Det här är malört, på latin
Artemisia absinthia, odlad på vår förstubro. Det är en användbar
rackare till växt. Den kan användas för att behandla diverse åkommor, ofta med
anknytning till matsmältningen. Och känt sedan gammalt. Bengt Sjögren berättar
i sin bok om brännvinskryddor (1997) att den till och med omnämns i en papyrusrulle
som hittats mellan benen (?) på en egyptisk mumie från 1500-talet före vår
tideräkning. Här fanns malörten omnämnd som ”ingrediens i avföringsmedel och
andra matsmältningsbefordrande mediciner samt i medel mot inälvsmask,
blodsjukdomar, inflammationer, huvudvärk och mycket annat.”
Malörten är det som ger den bittra smaken åt Bäska Droppar,
Gammel Dansk, men också den berömda absinten och vermut. Men den kan också,
utöver alkoholen förstås som den smaksätter, ha sina andra faror. Den
innehåller nämligen det giftiga ämnet thujon. Sjögren igen om absint, som på
franska kallades la Princesse verte
(den gröna prinsessan):
Absint blev ett svårt problem eftersom den vållade ren narkomani,
”absintism”, med sådana symtom på hjärnskador som svindel, stark darrning i
händerna och tungan samt epilepsiliknande krampanfall. Redan vid ett
tillfälligt rus kan rörelseförmågan bli svårt nedsatt och efter långvarigt bruk
inträder sinnesrubbning.
Framställningen av absint förbjöds i Frankrike 1915 och thujon-halten
i spritdrycker är strängt reglerad i ett EU-direktiv från 1988.
Också Bibeln varnar för malörten. I femte Moseboken 29:18
påbjuds att ”Hos er får det inte finnas […] någon rot som frambringar gift och
malört.” Och i Uppenbarelseboken 8:10-11 kan vi läsa:
Den
tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen,
brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på
vattenkällorna. Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev
till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit
bittert.
Janina Seubert, docent vid institutionen för klinisk
neurovetenskap vid KI säger (DN 6/7) ”beska är en smak som vi lär oss tycka om,
inga nyfödda uppskattar den smaken.” Beskt är en signal att något är giftigt
eller farligt. Thujon var nog inte känt för bibelförfattarna, så det lär vara
den beska smaken som gjorde att dom varnade för malörten.
Ska
skördas på Bartolomeinatten
Det sägs att Bondepraktikan föreskriver att malörten ska skördas
på Bartolomeinatten. Bartolomeus har namnsdag den 24 augusti och det är en av
Bondepraktikans så kallade märkesdagar. Det finns dom som hävdar att det till
och med ska ske i månsken. Jag har inte lyckats hitta någon originaltext, men
Bartolomeinatten, natten till den 24 augusti är i Bondepraktikan en startpunkt
för hösten, och det är olika grödor som ska vara skördade då. Enligt ett ofta
citerat Västgötskt ordspråk gällde det särskilt ärtor och bönor (!) : ”Bartla
hur du bartla vill så ska ja la ha min ärter in.” Så det är nog inget särskilt
med malörten egentligen även om en evenemangsanordnare på Österlen hävdar att
malörten då ”är mest fylld av magi och trolldom” samt att ”kraften i plantan då
är som störst.”
En annan lite ruggigare händelse på Bartolomeinatten var det stora
blodbadet
på franska hugenotter natten till den 24 augusti 1572 då det sägs
att 10 000 människor slogs ihjäl. Det här har jag skrivit om på en annan
plats och i ett annat sammanhang. Det påstås här på bygden att tyska
trosfränder till hugenotterna skulle ha kommit till Gunnilbo som flyktingar och
hukat med sina gudstjänster under det stora klippblock som kallas ”Tyska
kyrkan.” Jag har inte lyckats hitta något belägg för att det skulle vara sant.
Uppgiften återkommer i olika sammanhang, men alla olika återgivningar uttrycker
sig så lika att dom inte kan vara oberoende av varandra.
Hur ska
den tillredas?
Det finns en uppsjö med recept. Gunnar Syrén förespråkar i sin
skrift om hur man kryddar brännvin (1995) att man bara använder blommorna. Den
tidigare citerade Bengt Sjögren föredrar att man helt enkelt sticker ned hela
kvistar i brännvinet. Svensk brännvinskryddnings grand old man Albert Sandklef återger i sin bok ”30 sorter kryddat
brännvin” (1961) olika recept. Flera förespråkar att kvistarna först ska torkas
några dar. Det sägs att detta skulle minska mängden thujon. Ett förslag är att
man sen lägger blommorna på ett fat, häller på brännvin, tänder på och låter
brinna ett par minuter. Sen slår man av vätskan. Det gick också enligt vissa
beskrivningar bra att använda växten färsk, alltså inte torkad. Om man inte är så
noga med den gula färgen, går det bra att använda alla blad och fina stjälkar.
Ja, man får tydligen göra lite hur man vill. Smakstarkast lär den
glödgade besken vara, medan den som gjorts på färska blad - Jungfrubesken – är
mildast.
Giftet då?
Tja, lite risker får man väl ta. Och ärligt talat är ju alkoholen
också ett gift. Jag läste för något år sen Torgny Lindgrens ”Norrlands Akvavit”
(2007). Han talar sig där varm för sprit som kryddats med älggräs:
Det
var älggräsbrännvin, det sällsyntaste av alla destillat. Det doftade av
bittermandel och honung, och det gav ett svalt och långvarigt rus som inte
fördunklade förståndet utan snarare skärpte det, så att man såg allt i ett
klarare och sannare ljus.
Det lät så lockande, så vi samlade på oss älggräs och drack till
maten på fredagskvällarna. Först efter att ha smakat tog jag mig för att googla
på älggräs, vilket gav ett förskräckande resultat. Eftersom älggräs naturligen
innehåller salicylsyra förstärker det effekten av blodförtunnande mediciner
(som jag knaprar) så var det strängt förbjudet att förtära älggräs. Med
skräckblandad förtjusning fortsatte jag ta älggrässnapsen, som nu kallades
dödsdroppar, tills det var slut i flaskan. Och överlevde.
Lite risker får man ta. Både med älggräset och thujonet.