hade gjorts en utredning om samarbete med andra kommuner när det gäller överförmyndarnämndens verksamhet. Utredningen var i huvudsak positiv och gjorde bedömningen att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för kommunen. Moderaternas Bo Öberg och Vänsterns Fredrik Skog föreslog att det nu var dags att gå vidare och inleda förhandlingar med Västra Mälardalens Överförmyndarnämnd.

Detta var tydligen att trampa på en öm tå. Liberalernas Vanja Leneklint hittade på diverse problem och tyckte att det borde utredas mer. Socialdemokraterna vred sig som maskar och hänvisade till att dom tagit ett initiativ i kommunstyrelsen, som väl också skulle leda fram till ett evighetslångt utredande. Kommunalrådet (SD) var som vanligt mest tyst,

Vad är det nu för problem med att lägga ned överförmyndarnämnden och gå samman i en större organisation. Ja, som så ofta handlar det inte om sakfrågan, utan om möjligheterna att sko sig på skattebetalarnas bekostnad. Ordförande i nämnden är Elisabeth Åberg (L) – ni vet hon med tretton förtroendeuppdrag, en i sanning betrodd politiker. Hon sopar in 39 000 om året för det uppdraget och det är ju en substantiell del av hennes totala ordförandearvoden på drygt 100 000 om året.

När överförmyndarverksamheten, som ju trots allt är en ganska liten del av kommunens verksamhet kan leda till så starka känslor, undrar man ju försiktigt hur det skulle gå om någon försökte introducera idén om samarbete med andra om tyngre verksamheter som räddningstjänsten eller miljö- och bygg.

Den koleriske Lennart Lydqvist (L)

Mötet inleddes ovanligt nog med en ajournering. Efter en stund kom fullmäktigs ordförande, den koleriske Lennart Lydqvist (L) i bild: Han bad om ursäkt för dröjsmålet, men det hade uppstått ett litet problem. Det ”lilla problemet” visade sig senare vara att det uppstått tjafs när Lydqvist ville censurera en kritisk frågeställare under allmänhetens frågestund. Han ansåg att presidiet, alltså han själv, skulle ta ställning till om det var lämpligt att frågan skulle få ställas.

I dom intressanta budgetdiskussionerna såg det ut som en tanke att när Vänsterns Fredrik Skog skulle presentera Vänsterpartiets budgetförslag hade mikrofonen slagits av. Så det budskapet nådde aldrig ut till dom som följde mötet på nätet. I den animerade överläggningen om dagordningen, som utmynnade i att alla övriga budgetpunkter ströks från dagordningen hade den koleriske Lydqvist (L) också försökt avbryta Fredrik Skog.

Socialdemokraten Arne Hjorth hade lämnat en interpellation som med utgångspunkt i att tekniska utskottet hade kallats till ett möte där i praktiken inga ärenden fanns att behandla tog upp frågor om förhållandet mellan politik och förvaltning och om den representativa demokratin. Här förklarade den koleriske att han hade övervägt att ”inte ställa proposition på interpellationen.” Han tyckte inte att frågan var av något allmänt intresse för kommunen. Fullmäktige beslöt mot den koleriskes vilja att frågan skulle få framställas. Att han tror att han ska ”ställa proposition” på interpellationer där ju inga beslut ska fattas är ju också lite avslöjande.

En interpellation av två S-ledamöter om den akuta situationen i socialförvaltningen (ordförande i nämnden är återigen Elisabeth Åberg (L)). Det skulle enligt den koleriske Lydqvist (L) vara förbjudet att behandla interpellationer med mer än en frågeställare. Han hänvisade till kommunallagen 5:e kapitlet 60:e paragrafen. Den paragrafen lyder: ”Interpellation ska ha ett bestämt innehåll och vara försedd med motivering.” Hur han kan tolka detta som ett förbud mot att behandla frågan är höljt i dunkel.

Samma motivering hade på förhand tvingat Fredrik Skog (V) att ta bort sitt namn från interpellationen om förra S-kommunalrådets maffiga fallskärm. Det var väl så, att det kändes inopportunt att se hur både Vänstern och Moderaterna kunde enas i opposition mot den de facto-koalition ledd av Sverigedemokraterna där Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern ingår och där det viktigaste av allt är att bibehålla dom maktpositioner som ger en möjlighet att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Till yttermera visso är det inte den koleriske ordförandens uppgift att hindra interpellationer från att ställas. Enligt samma lag (kommunallagen) 5:e kapitlet 62:a paragrafen stadgas det att ”fullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får ställas.” Det är alltså fullmäktige som beslutar och inte dess koleriske ordförande.

Lydqvist är inte bara den okunnigaste och taffligaste fullmäktigeordförande jag någonsin stött på. Han är också en varm anhängare av ”god ton” i det politiska samtalet. Han brukar emellanåt huta åt ledamöter med utropet ”språket!” Fan vet om det inte är ”nyspråket” som borde vara stridsropet.

 

Vladimir Putin som (vissa) vänsterdebattörers sängkamrat

För mer än 85 år sen började ledaren för det svenska Socialistiska partiet, Nils Flyg, att alltmer orientera sig mot sympatier för nazisterna och Tyskland. Det hela slutade med att partiet kom att uppfattas som en del av den nazistiska rörelsen. Hur kunde det gå så illa? Och finns något att lära av Flygs och SP:s resa?

Idag har kriget i Ukraina varit problematiskt för många i den svenska vänstern. Vänsterpartiet tog först, som enda parti i riksdagen, avstånd från svenskt vapenbistånd till Ukraina. Men en stark opinion i partiet tvingade partiledningen att göra ett lappkast och stödja förslaget. Motiveringen för att gå emot vapensändningar till Ukraina var att partiet under lång tid varit emot svensk vapenexport. Vänsterpartiet som del av svensk fredsrörelse gjorde, tyckte ledningen, det naturligt att ta avstånd från förslaget att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina. Det var ju när allt kommer omkring så, att det var i inledningen av första världskriget som frågan om hur man skulle agera i krigssituationen som ledde till splittringen i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Det svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildat 1917 tillhörde krigsmotståndarna. Så det fanns en stark ideologisk tradition i partiet.

Motståndet mot stöd till Ukraina har därefter framförallt funnits utanför Vänsterpartiet i dom mindre grupperingar som var arvtagare till 1960- och 1970-talens rika flora av grupper med partianspråk – den så kallade bokstavsvänstern. Men även andra inflytelserika debattörer har gett uttryck för liknande ståndpunkter. Man kan t ex nämna sociologen Göran Therborn som i en uppmärksammad artikel dagen före krigsutbrottet varnade för krigsentusiasmen som piskats upp av USA. Förra V-ledaren Gudrun Schyman krävde att Ukraina måste kompromissa och komma till förhandlingar med Ryssland. Stor uppmärksamhet fick också Kajsa Ekis Ekman som i tidningen ETC hävdat att en viktig källa till nyheter i svenska media om Ukraina var en nazistisk ukrainsk tidning.

Berättelsen om hur USA och Ukraina hotade Ryssland

Inom den övervintrande bokstavsvänstern kan Kommunistiska Partiet (f d KPML(r)) med tidningen Proletären och Sveriges Kommunistiska Parti (f d APK) exemplifiera. Båda grupperingarna tar avstånd från kriget och ansluter sig till bilden av Ryssland som angripare, även om det finns exempel på inlägg där Ryssland visserligen startat kriget men provocerats av USA, Nato och Ukraina.

Här är några belysande citat från Proletären och SKP:s hemsida:

USA och Nato är dock falska vänner som inte går att lita på. USA och de andra stormakterna i Nato – Storbritannien, Frankrike, Tyskland med flera – är inga försvarare av demokrati, fred eller nationella rättigheter. USA är världens största imperialistiska makt, som regelbundet avsätter regeringar som inte passar dess intressen.

Det behövs ingen djupgående undersökning för att förstå att kriget i Ukraina inte bara är ett krig mellan Ukraina och Ryssland, utan ett proxykrig mellan allierade stormakter i väst och Ryssland.

Det är en stormaktskonflikt som pågår på ukrainsk mark mellan makter som måste tvingas till ett förhandlingsbord. USA måste möta upp till fredsförhandlingar med Ryssland, om att Ukraina fortsatt ska vara neutralt.

Sverige och andra Natoländer motsätter sig nödvändiga fredsförhandlingar och hellre ser att kriget fortsätter ännu en tid. Det finns pengar för företagen att tjäna – såväl på vapenproduktion nu som återuppbyggnadsarbete.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Kuppregimen i Kiev har sedan 2014 fört ett blodigt inbördeskrig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk … I åtta år förde regimen i Kiev ett krig mot sin egen befolkning.

Det finns inte längre ens nyansskillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet vad gäller att skicka vapen till ett krigförande land … V har gång på gång visat att opportunismen alltid trumfar de gamla antiimperialistiska principerna … lika bra att återinföra det gamla k:et igen: VPK – Vänsterpartiet krigsivrarna.

Propagandan syftar till att omänskliggöra Ryssland och vittvätta Ukraina.

Även Ukraina själva är ansvariga för att krigshotet har upptrappats. De har, precis som Ryssland, nazistiska militära förband i sin försvarsmakt. Förband som under många år har terroriserat den ryska minoriteten i allmänhet och befolkningen i östra Ukraina i synnerhet.

Ett viktigt tema är förstås att man på alla sätt bör motarbeta krig, att det krävs förhandlingar och att alla parter måste kompromissa. Men detta tema är egentligen inte det dominerande. Det är en annan historia eller narrativ som man brukar säga nuförtiden. Så här går den berättelsen:

Det är USA och Nato som genom sin imperialistiska politik har drivit fram konflikten genom att dra in Ukraina i sin intressesfär. En lite mer neutral variant är den så kallade kålsuparteorin. Enligt den är det en stormaktskonflikt. Västmakterna och Ryssland slåss om intressesfärer, där även Ryssland har liknande intressen som USA.

Hela konflikten förvärras genom nazismen i Ukraina. Nazister styr vilken information som når väst. Propagandan syftar till att vittvätta Ukraina. Det finns nazistiska ukrainska militära förband som terroriserar den ryskspråkiga minoriteten. I åtta år har Ukraina fört ett krig mot den egna befolkningen. Det här temat ansluter tätt till samma argumentation som dom tyska nazisterna använde som förevändning för angreppen på Danzig, Polen och Tjeckoslovakien i andra världskrigets inledningsskede.

Den här berättelsen ansluter väl till den av den ryska regimen propagerade bilden. Som alla vet finns det alternativa bilder: Ryssland är en aggressiv imperialistisk stat som genomfört ett blodigt och olagligt anfall på ett grannland i syfte att erövra det. Hur kan det komma sig att dom här debattörerna i små grupper på yttersta vänsterkanten har gjort valet att ansluta sig till den ryska regimens bild, snarare än den västliga berättelsen?

Är dagens Ryssland Sovjetunionens arvtagare?

Min första tanke var att det var något slags fantomsmärtor. Dagens Ryssland uppfattades som en fortsättning av det socialistiska Sovjetunionen. Det vore då naturligt att man som vänstermänniska i första hand skulle lita på den ryska berättelsen. Men ju mer jag funderade i dessa termer, desto orimligare föreföll det. För det första kan man konstatera att på den tiden det begav sig på 60- och 70-talen var dom flesta som deltagit i dagens diskussion (om dom var födda då) motståndare till Sovjetunionen. Sovjet sågs som en byråkratisk diktatur, rentav en totalitär stat där man i praktiken sedan länge lämnat dom kommunistiska idealen bakom sig.

De som idag kallar sig Kommunistiska Partiet har sin grund i en utbrytning ur det maoistiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) 1970. För utbrytarna, dom så kallade r-arna stod det klart att Sovjetunionen hade urartat. KFML:s ”chefsideolog”, den uppsaliensiska ekonomhistorikern Bo Gustafsson kunde t ex skriva: ”Det förtryck som förekommer i det socialimperialistiska Sovjetunionen tar sig så extrema och terroristiska former, att det rationellt kan förklaras endast om det förekommer skarpa klassmotsättningar.” Den nya klass som vuxit fram och som nu stod mot arbetarklassen var byråkratin.

Annorlunda var det förvisso med dom som kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), men som när dom bröt sig ur VPK 1977 kallade sig Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det var VPK:s allt mer kritiska förhållningssätt till Sovjetunionen som ledde till att dom mer Moskvatrogna ”traditionalisterna” bröt sig ut och bildade APK. Det förekom dock även inom APK kritik mot terrorn under Stalin.

När vi betraktar Ryssland idag står det nog klart för alla att det inte är ett socialistiskt land vi ser. Trots en hel del Sovjetnostalgi och symbolik är det alldeles tydligt att det är ett kapitalistiskt system vi ser. Den ryska kapitalismen har dessutom en hel del obehagliga drag. Kapitalismen är i mycket oreglerad, vilket man vet leder till monopoliseringstendenser och brottslighet. Så kallade oligarker har gjort sig onödigt rika på privatisering av sovjetisk statlig egendom. Det framstår som om den sammanhållande faktor, som i Sovjet var partiet, numera är korruption. Fria media och rättsstat ligger i spillror. Oppositionella som har tur döms till orimliga fängelsestraff. Dom som har otur mördas.

Att som ”kommunist” försvara ett sådant system och känna en nedärvd lojalitet med det framstår, som det så talande uttrycks på norska ”et tankekors”. Och det är ett tankekors av en sådan dignitet att det är svårt att någotsånär intelligenta människor kan tro på det.

Men om det nu inte är så att det är fantomsmärtorna efter Sovjetunionen som är förklaringen till accepterandet av den ryska regimens berättelse om Ukraina-kriget, vad är det då? Jag tror att man snarare får söka sig till hatet mot USA och Nato, som förklaring än kärleken till det monster som en avgudad Sovjetunion förvandlats till.

Hur var det nu med Nils Flyg?

Nils Flyg

Vi återvänder till Nils Flyg. När det socialdemokratiska partiet 1917 uteslöt sitt eget ungdomsförbund anslöt sig Nils Flyg till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Partiet anslöt sig 1921 till den av ryssarna dominerade Kommunistiska Internationalen (Komintern). Under 1920-talet fanns en stark opposition inom det svenska partiet mot styrningen från Komintern. Under tumultartade former ledde oenigheten om Komintern till att majoriteten av partiet under ledning av Karl Kilbom och Nils Flyg 1929 uteslöts. På den tiden kunde det gå till så. Kilbom och Flyg bildade det Socialistiska Partiet, som hade ganska stora framgångar i val, åtminstone i jämförelse med det kvarvarande kommunistiska partiet, dom s k Sillénarna.

Det var med andra ord förhållandet till Sovjet som redan då var källa till oenigheten i rörelsen. Och kritiken växte, bl a som en följd av Stalintidens terror, krossandet av det antistalinistiska POUM under spanska inbördeskriget och den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentroppakten).

När världskriget bröt ut skrev Flyg: ”Det finns en grupp i svensk politik inför vilken varje hederlig människa måste känna enbart äckel och avsky. Det är de kommunistiska ledarna – garnityret i Kominterns svenska sektion.”

Under det finska vinterkriget var Flyg och det socialistiska partiet mycket aktiva för ett svenskt stöd till Finland mot det sovjetiska angreppet. Flyg och socialisterna började röna alltmer uppskattning från högerextrema och tyskvänliga kretsar. Den antijudiska tidningen Sverige Fritt skrev: ”Flyg är – i motsats till Kalle K[ilbom] – en ganska mystisk figur. I motsats till Kalle K. förefaller han dessutom vara en mycket begåvad karl med ganska utpräglat sinne för politiska realiteter … Vi skulle för vår del inte alls bli förvånade om vi en dag finge se den rörlige mannen dyka upp i ett alldeles nytt sammanhang på en alldeles ny front.”

På Socialistiska Partiets kongress 1941 talade Flyg:

Det sakförhållandet att kampen mot storfinansen föres under fanor som icke är våra, av soldater som är besjälade av en annan ideologi än den som är vår, det sakförhållandet att storfinansens aggressivaste motståndare med vapen i hand idag framförallt är tredje rikets, det nazistiska Tysklands trupper, förändrar icke en socialists inställning till storfinansen … den som vill kalla sig socialist … måste förstå att i den striden står inte ett socialistiskt parti neutralt, i den striden har vi att ta position mot storfinansen … Och vi har att önska: måtte de vapen som riktar sig mot storfinansens välde i Europa och i en morgondag i Amerika snarast krönas med seger.

Likt oskyldiga barn som successivt dras in i kriminella gäng sögs Flyg in i den tyskvänliga sfären. Han fick erbjudanden om en studieresa till Tyskland. Han försökte få ekonomiska bidrag av tyskarna till den krisande tidningen Folkets Dagblad. Det ordnades möten med svenska nazistledare som Birger Furugård.

Efter Nils Flygs död i januari 1943 anslöt sig flera svenska nazister till partiet. Bruna Gardet (ett svenskt SA och föregångare till Nordiska motståndsrörelsen) uppmanade sina medlemmar att gå med.

Historikern Håkan Blomqvist avslutar sin bok ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” (1999):

Hammaren blev kvar som partiets symbol men med motsatt innebörd mot den ursprungliga ”Hammaren krossar hakkorset” … Nu var det Tors hammare mot kommunism och judisk storfinans. Innan 1943 var till ända kunde ingen utomstående längre se någon betydelsefull skillnad mellan SSP och den klassiska nazismen.

Kampen mot kapitalismen, storfinansen och västmakterna parad med hatet mot den degenererade socialismen i Sovjetunionen ledde alltså Nils Flyg rakt i armarna på nazismen. På så sätt kan vi kanske lära oss av historien hur hatet mot den imperialism som USA och Nato står för har gett vissa (ett fåtal men dock några) aktörer inom vänstern Vladimir Putin som sängkamrat.

(r)-are i demonstration mot Nato. Bild från Proletären

Skinnskattebergs budget: Två strutsar i sanden.

Den närapå obegripliga röra som genom ordförandens tafflighet uppstod när Skinnskattebergs fullmäktige i december skulle fastställa budgeten för 2024 har nu nått nya höjder. Som bekant beslöts det att anta kommunstyrelsens förslag som en rambudget. Förslaget innehöll nämligen bara hur mycket pengar respektive nämnd och sektor skulle få. Det fanns inga beskrivningar av vilka förändringar i verksamheterna det skulle bli, och inte ett ord om vilka konsekvenser förändringarna skulle få. Oppositionspartierna S, V och M hade var för sig lagt fram tilläggsförslag. Socialdemokraternas och Moderaternas förslag var i skenet av det stora underskottet i kommunens ekonomi marginella. Vänsterns förslag bestod av stora besparingar genom indragning av chefstjänster, minskning av politikerarvoden och samarbete med andra kommuner. Besparingarna skulle användas för att täcka underskottet och för en omprioritering till välfärdssektorerna.

Efter en inledande flört mellan kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) och förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) kom man överens om att inte nu ta upp oppositionens tilläggsförslag, utan dom skulle betraktas som budgetmotioner. Dessa skulle nu behandlas i samband med att nämnderna fick i uppdrag att göra detaljerade budgetar med planerade förändringar i verksamheten och konsekvenserna av förändringarna. Dessa detaljbudgetar skulle sen beslutas i fullmäktige i mars (det blir den 25 mars). Då skulle kommunen ha en budget värd namnet för 2024.

Inför fullmäktige var nu hela budgetfrågan uppe i kommunstyrelsen i förra veckan. Den som försöker förstå vad kommunstyrelsen föreslår får uppleva att röran nu har nått nya svindlande höjder. Att informera kommuninvånarna och skattebetalarna om hur deras pengar används hör som bekant inte till Skinnskattebergs kommuns starkare sidor. Men kort kan man nog sammanfatta det hela med att den nya majoriteten vars kärna är Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna med det avsuttna kommunalrådet Lena Lovén Rolén i spetsen nu har cementerats.

Så här kan man läsa i protokollet:

Ewa Olsson Bergstedt (SD) yrkar att fastställa internbudget med Lena Lovén Roléns (S) tilläggsyrkanden

Så blev också beslutet. Ingen rör vid underskottet i kommunens ekonomi. Man bortser från det. Inte ens som katten som går kring den heta gröten utan huvudet i sanden: ”Problems that time will solve”.

Inom parentes kan nämnas att socialdemokraternas tilläggsyrkanden som dom sålt sin själ för i och för sig är vällovliga, men ofinansierade och i det ekonomiska sammanhanget en piss i Atlanten. Intrycket av att det är två strutsar som tillsammans stoppar huvudet i sanden förstärks av hur ”budgetmotionerna” från S, V och M hanterats. Inte alls visar det sig.

När det gällde motionerna från S och M föreslog sossarnas expert på kommunalt beslutsfattande enligt protokollet:

Arne Hjorth (S) yrkar att ärendet återremitteras till respektive utskott och nämnd för att implementering i 2024 års budget skall beredas som alternativ till förvaltningens liggande förslag.

Klart och tydligt, eller hur?

Ja, så blev förstås också beslutet. Majoriteten SD+S var ju säkrad. Värre var det med Vänsterns motion. Den skulle inte ”återremitteras för implementering”. Nej, där beslöt man att den skulle ”hanteras i budgetberedning inför 2025 års budget.” Puh! Där lyckades man undvika den heta gröten ett tag till.

 

Dyrbart med avsuttet kommunalråd

P4 Västmanland rapporterar idag att förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) under 2023 har kunnat kvittera ut över 600 000 kronor (51 298 kr/månad) i ekonomiskt ”omställningsstöd” från Skinnskattebergs kommun. Bakom utbetalningarna finns ett dokument med den mystiska rubriken ”Tillämpningsföreskrifter för OPF-KL” antagna av fullmäktige 2020.

OPF-KL är förslag till regler för politikers pensioner som utarbetats av organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Förslaget ligger till grund för sådana ”tillämpningsföreskrifter” som Skinnskattebergs fullmäktige antog 2020. Ett avsatt kommunalråd ska enligt dom här reglerna få 85 procent av sitt tidigare arvode under det första året.

I kommentarer till OPF-KL skriver SKR:

Omställningsstöd förutsätter att den förtroendevalde själv aktivt verkar för att få ett nytt arbete. Det innebär att den förtroendevalde anstränger sig för att han eller hon så snabbt som möjligt ska kunna skaffa ett nytt lämpligt arbete.

Om den förtroendevalde inte medverkar i omställningsarbetet kan kommunen dra in eller sänka det ekonomiska stödet. Som dom flesta Skinnskattebergare vet har Lena Lovén tillsammans med sin man ett eget företag som sjukgymnast och med avtal med regionen.

De totalt 615 576 kronorna i omställningsstöd till trots har förra kommunalrådet också kvar kommunala uppdrag som under 2023 gav 25 620 kronor i arvoden. Till detta har hon också fått kostnadsersättningar på 4 155 kronor. Summan av kardemumman blir alltså 645 351 kronor eller 53 799 kronor i månaden. Inte illa pinkat!

Kostnaden för skattebetalarna blir till och med lite högre eftersom man också måste betala arbetsgivaravgifter för arvodena. Om man räknar med 35 procent i i avgifter (vilket SKR rekommenderar) tillkommer 224 419 kronor. Totalt handlar det med andra ord om en kostnad för kommuninvånarna med sisådär 870 000 kronor, eller ganska precis 200 kronor per invånare, stora som små.

Efter avgången som kommunalråd har Lena Lovén Rolén successivt orienterat sig i riktning mot att det socialdemokratiska partiet uppträder som stödparti till det SD-ledda minoritetsstyret i kommunen. Det blir allt tydligare att det av Lovén Rolén ledda S-partiet är på väg att även formellt ingå i koalitionen SD+L+C. Om hon lyckas med dessa ansträngningar blir S det största partiet i den styrande koalitionen, och vips kan hon göra anspråk på kommunalrådsjobbet igen. Det vore passande eftersom omställningsstödet nu har upphört. Men, var det sådan ansträngning att skaffa nytt jobb som SKR hade i åtanke?

Hör P4 Västmanlands rapportering:

Skinnskatteberg sämst på klimatpolitik

Hur stora utsläpp av växthusgaser blir det av invånarnas konsumtion i varje kommun? Den frågan har Dagens Nyheter försökt ge ett svar på. Jag ska här titta lite på dom siffror som tidningen redovisar för Västmanlands läns tio kommuner. Kartan kommer från DN:s redovisning men jag har lagt till dom rapporterade kommunvisa utsläppen räknat i ton koldioxid per invånare.

Medelvärdet per person i hela Sverige var 6,3 ton. Av siffrorna i kartan framgår det att dom kommuner som producerar större utsläpp än det genomsnittliga är Skinnskatteberg med 6,7 ton och Västerås med 6,4 ton. För att följa Parisavtalet krävs det att utsläppen till 2030 kommer ned i 3,7 ton per person. Skinnskattebergsborna utmärker sig med andra ord genom att deras konsumtion medför särskilt stora utsläpp av växthusgaser.

Man kan fundera på hur detta kan komma sig. I rapporteringen redovisas också vilka källorna till utsläppen är. Dom största kategorierna är transporter (utom flyg), livsmedel och bostäder. När man ser på dom västmanländska kommunerna är det väldigt små skillnader vad gäller både livsmedel och bostäder. Variationen när det gäller livsmedel är från 1,4 till 1,5 ton koldioxid per person och för bostäder varierar det mellan 1,1 och 1,3 ton. Däremot är variationerna betydligt större när det gäller transporter, som också är den största källan till utsläpp. Här är lägsta värde 1,5 ton per person i Västerås och högsta värdet är 2,1 ton i Skinnskatteberg.

Bilåkningen boven i dramat

Det förefaller rimligt att förstå dom höga utsläppsvärdena för Skinnskattebergsborna med deras transporter. Det är en ytmässigt ganska stor kommun. Skinnskattebergarna har ofta anledning att åka till andra kommuner för arbete, studier, sjukvård, för att handla och för att roa sig. Kollektivtrafiken har stora brister. En ganska genomsnittlig andel av befolkningen bor visserligen relativt nära busshållplatser efter stombusslinjerna 500/550 men för övrigt saknas i stort sett kollektivtrafik både inom kommunen och till andra kommuner. En inomkommunal busslinje har på senare år lagts ned och tågförbindelser med Västerås och Örebro har i praktiken lagts ned.

Koldioxidutsläppen från transporter är förstås direkt beroende av hur mycket bil det åks. Kommun- och landstingsdatabasen (Kolada) redovisar körsträcka för personbilar i mil per år och invånare.

Skinnskatteberg ligger i topp i båda avseendena. Utsläppen från transporter (lodräta skalan) är högst i länet samtidigt som körsträckan (vågräta skalan) också är högst i länet.

Samtidigt är kollektivtrafiken något som kommunen har åtminstone en begränsad möjlighet att påverka. Stombusslinjerna är i första hand en fråga för regionen, men kommunen har möjlighet att föra fram önskemål när det gäller tidtabeller och turtäthet. Detsamma gäller tågtrafiken. Dom lokala busslinjerna inom kommunen betalas av kommunen, så där är möjligheterna att påverka större. Det finns för närvarande bara en lokal busslinje (till Riddarhyttan) med gles trafik. Efter nedläggningen av busslinjen till Färna och Bernshammar är Färna helt utan kollektivtrafik.

Det har tidigare också förekommit att en pendlarbusslinje till Västerås har delfinansierats av kommunen. Flera kommuner inom och utom länet har gratis lokala busslinjer.

Kommunen passiv åskådare

Man kunde kanske tycka att den här situationen med mycket dåliga värden på utsläpp av växthusgaser skulle föranleda kommunen att göra något. I dom här tre diagrammen kan man se några exempel på vad länets kommuner har för meritlista när det gäller klimatpolitiken. Först ska vi se på miljöpolitiken allmänt. Tidningen ”Aktuell Hållbarhet” publicerar årligen en rangordning av dom 290 kommunernas miljöpolitik. Eftersom det är en rangordning, där ett är bäst och 290 sämst, blir det alltså så att det blir sämre och sämre ju högre värde kommunen har.

Det här var ju inte så roligt för Skinnskattebergs kommun: Totalt på plats 265 av 290, och sämst i länet. Men det här handlar ju om den kommunala miljöpolitiken allmänt och inte specifikt om klimatpolitiken. Som vi har sett är det ju transporterna som är den viktigaste utsläppskällan. Hur är det med måluppfyllelsen när det gäller utsläppsminskningar från transportsektorn i kommunen, alltså inte bara kommunens egna transporter?

Ja, lite roligare var ju det här. Skinnskattebergs kommun kommer i alla fall inte sist med 45 procents måluppfyllelse, utan trea från slutet. Sämre är det med Surahammar och Fagersta som får 44 procent. Knivskarp konkurrens om jumboplatsen med andra ord.

Kanske kan det vara bättre med kommunens egna bilar. Dom är ju ganska många, och dom har man ju lättare att få kontroll över än invånarnas och företagens transporter. Liksom när det gällde måluppfyllelsen kommer siffrorna från ”Gröna bilister”.

Här redovisas dom genomsnittliga koldioxidutsläpp från kommunala personbilar. Så här är det sämre ju högre värdena är. Och det går inte något vidare för Skinnskatteberg här heller. Näst sist med 142,2 gCO2/km. Bara Fagersta med 143,5 är sämre.

Inte bara Sverigedemokraternas fel

Vem har nu ansvaret för att det blir så här. Kommunen leds från och med i fjol av Sverigedemokraterna. Det är ju ett parti som inte är berömt för sitt miljö- och klimatpolitiska engagemang, och det blir ett tydligt samband mellan hur många röster SD fick i kommunalvalet 2022 och miljörankingen: Ju lägre procent SD-röster, desto sämre miljöranking. I U-länet utmärker sig tre kommuner med höga röstetal för SD och usla placeringar i miljöpolitiken. Det är Köping, Surahammar och, gissa vilken? Jo, Skinnskatteberg.

Men lite orättvist är det här kanske. Det är bara i Skinnskatteberg som SD styr kommunen. Men många röster fick dom. Kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) utropade glatt i ett FB-inlägg härförleden att dom fick 23,8 procent av rösterna. Men det innebär ju förstås att 76,2 procent, alltså mer än tre av fyra väljare inte röstade på SD. Man kan undra hur man i en demokrati kan ta makten med 23,8 procent av rösterna och 24 procent av platserna i fullmäktige. Förklaringen är att åtminstone två partier ”Liberalerna” och Centern bestämde sig för att dom var så nära besläktade med det högerpopulistiska SD att dom kunde bilda styrande koalition med dom. Därigenom kom SD upp i att kunna kontrollera 48 procent av mandaten. Men, vänta nu. Ska det inte behövas mer än hälften för att ta över styret. Jovisst, och dom som villigt har ställt upp är Socialdemokraterna. Och vips kan Sverigedemokraterna kontrollera 84 procent av fullmäktige. Jo, jag vet att inte alla sossar ställer upp på det här. Det finns sossar som är riktiga socialdemokrater, men ledningen i det lokala sossepartiet är dom som har styrt det hela i högerextremistisk riktning.

Det här innebär att det inte bara är SD som är ansvariga för den usla klimat- och miljöpolitiken. Det är hela den styrande koalitionen SD+L+C och deras stödparti S som får bära ansvaret. För att ytterligare nyansera bilden, så är det ju i mycket gamla synder som resulterat i dom aktuella jumboplatserna. Men vi ska då komma ihåg att under förra mandatperioden (2018-2022) styrde Socialdemokraterna i minoritet. Villkoret för att ”Liberalerna” skulle släppa fram det S-märkta minoritetsstyret var att det inte fick förekomma något samarbete med Vänsterpartiet. L och deras vapendragare SD kunde därigenom styra och ställa som dom ville med sossarnas minoritetsstyre. Och perioden dessförinnan (2014-2018) styrde ”Liberalerna” med SD som stödparti.

Egen vinning viktigare än politisk handling

Men under alla dessa år har det grundlagts en speciell kultur i Skinnskattebergs kommunalpolitik. Det är säkert den kulturen som är den viktigaste förklaringen till passiviteten i miljöpolitiken. Och för resten inte bara när det gäller miljöpolitiken. Just inget händer, se bara på bostadsbyggandet, den för tretton år sen nedlagda folkhögskolan, seniorboendet på Klockarbergsvägen och så vidare. Den speciella Skinnsbergsandan i kommunalpolitiken innebär att det egentligen är skit samma om man gör något eller inte, vare sig för kommunen som helhet, för väljargrupper man anser sig företräda eller vägledda av ideologisk övertygelse. Nej, det handlar om hur man på bästa sätt ska kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad: det handlar om arvoderade uppdrag, chefsjobb åt släktingar, kompisar och politruker. Och det handlar om feta kontrakt med kommunen, som man genom olika trixande, till och med genom att bryta mot Sveriges grundlagar, försöker mörka. Men det är en annan historia som vi får återkomma till.

Men summan av kardemumman blir ändå att om det ska bli något av klimatpolitiken måste den kommunala korruptionen bort. Annars lämnar vi bara ett litet, men ändå något bidrag till att dränka önationer i Söderhavet, översvämningar, extremväder och förödande skogsbränder.

Vad döljer du för mig?

 

En journalist på SVT begärde ut fakturor och fakturaunderlag för att kolla om tre politiker i Skinnskattebergs kommuns tekniska utskott ägde eller var anställda i bolag som hade avtal med kommunen. Som så ofta krånglade kommunen med utlämnande av dom allmänna handlingarna. Dom skulle sekretessbeläggas eftersom dom aktuella bolagen kunde lida skada om uppgifterna spreds.

TV-reportern överklagade vägran att lämna ut handlingarna till kammarrätten. Fagersta-Posten rapporterar idag att rättens avkunnat dom. Det var fel av Skinnskattebergs kommun att inte lämna ut handlingarna. Det fanns ingen anledning att bolaget skulle lida skada om uppgifterna kom ut.

Kommunen måste nu lämna ut fakturorna och fakturaunderlagen till SVT-reportern. Vi har säkert inte hört det sista i den här historien.

Madame Kollontaj kommunist och feminist

Aleksandra Kollontaj föddes som Aleksandra Domontovitj 1872 i S:t Petersburg. Hennes pappa Michail Domontovitj var general i den kejserliga armén och deltog i det rysk-turkiska kriget 1877 – 1878. Ett resultat av kriget var att Bulgarien utropades som en självständig stat, men i praktiken ett ryskt lydrike och under rysk ockupation. Domontovitj utnämndes till kanslichef vid den ryska administrationen i Bulgarien, och han flyttade till Sofia med sin familj inklusive den lilla, då sjuåriga Aleksandra. I ”Den första etappen”[1] skriver hon om sin tid 1878 – 1879 i Bulgarien.

På den politiska dagordningen stod nu utarbetande av en ny bulgarisk konstitution. Åtminstone enligt Aleksandras mamma spelade pappa Domontovitj en viktig roll: ”det var far som gjort hela det förberedande arbetet och han har tagit Finlands konstitution som förebild.” Förslaget till konstitution ansågs modernt och liberalt. Vi erinrar oss att den finska ståndslantdagen avskaffades för ett enkammarsystem och att en rösträttsreform som också gav kvinnor rösträtt beslöts redan 1905 och godkändes av kejsaren 1906. Men i det bulgariska fallet sades det att tsaren var emot. ”Mor var rädd att någonting ’mycket tråkigt’ skulle hända far.

Våren 1879 kallades Domontovitj tillbaka till S:t Petersburg. Han togs trots sina påstådda liberala böjelser till nåder, men betraktades fortfarande som ”misstänkt, eftersom han aldrig fick någon ’hög post’”. Det kan kanske vara av ett särskilt intresse att direkt citera vad Aleksandra i sina memoarer skriver om året 1879:

Vi befunno oss nära det historiska året 1879, ett stort år för det kommande Ryssland – för Sovjetunionen. I december detta år föddes Sovjetunionens störste statsman, det geni som fullbordade byggandet av en ny värld, nämligen Joseph Stalin.

Aleksandras mamma var finska, dotter till en rik trävaruhandlare. Barndomens somrar tillbringade Aleksandra på morfaderns herrgård Kuusan-Hovi i Mola i Viborgs län. Hon beskriver också dessa sommarvistelser i sin bok. Dom sociala orättvisor hon i efterhand tycker sig ha blivit varse i Bulgarien förstärks också under dessa finska somrar: ”Man behövde bara gåt ut genom Kuusan-hovys präktiga grind för att erfara att livet varken var rikt eller lyckligt. Åtminstone inte för den finska befolkningen.”

1893 gifte sig Aleksandra mot föräldrarnas vilja med sin syssling, officersaspiranten Vladimir Kollontaj och dom fick en son. Makarna växte snart ifrån varandra. Aleksandra orienterade sig alltmer mot radikala kretsar. Hösten 1898 lämnade hon Kollontaj och reste till Zürich för att studera sociologi där hon också mötte den tyska kommunisten Rosa Luxemburg. Sonen lämnades hos morföräldrarna.

Åter i Ryssland började Aleksandra att arbeta i det revolutionära socialdemokratiska partiet. Den 9 januari 1905 deltog hon i en demonstration på marsch mot Vinterpalatset i S:t Petersburg. Soldater öppnade eld mot demonstranterna. Det var en omskakande upplevelse för Aleksandra Kollontaj. 1908 tvingades hon att fly utomlands efter att ha publicerat en skrift som uppmanade finländarna till uppror.

Hon återkom till Ryssland efter februarirevolutionen 1917. Efter oktoberrevolutionen samma år gjorde hon en snabb karriär och kom att ingå i Lenins första regering som ”Folkkommissarie för sociala frågor” eller ”Välfärdskommissarie” som hon själv skriver. Hon beskriver i sin bok dom svårigheter det innebar att administrera åtgärder för ”krigsinvalider, statspensionering, ålderdomshem, sinnessjukhus, barnhem, verkstäder för proteser.” allt under brinnande inbördeskrig med utländsk intervention och med olika former av sabotage utförda av borgerliga medlöpare. Särskilt uppskakande var mordbranden som förstörde ”mödra- och spädbarnspalatset.”

Bland olika fraktioner inom bolsjevikpartiet framträdde ”Arbetaroppositionen” 1921 med ett manifest där byråkratiseringen av sovjetstaten kritiserades. Produktionen borde ordnas så att arbetarna själva hade makten över fabrikerna. Kollontaj var sympatiskt inställd till Arbetaroppositionen och hon skrev en text ”Arbetaroppositionen”[2] som smugglades ut till utlandet. Hon agerade vid den tionde partikongressen för oppositionen. Kongressen förkastade oppositionen och Kollontaj lämnade den för partiets enighets skull. 1921 tog partiet också ett steg tillbaka i form av den nya ekonomiska politiken (NEP) där olika marknadsekonomiska arrangemang tilläts. Att Kollontaj också var kritisk mot detta framgår inte minst av hennes skönlitterära produktion där motviljan mot ”NEP-männen” och deras ”NEP-kvinnor” är tydlig.

Mest omtalad av hennes skönlitterära texter är förmodligen romanen ”Arbetsbiens kärlek”[3] där hon får tillfälle att utveckla förhållandet mellan könen och kvinnans ställning i det socialistiska samhället och som kommunist. Kollontaj deltog också i reformeringen av lagstiftningen för att stärka kvinnans ställning i det sovjetiska samhället. Hon ville förändra äktenskapet och synen på kvinnans sexualitet. Familjen skulle vittra bort. I mycket ansågs dock hennes åsikter vara alltför radikala för dom konservativa krafterna i partiet. Radikala lagar som stiftats strax efter revolutionen ändrades senare mot hennes avståndstagande i konservativ riktning.

En mer akademisk inriktning har ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”[4] som innehåller 14 föreläsningar hon höll våren 1921 vid Sverdlovuniversitetet i Leningrad. I dessa föreläsningar söker hon koppla samman kvinnans ställning med produktionsförhållandena från ”urkommunismen” till ”proletariatets diktatur”. Författaren och kvinnokämpen Margit Palmær Waldén skriver i sitt efterord till den svenska utgåvan av föreläsningarna: ”… i och med att kommunismen ’organiserar produktionen på det allmänna arbetets grundvalar’ kommer också kvinnofrågan att lösas. ’Någon annan väg till dess lösning finns ej och kan ej finnas’” och ”Det är icke den privata familjens utan samhällets, statens uppgift att sörja för den växande generationen, barnen.”

1922 lämnade hon Sovjetunionen för en diplomatisk karriär i och med att hon utnämndes till legationsråd i Norge och som minister 1924. I Oslo hade hon till en början få arbetsuppgifter, utan kunde ägna sig åt sitt eget skrivande. Det har spekulerats om varför hon på detta sätt sänts i en ”gyllene exil”. Engagemanget i Arbetaroppositionen och hennes radikala feministiska politik i konflikt med partiets linje har förslagits som förklaring. Varför hon inte på ett tydligare sätt avpolletterades är ett frågetecken. Hon företrädde Sovjetunionen diplomatiskt i över 20 år. Efter Oslo kom hon som sovjetisk ambassadör i Stockholm från 1930 till 1945. Hon var i Stockholm känd som ”Madame Kollontaj”. Hon medverkade också i flera internationella förhandlingar som representant för Sovjetunionen.

Under sin långa tid i Sverige kom hon att få ett brett nätverk av svenska socialister och feminister. Detta framkommer inte minst av brevsamlingen ”Alexandra Kollontay. Kära kamrat! Allrakäraste vän!”[5]. Bland dom hon korresponderade med finns chefredaktören för Folkets Dagblad och kommunistiske riksdagsledamoten Fredrik Ström, författaren Ellen Michelsen och läkaren Ada Nilsson som deltog i Frisinnade kvinnors riksförbund och Fogelstadsgruppen.

Aleksandra Kollontaj dog 1952 i Moskva och begravdes på Novodevitjekyrkogården där också Stalins hustru Nadezjda Stalina, politiker som Andrej Gromyko. Boris Jeltsin, Nikita Chrusjtjov och Vjatjeslav Molotov, konstskapare som Ilja Ehrenburg, Sergej Eisenstein, Vladimir Majakovskij och Dimitri Sjostakovitj samt anarkisten Pjotr Kropotkin vilar.

 

---

[1] Kollontay Alexandra (1945) Den första etappen Stockholm: Albert Bonniers förlag

[2] Kollontaj, Alexandra (1972) Arbetaroppositionen Stockholm: Federativ

[3] Kollontay, Alexandra (1977) Arbetsbiens kärlek Stockholm: Litteraturfrämjandet

[4] Kollontay, Alexandra (1971) Kvinnans ställning i den samhällsekonomiska utvecklingen Stockholm: Gidlund

[5] Stövling, Britta (red) (1977) Alxandra Kollontay. Kära kamrat! Allrakäraste vän! Stockholm: Gidlund

Visst ska man följa reglerna – men det får inte vara hittepåregler

Är Skinnskattebergs kommun laglöst land? Jag har flera gånger skrivit här om hur Skinnskattebergs kommun har problem med att följa lagen. Det finns otaliga exempel på hur kommunen har hoppat över att göra upp planer och policydokument som lagstiftningen kräver att alla kommuner ska göra. Bostadsförsörjningsprogram, vattenförsörjningsplan, uppdatering av översiktsplan, säkerhetsskyddsanalys; det är bara några exempel.

Även i smått, i det politiska beslutsfattandet har det uppvisats nonchalans, eller kanske snarare okunnighet om vad som gäller. Fullmäktiges nuvarande ordförande Lennart Lydqvist (L) lyckas titt som tätt trassla in sig ohjälpligt i propositionsordningarna. Det senaste exemplet är det kaos som uppstått när budgeten för 2024 skulle beslutas. Det här leder förstås till överklaganden och ofta får dom klagande rätt och besluten upphävs av förvaltningsrätten och måste göras om. Det händer att man efter en sådan bakläxa gör om samma fel igen. Gång efter gång. Skinnskattebergs kommun måste vara Förvaltningsrättens i Uppsala bästa kund.

Så småningom har det gått upp för flera av kommunens politiker att det här inte ser bra ut. Dom försöker då så att säga överkompensera. Nuvarande kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) jobbade innan hon blev välbetalt kommunalråd på Återbruket. Varje gång det var något ärende som hade med Vafab (kommunalförbundet som sköter sophanteringen) förklarade hon sig jävig och gick ut från mötet. Över huvud taget är det en formidabel okunnighet om jävsreglerna. För säkerhets skull börjar man då hitta på. I myndighetsutövningen finns t ex en jävsgrund som kallas ”tvåinstansjäv”. Det innebär att om man har varit med och beslutat i ett ärende på en lägre nivå och beslutet sen har överklagats till en högre nivå får man inte vara med och besluta på den högre nivån.

Avskedandet av VA-chefen och den dyrbara brandstationen

Det här blev aktuellt i det så kallade ”Tittigate”. Kommunstyrelsen beslöt att säga nej till ett initiativ som bl a innebar att man skulle upphäva det minst sagt tvivelaktiga beslutet att ge kommunens VA- och fastighetschef sparken. När initiativet skulle behandlas bestämdes det hux flux att Fredrik Skog (V) var jävig. Det avgjorde saken och det blev nej till initiativet. Det skäl till jäv som tycks ha föresvävat dom som drev på uteslutningen av Skog tycks ha varit en vag idé om ”tvåinstansjäv”. Skog hade nämligen tidigare varit med på ett par möten i personalutskottet där frågan hade behandlats. Problemet var bara att det var en hittepåregel man använde sig av. Tvåinstansjävet finns inte med i kommunallagens jävsgrunder. Dessutom var det inte en sådan beslutssituation som skulle ha föranlett aktivering av tvåinstansjäv även om det hade funnits. Förvaltningsrätten upphävde förstås beslutet.

Ett liknande försök att förklara flera ledamöter av kommunstyrelsen jäviga blev aktuellt när man skulle yttra sig över ett överklagande i brandstationsfrågan. Alla som skrivit under överklagandet skulle förklaras jäviga. Bara dom som var för beslutet att bygga en ny dyrbar brandstation skulle få delta och rösta i kommunstyrelsen.

Den som är jävig ska i princip lämna sammanträdet och gå ut. Men det gäller inte i fullmäktige, som är offentligt. Bara den som börjar bråka, stör sammanträdet eller slåss kan tvingas att gå ut. Det räcker att jäviga ledamöter inte deltar i själva beslutsfattandet. Dom får vara kvar och lyssna. Icke desto mindre har det ibland varit rena folkvandringen av jäviga ledamöter som trott att dom måste gå ut från fullmäktigemöten.

Samarbete med andra kommuner

Ett ytterligare fall är den utredning om samarbetet med andra kommuner om överförmyndarverksamheten. När utredningen kom till kommunstyrelsen föreslog ordföranden (SD) att den skulle ”läggas till handlingarna.” Moderaten Bo Öberg och vänsterpartisten Fredrik Skog gjorde då ett tilläggsförslag att man skulle inleda förhandlingar om samarbete med Västra Mälardalens Överförmyndarnämnd. Det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för Skinnskatteberg med ett sådant samarbete. Ordföranden vägrade då att ta upp Öbergs och Skogs förslag för beslut. Det skulle innebära ett nytt ärende påstod hon, påhejad av en självutnämnd kommunalrättsexpert. Nu är det bara så, att någon sådan möjlighet att vägra ledamöter att göra tilläggsförslag finns inte i nämnderna. Det här är troligen nästa fråga som förvaltningsrätten får grunna på.

Kommunstyrelsens ordförande Ewa Olsson Bergstedt (SD) lanserar ytterligare en ny regel när hon låter anteckna till kommunstyrelsens protokoll att hon ”för allas trevnad och arbetsmiljön kopplat till kommunstyrelsens sammanträden så kommer jag fortsättningsvis inte att acceptera dåligt beteende från ledamöter.” Vad som är ”dåligt beteende” framgår inte. Kan det vara svärord, höjd röst, en snyting? Eller är det helt enkelt så att den som är uppstudsig och oppositionell visar ”dåligt beteende”? Vi lämnas i ovisshet. Ewa avgör. Lika oklart är vad det innebär att hon inte ”accepterar” dåligt beteende. Vad blir det för straff? Räcker det med en åthutning eller ska den bråkiga ledamoten förhindras att tala? Utvisning kanske? Vad det nu än är saknas det förstås, som i fler andra av dom här exemplen stöd i lagen. Men skit samma. Vi gör vår egen lag med hjälp av den självutnämnde.

Fler av dom här försöken att stoppa oppositionella från att delta i beslut har byggt på påståenden om vilka regler som gäller som förts fram av den ledamot som utnämnt sig själv till superexpert på kommunalrätt. Hen har oavsett vem som skulle ha politisk fördel av beslutet drivit på för att dom här reglerna ska följas. Problemet är bara att flera av reglerna är påhittade – av ”experten” själv. Det gäller t ex dom märkliga tolkningarna av vem som är jävig, och det gäller ordförandens rätt att vägra vissa yrkanden. På det här sättet har hen på kort tid lyckats bli osams med praktiskt taget alla. Paragrafryttaren äntrar dom imaginära paragraferna och galopperar rakt ut i den politiska öknen.

Full fart ut i den politiska öknen

Och dyrt blir det

Men finns det inte tjänstemän som har tillräcklig utbildning för att kunna klara ut vad som gäller? Jo, man tycker det. Det finns en kommunchef, en kanslichef och två kommunsekreterare. Dom borde kunna berätta vilka bestämmelser som finns. Det är inte fritt fram för ordföranden och ”experten” att hitta på egna regler. Dessutom räcker det inte med dom här tjänstemännen. För att kunna sparka VA- och fastighetschefen har chefen för den tekniska sektorn fått anlita en juristbyrå. Byrån hade i mitten av november fakturerat kommunen sammanlagt 408 804 kronor. Och mer lär det blir eftersom ärendet nu ligger i tingsrätten.

Det är med andra ord dyrt med kommunens förhållande till lagen. Och fel blir det. Mycket hamnar i domstol eller i förvaltningsdomstolarna. För att skyla över så överkompenserar man genom att till punkt och pricka slaviskt följa vissa regler, varav många är hittepåregler. Det drar förstås uppmärksamheten från dom politiska sakfrågorna. Inte mycket blir beslutat och än mindre genomfört. Dessutom får vi annat att tänka på än den, visserligen lagliga, korruption som dom flesta är överens om är fel. Det är välbetalda jobb till släktingar och tillsättning av chefer med partibok som merit. Och det är feta kontrakt på offentliga arbeten till firmor som ägs eller är nära kopplade till beslutande politiker.

Sist men inte minst drar hela denhär karusellen ett löjets skimmer över Skinnskattebergs kommun.

”Sverige behöver en ny folkrörelse. En rörelse mot fiffel, båg och korruption”

Beteenden som kan betraktas som korrupta har på senare tid fått uppmärksamhet i Skinnskattebergs kommun. Det kan handla om politiker som har haft möjlighet att sko sig på att ta på sig uppdrag att utföra arbeten åt kommunen. Det kan handla om släktingar och andra närstående som fått välbetalda jobb i den kommunala förvaltningen. Det kan handla om chefer som fått jobb på partipolitiska meriter. Det mesta har i möjligaste mån skett i det fördolda och avslöjanden har kommit fram i massmedia och sociala media. Eftersom det normalt inte handlar om olagligheter har det inte alltid gått att bekräfta att det rör sig om korruption.

Någon har i ett kommentarsfält tyckt att Skinnskattebergs kommun är den mest korrupta kommunen i landet. Visserligen har misstankarna varit många, men jag tror inte att det är alldeles ovanligt med sådana här företeelser vare sig i stat eller kommun i värt vackra land.

Journalisten Per Sicking skriver i Flamman (12/7 2018):

Sverige skulle behöva en folkrörelse mot politisk korruption. En medborgerlig vakthund som kartlägger politiker som sitter på dubbla stolar, skapar opinion för sundare regler och sätter press på både medier och partier att ta frågan på allvar.

I Aftonbladet skriver Lena Mellin (8/3 2011):

Det behövs en ny folkrörelse. En rörelse mot fiffel, båg och korruption. En folkrörelse som hyllar att man arbetar och gör rätt för sig.

Folket måste få veta vad som händer i det kommunala

Det ligger i sakens natur att kommunen inte kan driva en ny folkrörelse. Det handlar ju om åtgärder som kommunen inte äger, men framförallt är centrala beslutsfattare i kommunen dom som själva har ett ansvar för oegentligheterna. I en folkrörelse är det folket som får ta saken i egna händer. Men det finns beslut som kommunen kan tvingas fatta, som kan underlätta för en sådan folkrörelse. Så här skriver statsvetaren Ulrika Berg i en rapport från QOG-institutet (Quality of Government) vid Göteborgs Universitet:

Transparens har visat sig vara mycket viktigt för korruptionsbekämpning eftersom medborgarna i ett land med hög grad av insyn i den politiska processen i sig är goda redskap mot korruption. Folket kan följa politiska beslut och processer och är då medvetna om hur tjänstemän och politiker agerar och har därmed en betydligt större möjlighet att godkänna eller protestera mot det som sker … Medborgarna blir en aktiv påtryckningsgrupp som ledningen inte kan ignorera och de styrande får därigenom en ökad ansvarsskyldighet gentemot folket.

Transparens, genomskinlighet och öppenhet betonas här som den kanske viktigaste faktorn i korruptionsbekämpningen. Det är inte en slump att den internationella organisationen mot korruption kallar sig Transparency International. Jag har flera gånger här skrivit om bristerna i öppenhet i Skinnskattebergs kommun.  

• Man har aktivt hindrat den förtroendevalda revisionen att kommunicera med invånarna via kommunens helsida. Det nuvarande kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) spelade en viktig roll i sammanhanget.
• Man har avvisat förslag, bland annat i en motion i fullmäktige, om att publicera de beslutsunderlag som krävs för att göra beslutsprotokollen begripliga. Kommunen blir därigenom allt ensammare om att lägga locket på för vad beslut innebär och vad de grundas på.
• Man har krävt personer som begärt ut offentliga handlingar orimliga avgifter. Det finns exempel på tvivelaktig hemligstämpling av allmänna handlingar.
• Sverigedemokraterna driver på för att lägga ned kommunens informationstidning 0222:an, som distribueras till alla boende i kommunen.

Det här sådant som kommunen faktiskt råder över, och kan ta beslut som ökar genomskinligheten. Att envist fortsätta tystnadslinjen är i sig förtroendeskadligt. Vad är det dom döljer?

Chefsjobb till släktingar och dom som har partibok

Nepotism (man får jobb om man är släkt eller närstående med beslutsfattare) och partipolitiska tillsättningar (man får jobb genom sina partipolitiska meriter) är två av de vanligaste formerna av korrupt beteende som misstänks. Det är inte orimligt att kommunen inventerar och öppet redovisar chefernas partipolitiska bakgrund och deras släktskapsförhållanden med aktiva politiker eller andra beslutsfattare i kommunen. Enligt Kommun- och landstingsdatabasen (Kolada) hade kommunen 2022 25 anställda i ledningsarbete, d v s chefer.

Det är en genomförbar åtgärd att man kartlägger dessa två dussin personer med avseende på släktskap och partipolitik. Närståendeförhållanden skulle kunna avgränsas till makar och rakt upp- och nedstigande led (barn och föräldrar). Är en chef gift eller sammanboende med någon ledande politiker eller överordnad chef? Har en chef själv i närtid varit (nuvarande eller föregående valperiod) förtroendevald på ett partipolitiskt mandat?

Det är förstås viktigt att understryka att sådana här släkt- eller partirelationer varken är olagliga eller nödvändigtvis korrupta. Att förbjuda medlemmar i politiska partier att få jobb i kommunen skulle vara ett direkt brott mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Men samtidigt som inte alla som skulle fastna i ett sådant här nät är korrupta, så finns de korrupta bland dom som fångats in.

En sådan här kartläggning beskriver nuläget, men det är ju en rörlig materia. Chefer slutar (ibland i en förfärande hög takt) och nya börjar. Det borde därför finnas en rutin för att pröva om det finns några sådana här integritetsproblem i samband med nyrekryteringar och befordringar. Förslagsvis kan en parlamentarisk grupp med juridiskt stöd pröva de sökande till lediga chefsbefattningar.

Mycket av kommunens verksamhet sköts genom att privata företag upphandlas. Det gäller särskilt inom den tekniska sektorn. Där har nyss avslöjats av SVT Nyheter att tre ledamöter av det tekniska utskottet själva har kopplingar till företag som har avtal med kommunen om arbeten inom den tekniska sektorn. På samma sätt som när det gäller chefer borde dessa förhållanden kartläggas och övervakas.

Korruption är mer än mutor

Kommunen har fastställt en policy mot mutor, jäv och bisysslor. Det är förstås bra att det finns en sådan policy om den också efterlevs och inte bara samlar damm. Men det avgörande problemet med policyn är att den utgår från ett snävt korruptionsbegrepp. De företeelser som behandlas ligger så att säga nära ytan, och är redan på olika sätt reglerade av lagen. Givande och tagande av muta är brott enligt Brottsbalken. Jäv regleras av Kommunallagen och Förvaltningslagen. Bestämmelser om bisyssla finns i Lagen om offentlig anställning och i huvudavtalet.

Men som många påpekat är det som är lagreglerat, kanske framförallt mutbrott, relativt sällsynt. Det krävs ett bredare korruptionsbegrepp, som också fångar in sådant som inte är olagligt men olämpligt som nepotism, partipolitiska utnämningar och andra intressekonflikter.

Regeringen skriver till riksdagen (skr 2012/13:167):

Det är enligt regeringens mening viktigt att arbetet mot korruption i offentlig förvaltning utgår från en bred definition av vad som är korrupt beteende. Vissa handlingar kan vara straffbara t ex som givande eller tagande av muta, men även beteenden som omfattas av andra straffbestämmelser eller som inte är straffbara kan uppfattas som korrupta.

Statskontoret förespråkar en sådan bred definition: ”att utnyttja en offentlig ställning för att uppnå otillbörlig vinning för sig själv eller andra.” Det är också en definition som nära anknyter till Transparency Internationals definition av korruption. Kommunen måste bredda sin definition och också i anti-korruptionspolicyn ta upp åtgärder som inte är lagreglerade.

Avgå Ewa, Elisabeth och Jonny!

Rena händer. Alltid och för all framtid!

I det akuta läget borde dom politiker som är direkt ansvariga för den situation vi befinner oss avgå. Det handlar förstås om kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD), ordföranden i socialnämnden mm mm Elisabeth Åberg (L) och ordföranden i tekniska utskottet Jonny Emtin (SD). I första hand är det en fråga för dessa personer själva och deras partier. Det enda som går att åstadkomma inom det kommunala regelverket är processen för ansvarsutkrävande där kommunrevisionen har en central position. Det formella ansvarsutkrävandet kännetecknas dessvärre av tandlöshet. Så där är nog inte mycket att sätta hoppet till. Om man ska tvinga bort de ansvariga för dom aktuella missförhållandena faller ansvaret på oss alla – på den rörelse bland folket som har efterlysts.

Det finns beslut som kommunen kan fatta, som skulle underlätta för en sådana folkrörelse, och därmed rädda tilltron till det lokala demokratiska systemet. Nu väntar vi bara på att något eller några partier eller enskilda valda till fullmäktige och kommunstyrelse tar initiativ till sådana beslut.

• En ny anti-korruptionspolicy som utgår från det breda korruptionsbegreppet!
• Öka transparensen om kommunala beslut och beslutsprocesser!
• Kartlägg och övervaka nepotism och partipolitisering vid upphandling och anställning av chefer!