Vladimir Putin som (vissa) vänsterdebattörers sängkamrat

För mer än 85 år sen började ledaren för det svenska Socialistiska partiet, Nils Flyg, att alltmer orientera sig mot sympatier för nazisterna och Tyskland. Det hela slutade med att partiet kom att uppfattas som en del av den nazistiska rörelsen. Hur kunde det gå så illa? Och finns något att lära av Flygs och SP:s resa?

Idag har kriget i Ukraina varit problematiskt för många i den svenska vänstern. Vänsterpartiet tog först, som enda parti i riksdagen, avstånd från svenskt vapenbistånd till Ukraina. Men en stark opinion i partiet tvingade partiledningen att göra ett lappkast och stödja förslaget. Motiveringen för att gå emot vapensändningar till Ukraina var att partiet under lång tid varit emot svensk vapenexport. Vänsterpartiet som del av svensk fredsrörelse gjorde, tyckte ledningen, det naturligt att ta avstånd från förslaget att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina. Det var ju när allt kommer omkring så, att det var i inledningen av första världskriget som frågan om hur man skulle agera i krigssituationen som ledde till splittringen i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Det svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildat 1917 tillhörde krigsmotståndarna. Så det fanns en stark ideologisk tradition i partiet.

Motståndet mot stöd till Ukraina har därefter framförallt funnits utanför Vänsterpartiet i dom mindre grupperingar som var arvtagare till 1960- och 1970-talens rika flora av grupper med partianspråk – den så kallade bokstavsvänstern. Men även andra inflytelserika debattörer har gett uttryck för liknande ståndpunkter. Man kan t ex nämna sociologen Göran Therborn som i en uppmärksammad artikel dagen före krigsutbrottet varnade för krigsentusiasmen som piskats upp av USA. Förra V-ledaren Gudrun Schyman krävde att Ukraina måste kompromissa och komma till förhandlingar med Ryssland. Stor uppmärksamhet fick också Kajsa Ekis Ekman som i tidningen ETC hävdat att en viktig källa till nyheter i svenska media om Ukraina var en nazistisk ukrainsk tidning.

Berättelsen om hur USA och Ukraina hotade Ryssland

Inom den övervintrande bokstavsvänstern kan Kommunistiska Partiet (f d KPML(r)) med tidningen Proletären och Sveriges Kommunistiska Parti (f d APK) exemplifiera. Båda grupperingarna tar avstånd från kriget och ansluter sig till bilden av Ryssland som angripare, även om det finns exempel på inlägg där Ryssland visserligen startat kriget men provocerats av USA, Nato och Ukraina.

Här är några belysande citat från Proletären och SKP:s hemsida:

USA och Nato är dock falska vänner som inte går att lita på. USA och de andra stormakterna i Nato – Storbritannien, Frankrike, Tyskland med flera – är inga försvarare av demokrati, fred eller nationella rättigheter. USA är världens största imperialistiska makt, som regelbundet avsätter regeringar som inte passar dess intressen.

Det behövs ingen djupgående undersökning för att förstå att kriget i Ukraina inte bara är ett krig mellan Ukraina och Ryssland, utan ett proxykrig mellan allierade stormakter i väst och Ryssland.

Det är en stormaktskonflikt som pågår på ukrainsk mark mellan makter som måste tvingas till ett förhandlingsbord. USA måste möta upp till fredsförhandlingar med Ryssland, om att Ukraina fortsatt ska vara neutralt.

Sverige och andra Natoländer motsätter sig nödvändiga fredsförhandlingar och hellre ser att kriget fortsätter ännu en tid. Det finns pengar för företagen att tjäna – såväl på vapenproduktion nu som återuppbyggnadsarbete.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Kuppregimen i Kiev har sedan 2014 fört ett blodigt inbördeskrig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk … I åtta år förde regimen i Kiev ett krig mot sin egen befolkning.

Det finns inte längre ens nyansskillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet vad gäller att skicka vapen till ett krigförande land … V har gång på gång visat att opportunismen alltid trumfar de gamla antiimperialistiska principerna … lika bra att återinföra det gamla k:et igen: VPK – Vänsterpartiet krigsivrarna.

Propagandan syftar till att omänskliggöra Ryssland och vittvätta Ukraina.

Även Ukraina själva är ansvariga för att krigshotet har upptrappats. De har, precis som Ryssland, nazistiska militära förband i sin försvarsmakt. Förband som under många år har terroriserat den ryska minoriteten i allmänhet och befolkningen i östra Ukraina i synnerhet.

Ett viktigt tema är förstås att man på alla sätt bör motarbeta krig, att det krävs förhandlingar och att alla parter måste kompromissa. Men detta tema är egentligen inte det dominerande. Det är en annan historia eller narrativ som man brukar säga nuförtiden. Så här går den berättelsen:

Det är USA och Nato som genom sin imperialistiska politik har drivit fram konflikten genom att dra in Ukraina i sin intressesfär. En lite mer neutral variant är den så kallade kålsuparteorin. Enligt den är det en stormaktskonflikt. Västmakterna och Ryssland slåss om intressesfärer, där även Ryssland har liknande intressen som USA.

Hela konflikten förvärras genom nazismen i Ukraina. Nazister styr vilken information som når väst. Propagandan syftar till att vittvätta Ukraina. Det finns nazistiska ukrainska militära förband som terroriserar den ryskspråkiga minoriteten. I åtta år har Ukraina fört ett krig mot den egna befolkningen. Det här temat ansluter tätt till samma argumentation som dom tyska nazisterna använde som förevändning för angreppen på Danzig, Polen och Tjeckoslovakien i andra världskrigets inledningsskede.

Den här berättelsen ansluter väl till den av den ryska regimen propagerade bilden. Som alla vet finns det alternativa bilder: Ryssland är en aggressiv imperialistisk stat som genomfört ett blodigt och olagligt anfall på ett grannland i syfte att erövra det. Hur kan det komma sig att dom här debattörerna i små grupper på yttersta vänsterkanten har gjort valet att ansluta sig till den ryska regimens bild, snarare än den västliga berättelsen?

Är dagens Ryssland Sovjetunionens arvtagare?

Min första tanke var att det var något slags fantomsmärtor. Dagens Ryssland uppfattades som en fortsättning av det socialistiska Sovjetunionen. Det vore då naturligt att man som vänstermänniska i första hand skulle lita på den ryska berättelsen. Men ju mer jag funderade i dessa termer, desto orimligare föreföll det. För det första kan man konstatera att på den tiden det begav sig på 60- och 70-talen var dom flesta som deltagit i dagens diskussion (om dom var födda då) motståndare till Sovjetunionen. Sovjet sågs som en byråkratisk diktatur, rentav en totalitär stat där man i praktiken sedan länge lämnat dom kommunistiska idealen bakom sig.

De som idag kallar sig Kommunistiska Partiet har sin grund i en utbrytning ur det maoistiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) 1970. För utbrytarna, dom så kallade r-arna stod det klart att Sovjetunionen hade urartat. KFML:s ”chefsideolog”, den uppsaliensiska ekonomhistorikern Bo Gustafsson kunde t ex skriva: ”Det förtryck som förekommer i det socialimperialistiska Sovjetunionen tar sig så extrema och terroristiska former, att det rationellt kan förklaras endast om det förekommer skarpa klassmotsättningar.” Den nya klass som vuxit fram och som nu stod mot arbetarklassen var byråkratin.

Annorlunda var det förvisso med dom som kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), men som när dom bröt sig ur VPK 1977 kallade sig Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det var VPK:s allt mer kritiska förhållningssätt till Sovjetunionen som ledde till att dom mer Moskvatrogna ”traditionalisterna” bröt sig ut och bildade APK. Det förekom dock även inom APK kritik mot terrorn under Stalin.

När vi betraktar Ryssland idag står det nog klart för alla att det inte är ett socialistiskt land vi ser. Trots en hel del Sovjetnostalgi och symbolik är det alldeles tydligt att det är ett kapitalistiskt system vi ser. Den ryska kapitalismen har dessutom en hel del obehagliga drag. Kapitalismen är i mycket oreglerad, vilket man vet leder till monopoliseringstendenser och brottslighet. Så kallade oligarker har gjort sig onödigt rika på privatisering av sovjetisk statlig egendom. Det framstår som om den sammanhållande faktor, som i Sovjet var partiet, numera är korruption. Fria media och rättsstat ligger i spillror. Oppositionella som har tur döms till orimliga fängelsestraff. Dom som har otur mördas.

Att som ”kommunist” försvara ett sådant system och känna en nedärvd lojalitet med det framstår, som det så talande uttrycks på norska ”et tankekors”. Och det är ett tankekors av en sådan dignitet att det är svårt att någotsånär intelligenta människor kan tro på det.

Men om det nu inte är så att det är fantomsmärtorna efter Sovjetunionen som är förklaringen till accepterandet av den ryska regimens berättelse om Ukraina-kriget, vad är det då? Jag tror att man snarare får söka sig till hatet mot USA och Nato, som förklaring än kärleken till det monster som en avgudad Sovjetunion förvandlats till.

Hur var det nu med Nils Flyg?

Nils Flyg

Vi återvänder till Nils Flyg. När det socialdemokratiska partiet 1917 uteslöt sitt eget ungdomsförbund anslöt sig Nils Flyg till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Partiet anslöt sig 1921 till den av ryssarna dominerade Kommunistiska Internationalen (Komintern). Under 1920-talet fanns en stark opposition inom det svenska partiet mot styrningen från Komintern. Under tumultartade former ledde oenigheten om Komintern till att majoriteten av partiet under ledning av Karl Kilbom och Nils Flyg 1929 uteslöts. På den tiden kunde det gå till så. Kilbom och Flyg bildade det Socialistiska Partiet, som hade ganska stora framgångar i val, åtminstone i jämförelse med det kvarvarande kommunistiska partiet, dom s k Sillénarna.

Det var med andra ord förhållandet till Sovjet som redan då var källa till oenigheten i rörelsen. Och kritiken växte, bl a som en följd av Stalintidens terror, krossandet av det antistalinistiska POUM under spanska inbördeskriget och den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentroppakten).

När världskriget bröt ut skrev Flyg: ”Det finns en grupp i svensk politik inför vilken varje hederlig människa måste känna enbart äckel och avsky. Det är de kommunistiska ledarna – garnityret i Kominterns svenska sektion.”

Under det finska vinterkriget var Flyg och det socialistiska partiet mycket aktiva för ett svenskt stöd till Finland mot det sovjetiska angreppet. Flyg och socialisterna började röna alltmer uppskattning från högerextrema och tyskvänliga kretsar. Den antijudiska tidningen Sverige Fritt skrev: ”Flyg är – i motsats till Kalle K[ilbom] – en ganska mystisk figur. I motsats till Kalle K. förefaller han dessutom vara en mycket begåvad karl med ganska utpräglat sinne för politiska realiteter … Vi skulle för vår del inte alls bli förvånade om vi en dag finge se den rörlige mannen dyka upp i ett alldeles nytt sammanhang på en alldeles ny front.”

På Socialistiska Partiets kongress 1941 talade Flyg:

Det sakförhållandet att kampen mot storfinansen föres under fanor som icke är våra, av soldater som är besjälade av en annan ideologi än den som är vår, det sakförhållandet att storfinansens aggressivaste motståndare med vapen i hand idag framförallt är tredje rikets, det nazistiska Tysklands trupper, förändrar icke en socialists inställning till storfinansen … den som vill kalla sig socialist … måste förstå att i den striden står inte ett socialistiskt parti neutralt, i den striden har vi att ta position mot storfinansen … Och vi har att önska: måtte de vapen som riktar sig mot storfinansens välde i Europa och i en morgondag i Amerika snarast krönas med seger.

Likt oskyldiga barn som successivt dras in i kriminella gäng sögs Flyg in i den tyskvänliga sfären. Han fick erbjudanden om en studieresa till Tyskland. Han försökte få ekonomiska bidrag av tyskarna till den krisande tidningen Folkets Dagblad. Det ordnades möten med svenska nazistledare som Birger Furugård.

Efter Nils Flygs död i januari 1943 anslöt sig flera svenska nazister till partiet. Bruna Gardet (ett svenskt SA och föregångare till Nordiska motståndsrörelsen) uppmanade sina medlemmar att gå med.

Historikern Håkan Blomqvist avslutar sin bok ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” (1999):

Hammaren blev kvar som partiets symbol men med motsatt innebörd mot den ursprungliga ”Hammaren krossar hakkorset” … Nu var det Tors hammare mot kommunism och judisk storfinans. Innan 1943 var till ända kunde ingen utomstående längre se någon betydelsefull skillnad mellan SSP och den klassiska nazismen.

Kampen mot kapitalismen, storfinansen och västmakterna parad med hatet mot den degenererade socialismen i Sovjetunionen ledde alltså Nils Flyg rakt i armarna på nazismen. På så sätt kan vi kanske lära oss av historien hur hatet mot den imperialism som USA och Nato står för har gett vissa (ett fåtal men dock några) aktörer inom vänstern Vladimir Putin som sängkamrat.

(r)-are i demonstration mot Nato. Bild från Proletären

Nato, kärnvapen, terrorbalans och imperialism

Parterna är ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och att följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 5 i Förenta nationernas stadga, i händelse av ett sådant väpnat angrepp ska bistå den eller de angripna parterna genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.

Så lyder den berömda artikel 5 i Natos stadgar som anses uttrycka den ”ömsesidiga försvarsgarantin”. Det är existensen av denna garanti som nyttjats som det centrala argumentet varför Sverige borde gå med i Nato. I det ursprungliga fördraget från 1949 preciserades det geografiska området som skulle försvaras också till att omfatta den franska kolonin Algeriet, Turkiet, områden som 1949 var ockuperade av Natoländerna, d v s framförallt Västtyskland och tre fjärdedelar av Österrike samt öar i det nordatlantiska området norr om kräftans vändkrets som tillhörde dom fördragsslutande länderna.

Artikel 5 har betraktats som själva kärnan i Nato. För Sveriges del har det framförallt efter Ukrainakrigets inledning kommit att ses som i det närmaste en överlevnadsfråga. Det är därför rimligt att ställa sig frågan hur artikel 5 fungerar. Endast vid ett tillfälle har den ömsesidiga garantin åberopats, nämligen av USA efter terrorattackerna mot New York den 11 september 2001. Några omedelbara militära ingripanden från andra Nato-länder blev det dock knappast frågan om. Däremot agerade USA militärt mot Afghanistan som sågs som hemvist och bas för den islamistiska terrorgruppen Al Quaida. Flera andra länder, däribland också Sverige, skickade trupper. Men det bör framhållas att detta var på ett FN-mandat och formellt inte en Nato-aktion.  Först 2003 tog Nato över ansvaret för insatsen i Afghanistan.

2003 fortsatte USA sitt ”krig mot terrorn” genom att anfalla Irak. Förevändningar för kriget var dels påstådda kopplingar mellan den irakiska regimen och Al Quaida, dels påståenden om att regimen hade och utvecklade massförstörelsevapen. Natoländer, däribland Storbritannien och Danmark var med i den koalition som deltog i kriget. Det var dock ingen Nato-aktion, utan en speciell koalition som USA byggde upp. Påståendena om kopplingar till terroristgrupper och massförstörelsevapen har sedermera visat sig felaktiga, och liksom Afghanistankriget visade sig Irakkriget vara direkt kontraproduktivt. I Afghanistan tog den islamistiska talibanrörelsen över 2021 och västmakterna evakuerade under tumultartade former. I Irak framträdde och växte IS till i det maktvakuum som blev resultatet av störtandet av regimen.

Terrorbalansen åter?

Dom historiska exemplen på när den ömsesidiga försvarsgarantin har aktiverats är med andra ord fåtaliga (faktiskt vara ett fall), mångtydiga och tveksamt framgångsrika. Mot detta har invänts att den viktigaste funktionen hos artikel 5 är dess avskräckande verkan. Militära anfall har alltså inte blivit av eftersom motståndaren känt till dess existens. Vi kommer då i den brydsamma situationen att förklara sådant som inte har hänt. Det är ett problem som statsvetare under 1960-talet slet med när det gällde maktbegreppet allmänt. Det finns ju i princip ett oändligt antal händelser som aldrig har hänt, och frågan är vilka som i någon mening ”borde” ha hänt eller som man kunnat vänta sig skulle hända.

I den politiska diskussionen tas den avskräckande effekten för given. Forskning ger olika resultat. I en studie av allianser under 1800- och 1900-talen hittades inga effekter på uppkomsten av konflikter innan kärnvapnen fanns. Andra forskare har kommit fram till att trovärdiga allianser med starka partners kan förhindra konflikter. Teorin är att en motståndare som överväger att anfalla ett land gör en kalkyl över vad en attack kan komma att kosta. Det blir så att säga dyrare om man riskerar att dra på sig en konflikt med flera länder än bara med det tilltänkta offret. Skräcken för ett kärnvapenkrig är då den allvarligaste kostnaden. Om vi ska tro på dom här avskräckningsresonemangen bygger alltså Natos avskräckande verkan på tillgången till och beredskapen att använda kärnvapen.

Det kalla krigets terrorbalans får alltså nytt liv, med alla dom risker kärnvapenavskräckningen förde med sig: Någon kunde trycka på knappen av misstag, beslutsfattare kunde drabbas av galenskap, kärnvapen kunde spridas till skurkstater eller terrorister. Inte minst drog kapprustningen med sig oerhörda kostnader. Man får väl säga, att Sovjetunionen förlorade det kalla kriget på grund av kapprustningens kostnader. Och slutligen var terrorbalansen beroende av det fullständigt katastrofala resultatet av ett kärnvapenkrig. Efter kriget skulle, som någon sa, ”bara kackerlackor kunna trivas på jorden.”

En annan aspekt av trovärdigheten är att den allmänna tolkningen av artikel 5 är att den inte innebär en skyldighet för dom allierade att ingripa militärt. Detta är beslut som fattas av varje allierad stat för sig. Särskilt för inre bruk i dom aktuella anslutningsprocesserna i Sverige och Finland har detta framhållits.

Det finska utrikesministeriet skriver i FAQ:

Innebär Natomedlemskapet att finska beväringar kan förordnas att delta i Natoinsatser utanför Finland? … Varje medlemsland bestämmer självständigt och i vilken omfattning det deltar… Att delta i andra uppdrag inom det kollektiva försvaret … är frivilligt.

Vänsterns fantomsmärtor

Nato var från start riktat mot Sovjetunionen och dom socialistiska länderna. Det är inte orimligt att karaktärisera Nato som en organisation till försvar för kapitalismen. För många inom vänstern var det därför en självklarhet att ta ställning mot Nato. Problemet är att organisationen efter 1991 drabbats av hotbildsbortfall. Sovjetunionen existerar inte längre. Dom enda kvarvarande av dom ”realsocialistiska” staterna är Kuba och Nordkorea, och dom kan väl knappast beskrivas som så allvarliga hot att dom motiverar en militärallians med 30 länder och med världens starkaste krigsmakt i ledningen.

Det något bisarra i situationen är väl att många i vänstern inte riktigt har hängt med i hotbildsbortfallets svängar. I och med Rysslands aggressiva politik och överfallet på Ukraina har fokus hamnat på Nato som motståndare till Ryssland. Och som något slags fantomkänslor har den gamla kopplingen mellan socialismen och Sovjetunionen å ena sidan och Ryssland å den andra levt upp. Kriget i Ukraina framstår för en del i vänstern som en fortsättning och spegelbild av kampen mellan socialism och kapitalism.

Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är en kapitalistisk gangsterstat där själva organisationsprincipen är korruption. Många av dom sämsta sidorna hos Sovjetunionen har återupplivats: arrangerade val, ett politiserat rättsväsende med skenprocesser, fängslande, tortyr och mord på oliktänkande, massmedia som propagandamegafon för makten. I symboliken kopplas det gärna tillbaka till Sovjettiden. Röda armén marscherar under fanor med hammaren och skäran och med generaler med bröstet fullhängt av medaljer. Inte ett ont ord får uttalas om Stalin.

Nato en del av imperialismen

Men vilken är då Natos motståndare? Det nya Ryssland är tillsammans med Kina en imperialistisk stat. Man försöker bygga kontakter med det globala syd mot dom likaledes imperialistiska västmakterna. Länder i syd försöker balansera mellan polerna för att utvinna fördelar för sig själva. Här uppträder Brasilien, Indien och Sydafrika som fredsmäklare. Kina bygger upp beroendeförhållanden med sin ”nya Sidenväg”. Det är en flerkärnig imperialistisk värld som speglas. Liksom före första världskriget pågår en kamp mellan imperialistiska stater. Och liksom i första världskriget riskerar förloraren att gå miste om sina kolonier såsom hände Tyskland och Turkiet.

Det är talande att enda gången som artikel 5 aktiverats var det som svar på ett angrepp från islamistiska terrorister. Kan det vara så, att Nato är en del av denna nya imperialistiska era. Det gäller kontrollen över det globala syd, och motståndare är inte bara dom länder i tredje världen som utsätts för den nya kolonialismen, utan också konkurrenterna om vem som ska kolonisera vad. Det gäller att hålla undan Ryssland och Kina, men inte på grund av deras ideologi eller samhällsystem, utan därför att dom konkurrerar om makt och naturresurser.

Sverige ger upp sin alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Alla vet att Sverige både vad gäller sympatier, samhällsystem som militärt länge stått nära USA och västmakterna. Men samtidigt har den alliansfria ställningen medfört en plattform som gjort att Sverige kunnat spela en positiv roll i världspolitiken. Lite på allvar och en hel del sarkastiskt har Sverige kallats ”en moralisk stormakt.” Det är inte orimligt att ställa sig frågan vad som händer med den rollen när vi ger upp alliansfriheten. På den moraliska stormaktsplattformen har Sverige kunnat vara pådrivande i nedrustningspolitiken, i stödet till motståndet mot apartheid, i stödet till Vietnam. Vad händer med den här rollen i en tid som präglas av upprustning, terrorbalans och imperialism?