Opinionen belönar inte alltid partier i regeringen eller samarbetspartier

Det är i genomsnitt lönsamt att sitta med i regeringen. Det gäller särskilt för S. För småpartierna gäller att det är förödande att samregera med S. För samregering med M är erfarenheterna blandade, negativt för L, jämnt skägg för C och positivt för KD.

Att vara stödparti är i genomsnitt opinionsskadligt. Enda undantaget är C i rollen som stödparti till S, och kanske för V där det är hugget som stucket. Särskilt illa har det gått för SD som stöd till M-regeringen och för L som stöd till S-regeringen.

Belönar opinionen partier som sitter i regeringen?

En aktuell fråga när alla och inget parti tycks vilja sitta i regeringen är om det är bra för väljarstödet att delta i regeringen eller om man tappar presumtiva väljare om man sätter sig i Rosenbad?

Jag ska med hjälp av opinionsdata från 2000-talet försöka ge svar på frågan. Sverige har under det här århundradet hittills haft åtta regeringar. Sju av dom har varit minoritetsregeringar. En lösning på minoritetsregerandets dilemma har under fem perioder varit att ha formella stödpartier. I fyra av dessa fall har det handlat om stödpartier till S-regeringar och i ett fall till en M-ledd regering. Regeringen Persson (S) hade 1998-2006 stöd av V och MP. Regeringen Löfven stöddes 2014-2019 av V och 2019-2021 av C och L. Stödparti till Kristerssons (M) regering 2022-2026 var SD.

För var och en av dom åtta olika regeringsperioderna har jag hämtat opinionsdata från sajten val.digital för den månad regeringen tillträdde och dess sista månad på taburetterna. Det blir alltså 16 olika månadsmedelvärden för alla partier det handlar om. Eftersom det finns sju partier i riksdagen till september 2010 och därefter åtta, finns det 69 datapunkter. Eftersom opinionsdata inte är publicerade före 2000 låter jag Göran Perssons regering starta i januari 2000 istället för i oktober 1998.

Nå, hur gick det då. Lönade det sig opinionsmässigt att sitta i regeringen?

Svaret är att i genomsnitt var det lönsamt. I genomsnitt vann partier som satt i regeringen drygt en procentenhet i opinionsstöd jämfört med om dom hade varit i opposition. Särskilt gynnsamt var det faktiskt för Socialdemokraterna, som hade en utveckling av opinionsstödet som var hela tre procentenheter bättre i regeringsställning än i opposition.

Andra partier som tjänade på att regera var förstås Moderaterna (1,2 procent), men också Kristdemokraterna (1,5 procent). För Centern kunde det vara hugget som stucket, men Liberalerna förlorade 1,3 procent i opinionen och för Miljöpartiet var deras regeringsmedverkan i S-regeringar 2014-2021 direkt förödande. Jämfört med dom perioder då partiet varit ett oppositionsparti, så tappade man tre procent av väljaropinionen. Att regera och titt som tätt bli överkörd av dom regeringsvana sossarna kan inte ha varit för roligt.

Hur är det att vara stödparti då?

Hur är det då med mellanläget mellan att vara opposition och regeringsparti – det formella stödpartiet. En nackdel med att vara med i regeringen är ju det kollektiva beslutsfattandet. För att inte spräcka regeringen måste man ju ibland gå med på smärtsamma kompromisser. Det gäller särskilt dom mindre partierna i en koalition, och tycks det, särskilt om det större partiet är S. Stödpartiet är ju inte tvunget att ställa upp på hela regeringsprogrammet, utan bara på valda delar.

Dom partier som har erfarenhet av stödpartipositionen är V, MP, C och L som stödpartier åt S-regeringar och SD som stödparti åt den M-ledda Kristerssonregeringen. Lite överraskande tycks opinionskonsekvenserna överlag vara negativa. I genomsnitt tappar stödpartierna 1,2 procent jämfört med då dom var i opposition. Alla partier utom Centern, som faktiskt tjänat 1,7 procent på stödet till S, och för V där det går jämnt upp, har alla förlorat på sin stödpartiperiod. Allra störst tycks förlusten faktiskt vara för SD som tappar nästan 3 procent i jämförelse med då partiet varit i oppositionsställning.

Vilka slutsatser går det att dra av det här då?

• En uppenbar slutsats är att det är av vitalt intresse för Socialdemokraterna att regera, men det är inte heller dåligt för Moderaterna.
• Småpartier i koalition med något av dom stora, S och M lever farligt. Det tycks särskilt gälla för den som ger sig i lag med Socialdemokraterna. För M:s mindre koalitionspartners har det varit mer blandad konfekt: positivt för KD, jämnt skägg för C och förlust för L.
• Att vara formellt stödparti har i genomsnitt och för dom flesta partier som varit i den positionen inte inneburit några opinionsmässiga framgångar. Bara C har kunnat skörda framgångar av sitt samarbete med Socialdemokraterna.

 

Koalitionsmatematiken: Och sen var det ingen kvar

Det finns i Sveriges riksdag efter valet den 13 september 26 vinnande koalitioner som är "minimala", d v s dom innehåller inget överflödigt parti. Elva av dessa faller på V:s och C:s röda linjer, som gör att dom inte kan sitta i samma regering.

Så var det bara 15 kvar.

Av dessa 15 är åtta rätt så otänkbara eftersom dom kombinerar S och/eller V med SD i samma regering.

Så var det bara 7 kvar.

Jag har uppfattat att MP inte vill vara med i samma lag som KD, SD och L. Det gäller i två fall. Så var det bara fem kvar.

	Coalition details	seats	surplus
1	Minimal winning coalition S, M, L	188	+13
2	Minimal winning coalition S, M, KD	191	+16
3	Minimal winning coalition S, M, MP	191	+16
4	Minimal winning coalition S, M, C	194	+19
5	Minimal winning coalition S, M, V	199	+24

 

Alla dessa har det gemensamt att dom är "storkoalitioner" i den meningen att dom två största partierna S och M ingår tillsammans med ett tredje parti. Jag föreställer mig att V och MP inte är så särskilt roade av att vara tredje parti. I så fall trillar nummer 3 och 5 i listan bort.

Så var det bara tre kvar.

	Coalition details	seats	surplus
1	Minimal winning coalition S, M, L	188	+13
2	Minimal winning coalition S, M, KD	191	+16
4	Minimal winning coalition S, M, C	194	+19

 

Jag tror nog att L, KD eller C skulle kunna luras att ställa upp som tredje parti. Frågan är väl bara om S och M är beredda att kampera ihop.

Båda partierna är avvisande, men inget av dom har gjort uttalanden där dom kategoriskt tar avstånd från en "storkoalition".

Detta är alltså läget just nu. Uttalade eller underförstådda röda linjer utesluter alltså 23 av dom 26 matematiskt möjliga majoritetskoalitionerna. Om inga av dom röda linjerna suddas ut, finns det bara tre möjliga lösningar kvar. Alla tre innebär att S och M slår sina påsar ihop. Men det krävs ett tredje parti dessutom. Jag tror att dom borgerliga småpartierna KD, L och C skulle kunna intresseras för en sådan roll.

Så var det ingen kvar.

Ja, då var det ingen kvar. Alternativet är förstås extraval. Om man ser till opinionens utveckling under regeringskrisen skulle i så fall Tidö-partierna få majoritet. Framförallt skulle M öka med 10 mandat i förhållande till valresultatet den 13 september (enligt beräkning på val.se). Det gör förstås M mindre intresserade av en "storkoalition".

Slutsatser

Bara om V släpper sitt krav på regeringsmedverkan och/eller C ger upp sitt motstånd mot att V ska ingå i regeringen blir det möjligt med en rödgrön regering

Annars finns förmodligen bara en "storkoalition" mellan S och M med ett tredje borgerligt parti kvar som matematiskt och politiskt möjliga alternativ

Om det inte faller S och M på läppen blir det extraval. Det skulle förmodligen gynna M, vilket gör deras aptit på en storkoalition mindre. Tidöregeringen gör då comeback.

 

Vänsterseger i Nya Zeeland, men tyvärr inte tillräckligt

Idag har det varit parlamentsval i Nya Zeeland. Tack vare tidsskillnaden är det preliminära valresultatet redan klart. Valet blev en stor framgång för oppositionspartierna till vänster som ökade sin röstandel med 5,4 procentenheter.

Tyvärr räcker det troligen inte för ett regimskifte. Oppositionen ser ut att få 64 mandat i parlamentet och regeringskoalitionen 67. Oppositionen består av arbetarpartiet (Labour) som ökar med 2,4 procent, dom Gröna (+1,7 procent), mittenpartiet Opportunity (+3,8 procent) och det vänsterorienterade maoripartiet Te Pāti Māori (-2,5 procent).

Regeringskoalitionen bildas av högerpartierna New Zealand National Party (-8,8 procent), ACT New Zealand Party (+2,3 procent) och det högerpopulistiska New Zealand First (+3,7 procent).

Nya Zeeland har ett valsystem, som delvis liknar det tyska valsystemet. Väljarna har två röster. Den ena används i 71 enmansvalkretsar där enkel majoritet (first-past-the-post) avgör. Resterande mandat upp till 120 fördelas på partilistor. Om det visar sig att slutresultatet inte är proportionellt till andrarösternas fördelning läggs det till utjämningsmandat (overhang seats). Detta medför att parlamentets kan bli större än 120 platser. I det nyvalda parlamentet finns det totalt 131 mandat.

Kommunstyren: Färre koalitioner över blockgränsen

Ingen regering än. Men i kommunerna rullar det på med formerandet av styrande koalitioner. När det häromdagen var klart med styret i 253 av landets 290 kommuner  (87 procent) tittade jag på utfallet. Jag har tidigare framförallt på utfallet i Västmanlands kommuner skrivit om hur det har gått här. En iakttagelse som jag tyckte att man kunde göra var att resultatet till skillnad från hur det gick efter förra valet präglades av en "återideologisering". Det blev allt vanligare att dom styren som bildades följde dom nationella motsättningarna mellan Tidö-högern och S+V+MP+C-oppositionen. Dom brokiga styrande koalitioner som kom till som en följd av motsättningar mellan högerpartierna om hur positionerna skulle fördelas blev mindre vanliga. Hur är nu situationen i hela landet?

Det är inte alltid så att valförluster medför minskad makt

Ett första konstaterande är att det vanligaste är att Socialdemokraterna tätt följda av Moderaterna och därefter Centern och Kristdemokraterna är vanligast representerade i kommunernas styren. Där är bilden densamma som efter valet 2022. Något eller några av dom fyra partierna var med i styret i 45 – 60 procent av kommunerna vid båda tillfällena. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har båda kraftigt ökat sin närvaro i kommunstyrena. Förlorare har framförallt Liberalerna varit.

Man skulle kunna tycka att dom här förändringarna skulle vara beroende av hur det gick i valet för dom olika partierna. Vänsterpartiet ökade i kommunalvalet i hela landet med 0,7 procentenheter, medan Sverigedemokraterna minskade med 1,2 procentenheter. Icke desto har båda partierna ökat sin medverkan i dom styrande koalitionerna.

Sambandet mellan valvinden och ökning/minskning av deltagande i styrande koalitioner är ganska svagt:

	Ökat i valet	Minskat i valet
Med i fler styren	V, MP, Ö	SD
Med i färre styren	KD, M	S,C,L

Dom partier som så att säga går mot strömmen är tre av dom fyra Tidö-partierna. Valförlorarna SD ökar sitt deltagande i kommunstyren, medan valvinnarna M och KD får minskad representation i styrena. Man skulle kunna ta detta som ett uttryck för den normalisering som SD fått genom regeringssamarbetet har gjort att de tidigare mer anständiga högerpartierna nu fullt ut accepterar SD utan att hålla för näsan, och dom har makat till sig för att ge plats åt SD i styret av kommunerna.

Vem tar vem?

När man går igenom vilka faktiska koalitionsmönster som bildats i dom då klara 253 kommunerna blir det ett mycket stort antal kombinationer. Inte mindre 54 olika varianter kan noteras. När man begränsar sig till de nio vanligaste består en fjärdedel (24 procent) enbart av anti-Tidöpartier. Drygt var tionde koalition (11 procent) innehåller enbart Tidöpartier och 21 procent är i denna nya mening blocköverskridande med S och M som kärna. Men man ska komma ihåg att dessa nio kombinationer bara svarar för 150 av dom då 253 kommuner som var klara med sin konstituering.

Tabell 1: Antal koalitioner 2026

V+MP+S	14
V+S	10
S+M	7
S+C+L+M	6
KD+M+SD	6
L+KD+M+SD	5
S+C+M	5
S+KD+M	5
S+L+M	3
Övriga 45 typer	41

 

Tidö- respektive anti-Tidömönstren är ganska tydliga när vi ser på vem som tar vem i koalitionsdansen. För såväl V som MP, S och S är vanligaste samarbetspartner något annat av oppositionspartierna. Detsamma, men omvänt förstås gäller för Tidö-partierna L, KD, M och SD.

I tabellen nedan har jag noterat i hur många koalitioner respektive parti bildar par med dom andra partierna. Med gult har jag markerat det högsta antalet radvis. Man kan t ex se att V väljer att para ihop sig med S i 61 fall och mycket sällan med L, KD, M och SD. Ett liknande mönster redovisas för MP. Däremot är S och C mer öppna för samarbeten högerut. För både S och C är M andrahandsval.

När vi ser till Tidöpartierna är Centern andrahandsval för både Kristdemokraterna och Moderaterna. SD däremot får sällan vara med i samarbeten på andra sidan blockgränsen.

Tabell 2: Antal styrande koalitioner där respektive par av partier deltar (2026, hittills klara)

	V	MP	S	C	L	KD	M	SD	Ö
V		37	61	44	3	9	8	1	14
MP	37		50	41	11	11	10	0	9
S	61	50		83	20	32	57	1	18
C	44	50	83		34	48	59	8	19
L	3	11	20	34		45	53	20	8
KD	9	11	32	48	45		89	45	18
M	8	10	57	59	54	89		49	19
SD	1	0	1	8	20	45	49		10
Ö	14	14	9	18	19	8	19	10

Bilden från 2022 är ganska annorlunda. Vänsterns och Miljöpartiets förstahandsval är liksom 2026 Socialdemokraterna. Socialdemokraterna väljer också liksom fyra år senare Centern i första hand. Kärleken är emellertid obesvarad. S kommer  för C först i andra hand efter M och KD. Viljan att bilda styrande koalitioner med SD var också betydligt svalare 2022. För Liberalerna kom 2022 SD först på sjunde plats av 8. Fyra år senare kommer SD på fjärde plats. Också i KD:s rangordning av koalitionspartners rycker SD upp från femte plats till tredje.

Tabell 3: Antal styrande koalitioner där respektive par av partier deltar (2022)

	V	MP	S	C	L	KD	M	SD	Ö
V		21	47	27	11	15	11	0	10
MP	21		39	27	16	12	13	0	6
S	47	39		79	34	33	57	0	14
C	27	27	79		66	81	81	4	19
L	11	16	34	66		75	83	15	15
KD	15	12	33	81	75		115	30	25
M	11	11	57	81	83	115		35	27
SD	0	0	0	4	15	30	35		12
Ö	10	10	14	19	15	25	27	12

Jag har för båda tillfällena, 2022 och 2026, gjort en klusteranalys syftande till att rekonstruera så homogena kluster som möjligt. Dom båda klusteranalyserna redovisas i dendrogrammen nedan. 2022 års analys visar att det ganska tidigt i processen formeras ett traditionellt borgerlig block med M och KD som kärna, men till vilket C och L ganska snart ansluts. Först på ett mycket sent skede kommer SD in i bilden.

Analysen av dom hittills klara koalitionsbildningarna 2026 uppvisar ganska tidigt ett Tidöblock också nu med M och KD som kärna. Till detta fogas relativt tidigt i proceduren samtidigt L och SD. Centern bildar nu kärna i motståndsblocket tillsammans med S. Till detta anti-Tidöblock fogas V och MP.

Håller man sig inom familjen?

En iakttagelse jag gjorde 2022, baserad framförallt på bildandet av styrande koalitioner i Västmanlands kommuner, var att s k blocköverskridande koalitioner var vanliga. Orsakerna tycktes vara två. Det handlade fortfarande om att SD hade pariastatus. Men det handlade också om motsättningar, framförallt mellan olika borgerliga partier. Motsättningarna handlade ofta om fördelningen av mäktiga och prestigiösa positioner. Politiker och partier som kände sig missgynnade av sina borgerliga meningsfränder sökte sig då till Socialdemokraterna, som med bättre bud kunde locka över dessa missnöjda till sin sida. Resultatet blev brokiga koalitioner, som inte hölls ihop av några ideologiska eller programmatiska band. I ett tidigare inlägg, också baserat på utfallet i Västmanland, tycker jag mig kunna skönja ett slags återideologisering. Hur är det nu, om vi jämför resultatet av styreformeringen 2022 med det hittills klara utfallet 2026? Håller man sig så att säga mer inom familjen?

Tabell 4: Andel koalitionssamarbeten med partier inom det egna blocket 2022 och 2026

Block	Parti	Procent inom blocket
		2022	2026	Förändring
Opposition	V	66	80	+13
	MP	65	76	+11
	S	55	60	+6
	C	35	49	+14
Tidö	L	55	83	+28
	KD	57	60	+3
	M	56	56	0
	SD	83	85	+2

I tabellen har jag delat upp partierna i två block efter deras positioner i den nationella politiken: Tidö-partierna M, L, KD och SD respektive oppositionen S, V, MP och C. Siffrorna visar hur stor del av respektive partis samtliga parvisa relationer som är med övriga partier i samma block, dels efter 2022 års val, dels i dom hittills färdigbildade kommunstyrena efter årets val.

Bilden är tydlig. För samtliga partier ökar inomblocksrelationerna. För vissa partier är ökningen särskilt kraftig: Liberalerna ökar inomblocksrelationerna från 55 till 83 procent; Centern ökar med 14 procentenheter, Vänstern med 13 och Miljöpartiet med 11 procentenheter, Enda undantag är Moderaterna, där andelen är oförändrad.

Svaret på frågan är alltså: Jo, man håller sig i allt ökande utsträckning inom familjen. Det tyder på att iakttagelsen om en återideologisering av formerandet av kommunstyren stämmer även i ett riksperspektiv. Det innebär också en tilltagande nationalisering av dom lokala partisystemen. Utrymmet för att utföra lokala piruetter krymper.

Sammanfattning

• Dom 2026 valvinnande partierna, Vänstern, Miljöpartiet och lokala partier ökar sin medverkan i styrande koalitioner.
• Socialdemokraterna och Centern som båda tappat väljare får också ett minskat deltagande i kommunstyrena. Detsamma gäller Liberalerna.
• För dom övriga Tidöpartierna, Moderaterna, Kristdemokraterna och  Sverigedemokraterna sker en synbart paradoxal omstrukturering. Dom vinnande M och KD får minskat deltagande i kommunstyren medan Sverigedemokraterna som förlorade valet ökar sin medverkan i kommunala styren.
• Efter valet 2022 fanns en tydlig traditionell blockbildning, där M, C, KD och L gärna bildade styrande koalitioner. I relativt få fall anslöts också SD till detta block. Mot det borgerliga blocket stod ett vänsterblock med S, V och MP.
• Bilden av koalitionsmönstren hade ändrats till 2026. Nu kommer SD med i det borgerliga samarbetet av M, KD och L. Centern byter sida och ingår ofta i ett anti-Tidöblock tillsammans med S, V och MP.
• Koalitionsbildandet håller sig i större utsträckning inom dom i rikspolitiken formerade blocken. Det kan tolkas som en nationalisering och återideologisering av kommunpolitiken.