Supervalveckan: Frankrike, Rheinland-Pfalz, Slovenien och Danmark

I söndags var det en riktig supervaldag. Det franska kommunalvalets andra omgång, lantdagsval i Rheinland-Pfalz och parlamentsval i Slovenien och igår tisdag var det folketngsval i Danmark. Vem vann? Hur gick det för vänsterkrafterna? Hur gick det för extremhögern? Och höll storstäderna fortfarande högervågen stången?

Frankrike: Högervågen hölls tillbaka i världens mest komplicerade kommunsystem

Det är en underdrift att påstå att det franska kommunsystemet och valsystemet är komplext. Låt oss börja med kommunsystemet. Frankrike har 34 836 kommuner (2021). Av dessa har sex inga invånare alls. De omfattar byar som helt förstördes under första världskriget och dom förvaltas av ett tremannaråd som utses av prefekten i departementet. Medianstorleken för franska kommuner (d v s hälften var mindre och hälften större) var 1999 380 invånare. Kommunerna är den lägsta nivån i arronderingen av Frankrike. Över kommunerna finns hundratalet departement vilka i sin tur är delar av dom 18 regionerna.

Departementen har en folkvald beslutande församling (Conseil départemental), men där finns också prefekten som utses av centralregeringen och som delar den verkställande makten med ordföranden i Conseil départemental. Också regionerna har en vald beslutande församling (Conseil régional) vars ordförande är ansvarig för den verkställande makten. Också i regionerna finns en av regeringen utsedd prefekt som ska övervaka statens intressen.

Den brittiske statsvetaren Patrick Dunleavy, som var van vid dom brittiska kommunerna (dom största i Europa), berättar att han en gång frågade en fransk småkommunborgmästare om hur det gick att klara av skola, socialvård, gator och vägar med mera. Fransosen svarade då: ”You know, I’m not in that line of business.” För att klara av alla olika traditionellt kommunala uppgifter finns det ett stort antal kommunalförbund (Communautés) där kommunerna samarbetar.  2025 fanns mer än 1 200 sådana Communautés av olika slag, varav ett 20-tal Métropoles som en särskild samarbetsform för större städer. Fullmäktige i kommunförbunden väljs numera direkt av väljarna samtidigt med kommunalvalet. Detta gäller dock inte i kommunalförbundet för Storparis (Grand Paris) med 130 kommuner som medlemmar. Där är valet indirekt.

Valsystemet i franska kommuner är vanligen ett proportionellt system i två omgångar. Om ingen lista får mer än 50 procent i första valomgången går dom listor som fått minst 10 procent i första omgången vidare till en andra omgång. Mellan valomgångarna kan det bildas nya koalitioner mellan partierna, vilket gör att även partier med färre än 10 procent kan bli representerade. Dessutom finns det en majoritetsbonus. Vinnaren av andra omgången får hälften av alla platser medan resten fördelas proportionellt. Puh!

I söndagens val valdes 34 875 fullmäktigeledamöter och 1 254 ledamöter i kommunförbundens beslutande organ.

Att sammanfatta utgången av detta val i kanske världens mest komplexa kommun- och valsystem är en stor uppgift. Ett sätt kan kanske vara att betrakta den karta över läget som Le Monde publicerade häromdagen och som med olika färgprickar illustrerar vilka partier eller partikombinationer som har sopat hem majoriteten i kommunerna. Observera dock att kartan inte är komplett. Den omfattar cirka 2 500 kommuner, och bygger dessutom på preliminära data.

Socialisterna har haft flera framgångar, inte minst i dom större städerna: Paris 50,5 procent i andra valomgången. Socialister har styrt Paris i 25 år och det ser nu ut att bli över 30 år i följd. En vänsterallians ser också ut att ta majoriteten i Marseilles. Konkurrenten Det okuvade Frankrike har i många kommuner bildat allians med Socialisterna och andra vänsterorienterade partier. Detta har inte setts med blida ögon av Socialisternas nationella ledning. Icke desto minde har Socialisterna och Det okuvade Frankrike ingått i allianser inför andra valomgången. En sådan koalition nationellt är enligt Socialisterna otänkbar. Beskyllningar för den hårda tonen och påstått antisemitiska uttalanden har ingått. Bilden känns nog igen, inte minst från Sverige där Socialdemokraterna försöker etablera sig som ett mittenparti.

I vänstern tycker jag att man ska hålla ögonen på Socialisterna i rött, vänsterpartiet Det okuvade Frankrike (LFI lite mörkare rött). Enligt tidningen har socialisterna erövrat 77 kommuner och Det okuvade Frankrike nio. Många av dessa är förortskommuner till Paris och andra storstäder. Men vänstern har också lyckats ta majoriteten i Roubaix, som med sin textilindustri var känt som ”de tusen skorstenarnas stad” i norra Frankrikes rostbälte.

Dom Gröna (grön färg förstås) har tagit majoriteten i åtta städer varav storstaden Lyon. I Lyon bildade dom Gröna allians med Det okuvade Frankrike.

I mitten är resultatet för Macrons parti Rénaissance (mörkt gul) intressant. Resultatet är nedslående för liberaler. I åtta kommuner (alltså färre än vad Det okuvade Frankrike lyckats med) ser det ut som om presidentpartiet säkrar en majoritet. Det är i linje med nedgången och ibland rena utplåningen av liberala partier. Under den här valveckan har vi t ex sett tyska FDP kastas ur delstatsparlamentet i Rheinland-Pfalz. Och vid sidan om denna veckas val har vi kunnat betrakta det svenska Liberala partiet begå självmord genom sin ömma omkramning av det nyfascistiska SD.

Extremhögerns viktigaste parti är Marine le Pens Nationell Samling. Inte minst partiet självt hade nog räknat med stora framgångar. Framförallt hade dom räknat med att erövra Marseille. Att detta misslyckades var nog en stor missräkning. I kommentarer beskrivs Nationell Samlings valresultat som ”blandat”.

Man kan sammanfatta de hittills kända resultaten av det franska kommunalvalets resultat:

• Extremhögerns framgångar har varit mer begränsade än förväntat.
• Både Socialisterna, vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och dom Gröna har haft framgångar.
• Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike har haft framgångar i storstädernas förorter men också i rostbältet i norr.
• På flera håll har Socialisternas motstånd mot att samarbeta med vänstern brutits
• Storstäderna avviker liksom stora städer i många andra länder genom att rösta mer åt vänster än landsortsväljarna.

Rheinland-Pfalz: Från Ampelkoalition till GroKo?

I den tyska delstaten Rheinland-Pfalz har det varit val till lantdagen. Resultatet blev ett bakslag för socialdemokratiska SPD som har styrt delstaten i 35 år. SPD får preliminärt 26 procent av rösterna medan CDU får 31 procent. Bland valvinnarna finns också högerextrema AfD med 20 procent – en uppgång från bara 8 procent i förra valet. De Gröna minskar marginellt med 0,7 procent och landar på 8 procent. Liberala FDP får bara 2 procent, och åker ur lantdagen eftersom småpartispärren ligger på fem procent. Samma öde drabbar vänsterpartiet Die Linke som får 4,4 procent och gruppen av oberoende Freie Wähler.

Den av SPD ledda regeringen var en som tyskarna säger Ampelkoalition d v s som ett trafikljus – rött för SPD, gult för FDP och grönt för Die Grüne. Ampelkoalitionen förlorar nu sin majoritet och får lämna över till en CDU-ledd regering. CDU är dock med sina 37 mandat långt ifrån majoritet i den 101-hövdade lantdagen. Det finns egentligen bara två möjligheter att få ihop en majoritet för CDU. Antingen får man bilda en koalition med högerpopulistiska AfD vilket är extremt kontroversiellt i Tyskland. Eller så får man slå ihop sina påsar med Socialdemokraterna och bilda vad som brukat kallas en stor koalition. Sådana regeringskoalitioner är inte ovanliga i Tyskland, varken på förbundsnivån eller delstatsnivån. En sådan CDU/SPD-koalition är enligt färgkodningen svart-röd. Men här har man inte lyckats hitta något som färgkombinationen kan associeras med, utan den brukar bara kallas GroKo (Grosse Koalition) – en storkoalition.

Kuriosa: Kodning av tyska regeringskoalitioner

Ampelkoalition: SPD (röd) + FDP (gul) + Grüne (grön)

GroKo: CDU/CSU + SPD

Jamaica: CDU/CSU (svart) + FDP (gul) + Grüne (grön)

Rot-Grün: SPD (röd) + Grüne (grön)

R2G: SPD (röd) + Linke (röd) + Grüne (grön)

För dom vänsterorienterade partierna är valresultatet förstås ett bakslag med förluster för både Socialdemokraterna och dom Gröna. En tröst i eländet är att Die Linke faktiskt ser ut att öka sin röstandel från bara 2,5 procent i valet 2021 till 4,2 i söndagens val. Tyvärr 0,8 procent under spärrgränsen.

Också i förbundslandet Rheinland-Pfalz avviker större städer genom att väljarna röstar mer åt vänster än i landsorten. Huvudstad och största stad i delstaten är Mainz med 225 000 invånare. I fullmäktige (Stadtrat) har SPD 12 mandat, die Linke 4 och die Grüne 13 mandat, tillsammans 29, vilket är precis hälften av fullmäktige. I den andra halvan är CDU störst med 14 mandat, AfD fyra och FDP tre mandat.

I lantdagsvalet är staden uppdelad i tre valkretsar. I valkretsen Mainz I ingår själva stadskärnan. Så här ser förhållandet ut parti för parti mellan väljarna i valkretsen och väljarna i hela delstaten. Plus står för att partiet får fler röster i Mainz I än i hela delstaten. Minus betyder förstås färre i staden än i delstaten:

	Parti	Mainz I minus hela delstaten
	SPD	+2,7 %
	Grüne	+14,9 %
	Linke	+11,7 %
	Övriga	+0,4 %
	FDP	+0,2 %
	Freie Wähler	-3,1 %
	CDU	-13,4 %
	AfD	-13,5 %

 

Slovenien: I skuggan av socialismens nederlag i det kalla kriget

Den lilla alprepubliken Sloveniens beslut att lämna den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien 1991 inledde Jugoslaviens sönderfall. Självständigheten påhejades framförallt av Tyskland. I jämförelse med vad som hände senare i Jugoslavien var Sloveniens utbrytning en tämligen oblodig historia. Efter ett tio dagar långt krig med centralregeringen var det över. I kriget förlorade 44 jugoslaviska soldater och 18 slovenska hemvärnsmän livet.

Vad som hände i Slovenien och senare i hela Jugoslavien måste ses i ljuset av att dom socialistiska staterna förlorade kalla kriget. Jugoslavien var förvisso neutralt och ingick inte i någon militärpakt, men förknippades ändå genom sitt socialistiska styre med östblocket. Socialismens kollaps i Öst- och Centraleuropa innebar att en ny maktordning kunde installeras. Överst tronade nu dom snorrika, varav många var noveaux riche som skott sig på privatiseringen. Så fanns där också det multinationella kapitalet som dragit in lockade av billig och lydig arbetskraft.

Dom som har makten, som är överst i pyramiden, har alltid ett intresse av att massorna får en berättelse som kastar skulden för mångas eländiga situation på någon annan än dom privilegierade. Socialismen har ingen sådan historia att berätta. Däremot finns det andra berättelser som gärna förlägger ansvaret till andra på nedersta trappsteget på den fullskitna hönsstegen: minoriteter, muslimer, invandrare, judar, homosexuella och så vidare. Det var nu som högerextremister av olika schatteringar vädrade morgonluft. Särskilt lockande var det i Öst- och Centraleuropa. Det blev ett uppsving för högernationalistiska mer eller mindre fascistiska partier.

I Polen hette det Lag och Rättvisa, i Ungern Fidesz, i före detta DDR AfD (Alles für Deutschland) i Slovakien kapades det socialdemokratiska partiet. Inte heller Slovenien kom att gå fritt. Här fylldes rollen av SDS (Slovenska demokratska stranka). Det blev en succé. Partiledaren Janez Janša var premiärminister under sammanlagt åtta år på 2000-talet.

Motståndaren och konkurrenten om makten blev Frihetsrörelsen (Gibanje Svoboda) som karaktäriserats som socialliberalt. Partiet gjorde ett succéval 2022 som ledde till regeringsmakten. Med stöd av Socialdemokraterna och Vänstern kunde partiledaren Robert Golob bilda regering.

Inför valet i söndags hårdnade striden. Janša, som är en beundrare av Donald Trump och Victor Orbán, avslöjades ha anlitat ett israeliskt underrättelseföretag Black Cube, som drivs av två före detta agenter i den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Israelerna skulle hjälpa Janša med valrörelsen. Golob gjorde skarpa uttalanden. I en intervju sa han att Black Cubes inblandning var ”en attack på demokratin” och han anklagade Janša för högförräderi. Tonläget var med andra ord högt.

Valresultatet blev en framgång för SDS som med 28 procent av rösterna fick 28 mandat i parlamentet. Det var en ökning med 4,5 procentenheter och ett mandat. Framgången var på bekostnad av Frihetsrörelsen som minskade med 5,9 procent till 28,6 procent och med tolv mandat till 29. Åtminstone tyder dessa preliminära resultat på att Golobs Frihetsrörelse med ytterligt knapp marginal behåller platsen som största parti. Han har nu inbjudit ”alla andra demokratiska partier” till koalitionsförhandlingar. Detta utesluter förstås SDS. Men eftersom det fattas 16 röster för att få ihop en majoritet för Frihetsrörelsen kan det bli en komplicerad regeringsbildning.

Övriga partier som hade framgång i valet är alla på högerkanten. Kristdemokraterna som i det förra valet fick 8 mandat, ingick nu i en valallians med två andra högerpartier som får nio mandat. Ett nybildat högerparti, Demokraterna, får sex mandat och ett nytt högernationellt parti Resni.CA 5 mandat. På vänstersidan gick det sämre, åtminstone mandatmässigt. Vänsterpartiet Levica som nu bildat en allians med dom gröna ökade sin röstandel från 4,5 till 5,5 procent, men det gav ingen mandatmässig utdelning, man behåller sina fem mandat. Socialdemokraterna, som anses vara arvtagare till Jugoslaviens kommunistförbund fick oförändrat 6,7 procent av rösterna men tappade ändå ett mandat i parlamentet. Golobs tidigare stödpartier kan därmed bara mönstra 12 av dom 16 mandat som krävs för majoritet.

Liksom i många andra val på senare tid har alltså även Slovenien översköljts av högervågen, men det finns ännu en chans att det ska gå att bibehålla om inte en vänsterregering så ändå en demokratisk regering. Även när det gäller det storstadsfenomen som kunnat observeras på många andra håll är effekten svagare om än skönjbar i Slovenien. Sloveniens största stad och huvudstad är Ljubljana. Så här ser utfallet av parlamentsvalet ut i valdistriktet Ljubljana Centre jämfört med resultatet i hela landet:

 

		Parti	Ljubljana C minus hela landet
		Vänstern och Gröna	+1,3 %
		Högeralliansen med bland annat Kristdemokraterna	+0,9 %
		Prerod (socialliberalt)	+0,2 %
		Demokraterna	-0,6 %
		Socialdemokraterna	-1,5 %
		Frihetsrörelsen	-1,7 %
		SDS	-4,8 %

 

Valalliansen mellan Vänstern och dom Gröna har alltså gått något bättre i centrala Ljubljana än i väljarkåren som helhet och högerextremistiska SDS kan registrera ett avsevärt sämre resultat än i hela republiken.

Samma rörelser bland väljarna som i många andra länder går med andra ord att skönja även i Slovenien, men mycket svagare än vad vi kunnat se på andra håll. Det kan förmodligen bero på dom speciella historiska omständigheterna som har att göra med dom socialistiska staternas nederlag i det kalla kriget.

Danmark: Det gick inte som i filmen. Hundviftningen misslyckades?

Hunden viftar på svansen eftersom den är smartare än svansen. Om svansen vore smartare än hunden skulle den vifta på hunden. Det var logiken i filmen ”Wag the dog” (1997) med bl a Robert de Niro och Dustin Hoffman. I filmen stundar presidentval. Den sittande presidenten avslöjas med en sexskandal och en skicklig spinndoktor kallas in för att klura ut hur man ska täcka över skandalen. Han kommer på en historia om att Albanien har en atombomb och hotar USA med den. För att avvärja hotet ska man starta ett krig mot Albanien. Väljarna ska då i enlighet med idén om Rally round the flag i krissituationen sluta upp kring det sittande styret. Bluffen lyckas och presidenten vinner valet.

I Danmark är det regeringen som inom ramen för den fasta mandatperioden bestämmer när valet ska äga rum. Regeringen söker då hitta ett tillfälle när opinionen kan förväntas vara positiv. Den danska regeringen under ledning av socialdemokraten Mette Fredriksen har tydligen tyckt att det var ett lämpligt tillfälle att utlysa val den 24 mars, trots att man haft tid på sig ända till den 1 november. ”Nu är ett lämpligt tillfälle” säger Fredriksen till media.

Alla bedömare anser att lämpligheten kommer av Grönlandskrisen. Donald Trump har ju länge velat köpa Grönland. Under vintern gick han längre: ”Om det inte går på det mjuka sättet, får vi ta till det hårda”, vilket tolkades som ett direkt hot om militära insatser. Danmark förberedde sig för krig med USA. Från Danmark flögs soldater in till Grönland med blodpåsar och med sprängämnen som skulle användas för att förstöra landningsbanor. En militärövning med deltagare från andra europeiska NATO-länder genomfördes. Svansen gjorde sig redo att vifta på hunden.

Minnet av det här hårdnackade agerandet från Mette Fredriksen riskerade att blekna om hon skulle vänta med valet till i höst. Bäst att smida medan järnet är varmt. Därav det lämpliga i tillfället. Man kan undra om hon tänkt ut det själv, eller om det var spinndoktorernas idé eller om hon bara sett filmen.

Valresultatet kan när det nu är klart beskrivas på olika sätt. Ett kan vara att se hur det gått för regeringssidan respektive oppositionen. Då är saken klar. Koalitionsregeringen som består av Socialdemokraterna, Moderaterna och Venstre (som i Danmark är ett högerparti) har lidit en svidande förlust. Alla tre partierna har backat räknat i mandat med minus 19 och i röster 10 procent. Så den koalitionen är därmed rökt. Oppositionen både till vänster och höger har stärkt sina ställningar: Vänsteroppositionen ökar med nio mandat och högeroppositionen med 18 mandat.

I det danska politiska samtalet görs det en tredelning. Det pratas om det röda blocket, det blå blocket och Moderaterna. Det röda blocket består av Socialdemokraterna, de båda vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan, mittenpartiet Radikale Venstre och det gröna Alternativet.

Högersidan är en brokig samling av sex partier varav det största får 10 procent av rösterna. Det här sättet att se på saken ger dom röda 84 folketingsmandat och dom blå 77.

Moderaterna anses stå utanför blocken, och dom blir anförda av den lilla piprökande gubben Lars Løkke Rasmussen som kungamakare. Rasmussen var tidigare partiledare för Venstre och har tidigare varit statsminister. I den nu störtade regeringen är han utrikesminister. Han lämnade Venstre 2021 för att starta ett nytt parti som kallades Moderaterna. Hans idé var att höger-vänsteruppdelningen var föråldrad och han förespråkade ett blocköverskridande styre. Partinamnet sägs han ha fått inspirerad av Fredrik Reinfeldts ”Nya Moderaterna” i Sverige. Det är nog numera färre likheter mellan danska Moderaterna och Ulf Kristerssons parti, som är djupt nerkört i sossehatets dynggrop.

Ett tredje sätt att beskriva resultatet är att se det hela partivis. Vilka partier har vunnit respektive förlorat. Så här ser det ut då:

	Parti	Ändring mandat
	Dansk Folkeparti	+11
	Socialistisk Folkeparti	+5
	Enhedslisten	+2
	Borgernes Parti	+4
	Konservative Folkeparti	+3
	Radikale Venstre	+3
	Liberal Alliance	+2
	Alternativet	-1
	Moderaterne	-2
	Danmarksdemokraterne	-4
	Venstre	-5
	Socialdemokratiet	-12

Största vinnare är dessvärre högerextrema Dansk Folkeparti som ökar med 11 mandat, men som tursamt nog ändå bara samlar nio procent av väljarna. Till dom bruna partierna kan dock även Borgernes Parti räknas. Högerpopulisterna får då tillsammans 15 nya mandat med sammanlagt 11 procent av väljarna bakom sig.

På pallplats därefter kommer dom båda vänsterpartierna, Socialistisk Folkeparti med fem nya mandat och Enhetslistan med två nya folketingsplatser. SF blir med 11,6 procent av väljarna landets andra största parti. På Enhetslistan röstade 6,3 procent. Dom båda röda partierna har därmed fler väljare (17,9 procent) än dom två bruna (11,2). Det är kanske lite förvånande att högerpopulisterna får så pass få röster i Danmark jämfört med t ex Sverige där SD i opinionsmätningar ligger på kring 20 procent. Vi har ju vant oss vid att Danmark är xenofobins epicentrum. Paradoxen kan kanske lösas upp om vi betänker att alla partier, utom möjligen dom båda vänsterpartierna är invandrarfientliga. Det gäller inte minst socialdemokratin.

Största förlorare är utan konkurrens Socialdemokraterna, som gör ett riktigt katastrofval. Dom förlorar inte mindre än 12 platser i folketinget och 5,6 procent av väljarna. S är nu nere på ett väljarstöd om 21,9 procent. Det verkar inte riktigt som om Mette Fredriksens hundviftartrick har lyckats. Fast man vet förstås inte om det hade gått ännu sämre om hon väntat med att utlysa valet till i höst. Opinionen var redan på väg nedåt och järnet riskerade att kallna. Och vem vet, kanske kan hon med Lars Løkke Rasmussens hjälp bli statsminister igen. Det är rent matematiskt svårt att tänka sig en regeringskoalition med majoritet som inte inkluderar S som det största partiet. Den vad gäller antal partier minsta alternativa koalition som skulle kunna få majoritet skulle bestå av sex partier. Där skulle då både vänsterpartierna och dom högerpopulistiska ingå, vilket knappast är politiskt möjligt.

Som vanligt ska vi till slut kasta en blick på storstadseffekten: Tendensen till ett mer radikalt och vänsterorienterat röstningsbeteende i storstäderna än i landsorten. Jag väljer här att jämföra valresultatet i valkretsen Indre By i Köpenhamn med hela väljarkåren.

	Parti	Skillnad Indre By minus hela landet
	Enhedslisten	+8,8
	Radikale Venstre	+7,7
	Alternativet	+4,8
	Konservative	+2,8
	Moderaterne	´+2,8
	Liberal Alliance	+1,1
	Socialistisk Folkeparti	-0,9
	Borgernes Part	-1,6
	Danmarksdemokraterne	-5,4
	Venstre	-5,5
	Dansk Folkeparti	-5,7
	Socialdemokratiet	-9,4

Det är av den här jämförelsen uppenbart att storstadseffekten står sig. Innerstadsväljarna i Köpenhamn väljer med förkärlek oftare Enhetslistan, Radikale Venstre och Alternativet. Skillnaden gentemot hela Danmark är inte mindre än 21,3 procentenheter. Och det går dåligt för högerpopulisterna som tillsammans får 7,3 procentenheter mindre än i riket som helhet. Andra stora förlorare är Socialdemokraterna som i Köpenhamns innerstad bara får 12,5 procent av rösterna och Venstre med 4,6 procent, 5,5 procentenheter mindre än i det nationella resultatet-

  

Här kramar Sverigedemokraterna ihjäl Liberalerna

 Minnesgoda läsare erinrar hur jag mellan 2014 och 2018 brukade avsluta mina bloggposter med ”Praeterea censeo [för övrigt anser jag] Fascistkramare borde skämmas och avgå.” Orsaken var den lokala politiken här i Skinnskatteberg där ett borgerligt minoritetsstyre under Carina Sándor (L) bildades med stöd av Sverigedemokraterna. Något kramande i rent fysisk bemärkelse förekom (såvitt jag vet) inte mellan Carina Sándor och den enda SD:aren i fullmäktige. Det behövdes inte. SD var beskedliga, öppnade aldrig näbben och hade inte förstånd att ta betalt för sitt stöd.

Men det skulle ändras. Den lille telningen växte till sig samtidigt som Liberalerna krympte. 2022 hade Sverigedemokraterna blivit fler än Liberalerna i fullmäktige. Och nu var dom redo att svälja Liberalerna och tog över makten. Alla övriga partier utom Vänsterpartiet behandlade SD:arna ned silkesvantar. Det gällde inte minst Socialdemokraternas ledning. Plötsligt ville alla kramas.

Men, som sagt var. Några fysiska kramar var det aldrig såvitt är känt frågan om. Men nu löper Liberalerna på riksnivå linan ut. När L:s försmädligt leende partiledare Simona Mohamsson ömt omfamnande Jimmie Åkesson (SD) välkomnar SD i en ny högerregering som hon tror kommer efter valet blir det en bild av den totala förnedringen som vi sent ska glömma. Utan förankring vare sig hos hennes egen partistyrelse, medlemmar eller väljare bestämde hon att nu var det dags för intimiteter.

Styrelsen delades. På en kuppartad och kaotisk partistämma, där det till en början bara var tillåtet att rösta ja, visade det sig att hon hade stöd bara från lite drygt hälften av ombuden. Opinionsmätningar visar att mer än hälften av partiets fåtaliga väljare är emot SD-kramandet. Bland medlemmar och förtroendevalda ute i landet är det strömhopp. Antingen försvinner man ut i ett politiskt tomrum eller så går man till andra partier.

Det vi bevittnar är inte en partisprängning. ”Vi delar inte på så små partier” som grosshandlarn sa. Det blir ju strängt taget inte mycket kvar av ett parti som har stöd av mindre än två procent av väljarna. Det är ett partipolitiskt självmord vi bevittnar. Men det blir ju en död i skönhet i Jimmies famn.

Lokalt i Skinnskatteberg har många börjat tröttna på SD-styret, som hittills har resulterat i ekonomisk misskötsel, korruptionsanklagelser och locket på all information. S, L, M och C ser inte ut att vara något att hoppas på. S har petat alla som kritiserat den smeksamma politiken gentemot SD från sin valsedel och övriga partier har inte ens lyckats presentera några kandidater alls (utom M som föreslår SD-parhästen Bo Öberg) när bara två veckor är kvar tills Valmyndigheten ska ha in nomineringarna.

I den situationen gick Vänsterpartiet i höstas ut med en inbjudan till alla medborgare som var redo att dra sitt strå till stacken och bekämpa det ekonomiska vanstyret, korruptionen och tystnadskulturen att som oberoende kandidater stå med på partiets valsedel. Gensvaret blev enormt. För ett par veckor sen kunde partiet presentera en valsedel med 39 namn, varav flertalet var engagerade men partipolitiskt oberoende (ja, en del var väl medlemmar i andra partier). Inför nomineringsmötet växte antalet namn dag för dag, och till slut var man tvungen att säga stopp. Dom 39 namnen räckte väl för att fylla hela fullmäktige med råge.

Budskapet är att nu får det vara slut med det ömsinta daltandet med Sverigedemokraternas styre.

173 dagar kvar

 

Vänsterseger i delstatsvalet i South Australia

Trots en svag nedgång i väljarstödet vann Laborpartiet vad i pressen kallas en jordskredsseger i (Landslide victory) i delstatsvalet i South Australia. I det nyvalda delstatsparlamentets underhus får Labor en betryggande majoritet med 35 av de 47 mandaten. Det är en ökning med sju mandat sedan förra valet 2022.

Det högerpopulistiska partiet One Nation blir trots sina 22 procent av väljarna utan representation. Oppositionen representeras framförallt av Liberalerna som med 19 procent får åtta mandat. Det är valsystemets konstruktion som på det här sättet gynnar stora partier med närvaro i alla valkretsar. Det är ett val i enmansvalkretsar, dock modifierat så att väljarna också kan ange ett näst bästa parti. På så sätt kan en andra valomgång simuleras (Instant-runoff voting).

Delstatsparlamentet har två kamrar: Underhuset (House of Assembly) och överhuset (Legislative Council) som hälften av väljs samtidigt som det är val till underhuset. Dom röstsiffror som jag redovisar här avser första rösten i valet till underhuset, och dom är preliminära.

Förskjutningarna i väljarkåren innebar framförallt en högervridning inom oppositionen. Det högerpopulistiska One Nation som bl a är motståndare till ett fördrag med urbefolkningen, invandring och aborter och som kallar klimatkrisen en bluff ökade med 19 procent. Det gick ut över Liberalerna som minskade sin röstandel från 36 till 19 procent. Labor minskade med en ynka procent medan de Gröna ökade med två procent. Det bör påpekas, att arbetarpartiet i Australien har öppet organiserade och erkända fraktioner. Västerfraktionen Labor Left som även den federala premiärministern Anthony Albanese räknas till är också stora i delstaten South Australia.

Storstadsfenomenet

Jag har flera gånger tidigare i samband med val utomlands pekat på hur storstäder väljarmässigt avviker genom att storstadsväljarna i betydligt större utsträckning röstar åt vänster. Journalisten och författaren Martin Gelin skrev om det här fenomenet i en artikel i Dagens Nyheter (16/3). ”Städerna är parallella universum där politiken fungerar” skrev han. Han refererade till vänsterorienterade borgmästare som driver och till en del lyckas med politik som gynnar dom fattiga och underprivilegierade medborgarna. Det kan ofta handla om bostadspolitik, men också kollektiva transporter.

Bland dom borgmästare som Gelin nämner är New Yorks demokratiska socialistiska borgmästare Zohran Mamdani ett givet namn. Men här finns också Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo, Bostons Michelle Wu (Demokrat), Manchesters Andy Burnham (Labour Co-op) och Barcelonas Ada Coulau som representerar vänsterpartiet Barcelona en Comú).

South Australias största stad är Adelaide med 1,3 miljoner invånare av delstatens 1,7 miljoner. Befolkningsmässigt dominerar alltså delstatshuvudstaden helt. Men storstadsregionen är administrativt fragmenterad. City of Adelaide har bara cirka 30 000 invånare, men omges av 18 kranskommuner. Valkretsarna följer inte alltid kommungränserna. Att redovisa hur storstadsväljarna röstat i delstatsvalet är därför en utmaning. Jag har här tagit med dom valkretsar som enligt valkommissionens beskrivning av valkretsarna ingår i Metropolitan Adelaide eller som har förortsbebyggelse.

Resultatet visar att mönstret från andra länder också går igen i Adelaide. Labor får med sina 43 procent av storstadsväljarna 19 procentenheter mer än i landsorten. De Gröna är med 13 procent dubbelt så stora i storstaden som på landet. Kraftigt underrepresenterade i storstaden är oberoende kandidater (minus 10 procent), Liberalerna (-8 procent) och högerpopulistiska One Nation (-7 procent).

Som i Helsingfors, Köpenhamn, Berlin, New York och Stuttgart med flera större städer lyckas man alltså också i antipoderna att hålla dammluckorna stängda för den högerpopulistiska våg som sköljer över världen. Storstadsväljarna lyckas med Martin Gelins ord få politiken att fungera. Och skulle jag vilja tillägga demokratin.