Skinnskattebergare mot människofientlig hantering

Läs gärna den insändare som undertecknats av 15 Skinnskattebergsbor om hur hämtning till återvändandecentrum går till och om hur tillvaron ordnas på återvändandecentrum i Enköping. Insändaren är publicerad i Fagersta-Posten och Fagersta Nyheter.

Nu börjar det bli fart på tidningstjuven

Efter ett långt uppehåll återkom tidningstjuven för ett par veckor sen. Nu var det redan dags igen att norpa vår DN. Därmed har vi haft tidningen i brevlådan i 109 av årets dagar hittills. Det motsvarar 32,8 procent alltså mindre än var tredje dag..

"Avskedandet av VA-chefen olagligt och förödande för kommunen som arbetsgivare"

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg har nu gjort om och gjort rätt i frågan om avskedandet av VA- och fastighetschefen där man fick bakläxa av Förvaltningsrätten. Jag har tidigare berättat om hur KS-ledamoten Fredrik Skog olagligt hindrades att rösta i frågan. Det initiativ som tagits av Vänstern och majoriteten av den socialdemokratiska KS-gruppen att riva upp avskedandet förlorade därigenom omröstningen.

Den här gången gjorde man formellt rätt. Ingen ledamot hindrades att rösta. Det är ju ett framsteg. Däremot blev beslutet dessvärre detsamma som förra gången. V+S-initiativet förlorade omröstningen med sex röster mot fyra.

För initiativet röstade Fredrik Skog (V), Arne Hjorth (S), Pentti Lahtinen (S) och Arne Jacobsson (S). Den vinnande sidan bestod av Ewa Olsson Bergstedt (SD), Jonny Emtin (SD), Elisabeth Åberg (L), Bo Öberg (M), Eric Zillén (L) och Sonja Råberg (C).

Förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) kunde inte bestämma sig utan lade ned sin röst.

Dom som röstat för initiativet reserverade sig. De tre socialdemokraterna skriver i sin reservation att ”avskedet ifråga är både olagligt och förödande för kommunens anseende som arbetsgivare”

  

Röda hjälpen: Flyktingsolidaritet då

Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 utlöste en flyktingvåg. Det handlade förstås om judar, men också socialdemokrater, kommunister och fackföreningsfolk. Judiska flyktingar mötte ett starkt motstånd i Sverige, liksom i dom flesta andra länder. Den svenska socialdemokratiska regeringen var öppen för att låta socialdemokrater komma in i Sverige, men var mycket restriktiv med att släppa in kommunister (Byström & Frohnert 1971).

Före och under kriget kom över 200 000 flyktingar från Tyskland och krigsdrabbade länder i Europa. Någon statlig hjälp till flyktingarna fanns inte. Ett villkor för att få stanna i landet var att man flyktingen inte skulle ligga det allmänna till last. Ekonomiska garantier från hjälporganisationer kunde utgöra en grund. Många flyktingar blev beroende av frivilliga organisationer. Byström & Frohnert kallar organisationerna ”flyktingarnas livlinor”. Dom hjälpte inte bara ekonomiskt utan också i kontakter med myndigheterna för att söka hindra deportationer.

Dom viktigaste av dessa flyktingshjälpsorganisationer var Arbetarrörelsens flyktinghjälp, grundad 1933 av LO och Socialdemokratiska partiet, Mosaiska församlingen i Stockholm och den kommunistpartiet närstående Röda hjälpen. Den internationella Röda hjälpen grundades redan 1922 för att ge hjälp åt politiska fångar i dom kapitalistiska länderna. Organisationen uppgavs 1928 ha ett totalt medlemskap på 8,9 miljoner personer i 44 nationella sektioner (Wikipedia).

Det fanns försök att starta en svensk sektion av den internationella organisationen redan 1925, men det blev inte av förrän 1930. Organisationen betraktades allmänt som en kommunistisk täckorganisation. Den svenska sektionens sekreterare Knut Olsson hävdade dock att 80 procent av medlemmarna inte var kommunister (DN 10/3 1936).

Flyktinghjälp, opinionsbildning och påtryckningar i flyktingfrågan var inte det enda Röda hjälpen sysslade med. Bland annat samlade man in pengar till offren i Ådalen efter att militären skjutit ihjäl fem arbetare som demonstrerat mot användandet av strejkbrytare. Ådalens fackligt organiserade arbetare hade också uppdragit åt Röda hjälpen att organisera begravningen av dom fallna. Det tyskägda Strebelverken i Västervik försökte 1934 sänka arbetarnas löner. Detta ledde till en strejk, där man också försökte ta in strejkbrytare (Stenberg 1936). Röda hjälpen genomförde en hjälpaktion för att avstängda arbetare skulle få mat (DN 14/7 1934).

Yvonne Hirdmann (2010) skriver i den Augustprisade boken ”Den röda grevinnan” om sin mamma Charlotte som var med i Röda hjälpen i Tyskland på 1920-talet. Där finns den här beskrivningen av Röda hjälpens aktiviteter i Berlin:

Röda hjälpen, som hade många advokater och jurister i sina led, arbetade för att bistå politiska fångar och deras anhöriga. 1928 genomförde de en kampanj för amnesti för politiska fångar och 1929 ställde de upp för de arresterade efter Blutmai. De finansierade ett par barnhem, de bekämpade paragraf 218. [paragraf 218 i strafflagen innebar i praktiken abortförbud]

Händelserna i Berlin första maj 1929 när 33 demonstranter sköts ihjäl av polisen har rekonstruerats i den aktuella TV-serien Berlin Babylon.

Den andra stora flyktingshjälpsorganisationen i Sverige, Arbetarrörelsens flyktinghjälp, hade finansiering från LO och stod regeringen nära. Organisationen användes bl a som remissinstans i flyktingfrågor. Röda hjälpen var huvudsakligen beroende av insamlingar och frivilliga bidrag. Möjligheterna att undsätta flyktingar blev därmed förstås mindre. Man hjälpte också i första hand kommunister och revolutionärer, vilket inte var populärt vare sig hos statsmakten, socialdemokratin eller dom borgerliga partierna.

Trots detta kunde man ge försörjningsgarantier åt många flyktingar. Knut Olsson uppger för Dagens Nyheter i december 1937 hade hand om ett 40-tal flyktingar bara i Stockholm (DN 11/12 1937).

Det finns också många vittnesbörd om mer blygsamma stödaktioner. Här i Mölndal:

Det var Internationella Röda Hjälpen (IRH) som organiserade flyktingmottagandet … Den första flyktingen kom till Mölndal i början av 1933. De som kom var organiserade kommunister eller socialdemokrater.

På förslag från IRH kom den Fackliga Centralorganisationen i Mölndal att erbjuda ett lagat mål mat i matsalen på Bergmansgatan samt 3 kronor per dag.

Revolutionära flyktingar från Finland kom till Sverige redan i anslutning till det finska klasskriget våren 1918 och i samband med den fascistiska Lappo-rörelsen 1929 – 1932. Det var alltså till en del redan innan den svenska sektionen av Röda hjälpen etablerats. För många gick det dåligt. Palmær och Mankinen (1973) beskriver hur omkring tusen röda flyktingar tog sig över gränsen. Många sattes i interneringsläger i Morjärv i Norrbotten, men många utvisades också till Finland, där många omedelbart arkebuserades.

I den här filmen, som gjorts av bland annat Arbetarnas kulturhistoriska sällskap berättas om många flyktingar undan fascism och nazism, som vistades i Stockholm. Dom flesta är socialdemokrater, fackföreningsmän eller kulturpersonligheter. Men den första berättelsen handlar om Edward Gylling, som omedelbart efter klasskriget flydde till Sverige och tillbringade en kort tid i Stockholm. Gylling var finansminister i den röda regeringen, och han fortsatte ganska snart till Sovjetunionen där han blev ansvarig för uppbyggandet av den Karelska rådsrepubliken. Under Stalintidens paranoia greps han och avrättades.

 

Referenser

DN 14/7 1934 ”I.A.H. bespisar de avstängda”

DN 10/3 1936 ”Partilös kommunism”

DN 11/12 1937 ”Pressgrannar”

Byström, Mikael & Pär Frohnert, 1971, Invandringens historia – från ”folkhemmet” till dagens Sverige Stockholm: Delegationen för migrationsstudier

Hirdmann, Yvonne 2010 Den röda grevinnan: En europeisk historia Stockholm: Ordfront

Kronberg, Jan & Anders Meuller 1982 Det röda Mölndal: skrift 1 Åren fram till 1939 Mölndal: J Kronberg

Palmær, Carsten och Raimo Mankinen Finlands röda garden En bok om klasskriget 1918 Göteborg: Bokförlaget Oktober 1973

Stenberg, Stig 1936 Reformismen – arbetarrörelsens skadegörare Stockholm: Federativs förlag

Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/International_Red_Aid

Lyssna till Karin Lindström om återvändandecentrum

Lyssna till Karin Lindströms inlägg i Ring P1 om återvändandecentrum och barnens förflyttning dit och tillvaro på plats. Spola fram till 23 minuter och 30 sekunder till inslaget med Karin Lindström från Riddarhyttan:

Bild från tidningen Offensiv. Foto: Vilgot Karlsson

Trolltider: SD-topp gör tummen upp för smaklösa hot och kränkningar av kvinnor

 

Det här är ett klipp från en diskussion på Facebookgruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg” som har 3 800 medlemmar.

Inläggen från Thomas Grahn får tummen upp av Jonny Emtin. Jonny Emtin är ledande SD-politiker i Skinnskattebergs kommun. Han är ledamot av kommunfullmäktige, ersättare i fullmäktiges valberedning, förste vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande i tekniska utskottet. En riktig SD-pamp med andra ord. Hans fru Therese Emtin är ledamot av socialnämnden och dessutom syster till Thomas Grahn.

Vad är det som Emtin gillar så starkt att det blir tummen upp?

Diskussionstråden handlar om flytt av ett elljusspår. Tekniske chefen påstås ha fattat beslut om arbetet, som medför kostnader för kommunen utan något politiskt beslut. Men vad Thomas Grahns inhopp i diskussionen har med detta att göra är dunkelt. Se dock faktarutan nedan om Emtins affärer. Syftet tycks mest vara att kränka och kanske hota andra personer.

Dom som kallas Srebrenicahäxor är systrarna Sheila Imamovic Skog och Leila Imamovic Brcaninovic. Dom kom med sina föräldrar hit som flyktingar undan kriget i Bosnien. I den bosniska staden Srebrenica genomfördes i juli 1995 det första folkmordet i Europa sedan förintelsen. 8 300 bosniska män och pojkar mördades av bosnienserbiska styrkor. Kvinnor och barn samlades upp och kördes i bussar ut från staden. Inte heller dom undgick våldet.

I ett examensarbete vid Högskolan i Jönköping har överlevare intervjuats. En berättar: ”Män begick hemska brott mot kvinnor och deras barn, såsom att kvinnor mördades men också en två månaders bebis mördades, kvinnor våldtogs, men också deras flickor … En militär i bussen dödade en kvinnas gråtande bebis. Kvinnan frågade om vatten men istället tog militären barnet och dödade det.”

Att kalla två bosniska flyktingar ”Srebrenicahäxor” är inte bara kränkande. För oss som minns folkmordet i Srebrenica finns det också ett hot bakom uttrycket.

Det är detta som SD-toppen Jonny Emtin gör tummen upp för.

Ett par andra Skinnskattebergskvinnor får också en släng av Grahns och Emtins formuleringskonst. Kommunens före detta VA- och fastighetschef Titti de Verdier får veta att hon inte är önskvärd och att ”hon skämmer ut sig”. Hovslagaren Sofie Arvidsson kallas ”dum”.

Nedsättande och hotfulla omdömen om Sheila, Leila, Titti och Sofie speglar SD:s kvinnosyn.

Det gör SD-Jonny tummen upp för.

Emtins affärer

Makarna Emtin har ett bolag tillsammans. Bolaget ska bedriva transport (som görs med hjälp av varsin stadsjeep, varav en är avställd, en släpvagn och en husvagn). Bolaget har en anställd. Det finns en koppling till omläggningen av elljusspåret eftersom Emtins företag gör jobbet där. Den begåvade Grahn arbetar med det. Den tekniska chefen i kommunen som uppges ha beslutat om arbetet utan att ha befogenhet heter Olle Karlsson. Efter hans osämja med VA- och fastighetschefen (Titti) drev han igenom att hon fick sparken från kommunen. Kommunens högsta politiker inom den tekniska sektorn är. Ja, just det Jonny Emtin (SD).

 

Strukturomvandling i Västmanlands näringsliv

Forssellstrappan i Norberg som tillverkar betongtrappor varslade häromdagen 48 anställda. Ungefär samtidigt varslade SSAB i Virsbo, vars viktigaste produkt är bergbultar, 25 anställda. Alltså hotas samtidigt över 70 arbetare och tjänstemän i norra delen av Västmanlands län att förlora jobbet. Men det finns andra branscher som expanderar. Kriminalvårdsstyrelsen bygger nytt häkte i Västerås. Där beräknas 115 nyanställas.

Svenskt näringsliv har tidigare gått igenom stora strukturförändringar. För 170 år sen, 1850, var 76 procent sysselsatta i jordbruket med binäringar. Femtioprocentsgränsen passerades 1912. Idag är det tre procent som sysselsätts inom jordbruket. Jordbrukssverige avlöstes av industrin. När tre fjärdedelar var sysselsatta i jordbruket sysselsatte tillverkningsindustri, byggindustri och transporter sammanlagt 11 procent. Höjdpunkten nåddes på 1960-talet med 48 procent. Nu är vi nere i 33 procent. Vad kommer i stället?

Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och vidare till fängelse- och kontrollsamhället?