Det hela började vid typ ett-tiden på natten till onsdag. Jag var upp och pinkade och tände lyset för att pricka någotsånär rätt. Lampan glödde lite svagt. Jävlar i helvete. Sen gammalt vet jag att det är ett tecken på att en huvudsäkring har gått. Ute var det minus 23 grader.
Fyra element. Det mesta av belysningen. Frysen i köket. Allt hade fallit ur.
Det var bara att dra på sig stövlarna, ut och gräva fram elskåpet ur snödrivorna. Inget synbart fel på huvudsäkringarna, men jag böt alla tre för säkerhets skull. Ingen verkan på elförsörjningen. Enda rimliga slutsatsen var att nu krävdes det proffshjälp. Till dess gällde det att klara natten. Ut i Lida och hämta extraelementet, koppla det i ett fungerande uttag i sovrummet och sen försöka nanna igen.
Klockan åtta på morgonen fick jag tag på el-Ingemar som är en hyvens kille. Han kom ilande redan före nio och mätte i elskåpet. Jo, det var så att en fas (vad det nu riktigt betyder) var borta. I alla fall var verkan av det densamma som om motsvarande huvudsäkring hade gått. Men det var s a s utifrån som fasen fattades, så Ingemar kunde inte göra något åt saken. Det fick bli Vattenfalls sak.
Inne var det nu 15 grader. Ganska snart var en kille från Vattenfall på plats och rätt snart var strömmen tillbaka. Frid och fröjd och vi önskade varandra gott nytt år. Efter en timme gick en huvudsäkring. Ut i skåpet och byta. Efter ytterligare en stund föll samma fas ur som på natten.
Eftersom den stackarn från Vattenfall hade ringt hit fanns hans nummer på Anitan, så jag ringde upp och sa att nu fick han komma tillbaka och göra om. Sagt och gjort. Allt funkade igen. Inga nyårsönskningar den här gången.
Kvart över tre small det till och all ström försvann. Helt svart. Nytt telefonsamtal med Vattenfalls kundtjänst. Felet blev bara värre och värre. Nu var 25 kunder berörda. Förtvivlade meddelanden på Vattenfalls hemsida med den sakliga innebörden att de inte visste vad de skulle göra och inte hur lång tid det skulle ta att göra detta okända.
Klockan 15:52 kom ett SMS att nu var felet avhjälpt. Dock lika jävla svart och kallt. Ring kundtjänst igen. Det var bara att dra igång igen. Nu var strömmen helt borta för 68 kunder. Det tog sig s a s.
Vi hade satt en beslutsgräns till kl 16. Hade inte elsystemet stabiliserat sig då måste vi ställa in den planerade nyårsresan till Vicki och Stefan i Göteborg. Den planen fick sättas i verket. Fick tag på Vicki när hon var ute och handlade nyårshummern och champagnen. Tragiskt tamejfan. Sen avbokning på SJ. Jag höll på att bli vansinnig efter att ha försökt bokstavera bokningsnumret för en robot tio gånger. Till sist gick det. Då sa roboten att våra biljetter inte gick att avboka automatiskt utan kopplade vidare till ”personlig service”.
Nästa beslutsgräns var kl 17:15. Rumstemperaturen var nu nere i elva grader. Alternativen var två: (1) Tända i bastun och tillbringa resten av dagen och natten där och (2) överge skeppet och ta in på hotell i Köping. Vi valde alternativ två. Stängde av vattnet. Hällde glykol i vattenlåsen och så iväg.
Åjovars, rättså trevligt. Hotell på Östra Långgatan. Middag med förrätt och efterrätt, öl och brännvin. Sen Morden i Midsomer och en överreklamerad alldeles för mjuk Hästen-säng. Värdshusvärden hade köpt sig fri från frukostbuffén genom att bjuda på varmrätten, så det var bara ut på stan för att hitta ett fik. Försök hitta ett öppet fik i Köping en helgdagsaftonsförmiddag. Det är nästan som på Rekordmagasinets tid. Till slut lyckades vi i Big Inn med ett fik som gammaldags nog inte tog betalt med kort. Nästan som i Tyskland tamejfan.
Så hem med onda aningar. Det hade visserligen kommit SMS klockan 00:59 på natten där elfelet uppgavs vara avhjälpt. Men vem kan man lita på?
Men det funkade. Fjorton grader inne och vattenledningen oskadd. Peppar peppar ta i trä.
Med stödelement på i vardagsrummet är vi nu kl 16:00 uppe i 20 graders inomhustemperatur och ikväll ska vi skåla in det nya året i julmust.
Hoppla!
Förresten har det börjat snöa, så det nya året blir nog ett skottår.
torsdag 31 december 2009
måndag 28 december 2009
torsdag 17 december 2009
Biennalt julbordsfirande
Det har varit ett omfattande förtida julfirande i trakten de senaste veckorna. Det började med att min mycket goda vän och före detta kollega Vicki kom mellan två möten i Stockholm för att provligga Lillevilla. Det gick bra.
När Vicki återvänt till huvudstaden kom släkten: Emilia, Emma, Hanna, Julian, Malin, Nisse, Sara och Tobias. Det bar av till Karmansbo Herrgård för det biennala julbordet.
Det var smaskens. Särskilt vill jag framhålla den inlaga sillen, som för att uttrycka det folkligt smalt som skit i munnen. Emilia och Julian åt inte direkt av julbordet, men deltog bland annat med skönsång.
De ungdomliga tomtarna var starkt utmattade efter julbordsfirandet.
När Vicki återvänt till huvudstaden kom släkten: Emilia, Emma, Hanna, Julian, Malin, Nisse, Sara och Tobias. Det bar av till Karmansbo Herrgård för det biennala julbordet.
Det var smaskens. Särskilt vill jag framhålla den inlaga sillen, som för att uttrycka det folkligt smalt som skit i munnen. Emilia och Julian åt inte direkt av julbordet, men deltog bland annat med skönsång.
De ungdomliga tomtarna var starkt utmattade efter julbordsfirandet.
Cities revisited
I inlägget om användningen av termen "stad" för kommuner räknade jag upp några "försvunna städer". Jag kom på några ytterligare: Djursholms stad försvann in i Danderyd (köping) och Torshälla stad försvann in i Eskilstuna(stad). Det kanske finns flera. Sen finns ju också städer som alla tror har försvunnit men som kan finnas kvar. Järle i Bergslagen med 102 invånare fick stadsprivilegier 1642. Någon stad blev det aldrig, men stadsprivilegierna återkallades inte.
Nå. Inlägget handlade ju inte om försvunna städer utan om nya. Min korrespondent i Åbo tipsar om data från Finlands kommunförbund som intressant nog visar hur antalet städer ökat sedan stadsbegreppet försvunnit ur lagstiftningen. Av diagrammet nedan framgår att antalet städer i Finland var ganska konstant fram till 1960-talet när det började öka. Ett hopp uppåt inträffade 1977 när köpingarna blev städer. 1995 avskaffades stadsbegreppet i lagstiftningen. Då fanns 102 städer. År 2008 hade antalet ökat till 113, för att 2009 minska till 108. Jojo. Där ser man hur det är med lagarna.
Nå. Inlägget handlade ju inte om försvunna städer utan om nya. Min korrespondent i Åbo tipsar om data från Finlands kommunförbund som intressant nog visar hur antalet städer ökat sedan stadsbegreppet försvunnit ur lagstiftningen. Av diagrammet nedan framgår att antalet städer i Finland var ganska konstant fram till 1960-talet när det började öka. Ett hopp uppåt inträffade 1977 när köpingarna blev städer. 1995 avskaffades stadsbegreppet i lagstiftningen. Då fanns 102 städer. År 2008 hade antalet ökat till 113, för att 2009 minska till 108. Jojo. Där ser man hur det är med lagarna.
måndag 14 december 2009
Se föreläsning för Gävle kommunfullmäktige 14 december
torsdag 10 december 2009
En stad är väl en stad
När jag gick i småskolan på 50-talet bestod geografiundervisningen i huvudsak av att vi landskap för landskap fick plugga i oss landskapets städer. Det satt så småningom som berg. Därför känns det väldigt störande när man i dagens språkbruk – t ex i tidningar eller på radion – kallar praktiskt taget vilken by som helst ”stad”. Vad som är en stad är helt klart och oföränderligt ristat i sten.
Det finns ett för de invigda praktiskt taget osvikligt sätt att bekräfta detta historiska faktum. Sanningen ligger fördold i ”kommunnumret”. Varje kommun har en fyrsiffrig kod, likt ett personnummer för kommuner. De två första siffrorna är en länskod från 01 för Stockholms län till 24 för Norrbottens län. Den tredje siffran anger kommuntyp före sammanslagningarna på 70-talet. Om kommunen är eller inrymmer en före detta stad är den tredje siffran en 8:a (i vissa län med många städer har man måst ta till även 9:or). Om det i stället handlar om en köping är tredje siffran en 6:a (eller med samma logik som för städerna i några fall en 7:a). Tredjesiffror från 0 till 5 betecknar landskommuner.
Fjärdesiffran är med undantag för nollan ett rent löpnummer. Nollan betecknar residensstaden. Stockholm heter alltså 0180, Göteborg 1480 och Västerås 1980 o s v.
Med några enkla handgrepp kan man på det här sättet identifiera 124 städer och 71 köpingar. De enda felen jag kan komma på är att Öregrund (uppgått i staden Östhammar), Marstrand (i staden Kungälv) och Skanör och Falsterbo (i landskommunen Vellinge) saknas.
Allt detta är gott och väl. Men samtidigt är det väl inte helt tillfredsställande att historien frös fast 1951 när Säffle och Oxelösund blev städer. Kanske skulle det ha blivit fler om det administrativa stadsbegreppet hade fått överleva kommunindelningsreformerna.
Ett sätt att närma sig frågan är att se på hur språkbruket ser ut idag. Det är visserligen sant att varje kommun ibland kallas för ”stad”, men det är faktiskt så att det varierar i vilken utsträckning en kommun idag kallas ”stad”.
Vi vänder oss till källan till dagens encyklopediska kunskap – Google.
Jag har googlat på alla de 166 icke-städerna i dagens kommunpopulation – dels på ”kommunnamnet + stad” dels bara på kommunnamnet. Kvoten (kommunnamnet+ stad)/kommunnamnet kan tas som ett mått på hur relativt vanligt det är att en kommun omnämns som stad. Några kommuner (17 stycken) blir bortfall, antingen för att kommunnamnet uppenbarligen fångar in miljontals träffar i Google, som avser något annat än kommunen (bästa exemplet är nog Vara), eller för att det ologiskt och obegripligt blir fler träffar på ”kommunnamn + stad” än på ”kommunnamn”. Kvar blir alltså 149 icke-städer.
Av diagrammet framgår det att det är ganska stora variationer med avseende på det relativa googliska stadsmåttet. För nästan hälften av kommunerna gäller att de ganska sällan (mindre än 20 procent av träffarna) kopplas samman med ordet ”stad”. För 26 kommuner gäller att de i mer än hälften av träffarna kopplas med termen ”stad”.
Låt oss resonemangsvis säga att det är dessa 26 som i dagens språkbruk är städer (men inte var det före det administrativa stadsbegreppets avskaffande på 70-talet). Dessa är:
Danderyd, Järfälla, Mellerud, Sollentuna, Haninge, Täby, Huddinge, Svenljunga, Tranemo, Upplands Väsby, Vårgårda, Värmdö, Gällivare, Hallstahammar, Herrljunga, Jokkmokk, Leksand, Orust, Partille, Rättvik, Timrå, Tingsryd, Vallentuna, Vellinge, Åre och Åtvidaberg.
Nästa fråga som infinner sig är om dessa 26 har något gemensamt som de andra 123 icke-städerna saknar. Ett svar är att folkmängden är uppenbart relevant. Av 35 kommuner med mer än 15.000 invånare blir 15 (43 procent) ”städer”. Av de små kommunerna (med färre än 15.000 invånare) blir bara 11 av 114 (10 procent) ”städer”. Fler egenskaper som kan förklara variationen är mindre uppenbara. Möjligen kan man misstänka att stockholmarna har en förkärlek för att se sig som stadsbor:
Elva av tolv icke-städer i Stockholms län är stora, d v s de har mer än 15.000 invånare. Men av dessa stora icke-städer blir inte mindre än nio stycken eller 82 procent nya städer. Motsvarande andel för hela landet var bara 43 procent.
Alltså det finns en tendens att stora kommuner, och alldeles speciellt stora kommuner i Stockholms län gärna betraktas som städer, fast de inte var det när det administrativa stadsbegreppet en gång fanns.
Andra läsare med intresse för sådana här kuriositeter får gärna höra av sig med förslag på ytterligare förklaringsvariabler. Skicka då gärna med variabeln så testar vi.
Även meningslös kunskap blir bäst när den vilar på vetenskaplig grund.
Det finns ett för de invigda praktiskt taget osvikligt sätt att bekräfta detta historiska faktum. Sanningen ligger fördold i ”kommunnumret”. Varje kommun har en fyrsiffrig kod, likt ett personnummer för kommuner. De två första siffrorna är en länskod från 01 för Stockholms län till 24 för Norrbottens län. Den tredje siffran anger kommuntyp före sammanslagningarna på 70-talet. Om kommunen är eller inrymmer en före detta stad är den tredje siffran en 8:a (i vissa län med många städer har man måst ta till även 9:or). Om det i stället handlar om en köping är tredje siffran en 6:a (eller med samma logik som för städerna i några fall en 7:a). Tredjesiffror från 0 till 5 betecknar landskommuner.
Fjärdesiffran är med undantag för nollan ett rent löpnummer. Nollan betecknar residensstaden. Stockholm heter alltså 0180, Göteborg 1480 och Västerås 1980 o s v.
Med några enkla handgrepp kan man på det här sättet identifiera 124 städer och 71 köpingar. De enda felen jag kan komma på är att Öregrund (uppgått i staden Östhammar), Marstrand (i staden Kungälv) och Skanör och Falsterbo (i landskommunen Vellinge) saknas.
Allt detta är gott och väl. Men samtidigt är det väl inte helt tillfredsställande att historien frös fast 1951 när Säffle och Oxelösund blev städer. Kanske skulle det ha blivit fler om det administrativa stadsbegreppet hade fått överleva kommunindelningsreformerna.
Ett sätt att närma sig frågan är att se på hur språkbruket ser ut idag. Det är visserligen sant att varje kommun ibland kallas för ”stad”, men det är faktiskt så att det varierar i vilken utsträckning en kommun idag kallas ”stad”.
Vi vänder oss till källan till dagens encyklopediska kunskap – Google.
Jag har googlat på alla de 166 icke-städerna i dagens kommunpopulation – dels på ”kommunnamnet + stad” dels bara på kommunnamnet. Kvoten (kommunnamnet+ stad)/kommunnamnet kan tas som ett mått på hur relativt vanligt det är att en kommun omnämns som stad. Några kommuner (17 stycken) blir bortfall, antingen för att kommunnamnet uppenbarligen fångar in miljontals träffar i Google, som avser något annat än kommunen (bästa exemplet är nog Vara), eller för att det ologiskt och obegripligt blir fler träffar på ”kommunnamn + stad” än på ”kommunnamn”. Kvar blir alltså 149 icke-städer.
Av diagrammet framgår det att det är ganska stora variationer med avseende på det relativa googliska stadsmåttet. För nästan hälften av kommunerna gäller att de ganska sällan (mindre än 20 procent av träffarna) kopplas samman med ordet ”stad”. För 26 kommuner gäller att de i mer än hälften av träffarna kopplas med termen ”stad”.
Låt oss resonemangsvis säga att det är dessa 26 som i dagens språkbruk är städer (men inte var det före det administrativa stadsbegreppets avskaffande på 70-talet). Dessa är:
Danderyd, Järfälla, Mellerud, Sollentuna, Haninge, Täby, Huddinge, Svenljunga, Tranemo, Upplands Väsby, Vårgårda, Värmdö, Gällivare, Hallstahammar, Herrljunga, Jokkmokk, Leksand, Orust, Partille, Rättvik, Timrå, Tingsryd, Vallentuna, Vellinge, Åre och Åtvidaberg.
Nästa fråga som infinner sig är om dessa 26 har något gemensamt som de andra 123 icke-städerna saknar. Ett svar är att folkmängden är uppenbart relevant. Av 35 kommuner med mer än 15.000 invånare blir 15 (43 procent) ”städer”. Av de små kommunerna (med färre än 15.000 invånare) blir bara 11 av 114 (10 procent) ”städer”. Fler egenskaper som kan förklara variationen är mindre uppenbara. Möjligen kan man misstänka att stockholmarna har en förkärlek för att se sig som stadsbor:
Elva av tolv icke-städer i Stockholms län är stora, d v s de har mer än 15.000 invånare. Men av dessa stora icke-städer blir inte mindre än nio stycken eller 82 procent nya städer. Motsvarande andel för hela landet var bara 43 procent.
Alltså det finns en tendens att stora kommuner, och alldeles speciellt stora kommuner i Stockholms län gärna betraktas som städer, fast de inte var det när det administrativa stadsbegreppet en gång fanns.
Andra läsare med intresse för sådana här kuriositeter får gärna höra av sig med förslag på ytterligare förklaringsvariabler. Skicka då gärna med variabeln så testar vi.
Även meningslös kunskap blir bäst när den vilar på vetenskaplig grund.
söndag 6 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)