Skinnskattebergare mot människofientlig hantering

Läs gärna den insändare som undertecknats av 15 Skinnskattebergsbor om hur hämtning till återvändandecentrum går till och om hur tillvaron ordnas på återvändandecentrum i Enköping. Insändaren är publicerad i Fagersta-Posten och Fagersta Nyheter.

Nu börjar det bli fart på tidningstjuven

Efter ett långt uppehåll återkom tidningstjuven för ett par veckor sen. Nu var det redan dags igen att norpa vår DN. Därmed har vi haft tidningen i brevlådan i 109 av årets dagar hittills. Det motsvarar 32,8 procent alltså mindre än var tredje dag..

"Avskedandet av VA-chefen olagligt och förödande för kommunen som arbetsgivare"

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg har nu gjort om och gjort rätt i frågan om avskedandet av VA- och fastighetschefen där man fick bakläxa av Förvaltningsrätten. Jag har tidigare berättat om hur KS-ledamoten Fredrik Skog olagligt hindrades att rösta i frågan. Det initiativ som tagits av Vänstern och majoriteten av den socialdemokratiska KS-gruppen att riva upp avskedandet förlorade därigenom omröstningen.

Den här gången gjorde man formellt rätt. Ingen ledamot hindrades att rösta. Det är ju ett framsteg. Däremot blev beslutet dessvärre detsamma som förra gången. V+S-initiativet förlorade omröstningen med sex röster mot fyra.

För initiativet röstade Fredrik Skog (V), Arne Hjorth (S), Pentti Lahtinen (S) och Arne Jacobsson (S). Den vinnande sidan bestod av Ewa Olsson Bergstedt (SD), Jonny Emtin (SD), Elisabeth Åberg (L), Bo Öberg (M), Eric Zillén (L) och Sonja Råberg (C).

Förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) kunde inte bestämma sig utan lade ned sin röst.

Dom som röstat för initiativet reserverade sig. De tre socialdemokraterna skriver i sin reservation att ”avskedet ifråga är både olagligt och förödande för kommunens anseende som arbetsgivare”

  

Röda hjälpen: Flyktingsolidaritet då

Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 utlöste en flyktingvåg. Det handlade förstås om judar, men också socialdemokrater, kommunister och fackföreningsfolk. Judiska flyktingar mötte ett starkt motstånd i Sverige, liksom i dom flesta andra länder. Den svenska socialdemokratiska regeringen var öppen för att låta socialdemokrater komma in i Sverige, men var mycket restriktiv med att släppa in kommunister (Byström & Frohnert 1971).

Före och under kriget kom över 200 000 flyktingar från Tyskland och krigsdrabbade länder i Europa. Någon statlig hjälp till flyktingarna fanns inte. Ett villkor för att få stanna i landet var att man flyktingen inte skulle ligga det allmänna till last. Ekonomiska garantier från hjälporganisationer kunde utgöra en grund. Många flyktingar blev beroende av frivilliga organisationer. Byström & Frohnert kallar organisationerna ”flyktingarnas livlinor”. Dom hjälpte inte bara ekonomiskt utan också i kontakter med myndigheterna för att söka hindra deportationer.

Dom viktigaste av dessa flyktingshjälpsorganisationer var Arbetarrörelsens flyktinghjälp, grundad 1933 av LO och Socialdemokratiska partiet, Mosaiska församlingen i Stockholm och den kommunistpartiet närstående Röda hjälpen. Den internationella Röda hjälpen grundades redan 1922 för att ge hjälp åt politiska fångar i dom kapitalistiska länderna. Organisationen uppgavs 1928 ha ett totalt medlemskap på 8,9 miljoner personer i 44 nationella sektioner (Wikipedia).

Det fanns försök att starta en svensk sektion av den internationella organisationen redan 1925, men det blev inte av förrän 1930. Organisationen betraktades allmänt som en kommunistisk täckorganisation. Den svenska sektionens sekreterare Knut Olsson hävdade dock att 80 procent av medlemmarna inte var kommunister (DN 10/3 1936).

Flyktinghjälp, opinionsbildning och påtryckningar i flyktingfrågan var inte det enda Röda hjälpen sysslade med. Bland annat samlade man in pengar till offren i Ådalen efter att militären skjutit ihjäl fem arbetare som demonstrerat mot användandet av strejkbrytare. Ådalens fackligt organiserade arbetare hade också uppdragit åt Röda hjälpen att organisera begravningen av dom fallna. Det tyskägda Strebelverken i Västervik försökte 1934 sänka arbetarnas löner. Detta ledde till en strejk, där man också försökte ta in strejkbrytare (Stenberg 1936). Röda hjälpen genomförde en hjälpaktion för att avstängda arbetare skulle få mat (DN 14/7 1934).

Yvonne Hirdmann (2010) skriver i den Augustprisade boken ”Den röda grevinnan” om sin mamma Charlotte som var med i Röda hjälpen i Tyskland på 1920-talet. Där finns den här beskrivningen av Röda hjälpens aktiviteter i Berlin:

Röda hjälpen, som hade många advokater och jurister i sina led, arbetade för att bistå politiska fångar och deras anhöriga. 1928 genomförde de en kampanj för amnesti för politiska fångar och 1929 ställde de upp för de arresterade efter Blutmai. De finansierade ett par barnhem, de bekämpade paragraf 218. [paragraf 218 i strafflagen innebar i praktiken abortförbud]

Händelserna i Berlin första maj 1929 när 33 demonstranter sköts ihjäl av polisen har rekonstruerats i den aktuella TV-serien Berlin Babylon.

Den andra stora flyktingshjälpsorganisationen i Sverige, Arbetarrörelsens flyktinghjälp, hade finansiering från LO och stod regeringen nära. Organisationen användes bl a som remissinstans i flyktingfrågor. Röda hjälpen var huvudsakligen beroende av insamlingar och frivilliga bidrag. Möjligheterna att undsätta flyktingar blev därmed förstås mindre. Man hjälpte också i första hand kommunister och revolutionärer, vilket inte var populärt vare sig hos statsmakten, socialdemokratin eller dom borgerliga partierna.

Trots detta kunde man ge försörjningsgarantier åt många flyktingar. Knut Olsson uppger för Dagens Nyheter i december 1937 hade hand om ett 40-tal flyktingar bara i Stockholm (DN 11/12 1937).

Det finns också många vittnesbörd om mer blygsamma stödaktioner. Här i Mölndal:

Det var Internationella Röda Hjälpen (IRH) som organiserade flyktingmottagandet … Den första flyktingen kom till Mölndal i början av 1933. De som kom var organiserade kommunister eller socialdemokrater.

På förslag från IRH kom den Fackliga Centralorganisationen i Mölndal att erbjuda ett lagat mål mat i matsalen på Bergmansgatan samt 3 kronor per dag.

Revolutionära flyktingar från Finland kom till Sverige redan i anslutning till det finska klasskriget våren 1918 och i samband med den fascistiska Lappo-rörelsen 1929 – 1932. Det var alltså till en del redan innan den svenska sektionen av Röda hjälpen etablerats. För många gick det dåligt. Palmær och Mankinen (1973) beskriver hur omkring tusen röda flyktingar tog sig över gränsen. Många sattes i interneringsläger i Morjärv i Norrbotten, men många utvisades också till Finland, där många omedelbart arkebuserades.

I den här filmen, som gjorts av bland annat Arbetarnas kulturhistoriska sällskap berättas om många flyktingar undan fascism och nazism, som vistades i Stockholm. Dom flesta är socialdemokrater, fackföreningsmän eller kulturpersonligheter. Men den första berättelsen handlar om Edward Gylling, som omedelbart efter klasskriget flydde till Sverige och tillbringade en kort tid i Stockholm. Gylling var finansminister i den röda regeringen, och han fortsatte ganska snart till Sovjetunionen där han blev ansvarig för uppbyggandet av den Karelska rådsrepubliken. Under Stalintidens paranoia greps han och avrättades.

 

Referenser

DN 14/7 1934 ”I.A.H. bespisar de avstängda”

DN 10/3 1936 ”Partilös kommunism”

DN 11/12 1937 ”Pressgrannar”

Byström, Mikael & Pär Frohnert, 1971, Invandringens historia – från ”folkhemmet” till dagens Sverige Stockholm: Delegationen för migrationsstudier

Hirdmann, Yvonne 2010 Den röda grevinnan: En europeisk historia Stockholm: Ordfront

Kronberg, Jan & Anders Meuller 1982 Det röda Mölndal: skrift 1 Åren fram till 1939 Mölndal: J Kronberg

Palmær, Carsten och Raimo Mankinen Finlands röda garden En bok om klasskriget 1918 Göteborg: Bokförlaget Oktober 1973

Stenberg, Stig 1936 Reformismen – arbetarrörelsens skadegörare Stockholm: Federativs förlag

Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/International_Red_Aid

Lyssna till Karin Lindström om återvändandecentrum

Lyssna till Karin Lindströms inlägg i Ring P1 om återvändandecentrum och barnens förflyttning dit och tillvaro på plats. Spola fram till 23 minuter och 30 sekunder till inslaget med Karin Lindström från Riddarhyttan:

Bild från tidningen Offensiv. Foto: Vilgot Karlsson

Trolltider: SD-topp gör tummen upp för smaklösa hot och kränkningar av kvinnor

 

Det här är ett klipp från en diskussion på Facebookgruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg” som har 3 800 medlemmar.

Inläggen från Thomas Grahn får tummen upp av Jonny Emtin. Jonny Emtin är ledande SD-politiker i Skinnskattebergs kommun. Han är ledamot av kommunfullmäktige, ersättare i fullmäktiges valberedning, förste vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande i tekniska utskottet. En riktig SD-pamp med andra ord. Hans fru Therese Emtin är ledamot av socialnämnden och dessutom syster till Thomas Grahn.

Vad är det som Emtin gillar så starkt att det blir tummen upp?

Diskussionstråden handlar om flytt av ett elljusspår. Tekniske chefen påstås ha fattat beslut om arbetet, som medför kostnader för kommunen utan något politiskt beslut. Men vad Thomas Grahns inhopp i diskussionen har med detta att göra är dunkelt. Se dock faktarutan nedan om Emtins affärer. Syftet tycks mest vara att kränka och kanske hota andra personer.

Dom som kallas Srebrenicahäxor är systrarna Sheila Imamovic Skog och Leila Imamovic Brcaninovic. Dom kom med sina föräldrar hit som flyktingar undan kriget i Bosnien. I den bosniska staden Srebrenica genomfördes i juli 1995 det första folkmordet i Europa sedan förintelsen. 8 300 bosniska män och pojkar mördades av bosnienserbiska styrkor. Kvinnor och barn samlades upp och kördes i bussar ut från staden. Inte heller dom undgick våldet.

I ett examensarbete vid Högskolan i Jönköping har överlevare intervjuats. En berättar: ”Män begick hemska brott mot kvinnor och deras barn, såsom att kvinnor mördades men också en två månaders bebis mördades, kvinnor våldtogs, men också deras flickor … En militär i bussen dödade en kvinnas gråtande bebis. Kvinnan frågade om vatten men istället tog militären barnet och dödade det.”

Att kalla två bosniska flyktingar ”Srebrenicahäxor” är inte bara kränkande. För oss som minns folkmordet i Srebrenica finns det också ett hot bakom uttrycket.

Det är detta som SD-toppen Jonny Emtin gör tummen upp för.

Ett par andra Skinnskattebergskvinnor får också en släng av Grahns och Emtins formuleringskonst. Kommunens före detta VA- och fastighetschef Titti de Verdier får veta att hon inte är önskvärd och att ”hon skämmer ut sig”. Hovslagaren Sofie Arvidsson kallas ”dum”.

Nedsättande och hotfulla omdömen om Sheila, Leila, Titti och Sofie speglar SD:s kvinnosyn.

Det gör SD-Jonny tummen upp för.

Emtins affärer

Makarna Emtin har ett bolag tillsammans. Bolaget ska bedriva transport (som görs med hjälp av varsin stadsjeep, varav en är avställd, en släpvagn och en husvagn). Bolaget har en anställd. Det finns en koppling till omläggningen av elljusspåret eftersom Emtins företag gör jobbet där. Den begåvade Grahn arbetar med det. Den tekniska chefen i kommunen som uppges ha beslutat om arbetet utan att ha befogenhet heter Olle Karlsson. Efter hans osämja med VA- och fastighetschefen (Titti) drev han igenom att hon fick sparken från kommunen. Kommunens högsta politiker inom den tekniska sektorn är. Ja, just det Jonny Emtin (SD).

 

Strukturomvandling i Västmanlands näringsliv

Forssellstrappan i Norberg som tillverkar betongtrappor varslade häromdagen 48 anställda. Ungefär samtidigt varslade SSAB i Virsbo, vars viktigaste produkt är bergbultar, 25 anställda. Alltså hotas samtidigt över 70 arbetare och tjänstemän i norra delen av Västmanlands län att förlora jobbet. Men det finns andra branscher som expanderar. Kriminalvårdsstyrelsen bygger nytt häkte i Västerås. Där beräknas 115 nyanställas.

Svenskt näringsliv har tidigare gått igenom stora strukturförändringar. För 170 år sen, 1850, var 76 procent sysselsatta i jordbruket med binäringar. Femtioprocentsgränsen passerades 1912. Idag är det tre procent som sysselsätts inom jordbruket. Jordbrukssverige avlöstes av industrin. När tre fjärdedelar var sysselsatta i jordbruket sysselsatte tillverkningsindustri, byggindustri och transporter sammanlagt 11 procent. Höjdpunkten nåddes på 1960-talet med 48 procent. Nu är vi nere i 33 procent. Vad kommer i stället?

Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och vidare till fängelse- och kontrollsamhället?

 

Majoritet i Skinnskattebergs fullmäktige mot angivarlag

Med anledning av en interpellation visade det sig i går kväll att det finns en majoritet i Skinnskattebergs fullmäktige mot angiverilagen. Det var Socialdemokraterna som hade ställt en fråga till kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) om kommunens inställning till förslaget om att offentligt anställda ska tvingas ange papperslösa flyktingar till polisen.

Representanter för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna gjorde inlägg i debatten som visade att en enad opposition var emot den föreslagna lagen. SD-kommunalrådet läste upp ett förmodligen centralt skrivet svar, med en doft av bruna tone. Huvudargumentet från hennes sida var annars att lagen ännu inte finns, och att det var för tidigt. SD:s Oscar Sjöstedt (”Rasse-Oscar”) gick helt på den linjen. Det var en, som han sa, ”prematur” debatt.

Dom tidigare så kaxiga folkpartisterna (”Liberalerna”) sa inte ett ord. Den enda ”liberal” som yttrade sig var fullmäktiges ordförande Lennart Lydquist. Han agerade smakdomare och hutade åt samtliga talare från oppositionen för dom i hans tycke otrevliga inläggen.

Det finns sedan fullmäktiges förra sammanträde ett medborgarförslag på kommunstyrelsens bord där det krävs att kommunen tar avstånd från planerna på en angivarlag. Ett andra krav är att kommunen ska utfästa sig att inte vidta några arbetsrättsliga åtgärder mot anställda som vägrar göra drängtjänst och skvallra för polisen när dom stöter på papperslösa.

Medborgarförslaget har alltså alla chanser att gå igenom i kommunstyrelsen, nu när det visat sig att oppositionen, som har majoritet i fullmäktige och styrelse, ställer upp för just dessa krav.

 

Heja tidningstjuven!

Tidningstjuven gör sig påmind efter flera månaders uppehåll. Och när hen gör det, så är det med besked. I brevlådan borde idag ha legat DN för fredag, lördag, söndag och måndag. Men där fanns bara fredagens gamla tidning att trösta sig med. De övriga hade tidningstjuven lagt vantarna på. Av årets hittills gångna dagar har tidningen legat i lådan på utgivningsdagen 33,1 procent. I jämförelse med storstäderna har vi alltså bara tillgång till var tredje tidning på dess utgivningsdag. Men med hjälp av posten och tidningstjuven pressas tillgången ned. Men i gengäld får vi betala lite mer för vår prenumeration. Hela Sverige ska leva! Hipp hipp!

Utdelningsstatistik för DN år 2023 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	8	2,6
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	195	62,7
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	3	1,0
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	2	0,6
Dagar med tidning på rätt dag	103	33,1

  

Ansvaret för angivarsystemet: Nürnbergförsvaret duger inte

SD-regeringens planer på att införa den s k angiverilagen väcker protester överallt i samhället. Lagen skulle innebära att offentligt anställda som kommer i kontakt med papperslösa flyktingar skulle tvingas att anmäla till polisen och migrationsverket. Många kommuner deklarerar att man inte kommer att kräva detta av sina anställda. Olika professionella grupper protesterar, som lärare och sjukvårdspersonal. Dom protesterande menar att en angiverilag skulle stå i strid med andra rättsregler eller professionell etik. Om barn inte skickas till skolan därför att föräldrarna riskerar att bli angivna, står resultatet i strid med barnkonventionen. Om vårdbehövande förhindras ta del av sjukvården är det i strid med läkaretiken. Att lagen på så sätt strider mot andra, viktigare normer, motiverar att man kan bryta mot den. Mot detta står det auktoritära ”offentligt anställda ska göra vad dom blir tillsagda”. Man kan med statsvetaren Lennart Lundquists ord ställa sig frågan om dom offentliganställda ska vara demokratins tjänare eller maktens drängar.

Frågan har ställts på sin spets i det rättsliga efterspelet till krigsförbrytelser. Är det ett godtagbart skäl att bryta mot internationell lag och moraliska grundprinciper att ”jag lydde bara order”.

”Varför skulle jag som en obetydlig liten man ha några funderingar? Jag fick en order från mina överordnade och såg varken åt höger eller vänster. Ty det var inte min uppgift. Jag hade att lyda.” Så försvarade sig krigsförbrytaren Adolf Eichmann inför domstolen i Jerusalem, som inte godtog argumentationen. Eichmann dömdes till döden och hängdes trots att han ”bara lydde order”.

I dom så kallade Nürnbergrättegångarna mot tyska krigsförbrytare efter andra världskriget godtogs inte heller ”jag bara lydde order” som skäl att begå krigsbrott. Ansvar utkrävdes trots att dom anklagade försökte lägga skulden på överordnade. På engelska kallas detta för the Nuremberg defence. Att skylla på överordnade, staten eller lagen duger inte som försvar.

Demokratins väktare

Vad kan rättfärdiga en ordervägran? Till vad kan man som offentlig anställd hänvisa till som ett giltigt skäl för att vägra spela rollen som ”maktens dräng”? Den svenske statsvetaren Lennart Lundquist diskuterade i olika sammanhang vad han kallade ”vårt offentliga etos”. Det är detta offentliga etos som den tjänsteman som spelar vad Lundquist kallade rollen som ”demokratins väktare” är lojal med. Lundquist delar in dom grundläggande värdena i två grupper. Det är för det första demokrativärden: politisk demokrati, offentlig etik och rättssäkerhet. Och det är för det andra ekonomivärden: yrkesskicklighet eller professionalism, kostnadseffektivitet och produktivitet.

Det är i dessa värden som vårt offentliga etos kan sökas, och som den tjänsteman som vägrar göra drängtjänst kan hänvisa till. Alla har ansvar gentemot detta offentliga etos. Lundquist skriver: ”… hierarkiansvarighet, d v s chefen har hela ansvaret för allt som rör sig i organisationen [är] helt omöjlig. Den åberopas för övrigt mest av krigsförbrytare som vill skylla från sig på någon död führer eller general.”

Det är, medger Lundquist själv, inte entydigt vad som ingår i ”vårt offentliga etos”. Det är dynamiskt och framkommer ur en ständigt pågående diskussion. Men hans poäng är tydlig: Det finns viktiga demokrativärden, andra än att politikerna beslutar och förvaltningen gör som den blir tillsagd, som det är tjänstemännens ansvar att försvara, även om det innebär vägran att följa lagar och order uppifrån. Samma idé ligger förstås bakom avvisandet av ”Nürnbergförsvaret”, även om det där handlade om hemskare handlingar som dom anklagade försökte slingra sig ifrån ansvaret för.

Att inte lagarna, och inte ens grundlagarna, är det högsta rättesnöret har påpekats bl a av Ann Ramberg, tidigare generalsekreterare i advokatsamfundet. Regeringsformen föreskriver att domstolarna inte får tillämpa en bestämmelse som står i strid mot grundlag eller annan högre norm. En sådan annan högre norm kan t ex vara europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Civil olydnad

Dom offentliga tjänstemännens lojalitet med ”vårt offentliga etos” är släkt med begreppet ”civil olydnad”. Den civila olydnaden gäller alla; man behöver inte vara offentliganställd för att en handling ska beskrivas som civil olydnad, även om det också i det fallet handlar om att man bryter lagen och/eller vägrar att lyda myndigheternas order.

För att en handling ska betraktas som civil olydnad brukar man kräva att det är en icke-våldsaktion, att den sker öppet, att den grundas i ett motiv som vill förändra eller behålla något i samhället och att man är beredd att ta ansvar för handlingen. Civil olydnad riktar sig mot en särskild lag, föreskrift eller bestämmelse. Att man är medveten om att man bryter mot lagen och är beredd att ta sitt straff innebär att man accepterar det demokratiska systemets legitimitet. Lagen eller ordern är illegitim, men systemet är legitimt. I en studie av djurrättsaktivister och flyktinggömmare konstaterar journalisten Niels Hebert och sociologen Kerstin Jacobsson ”att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer.”

 

 

 

Behöver Skinnskattebergs kommunledning utbildning?

Förvaltningsrättens beslut häromdagen att upphäva kommunstyrelsens beslut med anledning av härvan kring avskedandet av kommunens VA-chef väcker frågor? Kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) skyller på brist på utbildning. ”Vi har många nyvalda och en utbildning ligger i pajpen [!?]”.

Det som hände var ju att fem ledamöter förklarade sig jäviga och att dom därför inte kunde delta i beslutet. Sen tvingade man också Fredrik Skog (V) att inte rösta. Det framgår av Förvaltningsrättens dom, att skälet som gavs för jäv var rent hittepå. Det hade inget stöd i lagen. Det måste väl vara det som kommunalrådet menar ska avhjälpas med utbildning.

Men, nu är det ju knappast några duvungar i kommunalpolitiken det handlade om. Dom ”jäviga”, som slapp att ta det jobbiga beslutet var ju gruppledarna för Sverigedemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Socialdemokraterna, och dessutom sossen Arne Hjorth, som väl troligen greps av den allmänna stämningen. Bortsett från Hjorth så har dom här politikerna varit med sen Eldkvarn brann.

VA-chefen fick sparken tidigt i våras. Men hela den konflikt som föregått uppsägningen, bland annat med beskyllningarna om hon skulle vara en säkerhetsrisk, hade utspelat sig tidigare, när Lena Lovén Rolén (S) som kommunalråd var den högsta politiskt ansvariga.

Socialdemokraternas grupp i kommunstyrelsen består efter årsskiftet av Lovén Rolén, Arne Hjorth, Pentti Lahtinen och Anders Jacobsson. När det gäller frågan om hur det har gått till när VA-chefen trakasserades och slutligen fick sparken, var det tydligt att det stod 1 – 3 i sossegruppen. Lovén Rolén hade en annan uppfattning än majoriteten av socialdemokraterna.

Det är klart att det här kunde ha lett till en jobbig situation för Lena Lovén Rolén. Skulle hon försvara sitt tidigare handlande (eller kanske brist på handlande) som kommunalråd och därmed gå emot sina partikamrater? Att förklara sig jävig var ju en gudagåva. Att i stället skicka fram ersättaren Per-Olof Östlund som kanonmat var ju bättre än att ställa sig själv i skottgluggen.

Frågan är alltså: Kan det vara så att bristande utbildning för nya förtroendevalda förklarar hur det kunde bli ett sånt bomskott, eller finns det andra, kanske till och med slugare förklaringar?

  

Hör P4 Västmanlands rapportering om senaste nytt om sparkade VA-chefen i Skinnskatteberg

 

Domstol upphäver olagligt beslut av Skinnskattebergs kommunstyrelse

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg får bakläxa av Förvaltningsrätten när det gäller beslut om avskedandet av VA- och fastighetschefen. KS-ledamoten Fredriks Skog (V) hindrades mot sin egen uppfattning och vilja från att delta och rösta. Därigenom kom ärendet av avgöras genom att Per-Olof Östlund (S) röstade med Sverigedemokraterna och Liberalerna och mot sina egna socialdemokratiska partivänner.

VA-och fastighetschefen avskedades i vintras efter att ha blivit beskylld för att vara en säkerhetsrisk. Det enda besked som gått att få är att hon var osams med sin chef, kommunens tekniska chef. Som jag tidigare rapporterat är alla handlingar om ”säkerhetsfrågan” inklusive alla policydokument om säkerhetsskyddsarbetet hemligstämplade. Till och med handlingar som inte finns har kommunen för säkerhets skull hemligstämplat.

Avsaknaden av dokumentation samt det förhållande att borttagning av säkerhetsklassning används i kommunen som ett sätt att trakassera uppstudsiga anställda har anmälts till tillsynsmyndigheten för kommunernas säkerhetsskyddsarbete; i det här fallet länsstyrelsen i Stockholms län.

Fyra S-ledamöter i kommunstyrelsen hade tillsammans med Fredrik Skog (V) föreslagit att delegationen till tekniska chefen skulle återkallas, att ett tillfälligt utskott skulle tillsättas för att utreda frågan samt att beslutet att avskeda VA-chefen skulle upphävas. När det skulle avgöras av kommunstyrelsen bestämdes över huvudet på Fredrik Skog att han inte skulle få delta. Avgörande blev då att Per-Olof Östlund bröt med sina partikamrater och röstade med SD.

Detta innebär nu att kommunstyrelsens avslagsbeslut inte längre gäller. Det finns inte heller något beslut om att säga ja till kraven. Kommunstyrelsen måste därför ta upp frågan på nytt.

Hemligt, hemligt i Skinnskattebergs kommun i topp i oktober

Hemlighetsmakeriet i Skinnskatteberg under SD-styret är det som har intresserat läsekretsen mest i oktober. Det avslöjas att kommunen till och med hemligstämplade icke existerande handlingar (inlägg 1). Förmodligen rekord i hemlighetsmakeri. Att det är ett led i en genomtänkt strategi framgick av inlägg nummer tre på tio-i-topplistan: Man försöker ta ohemult betalt för utlämning av allmänna handlingar, umgås med tankar om att lägga ned informationsbladet 0222:an och man vägrar att publicera kommunala organs beslutsunderlag utan nöjer sig med de i stort sett obegripliga protokollen.

Google Analytics som jag tidigare använt för att redovisa trafiken på bloggen har gjort förändringar som visade sig vara så komplicerade att implementera, att man förmodligen måste vara åtminstone civilingenjör för att klara av det. Jag har därför gått över till det lite enklare verktyget Blogger Stats. Viktigaste skillnaden här är att trafikmängden redovisas som antal sidvisningar istället för antal användare.

Antal sidvisningar var i oktober 4 085 (3 638 i september). Flest besökare kom från Sverige, USA, Spanien, Kanada, Tyskland, Finland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Ryssland. Ströbesökare dök upp från Belgien, Danmark, Grekland, Hongkong, Indien, Irland, Norge, Schweiz och Taiwan. Dom tio mest visade inläggen i oktober:

 

1	Kan det bli hemligare? Icke existerande handlingar hemligstämplades (ny)
2	Kulturpolitik är inte hehe och häpp häpp (ny)
3	SD-styret i Skinnskatteberg: Största möjliga tystnad (ny)
4	Och vad beror minskningen på? (ny)
5	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (6:a)
6	Rasism, knarkhandel och gangstervälde (ny)
7	Konsumkassarna i rabatten utanför förskolan (ny)
8	Folkminskning i Skinnskatteberg (ny)
9	Tyska kyrkan i Gunnilbo (4:a)
10	Strövtåg: Storsvindlaren (ny)

 

Konsumkassarna i rabatten utanför förskolan

När mina barn gick på dagis (som vi sa då) för 30-40 år sen förekom det att det vid hämtningsdags stod konsumkassar dolda i buskarna vid ingången. Det fick inte komma fram att föräldern hade varit och handlat när barnet var på dagis. Barnomsorgen var till för att förvara barn medan föräldrarna arbetade. Att göra något annat än att arbeta uppfattades som närapå brottsligt. En förmån som man inte hade rätt till utnyttjades bedrägligt.

Den här inställningen har gamla rötter. Arbetsstugor och barnkrubbor började komma till redan under slutet av 1800-talet för att ta hand om barnen medan föräldern arbetade. Annars fanns risken att barnen drev omkring planlöst och drogs in i diverse kriminella sammanhang. När barnomsorgen hade sin stora expansion under 1970-talet handlade det också i första hand om behovet av tillsyn för förvärvsarbetande mödrar. Hemmafrukontraktet var uppsagt. Förutom kvinnornas ekonomiska frigörelse och självständighet ropade samhällsekonomin efter arbetskraft. Parollen var ”Ropen skalla, daghem åt alla!”.

Samtidigt har det funnits ett pedagogiskt stråk i utvecklingen. Det handlade inte bara om tillsyn. I arbetsstugorna skulle barnen fostras till flit och fosterlandskärlek. Så småningom utvecklades förskolläraren till en profession som skulle bidra till barnens utveckling. Det stora genombrottet kom i slutet av 1990-talet. Barnomsorgen som tidigare räknats till den sociala sektorn fördes över till utbildningssektorn. Förskolan fick en egen läroplan. Barns lärande och utveckling skulle stimuleras och utmanas. ”Dagis” blev ”föris”.

Men den gamla inställningen från arbetsstugorna är seg. Dom flesta föräldrar och många av personalen i förskolan ser förskolan som ett nödvändigt ont som bara är till för att göra det möjligt för föräldern ska kunna arbeta. Då ska vi inte tala om byråkraterna! I Eslöv i Skåne kräver kommunen att alla föräldrar till barn i förskolan ska lämna ett intyg från sin arbetsgivare om vilka arbetstider dom har. En avdelningschef på kommunen säger: ”det är en metod för att kontrollera att vi spenderar våra skattepengar på rätt sätt.”

Principen tycks vara att förskolan i första hand är till för kommunen, i andra hand för föräldrarnas arbetsgivare. Sen kommer föräldrarnas behov. Och allra sist barnens. Eslöv vore något för Prussiluskan.

Kulturpolitik är inte hehe och häpp häpp

Kulturens uppgift är att bidra till kommunens ekonomiska tillväxt. Kulturen ska sätta kommunen på kartan, bättra på kommunens image och dra till sig företag, invånare, besökare och skatteinkomster. Det är budskapet från Norrköpings M-ledda minoritetsstyre som har stöd av Sverigedemokraterna. Det moderata kommunalrådet kallar sina motståndare ”bortskämd kulturelit som till 90 procent är skattefinansierad.” Stadens symfoniorkester borde finansiera mer med avgifter. ”Dom borde erbjuda en produkt som folk är beredda att betala för.” Som exempel nämner hon att dom borde spela Abba. Som jämförelse tar hon kollektivtrafiken som bara betalas till hälften av skattebetalarna.

Stadens politiker tar därför en tydlig ståndpunkt när det gäller konstens och kulturens roll och värde. Det är en annan än den som hävdar att kulturens värde är att öppna nya perspektiv, att oroa och väcka nya tankar. Som den finländska konsthistorikern Susanna Pettersson uttryckte det: ”..öppna dörrar för filosofiska och existentialistiska frågor … att vi kan konfrontera våra mardrömmar … eller få tillbaka hoppet.”

Idén att kulturen ska stå i överhetens tjänst är gammal. Den 19 juli 1937 öppnade utställningen ”Entartete Kunst” (urartad konst) i München arrangerad av det nazistiska propagandaministeriet. Där ställdes som varnande exempel ut konst som beslagtagits. Det handlade om icke föreställande konst eller politiskt olämplig konst som judisk och ”bolsjevikisk” konst. I Sovjet utvecklades under 1920-talet en vildvuxen och modernistisk konst. Efter Lenins död 1924 tog stalinismen över. Nu skulle det röjas upp och i den första femårsplanen 1928 ställdes konst och kultur i partiets tjänst. Konsten skulle inspirera folket i deras arbete och skapa kärlek till partiet. Den pompösa socialistiska realismen föddes. Abstrakt konst sågs som dekadent.

Ränderna går inte ur. Dom moderna svenska högerpopulisterna driver tesen att konst och kultur inte ska oroa. Istället ska den skapa trivsel och stärka sammanhållningen bland dom etniska svenskarna. Konflikter ska döljas genom att blicken riktas åt ett annat håll. På så sätt blir konsten likt religionen ”ett opium för folket”. Sölvesborgs kommun, som länge var SD:s skyltfönster har beslutat om ett handlingsprogram för kulturpolitiken. Inköp av ”utmanande samtidskonst” ska stoppas. I flera kommuner har SD skrivit motioner om att kommunen inte ska bidra till kultur som förmedlar extrema yttringar, som chockerar eller provocerar. En riksdagsledamot (SD) har i riksdagens talarstol tyckt att konstnärer som målar vaginor på väggar i skolor ska fängslas.

I Västmanlands kommuner är det bara Skinnskatteberg som styrs av SD. Även där har dom försiktigt stuckit upp trynet. I budgetförslaget för 2023 fanns ett förslag om inköp av konstnärlig utsmyckning utanför centralorten. Det lyckades SD med hjälp av L och C sätta stopp för. Istället blir det ”trivselfrämjande åtgärder.” Inte oroa, trivas istället.

Konst och kultur som är trevlig och inte oroar och öppnar nya perspektiv. Vi ska ha Abba istället för konstmusik. Konst och kultur ska bidra till den svenska identiteten och den ekonomiska tillväxten. Så blir det om till 100 procent skattefinansierade kommunalråd får styra. Man frestas att variera Olof Palmes berömda kommentar om Moderaternas utrikespolitiska pajaskonster. Svensk kulturpolitik det är inte hehe och häpp häpp. 

Trevlig nazikonst

Trevlig Stalinkonst

Kan det bli hemligare? Icke existerande handlingar hemligstämplades”

Kommunens VA-och fastighetschef fick i våras sparken. Hon fick avsked på grått papper efter att ha blivit beskylld för att vara en säkerhetsrisk. På vilket sätt hon var en säkerhetsrisk fick hon aldrig veta. I en interpellation till kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) tog vid kommunfullmäktige i måndags frågan om kommunens säkerhetsskyddsarbete upp av Arne Hjorth (S).

Säkerhetsskyddsarbetet regleras noga i en särskild lag och preciseras ytterligare i en förordning. Där får man bland annat veta att kommunen är skyldig att ta fram en säkerhetsskyddsanalys. I en sådan analys ska det bestämmas vilka säkerhetsskyddsklassade uppgifter som finns, vilka hot och sårbarheter som finns och en bedömning av vilka åtgärder som är nödvändiga. Analysen ska dokumenteras. Det finns också detaljerade regler om hur säkerhetsprövningen av anställda ska göras.

Arne Hjorth ville nu se vilka beslut som fattats i fallet med VA-chefen, och med anledning av att det hade hänvisats till policydokument om säkerhetsskyddsarbetet. Han fick då besked att handlingarna inte kunde lämnas ut eftersom dom var hemliga. Så småningom visade det sig att dom handlingar han velat ha utlämnade över huvud taget inte existerade. Det får man säga är höjden av hemlighetsmakeri. Att hemligstämpla något som inte finns. Det är svårt att undgå att det är något annat än säkerhetsskyddet man vill dölja.

Vad kan tekniska chefen ha att tjäna på en dyrbar brandstation?

Vad är då det? Ja, det visar sig att någon hotat med, och faktiskt genomfört, att ta bort säkerhetsklassningen av VA-chefen. Samma sak hade faktiskt hänt med en tidigare VA-chef. I det aktuella fallet handlade det om att VA-chefen inte drog jämnt med sin chef, kommunens tekniska chef. Och vad var kärnan i den konflikten. Jo, den nu sparkade VA-chefen hade genomfört en utredning om alternativ till den föreslagna nybyggnaden av brandstation. Efter ett folkinitiativ som undertecknats av omkring en femtedel av väljarna hade fullmäktige stoppat dom dyra planerna och beslutat om en ny utredning som också tog upp alternativ.

Den tekniska chefen hade inte själv lyft ett finger, utan fortsatte att driva det dyraste alternativet. Detta trots fullmäktiges beslut. Nu var den tekniska chefen och VA-chefen riktigt osams och med hjälp av kommunens säkerhetsskyddschef togs VA-chefens säkerhetsklassning bort. Att vara osams med sin chef var alltså en säkerhetsrisk. Slutresultatet blev alltså att VA-chefen avskedades.

”Säkerhetsklassning används för att trakassera personal”

I interpellationsdebatten sa Arne Hjorth ”säkerhetsklassning används för att trakassera anställda och göra det omöjligt för dom att sköta sitt arbete. Det är obegripligt att detta har kunnat fortgå.” Han la sen till att ansvaret för alla beslut i kommunen är alltid politiskt.

Fredrik Skog (V) tog upp den tråden. ”Det här är en rejäl dikeskörning av kommunen. Det finns inte ett enda beslut om lagen, ändå hänvisar man till den. Den som är politiskt ansvarig vill inte lyfta på locket.” När det gäller metoderna är dom hemsnickrade: ”Man har liksom skapat ett Stasi-rum i källaren på vårdhemmet, där man med olika förhörsmetoder skulle säkerhetspröva personer.” Om det politiska ansvaret fortsatte han: ”Det finns högt uppsatta politiker som känner till det här, och genom att inte agera försöker att undgå sitt politiska ansvar. Ansvar kommer att utkrävas. Och ni vet ju, ni som sitter här vilka som sitter löst. Det är bara att packa och gå hem när man pysslar med sånt här.”

Avskedandet av VA-chefen skedde efter årsskiftet när SD hade tagit över styret i kommunen. SD:s kommunalråd hade i sitt interpellationssvar sagt att hon inte kände till något fall där någon trakasserats på det här sättet. På så sätt försökte hon att undgå att ta sitt ansvar. Men det var en lång process som ledde fram till det slutliga beslutet, och den pågick, bland annat med borttagandet av säkerhetsklassningen, medan Lena Lovén Rolén (S) var kommunalråd. Åtminstone dom här båda politikerna är dom som måste bära ansvaret för kraschlandningen. Lena Lovén Rolén var passande nog inte på plats vid fullmäktigemötet. Men det är åtminstone dom båda som ”bara har att packa och gå hem.”

Ledande politiker i S och SD måste ”bara packa och gå hem.”

Den vanliga proceduren för att utkräva politiskt ansvar är genom revisionen. Fredrik Skog sa i sitt inlägg att han ”utgick från att revisionen har frågan på sitt bord, och att det är en omfattande process.” Jag tror att det fanns en gnutta av ironi i denna Skogs förmodan. I en tidigare diskussion om en motion från Vänstern om att tillsätta en ”haverikommission” för att bland annat se på frågan om hur säkerhetsarbetet nyttjats i andra syften, men även för att undersöka hur kommunen nu kunnat hamna i en absurt dålig ekonomisk situation hade han uttryckt en viss skepsis om revisionens förmåga. Utvecklingen av ekonomin medför att man nu måste göra neddragningar på flera tiotals miljoner kronor. Detta och dom förslag som kommer fram åläggs partierna att mörka för allmänheten, som annars ”oroas”. Vänsterns förslag stöddes också av Moderaterna, medan övriga partier, alltså SD+L+C-styret och deras stödparti S var emot. Att förlita sig på revisionen var som ”bonden som slog sin åker med nagelsax”. Och jag vet av egen erfarenhet att det inte har varit något riktigt bett i kommunrevisionen dom senaste fem åren.

Att SD skulle utkräva ansvar av Ewa Olsson Bergstedt är nog utsiktslöst. Men Socialdemokraterna som är ett demokratiskt parti borde rensa upp. Det är uppenbart att förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén har ett politiskt ansvar. Det gäller också hennes vapendragare Per-Olof Östlund som vid ett avgörande beslut i kommunstyrelsen röstade med SD-styret om att inget göra i frågan om hur det gått till när VA-chefen sparkades. Östlunds röst var det som avgjorde utfallet. ”Det är bara att packa och gå hem.”

 

 

Och vad beror minskningen på?

De krympande befolkningssiffrorna i Skinnskattebergs kommun avspeglar att det varje år föds färre skinnskattebergare än det antal som dör. Födelseunderskottet gör att befolkningen minskar med i genomsnitt 28 personer per år sedan 2014. Bara tre av 38 kvartal sedan 2014 har det varit ett positivt födelseöverskott, d v s fler födda än avlidna.

Kvartalsvis födelsenetto i Skinnskatteberg 2014 - 2023 (första halvåret)

Varje år sedan 2014 har födelseunderskottet mer än väl balanserats av invandringen. Invandringen har dock minskat för varje år och under första halvåret 2023 är invandringen från utlandet precis lika stor som födelseunderskottet. Det här avspeglar förstås "paradigmskiftet" i invandringspolitiken. Den krassa innebörden för Skinnskattebergs kommun är att om detta paradigmskifte får fortsätta, så dör kommunen.

Invandrade från utlandet till Skinnskatteberg 2014 - 2023 (första halvåret)

Folkminskning i Skinnskatteberg

Statistiska Centralbyrån har redovisat befolkningssiffror för perioden från årsskiftet till augusti. Av de tio kommunerna i Västmanlands län är det bara Västerås som kan visa en folkökning. Alla andra har minskat. Mest har Norberg minskat - med 1,4 procent. På nästsista platsen kommer Skinnskatteberg med 1 procent, vilket motsvarar 44 personer.

Rasism, knarkhandel och gangstervälde

Polisen gör regelbundet en lista över ”särskilt utsatta områden”. På listan finns nu 19 olika områden. Det är fem områden i Göteborg, tre i Malmö och två i Stockholm. Andra kommuner med sådana områden är Botkyrka (3 områden), Borås (2 områden), Linköping, Uppsala, Örebro och Södertälje. För att kvala in på listan krävs det dels låg socioekonomisk status, dels en omfattande brottslighet. Det är här som gängkriminalitetens vagga står.

Alla vet att det här är invandrartäta områden. Över 80 procent av befolkningen i dom här områdena har utländsk bakgrund. I alla områdena bor det fler personer med utländsk bakgrund än ”etniska svenskar” och i en del av områdena uppgår första och andra generationens invandrare till över 90 procent av befolkningen.

Det är med andra ord uppenbart att det finns ett samband mellan befolkningsstrukturen och ”gängkriminaliteten”. Fler invandrare, mer gängkriminalitet. Men det finns också andra samband mellan att vara invandrare och sociala och ekonomiska förhållanden. Det handlar om sysselsättning och arbetslöshet. Det handlar om trångboddhet. Det handlar om politiskt deltagande. Det handlar om tillgång till sjukvård, om hälsa, sjukdom och död.

Integration brukar definieras som att alla deltar i sociala samspel i samhället. Det är uppenbart att invandrare som grupp är mindre integrerade i samhället än dom infödda. Dom deltar mindre i arbetslivet, i föreningslivet, dom följer massmedia i mindre utsträckning, dom deltar mer sällan i politiken.

I den aktuella debatten om invandring har problemen med kriminalitet kopplats till den bristande integrationen. Det bristande deltagandet betraktas där ofta som resultatet av en oförmåga eller rent av en ovilja från invandrarnas sida att delta. Dom väljer själva att inte arbeta utan hellre leva på bidrag. Dom väljer själva att ställa sig utanför det svenska samhället och dess utveckling, och bygger istället ett eget parallellt samhälle baserat på grupptillhörighet och religion. Att den här tankefiguren också innebär att invandrarna själva väljer nackdelarna med bristande deltagande säger man sällan så mycket om. Dom skulle själva välja arbetslöshet, låga inkomster, trångboddhet, skolmisslyckanden, sjukdom och död.

Men det finns flera sidor av myntet. Det finns i samhället (både bland etniska svenskar och invandrare) en förgivettagen etnisk hierarki. Överst kommer dom infödda svenskarna, tätt följda av nordbor (kanske med finskspråkiga lite på efterkälken), tyskar, britter och vita amerikaner. Längst ned på den fullskitna hönsstegen står svarta afrikaner och arabisktalande muslimer. Det är slående att det finns stora likheter mellan den här rangordningen och synliga egenskaper (till exempel hudfärg). Det är därför inte orimligt att beskriva den etniska rangordningen som ”rasistisk”.

Flera undersökningar visar också att ju längre ned man står på den här skalan, desto vanligare är det att man upplever diskriminering, t ex på arbets- eller bostadsmarknaden eller i kontakterna med offentliga myndigheter, inte minst med rättsväsendet. Orsakskedjan rasism leder till diskriminering som innebär utestängning är en stark konkurrent till idéfiguren att invandrarna själva väljer bort integration och därmed själva placerar sig i underläge.

I valet mellan dom två förklaringsförsöken av integrationsmisslyckandet förefaller idén om att invandrarna själva väljer att ställa sig längst ned i hierarkin som befängd. Det verkar rimligare att integrationsmisslyckandet beror på att det svenska samhället har bjudit in med armbågen.

Barnet ut med badvattnet

Landet styrs nu av en regering som är direkt beroende av dom högerpopulistiska Sverigedemokraterna. Detta parti, vars minsta vinkning följs av regeringen, har sitt ursprung i nynazistiska och främlingsfientliga rörelser. Motståndet och motviljan mot etniska minoriteter och invandrare går som en brun tråd genom partiets historia. Under flyktingkrisen 2015 ville en lokalpolitiker från SD meja ned flyktingar på Öresundsbron med kulspruta. Richard Jomshof, SD-märkt ordförande i riksdagens justitieutskott blåser under genom att beskriva Islam som en avskyvärd religion. Flyktingar är inte välkomna till Sverige. Invandrare som redan finns i landet ska på olika sätt tvingas eller förmås att lämna landet. Gängkriminaliteten är som en gudagåva för Sverigedemokraterna.

Hur många gängkriminella finns det? I slutet av 2021 fanns enligt Polismyndigheten drygt 8 000 personer knutna till gängkriminalitet. Rikspolischefen har, med upprepande från den moderata justitieministern hävdat att 30 000 individer har kopplingar till skjutningar och sprängningar i den gängkriminella miljön. Med andra ord är det en stor spännvidd i skattningarna. Men hur man nu än vrider och vänder på det är dom gängkriminella en försvinnande minoritet av alla med utländsk bakgrund i landet. Dessa uppskattas till omkring 25 procent av befolkningen, eller sisådär 2,5 miljon människor. Dom vida skattningarna om antalet gängmedlemmar pendlar alltså någonstans mellan 3 och 12 tusendelar. Att slänga ut upp till en fjärdedel av landets befolkning för att bli av med dessa promille är i sanning att barnet åker ut med badvattnet. Och utan det barnet stannar landet. Vem kör bussarna? Vem tar hand om dom gamla på hemmet? Vem är läkare på vårdcentraler och sjukhus?

Gangsters i alkoholförbudets USA

Nu ska vi ta oss tillbaka till USA för hundra år sen. 1920 infördes förbud mot rusdrycker i USA. Detta blev startsignalen för ett sällan skådat gangstervälde i amerikanska storstäder. Gangstrarna tillhörde ofta särskilda invandrargrupper, italienare, irländare, östeuropeiska judar. Det var grupper som stod långt ned i den amerikanska etniska hierarkin. Drivkrafterna var dyra kläder, bilar, båtar och ett liv i sus och dus. Och det var rusdrycksförbudet som öppnade kassakistan. Smuggling, tillverkning och utminutering på lönnkrogar var finansieringskällan till gangsterbossarnas lyxliv.

När stora pengar finansierar kriminaliteten är det upplagt för konflikter. När lagliga verksamheter är oense kan dom ju alltid ytterst ta oenigheten till domstol. Den vägen är i princip stängd för dom illegala verksamheterna. Då får man istället ta till diverse påtryckningar, och ganska snart våld för all slita tvister. Det kan handla om motspänstiga politiker eller konkurrenter om marknaden. I Chicago inträffade 1928 inte mindre än 62 bombattentat. Gangsterbossar sköts av konkurrenter. På New Yorks gator rasade 1928 – 1931 ett blodigt krig mellan två ligor.

Det amerikanska alkoholförbudet avskaffades 1933. Gangsterligorna fick söka sig nya inkomstkällor. Spel, prostitution, ocker, utpressning och halvillegal verksamhet ibland utövad genom att gangsters tog kontroll över fackföreningar, och så småningom också knarket fick ersätta. Maffian överlevde, men 20-talets extrema våldsorgier var över. Avskaffandet av alkoholförbudet tog inte död på gängkriminaliteten, men nog lugnade det ner sig.

Knarkhandeln gängens kassako

Åter till Sverige och 2020-talets ”orten”. Förvisso finns det skillnader mellan 1920-talets Chicago och 2020-talets svenska förorter. Men det finns också likheter. En sådan är den etniska bakgrunden. Det amerikanska gangsterväldet växte fram i föraktade invandrargrupper långt ned i den etniska hierarkin. Många i dessa grupper levde dåliga liv: arbetslöshet, trångboddhet i dåliga bostäder, utestängda från utbildning och utan chanser att skapa sig ett gott liv. Dom svenska förortsbaserade gängen uppvisar stora likheter. Att gå med i ett kriminellt gäng skapar en identitet, en grupptillhörighet, som respekteras, eller åtminstone fruktas, i den närmaste omgivningen. Ledarnas livsstil med dyra kläder, BMW-bilar, guldklockor, smycken och kungar i baren blir förebilder. Här erbjuder gänget en karriär som saknar motstycke i ett majoritetssamhälle där man till yttermera visso som rasifierad blatte inte ens släpps in.

Öl, vin och sprit då och knarkhandeln nu som kassakor är en annan parallell. Det finns stora pengar att hämta. Här kan en lyxig och guldglänsande livsstil finansieras. Och kampen om vem som ska lägga vantarna på dom stora pengarna sprider död omkring sig. Alkoholförbudet visar samtidigt på dilemmat. När det infördes 1920 började festen; och kriget. När förbudet avskaffades 1933 tog festen slut; och kriget. Det finns olika inställningar till knarket även i det svenska etablissemanget, men ingen vill avskaffa förbudet. 2020-talets gangsterkrig kan med andra ord inte strypas med 1930-talets metod – legalisering. Svensk narkotikalagstiftning anses som sträng, och det finns säkert möjligheter att lätta upp den utan att släppa knarket fritt. Det uttrycks ibland förslag om att bruket av marijuana borde tillåtas. Det kanske kunde kyla ned en del av gängkrigandet, men om det skulle räcka för att skruva åt pengakranen är mer ovisst.

Rikspolisstyrelsens narkotikaexpert Stewe Alm säger i en intervju med Sveriges Radio i januari 2019 att ”just cannabis utgör den ekonomiska basen för gängens verksamhet”. Om detta stämmer skulle en legalisering av handel och bruk av cannabis faktiskt utgöra ett slag mot gängens ekonomi.

Samtidigt kan man konstatera att narkotikabruket har spridit sig till alla olika samhällsskikt. Det finns en bild av knarkaren som avspeglas i svaren till en enkät som tidningen Hem och hyra gjort om vem som är den värsta grannen man kan tänka sig. Det är knarkaren som ”snor ur förråden, ligger avtuppade i trapphuset, lämnar kanyler i barnens sandlåda.” Det är en helt annan bild än den utslagne trashanken som nu träder fram. I en intervjuserie i DN möter vi mediamannen som festknarkar kokain: ”Det är en rolig partydrog att använda”. Där finns också juristen som ”tar kokain för att nyktra till och fortsätta festa”, psykologen som tar lsd för att ”få nya perspektiv i livet.”

Ja sådär fortsätter det. Polisens ovan nämnde expert säger till tidningen ”den allra största andelen är människor som fungerar socialt och har ett arbete. Dom som upplever att dom inte har något problem med sitt missbruk utan det fungerar som ett bruk, som ett helgnöje.”

Folkhälsomyndighetens statistik visar att lågutbildade och låginkomsttagare är överrepresenterade bland brukarna, men att högre samhällsskikt svarar för en inte obetydlig del av konsumtionen: Gruppen med gymnasieutbildning stod för nästan hälften av användningstillfällena av annan narkotika än cannabis, och dom med högskoleutbildning för en dryg femtedel.

Så visst finns det en utbredd efterfrågan, som är en förutsättning för gängen att göra pengar. Och kunde man minska den efterfrågan kanske tillsammans med en legalisering av cannabis skulle man kanske kunna komma i närheten av den effekt som upphävandet av alkoholförbudet hade i 30-talets Amerika.

Vad ska vi göra?

Hur är det med den andra förutsättningen: Det rasifierade etniska klassamhället. Om vi levde i ett samhälle där det råder jämlikhet mellan alla olika etniska grupper där ingen ser ned på en annan. Där Ingen diskriminerar. Där alla får ta del av det goda, av arbete och inkomst, bostäder, inflytande, hälsa och liv. Ja, i det landet finns det ingen jordmån för gangsters, gäng och mafiosos. Men det står inte på dagordningen att omvandla det etniska klassamhället. Och det kan nog heller inte stå på någon dagordning. Däremot har vi på halsen fått ett politiskt parti, som skaffat sig politisk makt genom utpressning på en taburettkramande regering. Detta parti har som affärsidé att underblåsa motsättningarna i samhället och cementera den destruktiva rashierarkin.

Om vi vill bli av med gängkriget borde vi alltså liberalisera knarkpolitiken, vilket ingen vill, och/eller omvandla det etniska klassamhället till ett jämlikt samhälle, vilket nog inte går, särskilt när starka krafter motarbetar en sådan omvandling. En bit på väg vore att bekämpa både SD-rasismen och ”vanligt folks ”festknarkande. Men räcker det? Om inte vad fan ska vi göra då?

Under 30-talskrisen fanns det tankar i den kommunistiska rörelsen att en revolutionär situation i första hand är beroende av den kapitalistiska ekonomins kollaps. I takt med att kapitalismen på grund av sina inneboende motsättningar faller samman växer dom revolutionära krafterna och omvälvningen blir mer eller mindre oundviklig. Att lappa och laga i det kapitalistiska systemet är egentligen bara att förlänga lidandet. Låt systemet krascha och det nya stiger som fågeln Fenix upp ur askan. Historien visar att det var en felaktig politik. Krisen medförde oändligt lidande för arbetarklassen och slutade i världskrigets katastrof.

På sitt sätt är det här en annan parallell till gängkriget. Att det är svårt eller omöjligt att komma åt dom grundläggande orsakerna - rasismen och knarkhandeln – får inte göra att vi underlåter att på olika sätt försvåra livet för gangstrarna. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg, att vad det nu än handlar om – mer repression och/eller ”sociala insatser” – så är det i bästa fall plåster på såren. Vi får inte tro att vi därigenom löser problemet. Och vi måste hela tiden komma ihåg att det inte finns någon medicin utan biverkningar. Hårdare tag i rättssystemet kan hota båda rättssäkerheten och den personliga integriteten. Fler i fängelse för att sitta av längre straff skapar ett livsfarligt maktvakuum i gängvärlden och fritt fram för klåpare som ”felskjuter” oskyldiga till döds och spränger hela stadsdelar i luften. Och dom sociala insatserna får inte bara bli välgörenhet och ”tycka-synd-om” utan de måste riktas så att dom hjälper till att öppna dörrar.

 

SD-styret i Skinnskatteberg: Största möjliga tystnad`

I våras begärde en privatperson att få ut offentliga handlingar från Skinnskattebergs kommun. Det skulle kosta hen 24 000 kronor. Och dessutom mobiliserades förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) för att ta reda på vad uppgifterna skulle användas till. Det försöket är direkt grundlagsstridigt. Enligt Tryckfrihetsförordningen är det förbjudet såväl att efterforska vem som begär ut en handling som vad syftet med att ta del av handlingarna är.

Dom 24 000 kronorna får väl också närmast ses som ett försök att stoppa utlämningen av handlingarna. Vilken privatperson har råd med det? Om man vill läsa handlingarna på plats är det inte tillåtet att ta ut en avgift. Det mesta är ju numera digitalt och om offentliga handlingar lämnas ut i digital form kan man i princip ta betalt. Men, det går bara om kommunen har en fastställd taxa där det framgår att det är en avgift på digitala kopior. Många statliga myndigheter tillämpar den regeln att dom första nio handlingarna som lämnas ut digitalt är gratis. Sen kan det kosta, men det får inte bli för dyrt, då motverkas offentlighetsprincipen enligt JO. I just Skinnskattebergs kommun finns det en gammal taxa fastställd, men där finns ingen avgift för elektroniska kopior. Och se, då går det inte heller att ta betalt.

I just 24 000-kronorsfallet var det mejlkonversationer som begärdes ut. Så någon konst att lämna ut dom elektroniskt fanns ju knappast. Trots det hävdade kommunen att det inte gick, utan dom måste skrivas ut och kopieras. Då kunde man komma upp i den begärda summan.

Det här har förstås inte lämnat SD-styret någon ro. Därför föreslår kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt nu att man ska anta en ny avgiftstaxa, där man också tar betalt för handlingar som lämnas ut i elektronisk form.

Frågan behandlades av kommunstyrelsen i tisdags förra veckan. Man bestämde då att uppdra åt ledningsutskottet att utarbeta den nya taxan och återkomma med förslag. Frågan är med andra ord inte avgjord ännu, men det framgår inte av kommunstyrelsens protokoll att någon skulle ha haft några invändningar. Någon annan information än protokollet finns förstås inte att tillgå för den intresserade allmänheten. Också här råder ”största möjliga tystnad”.

Kommunen ger sen länge ut informationsbladet ”0222:an” som distribueras till samtliga hushåll i kommunen. Där finns evenemangskalender, texter av kommunalråd och kommunchef om vad som är aktuellt, meddelanden om arbeten och händelser som stör trafiken eller försörjningssystemen. Plats brukar också ges till polisen och kyrkan. Dom politiska partierna, men också lokala företagare får utrymme på betald annonsplats. Nu föreslår SD-styret att 0222:an ska läggas ned.

Också den här frågan var uppe i kommunstyrelsens senaste möte. Sverigedemokraterna yrkade förstås att 0222:an skulle läggas ned. Av någon anledning fick dom också Moderaterna med sig, men det räckte inte för att få majoritet för en nedläggning. Men det är inte säkert att 0222:an därmed är räddad. Flertalet i styrelsen beslöt, lite fegt, inte att tidningen skulle få fortsätta. Istället skickade dom tillbaka frågan till ledningsutskottet för vidare utredning. Bland annat vill man undersöka om det går att sluta dela ut den till alla hushåll. Istället skulle man få hämta den i kommunala inrättningar eller affärer.

Det framgår av protokollet att ledningsutskottet hade beslutat att lägga ned 0222:an. I utskottet sitter representanter för SD, Centern, Liberalerna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Men när frågan kom till kommunstyrelsen bangade C, L och S ut och lämnade SD tillsammans med M kvar som tystnadens försvarare. Vi får väl se hur det går när frågan kommer tillbaka till det lilla kompisgänget i ledningsutskottet.

SD-styrets avoga inställning till öppenhet är ingen nyhet. När kommunrevisionen 2019 föreslog att revisionen själv, och inte kommunstyrelsens förvaltning (som ju granskades av revisionen) skulle avgöra vad som publicerades på revisionens sida på kommunens webbplats blev det stopp. Och vem var det som föreslog att revisionens krav skulle stoppas? Jo, Ewa Olsson Bergstedt (SD) förstås.

Alltså: Försvåra möjligheterna att få ta del av offentliga handlingar. Skrota informationsbladet 0222:an. Stoppa kommunrevisionens möjligheter att kommunicera direkt med medborgarna.

Protokoll från olika politiska organ publiceras förstås på kommunens hemsida. Det kräver lagen, så det kan man inte göra mycket åt. Däremot kan man göra protokollen fullständigt obegripliga för den som inte sitter mitt i smeten. Det hänvisas till olika slags beslutsunderlag, som inte publiceras. Man kan förstås begära ut dem om man har råd. I samband med budgetbehandlingen i höstas föreslog Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att Skinnskatteberg i likhet med flera andra kommuner skulle börja publicera dessa beslutsunderlag. SD och traskapatrullopartierna röstade förstås ned det förslaget.

Men det finns flera möjligheter för medborgarna att hålla sig informerade. En sådan är direkta kontakter med förtroendevalda politiker. Det går inte att förbjuda sådana kontakter. Men om man minskar antalet förtroendevalda, så minskar i varje fall möjligheterna till kontakt. Även detta har Ewa Olsson Bergstedt (SD) prövat på. Inför valet 2022 drev hon igenom en minskning av antalet valda fullmäktige från 31 till 25. I själva verket ville hon minska ända ner till 21, men efter förhandlingar med SD:s traskapatrullopartier fick det bli 25. Olsson Bergstedts egendomliga argument var att fler partier skulle bli representerade i det mindre fullmäktige. Alltså, om man höjde den faktiska småpartispärren från 3 procent till 4 eller 5 procent skulle fler småpartier komma in i fullmäktige. Man tar sig för pannan.

Det skulle kanske också kunna invändas, att mycket av information och diskussion numera förs i sociala medier. Alla dom politiska partierna i kommunen har Facebook-sidor. Jag har i ett tidigare inlägg granskat hur dessa sidor används. Det visar sig då att traskapatrullopartierna (L och C) inte postat någonting på sina sidor på ett år. SD själva har mest centralt producerat material och en överväldigande mängd trevliga hälsningar. Läsarna tillönskas trevlig helg, trevlig sommar, trevlig första, andra, tredje och fjärde advent. Det är ju ett parti som hyllar trevligheten framför information och diskussion. Fast så jättetrevligt ska det inte vara för utlänningar och politiska motståndare förstås-

Varför är det viktigt att medborgarna är välinformerade? Utan information om vad som är på gång försvinner medborgarnas möjlighet att påverka kommande beslut. Utan information om vad som har gått bra och vad som har gått dåligt, eller för den delen vilka politiker som är kompetenta eller inkompetenta, hederliga eller korrupta, försvinner möjligheterna att i val utkräva ansvar. Utan transparens är demokratins chans samma som för en isbit i helvetet.