Läs gärna den insändare som undertecknats av 15 Skinnskattebergsbor om hur hämtning till återvändandecentrum går till och om hur tillvaron ordnas på återvändandecentrum i Enköping. Insändaren är publicerad i Fagersta-Posten och Fagersta Nyheter.
torsdag 30 november 2023
onsdag 29 november 2023
Nu börjar det bli fart på tidningstjuven
Efter ett långt uppehåll återkom tidningstjuven för ett par veckor sen. Nu var det redan dags igen att norpa vår DN. Därmed har vi haft tidningen i brevlådan i 109 av årets dagar hittills. Det motsvarar 32,8 procent alltså mindre än var tredje dag..
"Avskedandet av VA-chefen olagligt och förödande för kommunen som arbetsgivare"
Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg har nu gjort om
och gjort rätt i frågan om avskedandet av VA- och fastighetschefen där man fick
bakläxa av Förvaltningsrätten. Jag
har tidigare berättat om hur KS-ledamoten Fredrik Skog olagligt hindrades
att rösta i frågan. Det initiativ som tagits av Vänstern och majoriteten av den
socialdemokratiska KS-gruppen att riva upp avskedandet förlorade därigenom
omröstningen.
Den här gången gjorde man formellt rätt. Ingen
ledamot hindrades att rösta. Det är ju ett framsteg. Däremot blev beslutet
dessvärre detsamma som förra gången. V+S-initiativet förlorade omröstningen med
sex röster mot fyra.
För initiativet röstade Fredrik Skog (V), Arne
Hjorth (S), Pentti Lahtinen (S) och Arne Jacobsson (S). Den vinnande sidan
bestod av Ewa Olsson Bergstedt (SD), Jonny Emtin (SD), Elisabeth Åberg (L), Bo
Öberg (M), Eric Zillén (L) och Sonja Råberg (C).
Förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) kunde
inte bestämma sig utan lade ned sin röst.
Dom som röstat för initiativet reserverade sig.
De tre socialdemokraterna skriver i sin reservation att ”avskedet ifråga är både
olagligt och förödande för kommunens anseende som arbetsgivare”
måndag 27 november 2023
Röda hjälpen: Flyktingsolidaritet då
Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 utlöste en flyktingvåg. Det handlade förstås om judar, men också socialdemokrater, kommunister och fackföreningsfolk. Judiska flyktingar mötte ett starkt motstånd i Sverige, liksom i dom flesta andra länder. Den svenska socialdemokratiska regeringen var öppen för att låta socialdemokrater komma in i Sverige, men var mycket restriktiv med att släppa in kommunister (Byström & Frohnert 1971).
Före och under kriget kom över 200 000 flyktingar från
Tyskland och krigsdrabbade länder i Europa. Någon statlig hjälp till
flyktingarna fanns inte. Ett villkor för att få stanna i landet var att man
flyktingen inte skulle ligga det allmänna till last. Ekonomiska garantier från
hjälporganisationer kunde utgöra en grund. Många flyktingar blev beroende av
frivilliga organisationer. Byström & Frohnert kallar organisationerna
”flyktingarnas livlinor”. Dom hjälpte inte bara ekonomiskt utan också i
kontakter med myndigheterna för att söka hindra deportationer.
Dom viktigaste av dessa flyktingshjälpsorganisationer var
Arbetarrörelsens flyktinghjälp, grundad 1933 av LO och Socialdemokratiska
partiet, Mosaiska församlingen i Stockholm och den kommunistpartiet närstående
Röda hjälpen. Den internationella Röda hjälpen grundades redan 1922 för att ge
hjälp åt politiska fångar i dom kapitalistiska länderna. Organisationen uppgavs
1928 ha ett totalt medlemskap på 8,9 miljoner personer i 44 nationella
sektioner (Wikipedia).
Det fanns försök att starta en svensk sektion av den
internationella organisationen redan 1925, men det blev inte av förrän 1930.
Organisationen betraktades allmänt som en kommunistisk täckorganisation. Den
svenska sektionens sekreterare Knut Olsson hävdade dock att 80 procent av medlemmarna
inte var kommunister (DN 10/3 1936).
Flyktinghjälp, opinionsbildning och påtryckningar i
flyktingfrågan var inte det enda Röda hjälpen sysslade med. Bland annat samlade
man in pengar till offren i Ådalen efter att militären skjutit ihjäl fem
arbetare som demonstrerat mot användandet av strejkbrytare. Ådalens fackligt
organiserade arbetare hade också uppdragit åt Röda hjälpen att organisera
begravningen av dom fallna. Det tyskägda Strebelverken i Västervik försökte
1934 sänka arbetarnas löner. Detta ledde till en strejk, där man också försökte
ta in strejkbrytare (Stenberg 1936). Röda hjälpen genomförde en hjälpaktion för
att avstängda arbetare skulle få mat (DN 14/7 1934).
Yvonne Hirdmann (2010) skriver i den Augustprisade boken
”Den röda grevinnan” om sin mamma Charlotte som var med i Röda hjälpen i
Tyskland på 1920-talet. Där finns den här beskrivningen av Röda hjälpens
aktiviteter i Berlin:
Röda hjälpen, som hade många
advokater och jurister i sina led, arbetade för att bistå politiska fångar och
deras anhöriga. 1928 genomförde de en kampanj för amnesti för politiska fångar
och 1929 ställde de upp för de arresterade efter Blutmai. De finansierade ett par barnhem, de bekämpade paragraf
218. [paragraf
218 i strafflagen innebar i praktiken abortförbud]
Händelserna i Berlin första maj 1929 när 33 demonstranter
sköts ihjäl av polisen har rekonstruerats i den aktuella TV-serien Berlin Babylon.
Den andra stora flyktingshjälpsorganisationen i Sverige,
Arbetarrörelsens flyktinghjälp, hade finansiering från LO och stod regeringen
nära. Organisationen användes bl a som remissinstans i flyktingfrågor. Röda
hjälpen var huvudsakligen beroende av insamlingar och frivilliga bidrag.
Möjligheterna att undsätta flyktingar blev därmed förstås mindre. Man hjälpte
också i första hand kommunister och revolutionärer, vilket inte var populärt
vare sig hos statsmakten, socialdemokratin eller dom borgerliga partierna.
Trots detta kunde man ge försörjningsgarantier åt många
flyktingar. Knut Olsson uppger för Dagens Nyheter i december 1937 hade hand om
ett 40-tal flyktingar bara i Stockholm (DN 11/12 1937).
Det finns också många vittnesbörd om mer blygsamma
stödaktioner. Här i Mölndal:
Det var Internationella Röda
Hjälpen (IRH) som organiserade flyktingmottagandet … Den första flyktingen kom
till Mölndal i början av 1933. De som kom var organiserade kommunister eller
socialdemokrater.
På förslag från IRH kom den
Fackliga Centralorganisationen i Mölndal att erbjuda ett lagat mål mat i
matsalen på Bergmansgatan samt 3 kronor per dag.
Revolutionära flyktingar från Finland kom till Sverige redan
i anslutning till det finska klasskriget våren 1918 och i samband med den
fascistiska Lappo-rörelsen 1929 – 1932. Det var alltså till en del redan innan
den svenska sektionen av Röda hjälpen etablerats. För många gick det dåligt.
Palmær
och Mankinen (1973) beskriver hur omkring tusen röda flyktingar tog sig över
gränsen. Många sattes i interneringsläger i Morjärv i Norrbotten, men många
utvisades också till Finland, där många omedelbart arkebuserades.
I den här filmen, som gjorts av bland annat Arbetarnas
kulturhistoriska sällskap berättas om många flyktingar undan fascism och
nazism, som vistades i Stockholm. Dom flesta är socialdemokrater,
fackföreningsmän eller kulturpersonligheter. Men den första berättelsen handlar
om Edward Gylling, som omedelbart efter klasskriget flydde till Sverige och
tillbringade en kort tid i Stockholm. Gylling var finansminister i den röda
regeringen, och han fortsatte ganska snart till Sovjetunionen där han blev
ansvarig för uppbyggandet av den Karelska rådsrepubliken. Under Stalintidens paranoia greps han och
avrättades.
Referenser
DN 14/7 1934 ”I.A.H. bespisar de avstängda”
DN 10/3 1936 ”Partilös kommunism”
DN 11/12 1937 ”Pressgrannar”
Byström, Mikael & Pär Frohnert, 1971, Invandringens historia – från ”folkhemmet”
till dagens Sverige Stockholm: Delegationen för migrationsstudier
Hirdmann, Yvonne 2010 Den
röda grevinnan: En europeisk historia Stockholm: Ordfront
Kronberg, Jan & Anders Meuller 1982 Det röda Mölndal: skrift 1 Åren fram till 1939 Mölndal: J Kronberg
Palmær, Carsten och Raimo Mankinen Finlands röda garden En bok om klasskriget 1918 Göteborg:
Bokförlaget Oktober 1973
Stenberg, Stig 1936 Reformismen – arbetarrörelsens
skadegörare Stockholm: Federativs förlag
Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/International_Red_Aid
tisdag 21 november 2023
Lyssna till Karin Lindström om återvändandecentrum
söndag 19 november 2023
Trolltider: SD-topp gör tummen upp för smaklösa hot och kränkningar av kvinnor
Det här är ett klipp från en diskussion på Facebookgruppen ”Värt
att veta i Skinnskatteberg” som har 3 800 medlemmar.
Inläggen från Thomas Grahn får tummen upp av Jonny Emtin. Jonny
Emtin är ledande SD-politiker i Skinnskattebergs kommun. Han är ledamot av
kommunfullmäktige, ersättare i fullmäktiges valberedning, förste vice
ordförande i kommunstyrelsen och ordförande i tekniska utskottet. En riktig
SD-pamp med andra ord. Hans fru Therese Emtin är ledamot av socialnämnden och
dessutom syster till Thomas Grahn.
Vad är det som Emtin gillar så starkt att det blir tummen
upp?
Diskussionstråden handlar om flytt av ett elljusspår.
Tekniske chefen påstås ha fattat beslut om arbetet, som medför kostnader för
kommunen utan något politiskt beslut. Men vad Thomas Grahns inhopp i
diskussionen har med detta att göra är dunkelt. Se dock faktarutan nedan om Emtins
affärer. Syftet tycks mest vara att kränka och kanske hota andra personer.
Dom som kallas Srebrenicahäxor är systrarna Sheila Imamovic
Skog och Leila Imamovic Brcaninovic. Dom kom med sina föräldrar hit som
flyktingar undan kriget i Bosnien. I den bosniska staden Srebrenica genomfördes
i juli 1995 det första folkmordet i Europa sedan förintelsen. 8 300 bosniska
män och pojkar mördades av bosnienserbiska styrkor. Kvinnor och barn samlades
upp och kördes i bussar ut från staden. Inte heller dom undgick våldet.
I ett examensarbete vid Högskolan i Jönköping har överlevare
intervjuats. En berättar: ”Män begick hemska brott mot kvinnor och deras barn,
såsom att kvinnor mördades men också en två månaders bebis mördades, kvinnor
våldtogs, men också deras flickor … En militär i bussen dödade en kvinnas
gråtande bebis. Kvinnan frågade om vatten men istället tog militären barnet och
dödade det.”
Att kalla två bosniska flyktingar ”Srebrenicahäxor” är inte
bara kränkande. För oss som minns folkmordet i Srebrenica finns det också ett
hot bakom uttrycket.
Det är detta som SD-toppen Jonny Emtin gör tummen upp för.
Ett par andra Skinnskattebergskvinnor får också en släng av
Grahns och Emtins formuleringskonst. Kommunens före detta VA- och
fastighetschef Titti de Verdier får veta att hon inte är önskvärd och att ”hon skämmer
ut sig”. Hovslagaren Sofie Arvidsson kallas ”dum”.
Nedsättande och hotfulla omdömen om Sheila, Leila, Titti och
Sofie speglar SD:s kvinnosyn.
Det gör SD-Jonny tummen upp för.
Emtins affärer
Makarna Emtin har ett
bolag tillsammans. Bolaget ska bedriva transport (som görs med hjälp av varsin stadsjeep,
varav en är avställd, en släpvagn och en husvagn). Bolaget har en anställd. Det
finns en koppling till omläggningen av elljusspåret eftersom Emtins företag gör
jobbet där. Den begåvade Grahn arbetar med det. Den tekniska chefen i kommunen
som uppges ha beslutat om arbetet utan att ha befogenhet heter Olle Karlsson.
Efter hans osämja med VA- och fastighetschefen (Titti) drev han igenom att hon
fick sparken från kommunen. Kommunens högsta politiker inom den tekniska sektorn
är. Ja, just det Jonny Emtin (SD).
fredag 17 november 2023
Strukturomvandling i Västmanlands näringsliv
Svenskt näringsliv har tidigare gått igenom stora
strukturförändringar. För 170 år sen, 1850, var 76 procent sysselsatta i
jordbruket med binäringar. Femtioprocentsgränsen passerades 1912. Idag är det
tre procent som sysselsätts inom jordbruket. Jordbrukssverige avlöstes av
industrin. När tre fjärdedelar var sysselsatta i jordbruket sysselsatte tillverkningsindustri,
byggindustri och transporter sammanlagt 11 procent. Höjdpunkten nåddes på
1960-talet med 48 procent. Nu är vi nere i 33 procent. Vad kommer i stället?
Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och vidare till
fängelse- och kontrollsamhället?