Wallboardfabriken: Ett drama i två akter

Prolog: framåt!

Nya wallboardfabriken klar i Skinnskatteberg

Statens skogsindustriers nya wallboardfabrik i Skinnskatteberg med en årskapacitet av 20.000 ton hård royal wallboard har nu körts igång.

Denna fabrik har tillgodogjort sig de erfarenheter som vunnits vid bolagets tidigare wallboardfabriker i Skinnskatteberg och Piteå och torde ligga på toppen av vad modern forskning och teknik kan prestera. När den ytterligare fabrik som bolaget har under uppförande i Piteå kommer i gång blir bolagets totala årskapacitet ca 85.000 ton hård wallboard i olika kvalitéer. (DN 2/8 1952)

Assiinvigning i Skinnskatteberg

Statens skogsindustrier (Assi) har nu sin utbyggnad av wallboardfabriken i Skinnskatteberg färdig, där ca 22 miljoner kr investerats under 1966 och 1967. En fjärde produktionslinje med bl a en 7-fotspress har installerats, varigenom årskapaciteten höjs från 90 000 till 125 000 ton. Fabriken har därigenom blivit en av Europas största för tillverkning av hårda träfiberskivor som används till beklädnad av dörrar, skåpluckor m m. I Sverige lär vart femte kök vara inrett med detta material. (DN 3/6 1967)

Länsmuseets skrift ”Modernismen i Skinnskattebergs kommun” beskriver optimismen:

Efter kriget förutsågs behovet av byggnadsmaterial öka väsentligt. Återuppbyggnaden av Europa skulle ske med hårda träfiberskivor – Royal Board. Wallboardindustrin blev en motor i det svenska välfärdsbygget. Wallboarden var en ny produkt som så smått kom att revolu­tionera byggmarknaden. För att producera Royal Board anlades två fabriker, en i Skinnskatteberg och en i Piteå i Norrbotten. Den första produktionslinjen startade 1948 i Piteå. Samma år började Boardfabriken i Skinnskatteberg byggas …Fa­briken tillverkade våtformade hårda träfiberskivor och innehöll fyra produktionslinjer som byggdes under åren 1950–63. … Boardfabriken blev i slutet av 1960-talet Europas största i sitt slag. Som mest arbetade 700 personer här, 250 i sågen och 450 i fabriken. … Toppåret i produktionen var 1973, vilket sammanfaller med det så kallade miljonprogrammet i Sverige, då en miljon bo­städer byggdes under en tioårsperiod.

Första akten: hopp och förtvivlan

Men på 70-talet började efterfrågan vika. Den svenska boardindustrin fann sig stå med en väldig överkapacitet. Det var inte bara statliga Assi som tillverkade. Det fanns inte mindre än elva olika boardfabriker. Masoniten kom ur mode. Istället skulle det i olika sammanhang vara spånskivor. En utredning om boardindustrins struktur genomfördes. Utredningen som var klar 1978 föreslog en omstrukturering. Flera fabriker skulle bort, dock inte fabriken i Skinnskatteberg.

De här rubrikerna från Dagens Nyheter illustrerar väl hur fabrikerna och fabriksorterna, kanske i synnerhet Skinnskatteberg, från dag till annan kastades mellan hopp och förtvivlan:

1977 juni: 200 jobb hotas i Norrbotten

1978 februari: 800 jobb hotas i boardindustrin

1978 mars: Karlholm och Lövholmen räddas med 550 miljoner

1980 januari: Assi vill lägga ned i Piteå

1980 april: Assi lägger ned i Skinnskatteberg

1982 maj: Skinnskatteberg räddat bara dagar före beslutet

1981 augusti: Assi vill satsa på Lövholmen

1981 oktober: Ökad framtidstro på hotade företag

1981 oktober: Inget hopp för Skinnskatteberg

1981 november: Assi räddar 175 jobb

1983 april: Ny respit för Assis boardfabrik

1983 maj: Boardfabriken kvar. Optimismen återvänder till Skinnskatteberg

Nästan från dag till dag ändras förutsättningarna. Än är det fabriken i Piteå (Lövholmen) som hotas av nedläggning, än är det fabriken i Skinnskatteberg. Krisen kulminerade 1982 – 1983 och då pekade olyckshjulet på Skinnskatteberg. I allra sista momangen räddades fabriken åtminstone till hälften. Halva produktionen i Skinnskatteberg blev kvar och privatiserades delvis. Det blev utgångspunkten för dramats andra akt.

Men innan vi kommer dit finns det anledning att beskriva motståndet. Ett försök från facket att de anställda skulle köpa fabriken och fortsätta driften avvisades bryskt.

SKINNSKATTEBERG, fredag.

I tisdags kreverade bomben. Statliga Assis styrelse meddelade att board-tillverkningen i Skinnskatteberg skulle läggas ned. 400 man mister sina jobb.

Någon försäljning av fabriken till de anställda blir det heller inte tal om.

Det slog Assis VD Sigvard Bahrke fast i ett brev till facket. Där sades att Skinnskatteberg skulle utgöra ett hot mot Assis kvarvarande board-tillverkning i Lövholmen. (DN 24/4 1982)

I maj 1982 utlystes generalstrejk på orten. All verksamhet avstannade:

SKINNSKATTEBERG, torsdag

Klockan fyra på eftermiddagen stängde Skinnskatteberg för resten av dagen. Hela kommunen genomförde då en tvåtimmars generalstrejk. Plötsligt låg butiker, banklokaler, industrier, kommunalhuset och t o m arbetsförmedlingen öde. Skinnskatteberg var för några timmar en död kommun. (DN 7/5 1982)

Sveket underströks av kommunalrådet Folke Wretman (S). Kommunen hade just byggt nya bostäder och en sporthall efter önskemål från Assi. Landshövdingen Osborne Bartley kritiserade starkt företaget: I första hand bör Assi ompröva sitt beslut. Assis agerande är helt oacceptabelt. Statliga företag bör föregå som ett gott exempel. Man har inte tagit några sociala hänsyn.

2 500 människor tågade igenom samhället i protest. Främst gick skolbarn under parollen: ”Ändra beslutet annars dör vi ut.” På söndagen skulle nedläggningen tas upp i kyrkan.

Massdemonstration 1982. Foto: Tage Östmark

Människor har byggt sin tillvaro här. Allt det raseras i ett styrelserum i Stockholm, sa kommunalrådet.

Under sommaren aktualiserades nedläggningen i Stockholm. Socialdemokrater och vänsterpartister interpellerade industriministern Nils G Åsling (C).  Kommunalrådet och landshövdingen träffade Assis VD och krävde en tidsfrist.

Socialdemokraterna i näringsutskottet krävde att inga åtgärder skulle genomföras innan utredningen om boardindustrins framtida struktur hade uppdaterats. Tidningen var dock osäker på om Socialdemokraterna skulle få majoritet i utskottet för sitt krav. Det visade sig dock att Centern ställde upp på det socialdemokratiska kravet och när riksdagen i mitten av juni beslöt att anslå 300 miljoner till Statsföretag AB för att trygga likviditeten uttalade riksdagen också ”att en nedläggning av Assis fabrik i Skinnskatteberg inte blir aktuell innan förutsättningarna för fortsatt drift vid denna fabrik har prövats i ett större sammanhang.”

Valet 1982 medförde regeringsskifte. Centerpartisten Nils G Åsling byttes ut mot Thage G Petersson (S) som industriminister flankerad av Roine Carlsson (S) som minister för de statliga företagen.

Regeringsskiftet och Socialdemokraternas agerande i riksdagen under sommaren väckte nytt hopp i Skinnskatteberg. Förhoppningarna stärktes när den socialdemokratiska partiledningen meddelade att särskilt stöd skulle riktas till ett annat krisföretag – Lesjöfors AB.

Kallduschen var omedelbar. Statens Industriverk hade genomfört sin uppdatering av den tidigare utredningen och den 19 oktober meddelades att ”Det finns inget hopp för Skinnskatteberg. Verksamheten där bör avvecklas så fort som det är praktiskt möjligt.” Att landshövdingen ansåg att utredningen var ytlig och byggde på felaktiga uppgifter spelade ingen roll.

Förväntningarna på den nya industriministern dödades när han i slutet av juni meddelade att nu skulle det bli ”tuffare tag mot krisföretagen.” I hans väntrum satt företrädare för krisande företag, både statliga och privata i kö. Men nu skulle de få ta sitt ansvar. Konkurser var inte uteslutna. Nu skulle det vara slut på den ”företagsakut” som företrädaren Nils Åsling hade bedrivit, när krisföretag kunde räkna med statlig stöttning.

Men alldeles i sluttampen när alla trodde att det var över kom ett halvt glädjebud. Assis styrelse och VD hade gett efter för pressen: ”De sociala problemen i Skinnskatteberg är så pass stora att det är värt en yttersta ansträngning från oss”. Hälften av personalen skulle dock komma att sägas upp, och här utsatte företaget facket för press. Turordningsreglerna ska inte följas, utan urvalet av vilka som får bli kvar ska göras efter kompetens. ”Ren utpressning”, kontrar facket. Säger vi inte ja läggs hela fabriken ned. Efter medlemsomröstning, och som facket såg på saken, ”under hot”, sa facket ja till Assis förslag. 175 jobb blev kvar medan 225 fick gå.

Under våren 1983 vände efterfrågan och började öka. Assi bestämde sig då för att köra två produktionslinjer istället för som beslutat en i fabriken i Skinnskatteberg. Också i Piteåfabriken ökade produktionen. Den fjärde maj kunde DN skriva ett stort reportage från Skinnskatteberg under rubriken ”Boardfabriken kvar. Optimismen återvänder till Skinnskatteberg.”

Men nu började det bli dags för en ny akt i dramat.

Andra akten:   mot slutet

I maj 1983 hade Assi börjat leta efter nya partners för boardfabriken. Överläggningar fördes med två olika privata intressenter. I juni var det klart. Assis båda boardfabriker, i Skinnskatteberg och Piteå, såldes till det privata Swanboard. Ett visst statligt ägande kvarstod genom att Assi köpte 35 procent av aktierna i det nya bolaget. I Skinnskattebergsfabriken skulle produktionen fortsätta med två produktionslinjer.

Men lyckan skulle inte vara länge. Redan i oktober 1985, 2,5 år efter förvärvet, kunde man läsa i tidningen:

Swanboard lägger ner fabriker

Styrelsen för Swanboard Masonite beslöt vid ett styrelsemöte på tisdagen i Stockholm att lägga ned dotterbolaget Royal Boards fabrik i Piteå och koncentrera verksamheten till Skinnskatteberg.

145 anställda i Piteå berörs av nedläggningen.

Samtidigt beslöt styrelsen att driften vid dotterbolaget Masonite Fiberträ i Jokkmokk skall upphöra. Anläggningen i Jokkmokk sysselsätter 35 personer.

…

Orsaken till de båda nedläggningarna anges vara sjunkande försäljning och minskad lönsamhet. (DN 9/10 1985)

Skinnskattebergsfabriken fick vara kvar den här gången, men de signaler som nedläggningen i Piteå innebar var förstås oroväckande. Man behövde inte vänta länge. Efter drygt två år kom det slutliga beskedet: ”OTC-noterade Swanboard Masonites styrelse beslutade på tisdagen att lägga ned boardfabriken i Skinnskatteberg. Därmed förlorar 275 personer sina jobb.” (DN 27/1 1988) Ett dråpslag mot Skinnskatteberg kommenterade kommunalrådet Folke Wretman (S).

”Vi har en gång visat vad det går att åstadkomma om alla jobbar åt samma håll. Så vi ska nog klara det den här gången också” fortsätter kommunalrådet. Tidningen konstaterar att han nog är nästan den enda optimisten av kommunens 5 200 invånare (DN 28/1 1988).

Facket kallade in en löntagarkonsult som visade att fabriken förbättrat sitt resultat från en förlust på 27 miljoner till en vinst på 6,3 miljoner för tiden september – december. Skinnskattebergs utvecklingsbolag som bildats av kommunen, Assi och Västmanlands utvecklingsfond 1983, meddelade att man hade fått fram branschkunnigt folk som var intresserade av att ta över fabriken och driva den vidare.

Inget imponerade dock på Swanboard. Assis ledamot i styrelsen sa att företagets vinst skulle bli 20 miljoner större om man lade ned fabriken. Inte hjälpte det heller att en delegation på ett 20-tal från kommunfullmäktige och facket reste ned till Stockholm för att uppvakta partierna.

Den sista mars 1988 fattades det definitiva nedläggningsbeslutet.

Epilog: sista striden

Parallellt med försöken att rädda boardfabriken pågick aktiviteter för att försöka ragga nya företag till orten för att kompensera för bortfallet av jobb. Det utvecklingsbolag som kommunen bildat tillsammans med Assi och Västmanlands läns utvecklingsfond spelade nog en roll i sammanhanget.

Bland nya verksamheter märks en fabrik för elektroniska komponenter för solarier, ett callcenter, plywoodfabriken och storskalig biodling. Inget har blivit kvar. Plywoodfabriken som gick i konkurs 2001 och som lades ned 2002 drog också med sig ett av landets största asfaltsföretag, Svenska Vägbeläggningar, i fallet. Kapitalisten Lars Elofsson ägde nämligen både Vägbeläggningar och två plywoodfabriker. Biodlingsplanerna innebar att det skulle finnas 400 bisamhällen i flera olika bigårdar runt Skinnskatteberg. Kostnaden, drygt 1,1 miljoner, skulle till 35 procent finansieras av Skinnskattebergs utvecklingsbolag och utvecklingsfonden.

När det kommer till boardfabriken kvarstod bara nedmontering och transport till Thailand. I augusti 1988 kom 25 thailändska arbetare till Skinnskatteberg för att till en timpenning om 2 kronor och 50 öre montera ned fabriken.

Gästarbetare för 2:50 i Bergslagen

Av BO LEVIN

Arbetare i Bergslagen jobbar för 2:50 i timmen. De har tolv timmars arbetsdag och ledigt bara varannan söndag. Så jobbar 25 thailändare i Skinnskatteberg. Och det är i stort sett lagligt.

—Vi ansvarar inte för dem, säger Bertil Jonsson, t f platschef på företaget Royal Board.(DN 13/11 1988)

”De kom i stort sett i t-shirts, kortbyxor och sandaler”, berättar Aira Kuusisto, huvudskyddsombud. Facket lånade ut kläder till dem när det blev kallare. Träindustriarbetarförbundet i distriktet vill över huvud taget inte kännas vid att det jobbar 25 thailändare under de här omständigheterna. Thailändarna själva vill inte uttala sig. De är rädda för att de ska slängas ut.

Men bara någon dag därefter krävde Träindustriarbetarförbundet förhandlingar om lönen med Skogsindustriförbundet och Swanboard Masonite. Förbundet hade också kopplat in LO:s rättskydd. DN rapporterade den 15/11 under rubriken ”Facket vill höja ’Slavlön’”.

Den 18 november var förhandlingen avslutad och en överenskommelse slöts med ett företag med det fantasifulla namnet Blue Grass AB, som förmedlat arbetskraften. Det slutade i en seger för facket. Avtalsenlig lön ska betalas för arbetet. Om inte ska inga arbetstillstånd meddelas. Företaget skulle också betala ett skadestånd på 100 000 kronor till facket.

I december anmälde också Yrkesinspektionen det thailändska köparföretaget Metropolitan Plywood, där de 25 gästarbetarna varit anställda, till polisen. Myndigheten hade inte fått in övertidsjournaler från företaget och ville att polisen skulle utreda om företaget brutit mot arbetstidslagen.

När det gäller skadeståndet rapporterade DN den 7 januari 1989 att pengarna skänkts till det thailändska träfacket. Det hade på grund av thailändsk lagstiftning visat sig ogenomförbart att betala pengarna till de berörda arbetarna. Man valde därför att ge pengarna till det thailändska facket. Träs ordförande Bertil Jonsson sa, att man från svensk sida ville att pengarna skulle användas för att stärka facket vid den fabrik som byggs med hjälp av maskinerna från Skinnskatteberg.

Med det var sagan om boardfabriken i Skinnskatteberg slut.

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här.