Bekämpa korruptionen! Mani Pulite i Skinnskatteberg!

Tvivelaktigheter i Skinnskattebergs kommun duggar tätt nu. Även om det inte är korruption i lagens mening, är mycket exempel på korrupt beteende. Det kan handla om nepotism, d v s att släktingar får jobb utan avseende på deras meriter. Det kan handla om politiskt patronage, d v s att jobb fördelas efter innehav av partibok i för tillfället lämpligt parti. Och det kan handla om att lukrativa kontrakt tilldelas släkt, vänner eller partianhängare. Det låter ju inte trevligt och någon som kommenterade ett inlägg tyckte att ”Skinnskatteberg är Sveriges mest korrumperade kommun.” Om det är sant ska jag låta vara osagt. Det är nämligen så, att det är omvittnat att dom här formerna av korrupt beteende tycks vara ganska vanliga i svenska kommuner.

Korruption i form av rena mutor är ovanligt i svenska kommuner. Däremot finns tydliga tecken på att vänskapskorruption och intressekonflikter blivit vanligare. Upphandlingar inom plan- och byggärenden är också ett område där korrupt beteende förekommer. Teknisk förvaltning, turism och byggsektorn är särskilt riskutsatta. Detta är några av dom viktigaste slutsatserna i Statskontorets granskning av korruption i kommunerna (2023).

Nepotism och politisering

Även om Sverige vanligen får en bra placering i olika rankningar av frihet från korruption, är det en spridd uppfattning att kommunerna inte kommer så väl ut. Det handlar om att politiker utnyttjar sin position för att skaffa sig själva, närstående eller partivänner jobb eller lönsamma uppdrag. Man försöker på olika sätt runda att jobb och uppdrag går till dom mest meriterade personerna.

Tillitsbarometern som är en återkommande befolkningsundersökning som genomförs av Ersta Sköndal Bräcke högskola har 2017 och 2020 ställt en fråga om nepotism d v s att släktingar och vänner gynnas ekonomiskt. Av dom svarande är det dubbelt så många som anser att nepotism är vanligt i kommunerna, än som anser att mutor är vanligen förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådets undersökning ”Politikernas trygghetsundersökning” var den vanligaste formen av korruption det som kallades ”vänskapskorruption.” Statsvetaren Gissur Ó Erlingsson som studerat korruptionen i kommunerna redovisar bl a i en artikel i Ekonomisk Debatt (2011) olika undersökningar som pekar i samma riktning.

Det är mycket vanligt i lokala diskussioner att den politiska ledningen i respektive kommun beskylls för att tillsätta chefstjänster på olika nivåer med sina egna partimedlemmar. Någon riktigt systematisk kunskap om hur vanligt det är finns det dock inte. Journalisten Anders Isaksson beskriver i boken Den politiska adeln (2006) hur det finns släktklaner som ser till att medlemmarna får jobb i staten, i partiet, i organisationer närstående partiet och inte minst i kommunerna. Förvaltningsforskaren Anders Ivarsson Westerberg och historikern Torbjörn Nilsson diskuterar i artikeln De dolda makthavarna (2009) politiseringen av förvaltningen. I boken Demokratins väktare (1998) menar statsvetaren Lennart Lundquist att utnämningen av ”politruker” i förvaltningen är ett demokratiskt problem. Linköpingsforskaren Emanuel Wittberg konstaterar i sin avhandling Corruption risks in a mature democracy (2023) att partimedlemmar har större chans att få jobb i en kommun än icke partimedlemmar. Partipolitisering av kommundirektörsposter har också diskuterats och Expertgruppen för studier i i offentlig ekonomi har finansierat ett projekt om politiseringen av kommundirektörer. Projektet ska genomföras av Gissur Erlingsson och hans kolleger, men ska tyvärr inte redovisas förrän nästa år.

De olika fenomenen är relaterade till varandra. Historikern Fabian Persson citerar i en artikel i tidskriften Scandia (1993) den nederländske historieprofessorn Wim Blockmans (1988): ”i praktiken visar det sig hur nära sammanlänkade dom begreppsligt olika fenomenen korruption, mutbarhet, lobbyism och patronage är, och hur mycket dom stör dom formella statsinstitutionernas sätt att fungera [min översättning].”

När det gäller dom lokala förhållandena i Skinnskatteberg värjer sig den SD-ledda majoriteten för beskyllningarna om korruption. I det avslöjande som SVT Nyheter Västmanland häromdagen gjorde om hur politiker i det tekniska utskottet, däribland ordföranden, skodde sig på feta kontrakt sa kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD): ”Nej jag ser inte alls den risken. Folk är vuxna människor och dom jobbar för kommunens bästa”. Att pengarna ändå spelar en viss roll medger dock utskottets ordförande Jonny Emtin (SD): ”Jag lever på det här, att gräva hål. Jag kan inte leva på politiken.” Kanske, med tanke på det livsfarliga hål som tekniska kontoret lät gräva i centralorten i höstas, ett kanske lite olyckligt uttalande.

Det behövs en antikorruptionskampanj

Även om Skinnskatteberg inte är landets mest korrupta kommun, är det uppenbart att det förekommer korrupt beteende, och att många kommuninvånare har tröttnat på att bo i en kommun som ständigt utpekas som ett kommunaldemokratiskt rövhål. Det finns aktörer som oförtröttligt bekämpat dom här avarterna. Dom skriver insändare och inlägg i sociala medier. Dom talar i kommunfullmäktige. Dom överklagar tvivelaktiga beslut. Men nu är det dags att mobilisera allmänheten.

I Italien genomfördes på 90-talet kampanjen ”Mani Pulite” (rena händer) för att bekämpa korruptionen och maffiaväldet. Politiker, statstjänstemän och företagsledare arresterades och dömdes. En konsekvens av Mani Pulite var att hela partiväsendet kollapsade, och ur askan växte så småningom fram nya partier. En del var rena, men andra var fulare. Så kan det gå.

Det är dags för en Mani Pulite i Skinnskattebergs kommun. Om kommunen nu inte kan bevisas vara mest korrupt i Sverige, tänk om den kunde bli den renaste. Det handlar inte bara om att sätta dit dom korrumperade. Den utbredda korruptionen riskerar att spä på det omtalade politikerförakt som i längden utgör ett hot mot hela demokratin.

Vad ska man då göra? Ja, jag säger som ärkebiskopen sa, när han tillfrågades om hur jungfrufödseln hade gått till: ”Hur ska jag veta det?”. Jag tror att dom krafter som är måna om den lokala demokratin måste samlas. Det kan handla om oppositionspartierna Vänstern och Moderaterna, men också stora delar av socialdemokratin, och kanske demokratiskt sinnade liberaler. Ja, och så Centern också. Men det finns fler utanför partierna – i fackföreningarna, i andra folkrörelser och vanliga medborgare. Dom måste sätta sig ned och utforma en strategi och taktik för att stjälpa SD-styret över ända. Det kan behövas mer inlägg i sociala medier, insändare, överklaganden. Kanske också namninsamlingar och direkta aktioner. Ett första krav är att sådana politiker som Ewa Olsson Bergstedt (SD), Jonny Emtin (SD) och Elisabet Åberg (L) måste avgå. Dom är direkt ansvariga för urspårningen.

Referenser

Blockmans Willem Pieter (1988) “Patronage, brokerage and corruption as symptoms of incipient state formation in the Burgundian – Habsburg Netherlands” i Klientelsysteme im Europa in der frühen Neuzeit (Oldenbourg Wissenschaftsverlag)

Erlingsson Gissur Ó & Jonas Linde (2011) Ekonomisk debatt 39:8

Isaksson Anders (2006) Den politiska adeln Stockholm: Bonnier fakta

Ivarsson Westerberg Anders & Torbjörn Nilsson (2009) ”De dolda makthavarna” Statsvetenskaplig tidskrift 111:4

Lundquist Lennart (1998) Demokratins väktare: ämbetsmännen och vårt offentliga etos Lund: Studentlitteratur

Persson Fabian (1993) ”En hjälpande hand. Principiella aspekter på patronage i förhållande till nepotism och meritokrati under stormaktstiden” Scandia 59:1

Statskontorets (2023) Nya utmaningar och gamla problem – om korruption i kommuner och regioner Stockholm: Statskontoret

Wittberg Emanuel (2023) Corruption risks in a mature democracy: mechanisms of social advantage and danger zones for corruption Linköping: Linköpings universitet

Tidningstjuven drog hem en femtilapp igen

Tidningstjuven sopade hem en femtilapp igen genom att stjäla både söndagens och måndagens DN. Av dom hittills förflutna dagarna under det här nya året har tidningen legat i brevlådan på utgivningsdagen 18 dagar. Det är 31,6 procent av alla dagar (träffprocenten). Det går med andra ord utför. Men vi önskar tjuven trevlig läsning!

Utdelningsstatistik för DN år 2024 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	1	1,8
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	31	54,4
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	3	5,3
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	4	7,0
Dagar med tidning på rätt dag	18	31,6

   

Det ska vi fira! Del 2

 

Cykelparken?

På bland annat Facebook-sidan "Värt att veta i Skinnskatteberg" har det brutit ut en livlig diskussion om korrupta beteenden i Skinnskattebergs kommun. Dom flesta är upprörda, men ett och annat troll dyker upp också här. Ett särskilt minnesgott troll har lanserat ett slags "kålsuparteori" genom att länka till P4 Västmanlands revisionsgranskning av bygget av cykel- och skateparken i Skinnskatteberg. För 14 år sen (i mars 2012)! I ett projekt som kostade inemot en miljon hade Fredrik Skog gjort ett jobb för sisådär 60 000 kronor. Fredrik var då vice ordförande i kommunstyrelsen. Mediarapporteringen gjorde detta till huvudpoängen. Om Skog och tekniska utskottets nuvarande ordförande Jonny Emtin (SD) är lika goda kålsupare, måste man nog säga att det är skillnad på kålsuparnas storlek. Emtin har ju håvat in 800 000 kronor på att gräva gropar åt den tekniska förvaltning han har det politiska ansvaret för.

Jag kommenterade redan i mars 2012 saken i en insändare, som jag grävt fram ur gömmorna. Här är den:

Angående granskning av cykel- och skatepark i Skinnskatteberg

Skinnskattebergs kommun har uppfört en cykel- och skatepark. Projektet kostade knappt en miljon kronor. För genomförandet anlitades ett stort antal entreprenörer och leverantörer. Kommunens revisorer har uppdragit åt sina sakkunniga biträden att göra en fördjupad granskning av projektet. Av granskningen framgår att upphandlingen av leverantörer och entreprenörer varit formlös. Inte i något fall har flera anbud inhämtats och det finns inga kostnadsförslag dokumenterade. Också i andra avseenden saknas dokumentation. Det finns dessutom omständigheter som tyder på att fullmäktiges beslut inte i alla delar har genomförts som avsett. Det kan alltså finnas anledning att rikta kritik mot kommunstyrelsen. Till detta har revisorerna ännu inte tagit ställning. Det pågår en dialog med kommunstyrelsen. I ett brev till kommunstyrelsen ställer revisorerna ett antal frågor.

Det framgår också av granskningsrapporten att kommunstyrelsens vänsterpartistiske vice ordförande Fredrik Skogs byggfirma är en av leverantörerna. Det avser arbeten för drygt 60.000 kronor. Denna omständighet är inte en av dem som revisorerna ber kommunstyrelsen kommentera.

Revisorsgruppens centerpartistiske ordförande Harald Broberg framträder idag i P4 Västmanland och riktar skarp kritik mot Fredrik Skog, ivrigt påhejad av den högljudda oppositionsledaren Carina Sandor (Fp). Det är viktigt att slå fast att Broberg agerar endast för egen del. Ärendet är inte färdigbehandlat av revisionen. Broberg uttalar sig alltså inte å kommunrevisionens vägnar.

Den kommunala förtroendemannarevisionen har att gå en känslig balansgång. Som politiskt förtroendevalda nominerade av fullmäktiges partigrupper finns det en uppenbar risk att granskningen partipolitiseras. Oppositionens företrädare kan lockas att använda revisionen som ett politiskt slagträ mot majoriteten, medan majoritetens företrädare kan förledas att släta över kommunledningens eventuella missgrepp. Detta är väl känt och systemet med förtroendevalda kommunrevisorer kritiseras starkt i forskningen. Man kan också räkna upp flera exempel från kommuner och landsting där revisionen sviktat i integritet och/eller utsatts för påtryckningar.

Mot denna bakgrund var jag när jag lät mig väljas till revisor mycket tveksam. Tvekan borde kanske ha varit än större eftersom det visade sig att majoriteten i fullmäktige särskilt uttalade att den saknade allt förtroende för den av oppositionen föreslagna ordföranden i revisionsgruppen – Harald Broberg. Som relativt ny i kommunen hade jag inte bakgrunden och försökte ta reda på varför man saknade förtroende för Broberg. Jag fick då svaret att han tidigare agerat partipolitiskt i sin roll som revisor. Jag trodde då – kanske blåögt – att majoritetspartierna överreagerade. Efter dagens övertramp av Broberg är jag inte lika säker.

Henry Bäck

Förtroendevald revisor (V)

  

Korruption i Tekniska utskottet i Skinnskattebergs kommun?

 

SVT Nyheter Västmanland avslöjar idag att politiker som sitter i Skinnskattebergs kommuns Tekniska utskott har företag med lönsamma avtal med kommunen. Utskottets ordförande Jonny Emtin (SD) har t ex kunnat utföra arbeten för 800 000 kronor åt sektor Teknik och Service, som han är högsta ansvarig politiker för. Se SVT:s nyhetsinslag här.

Det ska vi fira! Del 1

 

Vi har en omfattande jubileumssäsong framför oss nu i vår. Idag startar vi med prinsesstårta från ICA och fransk folkkonjak.

Skinnskattebergs kommun värjer sig med näbbar och klor mot samarbeten

Samarbete mellan kommuner är, åtminstone enligt vad regeringens utredare Sven-Erik Österberg kommit fram till den enda räddningen för krympande småkommuner. Annars hotar nedläggning och sammanslagningar vid horisonten. Skinnskattebergs kommun utmärker sig genom att (1) vara den i regionen minsta och mest krympande kommunen och (2) den kommun i regionen som hållit mest emot när det gäller samarbete med andra kommuner. Det är olycksbådande.

Men någon kommer förstås i kläm när man går in i en samarbetsrelation. Det kan gälla personal som inte får plats i den nya gemensamma organisationen. Särskilt riskfyllt är det för chefer och dom politiker som ansvarar för den aktuella verksamheten. Chefer och politiker riskerar att bli av med sina jobb och arvoden bums när man går in i en gemensam organisation. Nedläggning av kommunen och sammanslagning med någon eller några andra kommuner är ett mer långsiktigt hot. Det är därför lätt att förstå att politiker som är mer intresserade av sina positioner och arvoden håller emot. Kortsiktiga beslutsfattare vinner alltid över dom som skådar lite längre bort.

Après moi, le déluge [Efter mig, syndafloden] som Ludvig den XV sa.

På dagordningen vid Skinnskattebergs kommunstyrelses möte i tisdags stod frågan om samarbete när det gäller överförmynderiet. Den utredning som presenterades var resultatet av en motion från Moderaterna, som fullmäktige hade bifallit i maj 2023. Utredaren hade undersökt möjligheterna att gå med i Västmanland-Dalarnas gemensamma överförmyndarnämnd, Västra Mälardalens överförmyndarnämnd eller att sluta avtal med Västerås stad.

Tjänstemännen vid dessa tilltänkta partnerorganisationer var positiva. Utredaren gör också bedömningen att det skulle vara kostnadsmässigt positivt för Skinnskatteberg att gå in i ett samarbete. Bland fördelarna framhölls också den minskade sårbarheten. Verksamheten har för närvarande bara en handläggare på 80 procent. Dom 40 anlitade ställföreträdarna hade också tillfrågats om sin åsikt. Av 28 som besvarade enkäten var 64 procent emot, d v s 18 stycken. Tio var positiva.

När saken först behandlades i kommunstyrelsens ledningsutskott yrkade Bo Öberg (M) att man skulle inleda förhandlingar med Västra Mälardalens överförmyndarnämnd. Det tyckte nu inte dom andra i utskottet (Ewa Olsson Bergstedt (SD), Ulf Kjellin (C), Elisabeth Åberg (L) och Lena Lovén Rolén (S)). På förslag från SD beslöt man att ”lägga utredningen till handlingarna.” Inte heller den socialdemokratiska suppleanten Arne Hjorth tycks enligt protokollet ha haft någon annan åsikt. Ridå alltså i ledningsutskottet för samarbetsförslaget.

Men nu kom det upp i kommunstyrelsen. Där gick det inte bättre. Samma koalition av SD, S, L och C la utredningen ”till handlingarna.” För säkerhets skull vägrades Bo Öberg (M) och Fredrik Skog (V) att över huvud taget lägga något annat förslag, t ex det som M hade lagt i ledningsutskottet. Drivande i denna förbudslinje var en ledamot som utsett sig själv till expert på kommunalrätt. Sedan hen misslyckats i sitt försök att bli kommunalråd tycks hens nya paroll vara if you can’t beat them, join them.

Bland samarbetsmotståndarna både i utskottet och i kommunstyrelsen noterar vi överförmyndarnämndens ordförande Elisabeth Åberg (L); ni vet hon som har tretton olika kommunala uppdrag. Hennes ordförandeuppdrag löpte ju risk att försvinna. Det må väl vara hänt, hon har ju en hel del annat att falla tillbaka på. Men, ack, med ordförandeuppdraget försvunne ju också arvodet. Enligt vad som gällde 2022 handlar det om sisådär 40 000 kronor om året eller närmare bestämt 3 266 kronor i månaden. Av dom sammanlagt 153 000 som olika ordförandearvoden gav, skulle ju ett bortfall av överförmyndarnämnden vara signifikant. Det skulle vara ett slag där det gör som mest ont.

Tydligen tyckte hennes koalitionssystrar och –bröder i SD, S och C sammaledes; inklusive den självutnämnda kommunalrättsexperten som misslyckades att ta över kommunalrådsposten.

 

Vilken kompetens behövs i kommunens verksamhet?

Chefen för den tekniska sektorn i Skinnskattebergs kommun heter Olle Karlsson. Den tekniska sektorn ansvarar enligt kommunens hemsida för vatten och avlopp, fastigheter, kost, städning, exploateringsverksamhet, översiktsplanering, parker och lekplatser, renhållning, trafikbelysning m m. Sektorn består av två enheter: VA- och fastighetenheten samt kost- och städenheten. Vilken kompetens väntar vi oss av den som ska chefa över allt detta?

Här är formuleringar i några kommuners aktuella annonser efter teknisk chef:

• Dokumenterad fackmässig kompetens inom teknisk förvaltning, VA och fastighetsförvaltning. (Perstorps kommun)
• Akademisk utbildning motsvarande lägst kandidatnivå (180 högskolepoäng) som arbetsgivaren bedömer är relevant för uppdraget till exempel inom teknik eller samhällsbyggnad, alternativt lång erfarenhet från liknande uppdrag (Hässleholms kommun)
• Högskoleexamen inom relevant område för uppdraget samt erfarenhet eller annan utbildning vi bedömer som likvärdig (Älmhults kommun)
• God kunskap gällande de myndighetskrav och lagar som styr verksamheten och erfarenhet av branschen eller liknande verksamheter inom infrastruktur (VA-chef till Lidköpings kommun)

Alla kräver förstås utöver fackkunskaper att man är duktig på att leda. Detta uttrycks ofta med dom uttryck som för ögonblicket är i ropet i managementslangens snömos. Det har jag inte tagit upp här, utan jag vill peka på dom fackkunskaper som tycks krävas i branschen. Det handlar om akademisk utbildning inom relevanta områden t ex teknik och samhällsbyggnad. Dessutom fordras erfarenheter av att ha arbetat inom dom områden som den tekniska förvaltningen svarar för. I något fall kan sådana erfarenheter t o m ersätta utbildningskravet. Särskilt för den citerade annonsen efter en VA-chef vill man ha bra kunskaper om myndighetskrav och lagar inom området.

Ett praktikfall: Skinnskattebergs tekniska sektor

Skinnskattebergs kommuns tekniska sektorchef redovisar på nätverket LinkedIn, där folk bjuder ut sig till hugade arbetsgivare, en rätt lång lista över sina yrkesmässiga erfarenheter. Han tänker sig nog en internationell karriär, eftersom han delvis skriver på engelska. Här dyker upp titlar som Branch manager, Security officer (tunga maskiner, truckar), försäljningsansvarig (truckar), försäljning (elmaterial), distriktschef (diverse byggmateriel) resande tekniker (ABB) och delägare och verksamhetschef i ett bolag vars verksamhet inte gått att spåra.

Hans senaste anställning innan Skinnskattebergs kommun var som konsult i Progrio Partner & Konsult 11 månader under 2019. Det här bolaget ska enligt beskrivning syssla med att ”Investera och förädla intressen i andra bolag. Erbjuda ledningsstruktur, stöd och utveckling. Konsulttjänster inom ledning, struktur, utbildning, upphandling och rådgivning. Handla med värdepapper.”

Bolaget registrerades 2018 och har inte något år rapporterat vare sig någon omsättning, eller några utgifter. Inte heller har det någonsin haft någon anställd. Under just 2019 hade bolaget stora intäkter (925 tkr), men dom var inte resultat av någon verksamhet utan avsåg ”resultat från andelar i koncern- och intresseföretag” samt ”övriga finansielle ränteintäkter”. Bolaget är avregistrerat för F-skatt och i momsregistret. VD i bolaget är Peder Daniel Karlsson och den adress som uppges som bolagets adress är densamma som Olle Karlssons bostadsadress.

Om man ska sammanfatta: Skinnskattebergs kommuns tekniska chef tycks sakna all erfarenhet av kommunal verksamhet, liksom av verksamhet som skulle kunna bedömas som likvärdig med en akademisk utbildning inom teknik. Det tycks i mycket handla om försäljning. Den senaste anställningen innan han blev sektorchef för tekniken i Skinnskatteberg är lite besynnerlig och reser en hel del frågetecken. Med dom här uppgifterna från offentliga källor tror jag att han skulle ha svårt att få motsvarande jobb någon annanstans. Om han nu inte är särdeles skicklig som försäljare.

Hur är det då med den tillförordnade VA- och fastighetschefen? Efter att den förra chefen fått sparken på synnerligen oklara grunder utsågs Christopher Åberg som t f från den 1 januari i fjol. Han är lärare med legitimation i geografi, historia, svenska och svenska som andraspråk. Också han finns på LinkedIn, där han redovisar sina yrkesmässiga erfarenheter. Dessa domineras förstås av hans lärargärning. Han tycks ha varit en duktig lärare eftersom han haft uppdrag som biträdande rektor i sammanlagt tre år och fem månader, som tillförordnad skolchef nio månader och som förstelärare ett år och åtta månader. Som särskild kompetens under tiden som biträdande rektor framhåller han ”schemaläggning”. Bland lärarjobben finns också redovisat, utanför kommunen, vikariat vid Risbroskolan i Fagersta och anställning vid den religiösa friskolan Al-Azhkar i Örebro under tre år. Skolan fick sedermera sitt tillstånd återkallat av skolinspektionen, men det var långt efter att Christopher jobbat där.

Ett lite mer udda jobb är som medgrundare till Stockaboo AB som ”ska utveckla och bedriva tjänster för finansinformation, genomföra intervjuer och övrig journalistisk verksamhet samt bedriva handel och förvaltning.” Bolaget har inte haft någon omsättning sedan 2020 då det omsatte 20 000 kronor. Bolagets registrerade säte är på en adress i Malmö, där också 50 andra bolag uppges ha sitt säte. Det ser med andra ord ut att vara ett typiskt brevlådeföretag. Åberg skriver på LinkedIn att han fortfarande är Chief Executive Officer (alltså VD) och Chief Financial Officer (vilket lär betyda finanschef).

På meritlistan finns också jobb som ”teknisk supportör” i sex år på Uponor; sommarjobb i flera år och några månaders anställning. Bolaget beskriver sig självt som ”den största plaströrstillverkaren i norra Europa.” Så man får förmoda att den som ska ge support i det bolaget bör kunna en hel del om plaströr.

En merit som Christopher inte tar upp är att han under en utomordentligt kort tid var förtroendevald revisor i Skinnskattebergs kommun. Jag kommer ihåg det eftersom jag var ordförande i revisionen då.

Han hade valts in på ett mandat som tillhörde ”Liberalerna”. Det visade sig dock snabbt att han var jävig eftersom hans mamma satt i kommunstyrelsen. Enligt Kommunallagen 6:28 är ”en förtroendevald jävig om han eller hon eller någon närstående part i ärendet eller annars kan antas bli påverkad av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning.” Han skulle därmed inte ha kunnat delta i praktiskt taget något av vad revisionen skulle granska och fick lov att avgå.

För att summera: Efter vad som framgår efter en granskning av offentliga källor har kommunens tillförordnade VA- och fastighetschef ingen utbildning inom området och yrkeserfarenheter av helt annat slag. Det enda som närmar sig verksamhetsområdet är väl att han bör kunna en hel del om plaströr. Tillsammans med en överordnad chef som mest tycks ha sysslat med försäljning i den privata sektorn och saknar erfarenhet av kommunal verksamhet, är det rimligt att dra slutsatsen att verksamheten är underförsörjd vad gäller relevant kompetens.

Bra på ledning, politik eller verksamhet?

Särskilt när det gäller den tekniska sektorn och VA-verksamheten har det inte minst på sociala medier varit en diskussion om kompetensbristen i Skinnskattebergs kommun. Det kan kanske vara på sin plats med några reflektioner om vad kompetens betyder i den kommunala organisationen. Vad behöver dom som har olika positioner ha för kunskaper och förmågor? Det sägs ibland att politikerna är inkompetenta eftersom dom kan så lite om verksamheterna. Det tycker jag är lite orättvist. Politikerna behöver inte vara specialister på olika verksamheter. Det är ju bland annat därför som dom har en förvaltning med anställda tjänstemän.

Politiker i en demokrati behöver framförallt vara bra på att förmedla och driva intressen, behov och önskemål från dom grupper dom anser sig representera. Dom behöver enkelt uttryckt vara duktiga på politik. Sen är det förstås så att beroende på vad man framförallt ägnar sig åt behövs vissa grundläggande kunskaper. För alla politiker tycker jag att man bör ha grundläggande kännedom om kommunallagen, kanske också sådant som rör yttrandefrihet och upphandling. Fullmäktiges ordförande bör vara särskilt slängd på kommunallagen. På samma sätt behöver en skolpolitiker känna till viktiga delar av skollagstiftningen, en politiker i socialnämnden socialtjänstlagen, och om man sitter i byggnadsnämnden plan- och bygglagen. Men i inget fall behövs specialistkunskaper. Det får förvaltningens tjänstemän stå för.

Det är ett skäl till varför kunskap om lagar och regler inom olika verksamhetsområden ingår i den kompetens vi kan kräva av tjänstemännen, särskilt cheferna. Men behöver dom kunna verksamheten? Det finns en diskussion om det är administration och ledning som är viktigast eller om det är kunskap om verksamheten. Ska chefer vara renodlade ledare/administratörer eller ska dom vara professionella?

Min övertygelse är att båda behövs. Det räcker inte med att man är bra på ”management” för att kunna leda en skola, en socialförvaltning eller för den delen ett vattenverk. Å andra sidan är det förstås inte säkert att den duktigaste bilmekanikern blir den bästa chefen för en bilverkstad eller att den duktigaste läraren blir den bästa rektorn. Det finns till och med en teori om att i ett sådant system lyckas alla avancera till den nivå, varifrån dom inte har förmåga att ta sig vidare. Dom kravlar sig upp till sin ”inkompetensnivå”. Till slut leds organisationen bara av inkompetenta chefer. Teorin kallas Peters princip efter den amerikanska pedagogikforskaren Laurence J Peter.

Peters princip kan kanske vara en tröst för den som lyckats rekrytera inkompetenta chefer utan utbildning och erfarenhet inom den verksamhet dom ska chefa för. Det kan gå på tok också om sakkunskaper finns.

 

Slå samman kommuner: Irrationell känslosamhet mot effektiv förvaltning

Gunnilbo kommunal-
fullmäktige någon gång
på tidigt 50-tal

Den 13 juni 2004 var det folkomröstning i dom båda jämtländska kommunerna Bräcke och Ragunda. Frågan var om kommunerna skulle slås samman. Folkets svar var nej. I Ragunda röstade 77,2 procent nej och i Bräcke 65,8 procent. ”Jag tror att bakom resultatet ligger rädsla och osäkerhet” sa vice ordföranden i Bräckes kommunstyrelse, Mona Modin (S) i P4 Jämtland. Initiativet hade tagits av dom socialdemokratiska kommunalråden i dom båda kommunerna. Ragundas kommunalråd Elisabet Yngström, som hade tillträtt vid årsskiftet hade egentligen ännu större planer. Hon ville slå ihop alla kommuner i Jämtlands län till en enda. Men bland annat Härjedalen ville inte vara med. Yngström sökte därför efter någon annan partner, och valet föll på grannkommunen Bräcke. Tillkallade konsulter hade stuckit fingret i luften och menade att folkopinionen var positiv. Men väljarna ville annat, och efter folkomröstningen var frågan död.

Efter dom stora kommunsammanslagningarna på 70-talet har ytterligare tre folkomröstningar om att slå ihop kommuner ordnats. På Öland försökte man två gånger: 2009 föreslogs att dom båda kommunerna på ön, Borgholm och Mörbylånga, skulle slås samman till ”Ölands kommun”. Det gjordes jämförelser med dom båda andra stora öarna i Östersjön, Gotland (60 000 invånare) och Bornholm (40 000 invånare), som båda hade slagit samman alla kommuner på ön. Däremot var det ingen som jämförde med Åland där 16 kommuner, den minsta med 105 invånare, delar på 30 000 invånare.

En majoritet av dom röstande ölänningarna (56 procent) sa nej till Ölands kommun. Men förespråkarna för en sammanslagning gav sig inte. 2019 var det dags för en ny folkomröstning. Nu röstade 56,7 procent nej. Nej sa också dalslänningarna till en ”Dalslands kommun” 2014. Vid folkomröstningen i Bengtsfors kommun 2014 röstade 46 procent nej, 39 ja och 15 blankt. Av dom som tog ställning (ja- eller nejröster) röstade alltså 54 procent nej. Initiativet till omröstningen kom från Folkpartiet, som också motionerade om omröstningar i Dals-Ed och Mellerud, med stöd av Miljöpartiet och ett lokalt parti i Mellerud. I båda dessa kommuner avslogs dock förslagen om folkomröstning.

Har partierna bytt plats som storkommunkramare?

Folkpartiet har också tagit initiativ i flera kommuner till sammanslagningar, men det har inte någon annanstans än i Jämtland, Öland och Dalsland lett fram till kommunal folkomröstning. I Orusts kommun la Liberalerna 2017 ett förslag om att man skulle ge kommunstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om samgående med en eller flera grannkommuner. En folkomröstning om sammanslagning av Sundsvall och Timrå föreslogs också av Liberalerna 2010. Inte heller detta förslag vann någon framgång.

Även om Folkpartiet/Liberalerna på flera håll varit aktiva förespråkare för sammanslagningar, har det inte varit en partipolitiskt renodlad fråga. Vi har t ex sett hur socialdemokratiska kommunalråd tog initiativ till sammanslagningsförslaget i Jämtland. I Habo i Västergötland kom ett initiativ att slå samman sig med t ex Hjo och Tidaholm från Centerpartiet. Inget annat parti stödde dock förslaget som föll pladask i fullmäktige 2021.

De borgerliga partiernas ökade intresse för kommunsammanslagningar, och Socialdemokraternas motstånd pekar på intressanta lappkast i frågan om kommunstrukturen. Dom stora indelningsreformerna drevs framförallt igenom av Socialdemokraterna, medan dom borgerliga på olika nivåer var mer negativa. Dom var snarare intresserade av att dela kommuner i flera mindre.

Under perioden 1980 – 2014 genomfördes inte mindre än 20 kommunala folkomröstningar om kommundelningar. Det kan jämföras med dom fyra omröstningarna om sammanslagningar. Av dom 20 delningsomröstningarna blev åtta framgångsrika. Dom berörda kommunerna delades. Ytterligare fem kommuner delades utan folkomröstningar. Framgångsfaktorn för sammanläggningsförslagen var samtidigt noll.

I det partipolitiska perspektivet är det intressant att notera att av dom tretton genom kommundelningar nybildade kommunerna under åren 1980 – 2003 kom nio till under socialdemokratiska regeringar. Det tycks som att Socialdemokraterna under dessa år börjat överge positionen som storkommunkramare.

Då är det tvärtom mot hur det såg ut före 1952 års reform. Wångmar[1] (2003) har undersökt i vilken utsträckning riksdagens ledamöter röstade för reservationer mot storkommunreformen. Partierna kunde då rangordnas från Kommunisterna och Socialdemokraterna som var mest storkommunvänliga via Högern, Folkpartiet till det mest småkommunivrande Bondeförbundet.

Känslomässig irrationalitet kontra effektivitet

Man kan förundras över den här omsvängningen i det partipolitiska landskapet. Kanske hade socialdemokratin skrämts av och drabbats av ruelse över det kraftiga motstånd som utvecklats i bygderna. Framförallt var det säkert så att det var det tvångsmässiga i reformerna som uppammat motståndet. Redan på 1950-talet vid den reform som i princip genomfördes helt tvångsmässigt blev man varse motståndet.

Redan i propositionen (1946:236)[2] konstaterade regeringen att ”Genomförandet av en genomgripande reform i detta avseende kunde icke förväntas ske utan ett starkt motstånd från en stor del av dom berörda kommunerna.” Motståndarna till reformen mobiliserade förstås många argument: Sammanslagningarna skulle komma att kosta pengar, servicen skulle komma att centraliseras till den nya kommunens centralort, man skulle bli tvungen att anställa personal, vilket lätt skulle kunna leda till ett byråkratvälde.

Men det som uppfattades som det vanligaste argumentet var det mer ”känslomässiga”. Några citat ur propositionen kan illustrera:

Man föreställde sig i regel, att en ny kommunindelning skulle betyda sockentraditionens upplösning … från dem, som ställa sig tvivlande … stundom anföres att det inom de nybildade kommunerna skulle saknas förutsättningar för kommunal samhörighet … invändningarna finner kommittén i väsentlig utsträckning bero på ensidiga hänsyn till traditionella förhållanden och uppfattningar … traditionsbundenhet och rena känsloskäl … spela en framträdande roll vid ställningstagandet … Åtskilliga förhållanden som ha traditionens helgd, skulle bli rubbade.

Frågan är om inte länsstyrelsen i Kalmar i sitt remissvar sätter tummen på problemet:

Det starka motstånd mot reformen, som nu råder, bottnar uppenbarligen till icke ringa del i förståelse för frågans verkliga innebörd och räckvidd.

Lösningen heter utbildning. Dom förtroendevalda som motsatte sig reformen borde upplysas som det irrationella i sina känslomässigt grundade argument och om reformens nödvändighet för att kommunen ska kunna sköta sitt uppdrag. Mot det känslomässigt irrationella skulle ställas effektiviteten.

Denna tolkning av motståndet som känslomässigt och okunnigt kommer till uttryck också när Bräckes vice KS-ordförande nästan 60 år senare besviket konstaterar att hennes väljare sagt nej till en nedläggning av kommunen och samgående med Ragunda kommun: ”Jag tror att bakom resultatet ligger rädsla och osäkerhet”

 

---

[1] Wångmar, Erik (2003) Från sockenkommun till storkommun. En analys av storkommunreformens fenomförande 1939 – 1952 i en nationell och lokal kontext Växjö: Växjö University Press

 

[2] Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m m given Stockholms slott den 29 mars 1946

Stora brister i VA-verksamheten i Skinnskatteberg

Det finns stora brister i hur kommunstyrelsen i Skinnskattebergs kommun sköter planering, ledning och styrning av VA-verksamheten. Detta framkommer i en granskning som kommunrevisionen beställt av revisionsbyrån KPMG. Det som granskats är dels hur styrningen av underhåll av VA-systemet går till, dels styrningen av dricksvattenförsörjningen.

Den samlade bedömningen som konsulterna gör är:

Vår samlade bedömning utifrån granskningens syfte är att kommunens underhåll av VA-anläggningar inte är ändamålsenligt, samt att det delvis finns säkra och tillförlitliga rutiner för dricksvattenförsörjnin.

De största bristerna handlar om underhållet av anläggningen. Det finns enligt KPMG inte ändamålsenliga beslutsunderlag, det saknas dokumentation om underhållsbehovet, prioriteringar görs inte på ändamålsenliga grunder, planeringsverktygen uppdateras inte. Det finns inte någon vattentjänstplan, vilket är ett lagkrav.

Enligt lagen om allmänna vattentjänster gäller:

Det ska finnas en aktuell vattentjänstplan i varje kommun. Kommunfullmäktige beslutar om antagande och ändring av en vattentjänstplan. Kommunfullmäktige ska minst vart fjärde år pröva om vattentjänstplanen är aktuell med hänsyn till behovet av allmänna vattentjänster.

Det besked som konsulterna från KPMG fick var det lite diffusa att ”kommunen avsåg att upprätta en vattentjänstplan”. Min erfarenhet från mina tidigare åtta år i kommunrevisionen är att det här är ett upprepat mönster i kommunen. Man segdrar in i det längsta med att uppfylla lagstiftningens ålägganden.

Men det går alltså något bättre när det gäller dricksvattenförsörjningen än underhållet. Men inte heller när det gäller försörjningen med dricksvatten är det något toppbetyg som delas ut. Kommunstyrelsen bedöms visserligen ”i allt väsentligt har säkerställt en tillräcklig vattenkvalitet”, men att man bara ”delvis har säkerställt produktionen av dricksvatten” och att tillgången till dricksvatten vid akut dricksvattenbrist är ”delvis säkerställd”. Den allvarligaste bristen som granskarna framhåller är att det saknas en nödvattenplan.

Livsmedelsverket skriver:

Störningar i dricksvattenförsörjningen kan orsaka stora problem och skador för de individer och verksamheter som drabbas. I ett värsta scenario riskeras liv och hälsa, samtidigt som de ekonomiska konsekvenserna kan bli mycket omfattande … För att skapa en bra grund till en nödvattenplan krävs … att den politiska ledningen sätter ambitionsnivån för nödvattenförsörjningen.

Någon sådan aktivitet från den politiska ledningen har i vart fall jag inte sett till. Men ”den politiska ledningen” har förmodligen annat att bekymra sig om (arvoderade uppdrag, välbetalda jobb till släktingar och partimedlemmar, feta kontrakt med kommunen).

För den som sett hur VA-chefer på löpande band fått sparken på oklara grunder och hur man i månader lyckades gräva en livsfarlig grop mitt i centrum är bristerna i den politiska ledningen inte heller överraskande.

Tillsammans med alla andra brister när det gäller ledning och styrning (t ex hur man lyckats strunta i fullmäktiges beslut om nybygge av en sanslöst dyr brandstation och därigenom dribbla bort den folkomröstning som 700 väljare genom sina namnunderskrifter krävt) är detta åtminstone i mitt tycke tillräcklig grund för att inte ge kommunstyrelsen ansvarsfrihet. Om kommunrevisionen inte reagerar, så kan varje enskild fullmäktigeledamot yrka att kommunstyrelsen inte ska få ansvarsfrihet.

  

Tidningstjuv tjänade femtilapp

Tidningstjuven är igång igen. Söndagens och måndagens Dagens Nyheter var försvunna ur brevlådan. Men som tröst kunde jag och som en glad överraskning läsa på websidan för mitt konto att DN höjer prenumerationsavgiften med 200 kronor. Nu kostar tidningen 705 kronor i månaden. Men då får man också tidningen med posten som delas ut två och en halv dag i veckan istället för som sju dagar i städerna. Hurra! Hela Sverige ska leva! Det blir 35,7 procent av alla dagar det. Men sen blir det förstås avdrag för tidningstjuven. Det gör att vi nu hamnar på 32,6 procent av alla dagar istället. Men man får förstås också ha förståelse för tidningstjuven, som gärna lägger vantarna på den nu ännu dyrbarare tidningen. Gårdagens skörd var ju faktiskt värd en femtilapp.

Utdelningsstatistik för DN år 2024 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	1	2,3
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	23	53,5
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	2	4,7
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	3	7,0
Dagar med tidning på rätt dag	14	32,6

  

Finland valde högerman till president

Igår var det andra omgången av det finska presidentvalet. Som väntat vann högerns Alexander Stubb, men segern var inte så stor som opinionsmätningar och många bedömare (inklusive jag själv) förutspått. Vi hade trott att Stubb skulle vinna över miljöpartisten Pekka Haavisto med 55 procent mot 45. Men det blev 51,6 mot 48,4. Särskilt framträdande var Haavistos uppryckning från första valomgången i städerna. Haavisto ökade sin röstandel i städerna med 30,2 procent och vann där med 50,4 procent. Liksom i första valomgången gick det bäst i större städer och universitetsstäder. På så sätt var det en framgång för det moderna Finland. Men det räckte inte. Resten av landet var inte lika modernt.

Liksom i första omgången vann Pekka Haavisto också på Åland. Detta skylls på oförsiktiga uttalanden som Alexander Stubb gjort om framtiden för demilitariseringen av öarna. Lite förvånande, åtminstone för mig, var också Haavistos framgångar i Lappland. Han vann inte mindre än åtta kommuner i Lappland, dom flesta i den västra delen av landskapet. Jag har inte sett någon som kommenterat dessa resultat i ett landskap som högerpopulisten Jussi Halla-aho tog hem i första valomgången.

En tänkbar faktor kan ha varit att man sneglat på grannen i väster - Norrbottens och Västerbottens län i Sverige - som just nu upplever en industriell boom som kopplas till den gröna omställningen. Månne det har skapat sympatier för den gröna presidentkandidaten?

Inte en enda elbil i Skinnskattebergs kommun

Skinnskattebergs kommun, som har en för en 4 000-invånarkommun imponerande fordonsflotta har inte en enda elbil. Detta avslöjar P4 Västmanland idag. Skinnskattebergs kommun hamnar (tillsammans med Norberg) därmed på sistaplats i länet. Det är inte överraskande.

Vänsterpartiet la i budgetdebatten i fullmäktige redan 2019 fram ett klimatpolitiskt program i 16 punkter. Läs om det klimatpolitiska programmet här. Ett av kraven i programmet var "fossilfria kommunbilar". Efter den så kallade "toalettuppgörelsen" (den socialdemokratiska fullmäktigegruppen samlades på kommunhuset toalett) var det nobben till hela det klimatpolitiska programmet.

Men Vänstern gav sig inte. Programmet omformades till motioner. Dessa tragglade man sen med under dom kommande åren. Men resultatet blev i stort sett detsamma. I stort sett genomgående nej. Redan våren 2020 nobbades kravet på fossilfria kommunbilar. Läs om hur det gick med dom 16 klimatmotionerna här.

Ointresset för miljö- och klimatpolitik dokumenteras också av tidningen "Aktuell hållbarhets" miljöbarometer som rankar landets 290 kommuner. I senaste upplagan sjunker Skinnskattebergs kommun från plats 235 till plats 265. I genomsnitt åren 2009-2023 är placeringen nummer 256. Av Västmanlands tio kommuner får kommunen en ohotad sistaplats.

Långt från prispallen om man säger så.

När nu miljö och klimat inte är ett prioriterat område (trots att man påstår att det är en "klimatsmart kommun"). Vad kan det vara då? En ny dyr brandstation? Användningen av f d folkhögskolan (nedlagd 2010)? Bostadsbyggandet? Att fyra av sex socialsekreterare sagt upp sig?

Det som prioriteras av den i praktiken styrande trion Sverigedemokraterna, "Liberalerna" och Socialdemokraterna (hoppsan, glömde den onödiga Centern) tycks snarare vara arvoderade uppdrag, välbetalda anställningar för släktingar och partivänner och feta kontrakt med kommunen. Ett politiskt system som i all sin litenhet påminner om Putins Ryssland.

Krympande småkommuner som inte samarbetar lever farligt

Svenska kommuner har sedan sisådär 80 år plågats av ”småkommunproblemet”. I samband med utbyggnaden av välfärdsstaten kom kommunerna att bli ansvariga för allt fler tjänster, samtidigt som det pågått och fortfarande pågår en avfolkning av landsbygden. Små kommuner på landsbygden har blivit allt mindre och samtidigt fått allt fler uppgifter att klara av. Redan på 1940-talet började man grubbla över hur detta skulle lösas. Ett alternativ kunde vara att staten tog över kommunernas uppgifter, ett annat att kommunerna skulle förmås att samarbeta och ett tredje att man skulle slå samman kommunerna till större enheter.

Det sista var den lösning som förordades. I en reform 1952 minskade antalet kommuner från mer än 2 500 till drygt 1 000. Men utvecklingen fortsatte: allt fler uppgifter lades på kommunerna samtidigt som antalet små kommuner på grund av avfolkningen ökade. Under andra halvan av 1960-talet och första halvan av 1970-talet var det dags igen: Nu minskades antalet kommuner till ungefär 280. Men inte heller det hjälpte: Kommunerna fick fler uppgifter samtidigt som allt fler blev mindre. Sedan mitten av 1970-talet har inga kommuner slagits samman. Det har förvisso funnits signaler om att staten önskar sig sammanslagningar, men alla försök har misslyckats.

Man har då vänt sig till samarbetsmodellen istället. Det finns flera olika former av kommunal samverkan. Mest formaliserat är att bilda ett kommunalförbund. Det är ett slags specialkommun med kommuner som medlemmar. Sedan 1997 har en enklare form tillkommit i och med att samarbetande kommuner kan välja en gemensam nämnd. Till detta kommer samverkan som ordnas med avtal och andra än mer informella arrangemang.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) fanns det vid slutet av år 2009 110 kommunalförbund, en ökning med 15 stycken sedan 2005. Vanligast var förbund för räddningstjänst (33 stycken), utbildning (18) och administration, ekonomi, löner och IT (17). 2011 fanns det 148 gemensamma nämnder. Det var en kraftig ökning med 77 stycken sedan 2005. Vanligaste sektorer för samverkan i gemensamma nämnder var administration, ekonomi, löner och IT (27), överförmyndare (17) och miljö och bygg (15).

Erlingsson m fl (2021) redovisar utvecklingen i ett långt tidsperspektiv sedan 1942, alltså tio år före storkommunreformen 1952 och till 2005:

Effekten av sammanslagningarna 1952 är tydlig: antalet kommunalförbund minskar med ungefär två tredjedelar mellan 1942 och 1953. Nästa ras inträffar mellan 1970 och 1974 när den andra kommunreformen slutfördes: antalet förbund minskar med mer än 80 procent. Antalet ligger kvar på den här låga nivån ungefär till millennieskiftet när en ganska brant ökning börjar. 2005 är antalet formella samarbeten större än vad dom var 1942, men huvuddelen utgörs nu av gemensamma nämnder.

Lägre kostnader för samarbetande kommuner?

Skinnskatteberg är landets trettonde minsta kommun med 4 400 invånare, och redovisar en stadig nedgång i folkmängd. Sedan 1968 till 2022 har kommunen förlorat mer än var femte invånare (22 procent). Man skulle med andra ord vänta sig att vi här har ett typexempel på en kommun som sökt sig till samarbete med andra kommuner för att lösa olika uppgifter, förhoppningsvis till lägre kostnader och ökade möjligheter att rekrytera kompetent personal.

När man betraktar kommunerna i Skinnskattebergs omgivning, vilka alla är större än Skinnskatteberg och som har en åtminstone inte lika negativ befolkningsutveckling, framträder dock ett paradoxalt resultat. Två grupper av grannkommuner är intressanta i det här perspektivet. I norr ligger kommunerna Fagersta och Norberg, och i söder dom tre så kallade KAK-kommunerna, Köping, Arboga och Kungsör.

Dom båda grannkommunerna i norr samarbetar i en gemensam nämnd om löneadministrationen, i ett kommunalförbund om gator, trafik, kommunalteknik och bostäder, tillsammans med flera andra kommuner i ett räddningstjänstförbund, i gemensamma nämnder för överförmyndaren och för miljö och bygg. Dom har dessutom en gemensam ekonomiförvaltning.

Även dom tre södra grannkommunerna ingår i ett nätverk av samarbetsrelationer. Ekonomi och administrativ service är organiserat i ett kommunalförbund. Räddningstjänstförbundet bildas av dom tre kommunerna och flera andra kommuner. För överförmyndarens verksamhet finns en gemensam nämnd. Fjärrvärmeförsörjningen ordnas gemensamt av två av dom tre kommunerna, och för bygg och miljö finns ett myndighetsförbund där två av dom tre deltar.

Skinnskattebergs kommun ingår inte i några sådana samarbetsrelationer förutom den gemensamma lönenämnden med Fagersta och Norberg. Dom här iakttagelserna går på tvärs mot vad vi skulle ha förväntat. Den minsta kommunen, med den svagaste befolkningsutvecklingen samarbetar minst, ja praktiskt taget inte alls, när vi jämför med dom kringliggande kommunerna.

En fråga som infinner sig är förstås om denna bristande samarbetsvilja har ett pris. I databasen Kolada (Kommun- och landstingsdatabasen) som drivs av Rådet för kommunal analys (RKA) som är ett samarbete mellan SKR och staten, redovisas drygt 6 000 nyckeltal. Här kan vi t ex hitta uppgifter om nettokostnaderna för två av dom viktiga samarbetssektorerna: räddningstjänsten samt myndighetsutövning inom miljö och bygg.

Nettokostnaden per invånare för dessa två verksamheter år 2022 som redovisas är:

Kostnaden per invånare är tydligt lägre för dom samarbetande kommunerna jämfört med hur ser ut i ensamseglaren Skinnskatteberg.

Varje Skinnskattebergsbo får alltså betala en tusenlapp mer för miljö- och hälsoskydd samt räddningstjänst än den som bor i Fagersta eller Norberg. I jämförelse med en KAK-bo är skillnaden ännu större. Skinnskattebergarna betalar 1 618 kr mer.

För att få en uppfattning om vilken betydelse detta får för kommunens budget, får man räkna upp kostnadsskillnaden per invånare med folkmängden. Slutresultatet blir då att det kostar Skinnskattebergs skattebetalare någonstans mellan 4 och 7 miljoner kronor att stå utanför samarbetena i dom här båda verksamheterna. Om vi sedan betänker att det finns betydligt fler tänkbara områden för samarbete, och om dom ger ett liknande resultat, skulle man nog lätt kunna komma i närheten av en besparing på 10 miljoner kronor årligen.

Vad säger forskningen?

Det här är ett väldigt tydligt utslag på dom minskade kostnader som samarbete kan medföra. I Erlingssons m fl kunskapsöversikt är man inte riktigt lika kategorisk. Resultaten ”spretar”: Vissa undersökningar pekar på att det till och med för vissa kommuner kan bli ökade kostnader. Kommunutredningen (2017:8) var lika försiktig. Men trots allt fanns det också belägg för att det i vissa situationer kan bli billigare. Det är tydligt att jämförelsen mellan Skinnskattebergs kommun och dess mer samarbetande grannkommuner är ett sådant fall.

Det har också diskuterats i vilken utsträckning olika verksamheter lämpar sig för samverkan. Erlingsson m fl skriver:

Ett flertal studier från olika länder visar att kommuner kan spara in på kostnader genom MKS [mellankommunalt samarbete]. Detta verkar dock framför allt vara fallet inom områden där verksamhetens prestationer är rätt så tekniska, ganska enkla att mäta och som är politiskt okontroversiella (dvs väljarnas intresse för verksamheten och hur den bedrivs är svagt).

Kommunutredningen resonerar på ett liknande sätt: ”Störst möjligheter att uppnå effektivitetsvinster i teknisk verksamhet.” Utredningen menade att det inom tekniska verksamheter fanns större möjligheter att uppnå skalfördelar i verksamheten. Kommunutredningen diskuterar också dom demokratiska konsekvenserna. Systemet blir mindre genomskinligt när olika organ har ansvar för olika verksamheter. Det försvårar för medborgarnas ansvarsutkrävande. I ett samverkansorgan, t ex ett kommunalförbund, kommer besluten att fattas av organ som bara delvis består av representanter valda i den egna kommunen. Dom övriga representanterna har förstås väljarna i den egna kommunen inget inflytande över. Man skulle kunna lägga till att den svenska partidemokratin väljer medborgarna mellan olika partier med olika program. I ett kommunalförbund kan skiljelinjerna vara helt andra än dom partipolitiska.

Erfarenheter från t ex Finland och Frankrike, som båda har omfattande erfarenhet av kommunal samverkan, pekar på att skiljelinjerna huvudsakligen kan komma att gå mellan dom olika kommunerna. Representanterna agerar i första hand ”bypolitiskt”, något som väljarna i dom ideologiskt färgade valen aldrig tagit ställning till. Strävan att i första hand företräda den egna kommunen kan också, påpekar kommunutredningen försvåra styrningen av förbundet och därmed effektiviteten i dess verksamhet.

Ytterst, menar utredningen, handlar det om balansen mellan betoningen på det politiska systemets inflöde – medborgarnas och väljarnas möjligheter att påverka – eller dess resultat, d v s servicens kostnader och resultat. Man kunde kanske också lägga till ”genomflödet”, d v s möjligheterna att utkräva ansvar.

Kommunerna i Västmanland

Småkommunproblemet handlar om litenheten, som gör det oroproportionerligt dyrt att hålla sig med olika slags verksamheter, och även att rekrytera och behålla kompetent personal för olika specialfunktioner. Men det handlar också om befolkningsutvecklingen. För krympande kommuner tilltar litenhetsproblemen över tid. Det är detta som har föranlett dom stora sammanslagningarna på 1950- och 1970-talen.

När vi fördelar dom tio kommunerna i Västmanlands län över dom två dimensionerna folkmängd och befolkningsförändring i det långa tidsperspektivet 1968 – 2022 får vi den här bilden:

Den enda kommun i länet som överhuvudtaget inte är nedläggningshotad är förstås residensstaden Västerås med 159 000 invånare och en positiv befolkningsutveckling. Relativt säkra är nog också dom medelstora kommunerna Arboga, Hallstahammar, Köping och Surahammar med en betydligt mindre alarmerande folkminskning, men även det medelstora Sala och den lilla kommunen Kungsör som båda har en positiv folkminskning.

Något mer i riskzonen är Fagersta med en kraftigt negativ tillväxt, men framförallt handlar det om dom båda andra kommunerna i den norra länsdelen Norberg och Skinnskatteberg som båda har färre än 10 000 invånare och som kraftigt har minskat folkmängden. Norberg har ju, dock som det har framgått här, varit beredda att förbättra sin situation genom att pröva att ingå i en rad olika samarbetsrelationer. Men så icke Skinnskatteberg som systematiskt hållit sig utanför alla samarbeten.

Det handlar alltså om en liten kommun med vikande folkmängd och som inte förmått eller inte velat samarbeta med andra. Skinnskattebergs kommun lever farligt om statsmakten aktualiserar kraven på kommunsammanslagningar.

Tidigare inlägg om kommunsammanslagningar

Utredning föreslår att kommuner uppmuntras slå ihop sig

Österbergs utredning: Lusten att frivilligt slå ihop kommuner är noll

Dags att slå ihop kommuner igen?

Referenser 

Erlingsson, Gissur E, Zeth Isaksson & Bo Persson (2021) Mellankommunal samverkan: Vad är känt om dess effekter? En inventering av kunskapsläget Örebro: Kommuninvest

SOU 2020:8 Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget. Slutbetänkande av Kommunutredningen