De flesta känner till
fyraprocentspärren: Ett parti måste få minst fyra procent av rösterna för att
kunna bli representerat i riksdagen. Men få vet att det nu ska införas en
procentspärr också i valet till kommunfullmäktige. Två procent ska det krävas i
de flesta kommuner; i de större kommuner som är indelade i valkretsar till och
med tre procent. Man kan ställa frågan varför? Här ska jag för att få ett svar
på frågan undersöka konsekvenserna av den nya regeln. Svaret visar sig bli att
det inte finns något rimligt skäl alls, om inte syftet har varit att strö salt
i de kristdemokratiska såren.
Fyraprocentspärren i riksdagsvalet har funnit sedan
70-talet. Det skäl som då gavs var att det inte var bra med alltför stor
partisplittring i riksdagen. Det skulle bli besvärligare att få ihop en
regering och det skulle bli besvärligare att få ihop majoriteter när det skulle
fattas beslut i enskilda frågor.
Min gamla kompis, statsvetaren och socialdemokraten Bengt-Owe Birgersson skriver i sin
blogg:
När det nya valsystemet som skulle ge en riksproportionell riksdag med
utjämningsmandaten var grundlagsfäderna oroliga för att den totala rättvisan
skulle leda till att det bildades en mängd nya partier som skulle få några
enstaka procent av väljarnas röster. Med många sådana småpartier i riksdagen
skulle det kunna bli kaotiskt. Därför infördes den s k småpartispärren som
skulle diskvalificera partier som var mindre än 4 procent.
Men det finns också en annan historia: Spärren är inte bara
ett hinder. Den är också ett skyddsnät. När Vänsterpartiet och dess föregångare
närmat sig fyra procent i opinionen, har den s k ”Kamrat fyra procent”
mobiliserats för att rädda partiet från utplåning. Om Vänsterpartiet hade åkt under
spärren skulle nämligen alla röster på Vänsterpartiet vara ”bortkastade”. För
att rädda regeringsunderlaget bestående av Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet var det därför angeläget att hålla vänstern flytande.
På ett omvänt sätt hade Folkpartiet ett intresse av att
sätta stopp för alla planer på ett kristet parti, som skulle kunna sno åt sig
alla frimicklare och nykterister som annars röstade på Folkpartiet. Med hjälp
av procentspärren skulle dessa avskräckas från att rösta på det kristna
partiet.
Det var med andra ord socialdemokratisk och folkpartistisk
partiegoism som kunde enas om den underbara fyraprocentspärren. Inom parentes
sagt är det ofta så här det går till i sådana här konstitutionella frågor.
Partiegoismen styr, men kläds i ädlare klädedräkt.
Åter till tvåprocentspärren i det kommande kommunalvalet.
Vilka blir konsekvenserna? Ja, det kan man förstås inte veta på förhand. Men om
man tittar igenom resultatet av det förra valet 2014 kan man se vilka partier
det är som skulle ha fallit igenom med de nya reglerna. Om jag har räknat rätt
handlar det om 40 partier i 36 kommuner. Partivis fördelar de sig så här:
Allra mest drabbade skulle Kristdemokraterna bli. De skulle
förlora sin representation i femton kommuner, vilket motsvarar sex procent av
deras kommunala representation. Därefter kommer kategorin ”övriga” med åtta
bortfallande partier. Det handlar mest om rent lokala partibildningar, men
också ett och annat parti med rikspolitiska ambitioner som pensionärspartiet
SPI. Folkpartiet förlorar sin representation i sex kommuner (inget ont i det),
Vänsterpartiet i fyra kommuner, Feministiskt initiativ i tre, Miljöpartiet i
två och Centern och Sverigedemokraterna i en kommun vardera.
Socialdemokraterna
och Moderaterna är de enda partier som skulle gå helt oskadda ur processen.
Vad spelar det nu för roll att de här fyrtio partigrupperna,
varav 37,5 procent kristdemokratiska försvinner ur hanteringen. Vi ska se om
det blir lättare att snickra ihop majoriteter vilket var skälet inte bara för
fyraprocentspärren i riksdagen utan även för tvåprocentspärren i kommunerna. I
den utredning där förslaget lades skrev man:
Enligt vår mening är det nödvändigt att valsystemet utformas på ett
sådant sätt att det motverkar en så långtgående partisplittring i fullmäktige
att det blir avsevärda negativa effekter vad gäller möjligheterna att styra en
kommun. Därför bör det på kommunal nivå finnas en spärr i någon form. (SOU
2012:94)
Maktindex är objektiva mått på ett partis
förhandlingsstyrka. En av maktindexarna är Shapley-Shubiks index. Denna mäter
hur sannolikt det är att ett parti kan avgöra majoritetsbildningen. Om måttet
blir noll kan partiet aldrig påverka majoritetsbildningen. Ett parti med
maktindex noll kallas lite talande ”en parlamentarisk dummy”. Om ett parti har
indexvärdet 1, har det en egen majoritet. Någon annan majoritet kan alltså inte
bildas, och om man bildar en överstor majoritet, som alltså består av flera
partier, måste majoritetspartiet alltid ingå. För den som är intresserad av
maktindexen, hur den är konstruerad och hur den fungerar kan jag hänvisa till
ett inlägg jag skrev 2011. Klicka
här.
För sex av de 40 utestängda partierna gäller att de får
indexvärdet noll – de är alltså ”dummies” som vad de än tar sig för aldrig kan
påverka majoritetsbildningen i fullmäktige. De övriga 34 får utomordentligt
låga värden – 0,01 till 0,03. De är med andra ord nästan dummies de också. Och
ett parti som inte kan påverka majoritetsbildningen kan ju knappast ställa till
med besvär heller i det sammanhanget, vilket är ett starkt argument mot det
skäl man har påstått ligger bakom införandet av tvåprocentspärren.
Nu invänder kanske någon att det är väl naturligt att små
partier, för det är ju det det handlar om här får låga värden på ett index för
röst- och förhandlingsstyrka. Men så är det inte. Förhandlingsstyrkan beror
också på hur det ser ut för övrigt i fullmäktige.
Låt oss föreställa oss ett fullmäktige med 41 ledamöter som
fördelar sig så här: Glädjepartiet har 20 platser och Lyckopartiet lika många.
Det lilla Missnöjespartiet har en plats. Vart och ett av de här tre partierna
får då Shapley-Shubik-värdet 0,33. Det lilla Missnöjespartiet har med andra ord
samma makt som de stora Glädje- och Lyckopartierna.
Avslutningsvis ska vi titta lite mer i detalj i de 36
kommuner där ett eller flera partier skulle stoppas av de nya reglerna. Svensk
politik har länge präglats av motsättningen mellan ett högerblock (numera
Moderaterna, Folkpartiet (”Liberalerna”), Centern och Kristdemokraterna) och
ett vänsterblock (numera Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet).
Det som vanligen har komplicerat situationen, både i riksdagen och i kommunerna
är det högerextremistiska partiet Sverigedemokraternas inträde på arenan.
I riksdagen har man hanterat den parlamentariska
problematiken med hjälp av den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), som
trots att den anses vara uppsagd ändå tillämpas i praktiken. DÖ innebär att den
största av de båda minoriteterna – höger eller vänster – tillåts regera i
minoritet.. När jag i december 2014 inventerade hur kommunerna handskats med
den besvärliga situationen hade knappt hälften valt en DÖ-modell. Drygt hälften
hade istället försökt knåpa ihop någon blocköverskridande koalition, och i ett
par kommuner (tyvärr var min egen kommun Skinnskatteberg en av dem) hade de
borgerliga bitit huvudet av skam och gått ihop med Sverigedemokraterna. Klicka
här för inlägget om konstitueringen efter 2014 års val.
I centrum för den här genomgången sätter jag begreppet
”blockbalans”, som handlar om balansen mellan vänster- och högerblocken. Jag
låter ”blockbalans” få följande värden:
Borgerlig eller vänstermajoritet:
Endera blocket har mer än hälften av platserna i fullmäktige
Borgerlig eller vänsterminoritet:
Ingetdera av blocken har majoritet. ”Borgerlig minoritet” betyder att de
borgerliga är största minoritet; ”Vänsterminoritet” förstås tvärtom.
Patt: De borgerliga och vänsterblocket har precis lika många mandat
var.
Resultatet redovisas i den här kanske vid första anblicken
lite krångliga tabellen:
Vänster-högerbalans nya regler
|
Vänster-högerbalans gamla regler
|
|
Patt
|
Borgerlig minoritet
|
Vänsterminoritet
|
Borgerlig majoritet
|
Vänstermajoritet
|
Patt
|
|
|
1 Nässjö
|
|
|
Borgerlig minoritet
|
|
9
|
|
1 Rättvik
|
|
Vänsterminoritet
|
|
1 Vimmerby
|
9
|
|
|
Borgerlig majoritet
|
|
|
|
4
|
|
Vänstermajoritet
|
|
|
1 Arboga
|
|
10
|
Gula celler: Nya regler
har ingen inverkan på blockbalansen eller möjligheterna bilda majoritet
Orange cell: Försvårar majoritetsbildning,
påverkar blockbalansen, gynnar borgerliga
Grön cell: Försvårar majoritetsbildning
Rosa cell: Underlättar majoritetsbildning
Blå cell: Påverkar blockbalansen, gynnar vänstern
Så här ska tabellen läsas:
I tio kommuner med ”borgerlig minoritet” (d v s de
borgerliga är största minoritet, den andra lodräta kolumnen) skulle nio
fortfarande ha det med de nya spärreglerna. I en av kommunerna (Vimmerby)
skulle utspärrningen betyda att det i stället skulle bli en ”vänsterminoritet”
(vänsterblocket skulle bli största minoritet). Det är förstås viktigt, men
inget tyder på att det skulle vara lättare eller svårare att mixtra ihop ett
styre.
Nästa kolumn är elva kommuner där vänsterblocket 2014 var
största minoritet. I nio av dessa innebär spärreglerna ingen förändring av
blockbalansen. I två blir det dock konsekvenser: I Nässjö blir det istället en
patt-situation. Här borde det med andra ord ha blivit mycket svårare att styra
än vad det var med de gamla reglerna. Och syftet var ju inte att försvåra, utan
att underlätta majoritetsbildningen. I Arboga, där det lokala Omsorgspartiet
skulle åka ur fullmäktige blir det istället för en vänsterminoritet en
vänstermajoritet. Det borde därmed bli lättare att styra.
Till ironin hör dock att det direkt efter valet 2014 i
Arboga bildades en blocköverskridande koalition med Socialdemokraterna i
spetsen. Efter uppslitande inre stridigheter i det socialdemokratiska partiet
exploderade den koalitionen, och istället styrs kommunen numera av en
regnbågskoalition under moderat ledning och där Socialdemokraterna inte får
vara med. Inget tyder på att Omsorgspartiet haft någon del i den
parlamentariska röran i Arboga.
I de fem kommunerna med borgerlig majoritet 2014 blir
situationen oförändrad i fyra. I en kommun – Rättvik – skulle de borgerliga
förlora sin majoritetsställning med de nya reglerna. De skulle få nöja sig med
att vara största minoritet. Här får man väl säga att spärregeln skulle ha
försvårat majoritetsbildningen.
I slutligen de tio kommunerna med vänstermajoritet, skulle
de nya reglerna inte få någon verkan alls på blockbalansen.
För att summera: I 33 av 36 kommuner skulle blockbalansen
inte alls påverkas av tvåprocentspärren. Det skulle varken bli lättare eller
svårare att bilda majoritet. I Arboga skulle det bli lättare att bilda
majoritet och i Nässjö och Rättvik skulle det bli besvärligare.
I Vimmerby, Arboga och Rättvik skulle det framförallt vara
vänsterblocket som skulle gynnas. I Nässjö däremot gynnas de borgerliga.
Det ser med andra ord ut som om hypotesen om att en
småpartispärr gör det lättare att regera får sig en rejäl knäck. De uteslutna
partierna är dummies eller i det närmaste dummies. I de flesta kommuner som
påverkas blir det ingen ändring med avseende på om det blir lättare eller
svårare att handskas med den parlamentariska situationen. I en kommun skulle
majoritetsbildingen underlättas, men i två skulle den försvåras.
Om vi vänder oss till den andra förklaringsmodellen – den
partiegoistiska – visar det sig att ingetdera av blocken tycks ha något
särskilt att vinna på spärreglerna. När man ser det på partinivå visar det sig
att det parti som framförallt drabbas är Kristdemokraterna. Det är ju salt i
såren för ett parti som konstant i opinionsmätningarna ligger under
fyraprocentsspärren. Men vem som på det här sättet skulle vilja göra ont värre
är helt oklart. Inom parentes sagt vore det enda som skulle kunna radikalt
underlätta majoritetsbildningen både i Sverige och i kommunerna att förbjuda
Sverigedemokraterna att delta i val. Det skulle dock kanske vara svårt (men
inte omöjligt) att klä en sådan regel i en ädel och principiell klädedräkt.
Slutsatsen blir att det är helt orimligt att föreställa sig
att motivet till införande av småpartispärr i kommunfullmäktigeval skulle ha
till syfte att underlätta majoritetsbildning och styrning. Inget i den här
analysen tyder på att det skulle bli resultatet. Nästan lika orimligt är ett
partiegoistiskt syfte. Det skulle ju innebära att alla andra sammangaddat sig
för att göra slut på Kristdemokraterna. Till syvende och sist blir slutsatsen
att införandet av procentspärrar i kommunalvalen är fullständigt obegripligt.
För den som själv vill laborera med siffrorna finns en
räknesnurra för Shapley-Shubiks maktindex
här och för mandatfördelning med olika regeluppsättningar
här.
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.