Vi har varit på tvådagars minisemester i västra Västmanland
och Värmland. De främsta resmålen var en vistelse med det lockande namnet ”Livsnjutare”
på Grythyttans Gästgivargård och Västanå Teaters fantastiska föreställning ”Löwensköldska
ringen”. Men det fanns också plats för andra sällsamheter.
Fyra grisar till
Grythyttan
Carl-Jan Granqvist
var 1972 – 1997 gästgivare och VD för Grythyttans gästgivargård. Trots att han
inte är disputerad har han också akademiskt gjort sig ett namn som svensk gastronomis främste
expert och förespråkare. Han är adjungerad professor i Norge.
Carl-Jan medverkade också i uppbyggandet av Örebro Universitets Hotell- och
restauranghögskola inrymd i det märkliga ”Måltidens hus” i Grythyttan. Trots
att han inte har någon tjänst vid universitetet och inte längre någon position
vid gästgiveriet svävar hans ande över de båda institutionerna och knyter dem
samman skapande stora förväntningar om matkvalitet och om måltiden som en
lustfylld och social upplevelse.
Den som reser till Grythyttans Gästgivargård för en måltid
eller en vistelse gör det – i Carl-Jans anda – med stora förväntningar. Riktigt
lever dessvärre gästgiveriet inte upp till dessa förväntningar.
Vår vistelse började med ”kafferep” i baren. Det var
trevligt och välordnat. Både kakor, tårta och grovdoppa. Det fanns också kex
och ett par ostar. Brie-osten var till synes vit och hård, men smakade bra,
även om den åtminstone i min smak hade kunnat vara något mer mogen.
Fyrarätters middagen inleddes med en teaser, en sked med
kalixlöjrom. Sen serverades sparris med vaktelägg och friterade nässlor som
förrätt. Som huvudrätt valde vi äpple- och timjanmarierat lamm med lökkräm,
persiljerötter och ramslök. Därpå följde Bredsjö blå med päron, friterad skinka
och havre. Som dessert serverades bakad rabarber med mandelglass och
rabarberconsommé.
Allt var välgjort och av goda råvaror. Särskilt måste man
framhålla lammet, men även bredsjöosten. Lammet var absolut en klar
fempoängare. Mycket gott. Osten var 18 månader gammal, och själv hade jag
föredragit en tvååring. Vid vårt senare besök i Bredsjö köpte vi en rejäl klump
av tvååringen. Och den är det sting i! Päronet var en så liten klick att den
var nästan osynlig, men den friterade skinkan var god och lyfte rätten.
Däremot var vi kritiska både när det gäller för- och efterrätterna.
Sparrisen var två små i och för sig goda knoppar serverade med ett halvt
vaktelägg. Det var dessutom någon kokt grönsak. Det måste ändå vara missvisande
att kalla två små sparrisknoppar och 7,5 gram vaktelägg för ”sparris med
vaktelägg”. Man ska inte behöva leta efter en rätts huvudingredienser. Rätten
kom inte ens i närheten av den sauterade sparris med romesco som vi njöt på
Matkonsulatet härom veckan. Och den friterade nässlan var över huvud taget ingen
upplevelse. Rabarberefterrätten var rent ut medioker.
Men som C-J G säger: Måltiden är mer än mat. Och det fanns
tyvärr brister i serveringen. Vi fick till exempel tjata för att få in en
brödkorg. Men det allvarligare var nog ändå stämningen. Över matsalen vilade en
högtidlig ängslighet, där man riktigt fick anstränga sig för att ha kul under
ätandet.
Tyvärr. Det här räcker inte till mer än fyra grisar. Men det
är ju inte dåligt det. Och om man ska nyansera bilden, så var det ändå fyra
starka grisar.
|
I Grythytte fina salong |
Löwensköldska ringen
För tredje gången besökte vi Berättarladan i Mårbacka strax
söder om Sunne. Vi har tidigare sett ”Kalevala” och ”Gösta Berlings saga”.
Dessutom har vi i Skinnskattebergs fina kulturhus Korpen sett en turnéversion
av ”Nils Holgerssons underbara resa”. Nu var det dags för ”Löwensköldska ringen”.
Det mönster som skapats av Leif
Stinnerborn är tydligt och återkommer i uppsättning efter uppsättning. Vi
har tidigare skojat om att det springs runt i en ring. Så också i Löwensköldska
ringen. Dansen, musiken, kläderna och scenografin bildar ett gemensamt
konstnärligt uttryck i alla uppsättningar. Inget fel i det, men risken för
stereotyper är uppenbar. Det är knappast så att andra scener så specialiserat
sig i ett bestämt formspråk.
Men med detta som ett memento, var det en storartad
upplevelse. Inte minst för att vi satt i nionde raden i den märkvärdiga ladan.
Förutom ett småtrevligt takdropp ska det noteras att utrymmet mellan åttonde
och nionde raden är bredare, vilket medför att det kan användas som en del av
scenen – i det idoga springandet. Det bredare utrymmet inbjuder också till att
man bekvämt kan sträcka ut benen. Men iakttag försiktighet! Det finns risk för
krokben som skulle kunna resultera i att man har en hög skådisar upptravad
framför sig.
Ingen av oss är litteraturvetare, så vi ger oss inte in på
vad Selma vill ha sagt med
Löwensköldska ringen. Vi tror oss dock kunna skönja både värmländsk
skrönoberättartradition och klass- och genusperspektiv (tänk på den utfattiga
men starka Marit Eriksdotter). I
programhäftet kunde man kanske få hjälp av en akademisk artikel av en docent i
idéhistoria, men där mystifieras det hela med ”den hermeneutiska
tolkningsteorin”. Undrar vem i publiken docenten vänder sig till? Här smyger
sig något av den ängsliga högtidligheten in i det annars mustiga dramat.
Men vi kommer gärna tillbaka för de kommande delarna av den
Löwensköldska trilogin.
Andra sällsamheter
|
Ralph
Erskines märkvärdiga radhus i Gyttorp |
|
Måltidens hus. Den märkliga Sevillapaviljongen i Grythyttan |
|
Kåta för skogsfinnar. Finnstigen, Bredsjö |
|
Ursprunget till den smarriga Bredsjöosten |
|
Gruvhål vid Silvergruvorna, Hällefors |
|
Pittoresk gatuvy från Hagfȏsch |
|
Frykens pärla, Lysvik |
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.