Rödgrön vänster 2018

Idag är det nästan en självklarhet att påstå att de politiska partierna är om inte döda, så ligger de i dödsryckningar. Vi lever inte i en tid av politisk apati. Tvärtom är det politiska intresset bland svenskarna i många avseenden i topp. Men de vill inte bli med i partierna. Den som är med i ett parti måste köpa, om inte hela, så nästan hela paketet. Och man måste följa den beslutade partilinjen. Många påstås se partimedlemskap som en tvångströja. Men resultatet blir att man också blir utestängd från att själv medverka som förtroendevald.

Många debattörer menar att det här också gäller i vänstern, och då menar jag vänstern i bred mening, inte vara Vänsterpartiet. Den breda vänstern består av vänsterpartister, socialdemokrater, miljöpartister, feminister, antirasister, aktivister i olika sammanhang; det kan gälla fackliga rättigheter, papperslösas rättigheter, globaliseringens konsekvenser. Listan kan göras hur lång som helst.

Den före detta LO-ombudsmannen Olle Sahlström skriver:

Vi befinner oss i ett sprängfyllt tomrum; partilösa misströstar. En krympande skara av partitrogna letar efter nålen i höstacken och fastnar gärna i politisk nostalgi. Politiska hållbara alternativ saknas till marknadsliberala projekt, politisk vänster saknar ett program för samhällsomvandling. Däri består tomheten. Samtidigt är vår tid fylld av nya erfarenheter, sprängfull med nya insikter som bottnar i vår tid fackliga och politiska praktik.

Vi måste i vänstern ställa oss frågan hur vi ska kunna bidra till att organisera denna breda vänster på ett sådant sätt att vi ger andra än partimedlemmarna chansen att kunna påverka även den inomparlamentariska politiken. Det är viktigt både för vänstern och för det dalande förtroendet för den inomparlamentariska politiken.

Det finns historisk erfarenhet av breda koalitioner i vänstern

Vänstern har under historiens gång ofta varit splittrad. För att denna splittrade vänster ska ha någon politiskt betydelse krävs olika slags samverkan mellan olika grupperingar. Ett traditionellt verktyg i detta syfte i den revolutionära arbetarrörelsens historia var Folkfronten. Folkfront avsåg koalitioner som bestod av både socialistiska och kommunistiska grupper samt progressiva borgerliga grupper.

Under 1930-talet var folkfronter i olika länder normalt breda socialistiska rörelser med en tydligt antifascistisk inriktning. I Frankrike grundades Front populaire 1934 som omfattade samtliga vänsterpartier från kommunister till radikala socialister. Folkfronten bildade regering åren 1936 – 1938.

Det är inte originellt att inse att det finns ett starkt behov att ge även dem som inte vill gå med i ett parti en möjlighet att vara aktiva politiskt. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt skrev i sin blogg inför valet 2010:

Hur tar vi vara på kraften hos de här tusentals rödgröna? Hur ska de organiseras? Hur ska de kunna få inflytande över det rödgröna projektet? Här har s-v-mp en viktig uppgift framför sig. Rimligen så borde de tre partierna gemensamt bjuda in partilösa, via webben och till lokala möten, till att arbeta för en rödgrön valseger. De borde erbjudas både politiska möten och utbildning, men främst av allt konkreta arbetsuppgifter för att bidra till en rödgrön valseger. Det borde räcka med att anmäla sig på webben, sedan skulle inbjudan till lokal aktivitet komma med ett brev på posten strax efter.

Vi lever i en tid då folk tänker politik men där partierna tappar attraktionskraft. Vi kan inte missa chansen att bjuda in de många möjliga rödgröna valarbetare som vill vara med och vinna valet i september.

Inför EU-valet 2009 skrev samme Jonas Sjöstedt i Flamman i maj 2008 att Vänsterpartiet borde släppa in representanter för andra – EU-kritiska miljöpartister och socialdemokrater på valsedeln.

Lärdomar från försök på Västkusten

Från svenska kommuner finns det åtminstone ett par exempel på sådana gemensamma listor för vänsterpartister, miljöpartister och partilösa. Ett sådant är Samarbetet inleddes inför valet 2002. I valet 2010 röstade nästan tusen väljare (12 procent) på MVT som fick fem mandat i fullmäktige. I det senaste valet ansåg Vänstern och Miljöpartiet att de hade en sådan styrka att de istället ställde upp med egna valsedlar.

Ett annat exempel, också från Bohuslän är listan Solidariskt Uddevalla med vänsterpartister, miljöpartister och partilösa på listan. Solidariskt Uddevalla vann i valet 2006 stora framgångar med elva procent av rösterna och sex mandat i fullmäktige. Man begick emellertid ett fatalt misstag i och med att Vänsterpartiet också ställde upp med en egen lista i valet. Vänsterpartiets centrala partistyrelse ansåg därmed att de medlemmar som kandiderade för SU hade gått med i ett konkurrerande parti och beslöt att utesluta dem ur partiet. Efter detta ställde SU inte mer upp i val. Däremot erbjöd Miljöpartiet även oberoende kandidater på sin valsedel.

En bred vänsterfront får inte bli ett nytt parti

Exemplet från Uddevalla är viktigt eftersom det pekar på att man inte ska försöka bilda ett nytt parti. En valsedel för den breda vänstern med kandidater från olika partier och med oberoende kandidater måste förstås ha en partibeteckning. Men denna lista ska inte konkurrera med t ex Vänstern eller Miljöpartiet, som inte deltar under eget namn i valet. På den gemensamma valsedeln kan det efter kandidaternas namn finnas som extra information partitillhörighet, alltså (V), (MP) eller (Oberoende).

Partierna kan ha egna kommunalpolitiska program och uppmana sina sympatisörer att rösta på den nya gemensamma listan för att verka för dessa program. Det måste förstås finnas en gemensam plattform för samtliga kandidater på den gemensamma listan. Alla som räknar sig till den breda vänsterrörelsen kan nog ställa upp på till exempel miljöpolitik, feminism och antirasism. Men utöver en sådan gemensam plattform finns inga krav på partidisciplin. Den grupp som blir invalda måste förstås sinsemellan diskutera frågor som blir aktuella i kommunalpolitiken, men det får inte finnas någon partipiska.

Ett sådant upplägg innebär alltså att det inte bildas något nytt konkurrerande parti. Det är viktigt både för sammanhållningen i de gamla partierna och för att man på ett seriöst sätt ska kunna rikta ett erbjudande till oberoende kandidater, som inte är beredda att gå med som medlemmar i ett parti. Man kan inte bjuda in oberoende kandidater för att de strax ska finna sig inordnade i ett parti med piska och program. Lika lite kan oberoende bjudas in bara för att dela ut flygblad och affischera utan att ges en chans att kandidera.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.