Open Art Örebro

 

Ekenger & Segerfelt "Evas sju döttrar"

Marie Munck: "Placenta"

Örebro Slott (inte med i utställningen)

Valeria Montti Colque "El Rey gick Ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas mantel"

Thomas Nordström "Herring Hearing"

Och fint väder var det i Örebro. I alla fall idag.

Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner

Det har visat sig att det för många är väldigt oklart vad det kan vara för skillnad mellan landskap och län. Dom inlägg jag har skrivit här om saken har fått många läsare. Det gäller särskilt ett inlägg från 2021 som fokuserar just på skillnaden mellan landskap och län. Nu tänkte jag att vi ska gå vidare för att kanske lätta dimman, eller eventuellt öka förvirringen. Det här inlägget handlar om landsting och regioner.

Landstingen inrättades 1862 med dom då nya kommunalförordningarna, som var föregångare till kommunallagen. Från början fanns det 25 landsting. Varje landsting omfattade ett län, men det fanns några viktiga undantag: Kalmar län var delat i två landsting – Kalmar läns norra respektive södra landsting. Det norra landstinget hade sitt säte i Västervik och det södra i Kalmar. Det andra undantaget var dom ”landstingsfria städerna”. Städer med mer än 25 000 invånare ansågs klara dom uppgifter som landstinget hade själva och fick inte vara med i respektive landsting. Från början stod Stockholm och Göteborg utanför landstingen. Så småningom tillkom också Malmö, Gävle, Helsingborg och Norrköping. Gotland blev en ”landstingsfri kommun” 1971 i samband med att alla kommuner på ön slogs ihop till en enda kommun.

Gävle och Helsingborg upphörde som landstingsfria städer 1963 för att ingå i respektive landsting och 1967 var det Norrköpings tur. I Stockholm hade Stockholms län och Stockholms stad slagits ihop i en reform 1968, vilket också ledde till att Stockholm från 1970 ingick i landstinget, det så kallade ”storlandstinget”. Inom parentes kan man lägga till att Stockholm i den statliga indelningen i län hade en särställning. I stället för en landshövding fanns här Överståthållaren och länsstyrelsen kallades Överståthållarämbetet, som med sin förkortning ÖÄ fick en ohotad sistaplats i telefonkatalogen. ÖÄ hade i princip samma uppgifter som länsstyrelserna, men vissa uppgifter delades med Stockholms stad. Det gällde särskilt polisväsendet. Det kan tilläggas, att i många länder har huvudstaden en särställning med ett större inflytande för staten än i övriga städer.

Göteborgs och Malmös ställning som landstingsfria städer upphörde i och med sammanslagningar av länen i Västra Götaland (Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Älvsborgs län) och i Skåne (Kristianstads län och Malmöhus län) 1999. I och med ”Storlandstingsreformen” i Stockholm, sammanslagning av dom båda landstingen i Kalmar län 1971 och bildandet av dom nya landstingen i Skåne och Västra Götaland kom indelningen i landsting att helt överensstämma med länsindelningen (med Gotland som undantag).

Landshövdinge-
uniforn

Landstingen var kommuner med i princip samma ställning som andra kommuner, men deras geografiska verksamhetsområde var länet (med dom tidigare nämna undantagen). Dom styrdes politiskt av ett valt landsting (senare kalla landstingsfullmäktige) ett förvaltningsutskott (senare omdöpt till landstingsstyrelse) och nämnder. Det fanns dock en del markeringar som antydde att staten ville hålla landstingen i lite stramare tyglar. Fram till reformer av lagstiftningen på 1920-talet gällde att alla beslut i landstinget måste godkännas av länsstyrelsen. Vidare var det regeringen som utsåg ordförande i landstinget. Ända till 1894 var det vanligen landshövdingen som utnämndes till ordförande i landstinget.

Landstingen hade i princip samma kompetens som kommunerna, men verksamheten dominerades tidigt av sjukvården. Det mesta av den offentliga sjukvården var en landstingsuppgift. Undantag var dom flesta av mentalsjukhusen och universitetssjukhusen. Båda kategorierna av sjukhus fördes så småningom över till landstingen. Sjukvården dominerade helt landstingens verksamhet. Över 80 procent av kostnaderna avsåg sjukvården. Bland andra uppgifter tillkom så småningom kollektivtrafik och vissa slag av utbildning t ex folkhögskolor, lantbruksskolor och sjuksköterskeskolor.

Vad är en region då?

Hur är det med regioner då? Ja, i princip är en region eller regionkommun precis detsamma som en landstingskommun. Omdöpningen hänger ihop med två riktiga surdegar i frågan om hur den offentliga sektorn i Sverige skulle organiseras. Den ena av dessa handlar om idéer om att tillskapa större ”regioner” istället för dom som man såg som alltför många, alltför små och alltför omoderna landstingen. Den andra fascinerande långbänken har handlat om uppgiftsfördelningen mellan staten, företrädd av länsstyrelsen och den kommunala sektorn representerad av landstingen. Låt oss börja med sammanslagningsivrarna.

Argumenten för att slå samman landstingen till större enheter har i princip varit desamma som argumenten för kommunsammanslagningar. Det har handlat om att många landsting ansågs vara för små och att dom inte hade resurser nog för att driva framförallt sjukvården. Till detta har ofta lagts ett historiskt perspektiv. Som vi har sett var landstingsindelningen i huvudsak densamma som länsindelningen. Denna påstods ha sitt ursprung i reformeringen av den svenska statsförvaltningen på 1600-talet under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Ett vanligt inslag i retoriken var att så att säga skylla på Oxenstierna. Det var ju en ganska orimlig tanke att en närapå 400 år gammal indelning, som Oxenstierna hölls ansvarig för, skulle vara funktionell idag.

Det är förvisso sant att 1634 års regeringsform delade in landet i län. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Härjedalen och Särna och Idre socknar var ännu under danskt välde. Flera svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Om vi håller oss till dagens svenska territorium kan man konstatera att av 21 län var fem danska 1634 och av dom övriga var det bara fyra som såg likadana ut 1634. Att skylla på Oxenstierna verkar orättvist. Skillnaderna mellan hans länsindelning och 1900-talets var större än likheterna.

De första propåerna om sammanslagningar av län och därmed också landsting handlade framförallt om storstadsregionernas organisering. Stockholmsregionen bestod dels av Stockholms stad, med sin speciella ställning (ÖÄ och landstingsfritt) dels av delar av Stockholms län. Göteborgsregionen var mer komplicerad. Här var tre län (Göteborgs och Bohus län, Halland och Älvsborg), tre landsting och den landstingsfria Göteborgs stad inblandade. Malmöregionen bestod av den landstingsfria Malmö stad samt delar av Malmöhus län.

I Stockholm kom lösningen med det så kallade storlandstinget 1970. I Göteborgs- och Malmöregionerna 1999 i och med tillskapandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne. I Göteborgsområdet lyckades man inte få med Kungsbacka i Halland. Det blev en oväntad revolt i Kungsbackas fullmäktige som lyckades få majoritet för att hålla kommunen utanför det nya landstinget. Både Skåne och Västra Götaland kom ju också att omfatta stora områden som inte på något sätt ingick i storstadsområdena. Det undrades över vad t ex Töreboda och Bengtsfors (19 respektive 18 mil från Göteborg) hade med samordningen i Göteborgsområdet att göra. Dom här problemen fanns förstås också i Stockholmsregionen, men med den skillnaden att storstadsregionen här befolkningsmässigt helt dominerade det nya länet/landstinget.

60 år med ”länsdemokratifrågan”

Ett annat problem, och det som har dominerat i den sensationellt segdragna politiska processen, är dock frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten i form av Länsstyrelserna (Kunglig Befallningshavare) och dom folkvalda landstingen. Processen har blivit känd under namnet ”länsdemokratifrågan”.

Det har handlat om vad som kallats den ”regionala utvecklingspolitiken”. Slutresultatet efter att regionkommunerna nu ”ersatt” landstingen finns i lagen om regionalt utvecklingsansvar: Regionerna ska enligt denna lag svara för att utarbeta en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin, fastställa mål för det regionala kompetensförsörjningsarbetet, besluta om användningen av vissa statliga medel och årligen redovisa resultaten av det regionala utvecklingsarbetet. Enligt en särskild lag ska regionerna besluta om länsplaner för transportinfrastrukturen. Regionerna fördelar också en stor del av statens bidrag till kulturlivet.

Det handlar som synes i mycket om planer, som andra förväntas genomföra. Bara i liten utsträckning har regionerna fått ta hand om mer handfasta åtgärder för den regionala utvecklingen.

Däremot har det gjorts stort väsen av utvecklingspolitiken. Jag kommer ihåg hur jag när Västra Götalandsregionen bildades år 2000 kunde se den nyutnämnda regiondirektören i lokal-TV spänna ögonen i tittarna med: ”Regionen – det handlar bara om utveckling!” Om han hade svarat utifrån verksamhetens omfattning och kostnader kunde han istället ha sagt ”Regionen – det handlar bara om sjukvård!” Men det hade förstås inte varit lika glassigt.

Frågan om ansvaret för det som här kallas regional utvecklingspolitik har faktiskt varit på dagordningen i hela 60 år, och har följt en zick-zackkurs. Här nedan har jag försökt sammanställa några av dom många milstolpar som passerats efter vägen. Med färgmarkeringar försöker jag klassificera förslag och åtgärder efter åt vilken pol i diskussionen dom tenderar. Rosa betecknar ”länsdemokratiska” förslag och åtgärder, d v s utvecklingsansvaret läggs på landstingen och sedermera regionerna. Med blått betecknas dom mer ”centralistiska” åtgärderna, d v s låt ansvaret vara kvar på länsstyrelserna. Gult betecknar försök till kompromisser.

1968 Länsdemokratiutredningen föreslår att landstingen skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken

1974 Länsberedningen: Samhällsplanering och utvecklingspolitik bör vara en uppgift för länsstyrelsen. Landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 beslöts att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.

1982 Länsdemokratikommittén slår fast att ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

1992 Regionutredningen föreslår att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken.

1995 Regionberedningen föreslår att regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen och att försöksverksamhet ska genomföras i några landsting.

2002 Försöksverksamheten avslutas. Regeringen föreslår att modellen med regionförbund ska permanentas. Skåne och Västra Götaland får fortsätta försöksverksamheten som regionkommuner.

2007 Ansvarskommittén föreslår att landet delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik.

2007 skriver den moderata propagandaministern Per Schlingmann på DN Debatt”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”.

2009 skriver dom fyra borgerliga partiledarna på DN Debatt att ”Regeringen öppnar för storregioner”. Det ska bli två nya regionkommuner – Halland och Gotland - med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland.

2009 Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar.

2010 Under tiden konstruerades allt fler regionförbund. År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom dom fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

2015 Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Där ombildades regionförbunden till regionkommuner.

2019 Sista sju landstingen blir regionkommuner.

Det har inte gått att hålla isär frågan om sammanslagning av landsting till ett mindre antal större regioner från frågan om ”länsdemokrati”. Men så snart som indelningsfrågan har kommit in i sammanhanget har det låst sig. Det har varit ett kompakt motstånd mot sammanslagningar. Det liknar mycket det noll-intresse för kommunsammanslagningar som Sven-Erik Österberg mötte i sin utredning om frivilligt genomförda sådana.

Spolat förslag till "storregioner"

Ibland har rent komiska situationer uppstått. Den märkliga kritiken mot 1600-talets rikskansler Axel Oxenstierna har förstås handlat om indelningsfrågan och inte om så kallad länsdemokrati. Efter den borgerliga regeringens kompromiss 2009 utropade dåvarande centerledaren Maud Olofsson triumferande att nu hade minsann Axel Oxenstierna fått på moppo eftersom nya ”storregioner” bildats i Halland och Gotland. För det första kan det konstateras att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634. För det andra innebar upphöjningen av Gotland och Halland inte någon som helst förändring av indelningen.

I ett tidigare inlägg har jag föreslagit att motståndet mot sammanslagningar av landsting kan förstås med att det är många viljor som ska jämkas ihop: Var och en bevakar sina maktpositioner. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det är inte så tilltalande för politikerna i län som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Varför ett diffust lånord som ”region”?

Slutligen en betraktelse, kanske lite vid sidan om, om terminologin. Landsting innehåller ju ordet ”ting” som är ett i Norden gammalt fint ord för både rättstillämpning och politiskt beslutsfattande. Man kan påminna om parlamenten i grannländerna: det norska Stortinget, det danska Folketinget, det isländska Alltinget. På Åland finns ett Lagting. Till 2007 var det norska stortinget delat i Odelstinget och Lagtinget.

Varifrån kommer ”regionen”? Ordet brukar kopplas samman med det latinska verbet ”regere” som betyder att styra eller regera, och därmed också säkert med ”rex” som betyder ”kung”. Region brukar vanligen översättas med ”område”. I min latinska ordbok finns ett antal betydelser i två huvudgrupper: riktning eller linje respektive gräns. SAOB föreslår ett antal tolkningar: (1) parti av jordytan, (2) del av himlavalvet, (3) del av hus, våning eller liknande, (4) del av en organism, t ex människokroppen, (5) område, gebit eller nejd. Den som har sådan läggning tänker kanske på ”de nedre regionerna”, vilket väl får ses som tillhörande SAOB:s fjärde tolkning.

Statistiska Centralbyrån (SCB) skriver i Geografin i statistiken – regionala indelningar i Sverige (2005):

Regionbegreppet är neutralt i förhållande till områdesstorlek och skala. Regioner kan således vara geografiskt små enheter, som tätorter eller kommundelar, eller mycket stora, som aggregat av länder i internationella sammanhang … I detta sammanhang är det en aning olyckligt att ”regional nivå” … kommit att betyda något mer precist; något som ligger mellan kommun- och riksnivå, vanligen på länsnivå.

Man kan undra vad det är för snille som kommit på att man skulle spola det hävdvunna nordiska ”tinget” och ersätta det med ett latinskt låneord med ganska diffus innebörd? Som Gunnar Sträng lär ha sagt: ”Man bör inte använda utrikiska ord när man har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel.”

Blev det klarare nu? Någon?

Den slutligen intressanta frågan är om begreppen län, landsting och region har blivit klarare nu?

Ingen DN i söndags. Stulen?

Det fanns ingen söndagstidning i brevlådan. Den har försvunnit någonstans på vägen. Lite egendomligt eftersom fredagens, lördagens och måndagens tidningar låg där. Troligen stulen. Det är ju lite mer att läsa på söndagarna. Det lockar säkert vår nyhetstörstande tidningstjuv. Av dom dagar som hittills gått av året 2024 har tidningen legat i brevlådan på utgivningsdagen 43,7 procent av dagarna (träffprocenten).

Utdelningsstatistik för DN år 2024 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	7	3,6
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	88	44,7
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	7	3,6
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	9	4,6
Dagar med tidning på rätt dag	86	43,7

  

Ingrid på jakt efter sina rötter i djupaste Sörmland

Ingrid heter ju Sköldin i efternamn. Vi har fått för oss att söka hennes rötter i den svenska myllan, och här ska vi gå vetenskapligt till väga. Första frågan är hur många som delar efternamn med henne. Det tycks vara ett hundratal (barn och folk med skyddad identitet undantagna). SCB redovisar dom hundra vanligaste efternamnen. Där finns inga Sköldin med. Vanligast är dom drygt 220 000 Andersönerna och på hundrade plats kommer 8 431 Holmqvistar.  Vi vänder oss då till några sajter på nätet. Eniro får ihop 96 personer och hitta.se 90. Flest återfinns på Bithday.se som räknar upp 120 stycken Sköldinare.

Nå, var i riket bor nu dessa 120 personer?

Antal bärare av efternamnet "Sköldin" per län

De flesta tycks finnas i två län – Södermanlands och Stockholms län – som tillsammans svarar för 95 av dom 120 Sköldinarna. Leder gör Södermanlands län med inte mindre än 55 stycken. Relativt många (11 stycken) finns i Västmanlands län (Ja, Ingrid själv är en av dessa). Ströexemplar återfinns i Östergötland, Kalmar län, Gotland, Blekinge, Skåne och Västra Götaland. I hela elva län finns inte en enda Sköldinare. Man brukade säga att ekar och adelsmän inte gick norr om Dalälven. Detta utökades sedermera med slott, kräftor och fästingar. Till dessa sällsyntheter kan vi nu alltså också foga Sköldinarna. Med tanke på Sörmlands topposition riktar vi sökarljuset ditåt. I länet finns det nio kommuner.

Sköldinare i Södermanlands läns kommuner

Sköldinarna finns bara i fyra av dessa. I topp finns Eskilstuna med 37 stycken åtföljt av Katrineholm med 16 personer. Spridda exemplar återfinns i Flen och Oxelösund. Med tanke på att Eskilstuna är tre gånger så stort som Katrineholm slår den relativa förekomsten i Katrineholm gott och väl den i Eskilstuna (0,46 av tusen Katrineholmare mot 0,34 per tusen Eskilstunabor). Vi zoomar därför in på Katrineholms kommun.

I kommunen finns det fem postorter. Katrineholms postort är störst med över 30 000 invånare. Av dessa heter tolv Sköldin, vilket motsvarar 0,4 per tusen. I Valla och Sköldinge, dom två kommuner som 1952 slogs samman till Sköldinge landskommun, med idag 3 000 invånare är den relativa förekomsten av Sköldinare en per tusen invånare.

Sköldinare i Katrineholms kommun per postort

Vi har nu snävat in ursprunget, epicentrum om man så vill, till Sköldinge f d landskommun:

Sverige	0,01 per tusen
Södermanlands län	0,18 per tusen
Katrineholms kommun	0,46 per tusen
Sköldinge f d landskommun	1,00 per tusen

Se där, namnet kommer förstås av det gamla sockennamnet. Vi beger oss till Sköldinge för att se om det finns några spår. Eller om det åtminstone ligger något i luften.

Inte ett spår

I Sköldinge gick vi över hela kyrkogården. Där fanns inte ett spår vare sig av Sköldin eller torparen Olof Olsson (Ingrids farfars farfar 1807 - 1863). Vi for då vidare till den närbelägna Fridhems kaffestuga för en räkmacka, som nog hade fått torparen Olof Olsson att undra vad det var för något.

Vid Sköldinge kyrka

Räkmackan

Spår fanns i grannbyn

Efter att snabbt ha inspekterat byn for vi till Malmköping. Där åkte vi spårvagn. Så nog fanns det spår där.

Linje 15, Sundbybergslinjen

Interiör

Linje 21, Södra Lidingöbanan

Fri information är demokratins livsluft

Utan informerade medborgare fungerar inte demokratin. Information om vilka beslut som är på gång är nödvändig för att medborgarna ska ha en chans att påverka besluten. Information om vilka beslut som har fattats och på vilka grunder är nödvändig för att medborgarna ska kunna utkräva ansvar i efterhand. Utan medborgarinflytande och ansvarsutkrävande ingen demokrati.

Media har förstås en roll att spela, men särskilt för små, perifera kommuner blir bevakningen med nödvändighet svag. Detsamma gäller faktiskt också storstädernas förortskommuner som lätt hamnar i storstadens medieskugga. Men tidningarna är företag, som inte har obegränsade resurser och med fallande upplagor och en annonsmarknad som alltmer styrs mot internet minskar resurserna. Public service har inte heller obegränsade resurser, och hotas av rikspolitikens högerkrafter med nedskärningar.

Ett stort ansvar som demokratins väktare faller då på kommunernas tjänstemän och politiker. I Skinnskattebergs kommun finns en lång tradition av att hålla medborgarna i okunnighetens dunkel. Den grundlagsfästa offentlighetsprincip som vi i Sverige är så stolta över ger en möjlighet för både medborgarna, organisationer och media att få insyn. Även offentlighetsprincipen urholkas.

Myndigheter och kommuner tar numera ut orimliga avgifter för att lämna ut offentliga handlingar. I Skinnskattebergs kommun ligger nu ett förslag att ta betalt sex kronor per sida som lämnas ut. Möteskallelser och –protokoll ger vanligtvis så lite information att det är omöjligt till och med att förstå vad som kommer upp för beslut och vilka beslut som fattats.

Man kan illustrera med den aktuella frågan om avgifter för att lämna ut offentliga handlingar. Så här ser det ut i protokollet från kommunstyrelsen:

Det är i praktiken omöjligt att förstå vad det är som kommunstyrelsen har beslutat. Här finns inte ett ord om vad det ska kosta att få ut offentliga handlingar. För att förstå det måste man ha tillgång till den ”tjänsteskrivelse” med ”upprättat förslag” som det hänvisas till i protokollet. Och den tillgången får man inte. Den som vill ha ut alla dom handlingar som ligger bakom dom olika beslut som kommunstyrelsen vid det här tillfället tog kommer med dom nya reglerna att få punga ut med över 1 000 kronor.

Få medborgare kommer att kosta på sig att hålla sig informerad om beslut i dom politiska organen i kommunen. Det kommer att kosta minst 30 000 kronor att på detta sätt hålla sig informerad om besluten i fullmäktige, styrelsen och nämnderna under ett år. Bilagorna till senaste fullmäktige omfattade 51 sidor, alltså 306 kronor. Och det var lite i förhållande till vad det kan vara.

Nu behövde man faktiskt inte punga ut med några pengar för fullmäktiges möteshandlingar. Efter mångårigt tjatande har kommunen faktiskt börjat lägga ut dessa på nätet. Redan 2016 lämnade Vänsterpartiet en motion där dom föreslog att alla möteshandlingar skulle läggas ut på nätet. Gissa hur det gick med det förslaget! Däremot finns fortfarande inga handlingar för vare sig kommunstyrelsen, nämnderna eller utskotten. Man har inte lyckats lösa det tekniska sägs det.

Det har en rad andra kommuner lyckats med. I vår omgivning har man lyckats med det i Enköping, Fagersta, Köping, Ljusnarsberg, Norberg, Surahammar och Västerås, bara för att ta några exempel. I Skinnskatteberg väljer man istället att ta betalt, medan dom kommuner som lägger ut möteshandlingar på internet faktiskt har nolltaxa.

Höga avgifter motverkar offentlighetsprincipen

Får man göra så här? Ja, både myndigheter och kommuner får ta ut avgifter för kopior, också elektroniska kopior. Det enda som lagen garanterar är att man gratis på plats får ta del av handlingarna, och det är också tillåtet att kopiera dom. För statliga myndigheter finns det en förordning om detta – avgiftsförordningen. Där föreskrivs att man får ta ut en avgift på 2 kronor per sida för kopior (Avgiftsförordningen 16 §). Men avgiftsförordningen gäller inte för kommunerna. Där är kravet att det ska finnas en fastställd taxa. Har man inte det får man inte ta ut någon avgift. Många kommuner har valt att så att säga kopiera relevanta delar av avgiftsförordningen, och avgiften på två kronor tillämpas av många kommuner, till exempel Kungsör, Hedemora, Lindesberg, Sala, Smedjebacken, Surahammar och Örebro. Det finns en del som har högre avgifter. Några exempel kan vara Enköping och Västerås (4 kr) Hallstahammar (5 kr), Arboga (6 kr) och Ljusnarsberg (7 kr). Men då ska man komma ihåg att tre av dom kommuner som tar mer betalt än två kronor lägger ut handlingarna gratis på nätet.

Det är inte bara många Skinnskattebergsbor som tycker att det här är ett oskick som hotar den kommunala demokratin. JO skriver i ett utlåtande:

I 2 kap 1 § TF anges att handlingsoffentligheten är avsedd att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Den har stor betydelse från bl a rättssäkerhetssynpunkt genom att myndigheternas åtgärder är föremål för allmän insyn får allmänheten möjligheter att kontrollera deras handläggningsrutiner och effektivitet m m, vilket skapar vissa garantier för att myndigheterna inte missbrukar sin makt. Det är enligt min mening uppenbart att en avgift för kopior av allmänna handlingar inte bör sättas alltför högt. En för hög avgift medför att enskilda avhåller sig från att beställa kopior av allmänna handlingar vilket direkt motverkar syftet med offentlighetsprincipen. (JO 2002/03: JO1 Dnr 3452-2000)

För höga avgifter motverkar alltså enligt JO offentlighetsprincipen, rättssäkerheten, möjligheterna att kontrollera myndigheterna och att motverka maktmissbruk. Det får väl sägas, att det är just detta som dom styrande i Skinnskattebergs kommun håller på med.

Verner von Heidenstam skrev redan 1899:

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar

(Medborgarsång, 1899)

Det finns en demokratirörelse

Men det finns en motrörelse. I Skinnskatteberg har den tagit sig uttryck i Facebook-gruppen: Skinnskattebergs kommun – tvärpolitiskt samtal om framtiden. Där diskuteras flera frågor som är aktuella i kommunen såsom den ekonomiska krisen, oförmågan att anta en budget för 2024, den allmänna oredan i beslutsfattandet, den infekterade brandstationsfrågan, olika former av korrupt beteende. En viktig fråga har varit just att driva på handlingsoffentligheten: Möteshandlingar ska publiceras på nätet och vara fritt tillgängliga. Dom höga avgifter som tas ut för att lämna ut kopior har kallats ”Demokratiskatt.” Medlemmar i gruppen har också själva kopierat allmänna handlingar och till och med ur egen ficka betalat för kopior. Handlingarna har därefter lagts ut på nätet. Genom stora insatser har gruppen därigenom skött en del av det demokratiansvar som annars vore kommunens och partiernas uppgift.

Gruppen har också dragit igång en namninsamling mot ”Demokratiskatten”. Namninsamlingen hade häromdagen undertecknats av 95 personer, och flera namn strömmar in. Enligt samstämmiga vittnesmål har det utfärdats en bannbulla av ledningen för Socialdemokraterna i kommunen. Det är förbjudet för medlemmar att bli medlemmar i FB-gruppen. Vilket straff som väntar den som bryter mot förbudet är oklart, men det är uppenbart att man hamnar i onåd hos ledningen. Varför det socialdemokratiska partiet tar i så för att försvara SD+L-styret i kommunen är också obegripligt. Flera exempel finns t ex den starka reaktionen från arbetarkommunens styrelse mot en kritisk insändare (det så kallade Vicky-gate) som man på alla sätt försökte ta heder och ära av.

Men många socialdemokrater struntar förstås i förbudet. För närvarande har FB-gruppen 275 medlemmar, varav många är socialdemokrater. Och gruppen växer från dag till dag. Gruppen är ett bra exempel på hur en demokratirörelse kan ta sin startpunkt i sociala medier. Jag är övertygad om att denna demokratirörelse kan utvecklas och pressa tillbaka dom auktoritära krafter som destruktivt lagt vantarna på kommunen.

Kampen fortsätter!

 

Brandkårsfrågan: Samarbete ja, men det får inte bli för billigt

Hur brandförsvaret ska ordnas i Skinnskattebergs kommun tillhör dom verkliga långkörarna. Det handlade till ett börja med om frågan om brandstationen. Startskottet gick för tio år sen. Under dom senaste åren har det handlat om att starka krafter velat bygga en ny station för 55 miljoner kronor – den största investering som kommunen någonsin gjort.

Därefter har frågan om man inte borde samarbeta med andra kommuner, både för att få ned kostnaderna och för att förstärka kapaciteten. Lilla Skinnskatteberg med drygt 4 000 invånare är rätt så unik genom att man driver brandkåren i egen regi. Våra grannar, som alla är större samarbetar framförallt i kommunalförbund.

I en (också mycket dyrbar) konsultutredning har man nu kommit fram till att det bör byggas en ny brandstation. Det sägs dock ingenting i utredningen om hur stor den nya brandstationen ska bli och till vilken kostnad. Utredningen skulle framförallt handla om samarbete med andra kommuner, vilket förstås skulle påverka behoven av en ny brandstation.

Varför vill konsulterna och Emtin (SD) bli med i Nerikes Brandkår?

Konsulterna är tydliga. Dom rekommenderar att man söker ingå i något av dom kommunalförbund som vi har i omgivningen: ”Fördelarna med en egenregiverksamhet […] är relativt få.” I rapporten rekommenderas att man söker inträde i Nerikes Brandkår. Dom alternativ som annars kunde vara aktuella är Mälardalens Räddningstjänst, Södra Dalarnas Räddningstjänst och Räddningstjänsten Dala Mitt. Varför valet har fallit på Nerikes Brandkår istället för något av dom alternativa förbunden motiveras inte. Konsulterna nöjer sig med att ”vår bedömning är att Nerikes Brandkår har dom förmågor, uthållighet och robusthet som Skinnskatteberg behöver.” Någon redovisning av ”förmågor, uthållighet och robusthet” hos alternativen och jämförelse med Nerikes Brandkår finns inte i rapporten.

Den nödlösning kommunen har sedan kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) avsattes av fullmäktige, kommunstyrelsens vice ordförande Jonny Emtin (SD) hittar på några skäl för valet av Nerike. Både i lokalpressen och i lokalradion argumenterar han: ”Det är mest logiskt. Många av bränderna sker åt Nerike-hållet och järnvägen går mot Lindesberg och Örebro” och ”Vi är en kommun med mycket vatten.”

Det ska återigen framhållas att inget av detta nämns i konsultrapporten. Inget om att det brinner mer åt Närke till, att järnvägen går till Örebro, eller det kufiska om att vi har mycket vatten.

Vad ingen, vare sig konsulterna eller Emtin nämner, är att den besparing som kan göras genom att vi ansluter oss till Nerikes Brandkår är särskilt liten. Med publicerade data gjorde jag en enkel beräkning av vilka besparingar som man kunde vänta sig att medlemskap i dom tre förbunden. Nerike, Mälardalen och Södra Dalarna:

Förbund	Nettokostnad per invånare kronor	Skillnad mellan Skinnskatteberg och respektive förbund. Kr/invånare	Total skillnad mellan Skinnskatteberg och respektive förbund. Tusental kronor
Nerikes	1 534	214	945
Södra Dalarna	1 182	562	2 491
Mälardalen	651	1 098	4 832

 

Mälardalens räddningstjänst är det som ekonomiskt sett framstår som mest fördelaktigt. Nästan fem miljoner om året, hälften av vad det kostar idag med egen regi, skulle kunna sparas in. Nerike är det minst fördelaktiga. Här skulle man kunna spara in en knapp miljon årligen.

I Mälardalens Räddningsförbund beräknas medlemsavgiften direkt proportionellt till kommunernas folkmängd. Kungsör som är ungefär dubbelt så stort som Skinnskatteberg betalar cirka 8 miljoner årligen i medlemsavgift. Detta skulle alltså tyda på att Skinnskattebergs medlemsavgift borde bli cirka 4 miljoner. Detta stämmer ganska bra med min beräkning i tabellen ovan, som bygger på nettokostnad per invånare i kommuner som är med i förbundet, jämfört med kostnaden i Skinnskatteberg- Den beräkningen pekade på en årlig besparing för Skinnskatteberg på inemot 5 miljoner.

I det förordade alternativet Nerikes brandkår, som redovisar en total årskostnad på 184 miljoner är medlemsavgifterna bestämda i förbundsordningen som procent av totalkostnaden. Det är ett starkt samband mellan folkmängd och procentandel för respektive kommun. Regressionslinjen är medlemsavgift i procent = 2,5207+folkmängd*0,0003. Om man sätter in 4300 för Skinnskattebergs folkmängd blir det en medlemsavgift på 3,8 procent, vilket motsvarar cirka 7 miljoner kronor.

Man kan jämföra med Ljusnarsberg med 4 800 invånare, som betalar knappt 5 miljoner eller med Laxå som har 5 700 invånare och som betalar drygt 8 miljoner i medlemsavgift. Beräkningen i tabellen pekade på en besparing för Skinnskatteberg på knappt en miljon om året.

Det förefaller rimligt att anta att medlemskap i Mälardalens räddningsförbund skulle kunna reducera Skinnskattebergs årliga kostnad från 8 till cirka 4 miljoner kronor. Medlemskap i Nerikes brandkår skulle kunna minska årskostnaden från 8 miljoner till 5 till 7 miljoner.

En budgetmaximerande byråkrat vill ha så mycket pengar som möjligt

De här beräkningarna tyder med andra ord på att Mälardalens Räddningsförbund är mer ekonomiskt fördelaktigt än medlemskap i Nerikes Brandkår. Detta har konsultutredningen över huvud taget inte berört. Någon argumentation om att fördelarna med Nerike skulle överväga Mälardalen finns över huvud taget inte med i konsultrapporten. Man nöjer sig med det att ”vår bedömning är” som argument. Den ansvariga politikerns argumentation omnämns över huvud inte i rapporten. Hans argument att det ofta brinner åt Närkeshållet, att järnvägen går till Örebro och att vi har mycket vatten får i sammanhanget betraktas som struntprat.

Varför väljer man utan att tala om varför ett dyrare alternativ än ett billigare? Den amerikanske ekonomen William Niskanen var kanske svaret på spåret redan på 1970-talet med sin teori om den budgetmaximerande byråkraten:

Bland dom många variabler som kan komma in i en byråkrats nyttofunktion finns följande: den egna lönen, ämbetets extra förmåner, prestige, makt, möjlighet att gynna klienter, lätthet att styra organisationen och lätthet att åstadkomma förändringar. (Niskanen 1968, min översättning)

Den budgetmaximerande byråkraten försöker alltså få så mycket pengar anslagna som möjligt. Detta är till nytta, inte bara för organisationen som sådan, utan också för chefen personligen, som kan få högre lön, större förmåner, prestige och makt.