Blodgivning på betald arbetstid

Idag har vi på P4 Västmanland varje halvtimme under morgonen fått höra det populistiska folkpartistiska kommunalrådet Carina Sándor berätta att nu ska anställda i Skinnskattebergs kommun få lämna blod på betald arbetstid.

Bakgrunden är ett beslut i kommunfullmäktige med anledning av en motion från sverigedemokraten (!) Therese Lövdahl. Motionen tillstyrktes av kommunstyrelsen där alla partier var överens. I fullmäktige yrkade Therese Lövdahl och Sheila Imamovic Skog (MP) bifall till motionen, som sedan beslutades av ett fullmäktige där alla partier var ense.

Det är brist på blod i blodbankerna i Sverige. Det är förstås bra om Skinnskattebergs kommun på det här sättet kan dra sitt strå till stacken.

Och dessutom får ju det populistiska folkpartistiska kommunalrådet Carina Sándor komma på radion varje halvtimme!

Praeterea censeo

Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

De delade städerna och byarna 5: Saxtorpsskogen, Emsfors, Stora Rör

I denna sista del av succéserien om delade städer och byar har vi slutligen kommit fram till de minst typiska delade orterna. Här är 80-90 procent av orten belägen i en kommun, medan den mindre delen, 10-20 procent finns på andra sidan gränsen. Vi började en gång serien med de mer uppdelade samhällena där endast omkring hälften av invånarna fanns i den kommun där den största delen av kommunen fanns.

Saxtorpsskogen

Saxtorpsskogen i Skåne ligger huvudsakligen i Landskrona kommun (83 procent av de knappt 1 200 invånarna), men en mindre del (18 procent) är skrivna i den angränsande Kävlinge kommun. Samhället ligger vid E6/E20 strax öster om Öresund.

I ”Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige” (1882-1883) lär vi oss att tobak odlades över hela Saxtorps socken. Om byn Saxtorp får vi veta att den låg vid kustlandsvägen (den tidens E6/E20) och hade gästgivaregård varifrån det ”skjutsas till Landskrona 1 mil, Tågarp 1, Keflinge 1,1, Löddeköpinge 1 och Åkarp 1,5”.

Under 1600-talet fungerade Saxtorp som tingsställe för Harjagers härad. På 1700-talet flyttades tinget istället till Kävlinge.

På 1930-talet kördes Saxtorps Grand Prix. Det var en halvannan mil lång bana på landsvägarna söder om Saxtorp. Det var en TT-tävling för motorcyklar. Sista tävlingen kördes i augusti 1939, när kriget satte stopp för det internationella deltagandet.

Saxtorp Grand Prix

Emsfors

Nu till Emsfors i Småland. Av de drygt 300 invånarna i Emsfors bor 85 procent i Oskarshamn och 15 procent i Mönsterås kommun. Samhällets historia är nära förbunden med pappersbruket – Emsfors bruk – på Krokön i Emån. Brukets anor går tillbaka till Skrufshults handpappersbruk startat 1731. 1814 grundades Emsfors bruk som på 1800-talet köpte upp Skrufshult.

Bruket drevs från 1915 av Oskar Örn, som intressant nog hade en bakgrund i Bergslagen. Han var av bruksägarfamilj född i Lindesbergs landsförsamling 1863. 1881-1882 var han anställd vid Skinnskattebergs bruk och 1885-1887 vid Karmansbo bruk. Örn ägde också ett tag ett bruk i Norge och blev då svensk konsul i Trondheim – ett uppdrag som han hade 1906-1912. Han titulerades därefter ”konsul”. Örn gjorde sig känd för att köpa upp konkursfärdiga bruk och rusta upp dem för att sen sälja. Han var med andra ord vad som idag skulle kallas en riskkapitalist.

Pappersbruket var verksamt till 1989. Som saken uttrycks i en artikel i Wikipedia: ”det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades.” 

Emsfors bruk

Kapitalisten Örn

Stora Rör

Slutpunkten i serien får bli Stora Rör på Öland. 95 procent av de drygt 200 byborna bor i Borgholms kommun och resten i Mörbylånga kommun.

Vid Stora Rör är avståndet mellan Öland och fastlandet som kortast. Därför fanns här före Ölandsbrons tillkomst färjeförbindelse till Revsudden på det småländska fastlandet. Så värst mycket mer tycks inte finnas att berätta om Stora Rör. Vi slutar med denna trevliga bild av färjeläget.

Stora Rör

Tidigare inlägg i serien ”De delade städerna och byarna”

De delade städerna och byarna 

Sollentuna och Upplands Väsby, Kvicksund, Gundal och Högås 

Pukavik och Vintrosa 

Tumba, Skoby, Aröd och Timmervik 

Billdal, Vallentuna, Frillesås 

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Köpa en begagnad bil av dem? PU-kalkylen

Ny serie: Köpa en begagnad bil av de här?

Detta är första avsnittet av en ny serie där vi ska granska hur den borgerligt-sverigedemokratiska majoriteten i Skinnskattebergs kommun har klarat sig under mandatperioden. I kommande inlägg ska vi granska sanningen, pengarna, skolan, tystnaden, handlingskraften, lagen och rutschbanan.

Nu är det ett år kvar till valet. Vem ska man rösta på? Partierna kommer så småningom att lova både det ena och det andra. Både i Sverige och i kommunerna, bland annat här i Skinnskatteberg kommer det att presenteras valprogram där man kan se vad partierna vill göra under mandatperioden 2018 – 2022. De traditionella borgerliga partierna kommer troligen under fantasinamnet ”Alliansen” att lägga fram ett gemensamt program. De gjorde det i det förra valet, även om nästan ingen jag känner hade sett programmet. Från extremhögern – Sverigedemokraterna – lär det förmodligen inte bli något alls.

Man skulle kunna tro att bästa metoden för en väljare att välja mellan de olika partierna och/eller grupperingarna av partier skulle vara att titta på de här programmen och sen lägga sin röst på det som man tycker är bäst. Tyvärr missar man då en viktig sak: Hur troligt är det att de olika partierna kommer att förverkliga valprogrammens löften?

Statsvetarna talar om väljarnas P*U-kalkyl. U står för ”nytta” (utility på engelska), d v s hur bra tycker man att de olika programmen är. P står för ”sannolikhet” (probability på engelska). Kalkylen kommer att halta om man bara tar hänsyn till programmet (U). Låt säga att A lovar dig tusen kronor medan B nöjer sig med att utlova 100 kronor. Om nu sannolikheten att A ska infria sitt löfte är noll, medan sannolikheten att B ska göra det är 50 procent, blir A:s P*U-värde 1 000*0=0 medan B:s motsvarande värde blir 100*0,5=50. Om man bara skulle rösta på grundval av programmet (U) borde man ju välja A, medan P*U-kalkylen rekommenderar att man röstar på B eftersom 50 kronor är mer än noll kronor.

Hur ska man kunna bilda sig en uppfattning om sannolikheten (P)? Ja, ett sätt kan vara att se hur trovärdiga de olika partierna är utifrån hur de har agerat tidigare. När vi nu går in i valåret kan vi i Skinnskattebergs kommun blicka tillbaka på tre år av borgerligt styre tillsammans med Sverigedemokraterna. Hur trovärdiga framstår de borgerliga?

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Självständigt Katalonien?

Katalonien har röstat om självständighet från Spanien. Den centrala spanska statsmakten har ingripit, förklarat folkomröstningen olaglig och försökt att med våld och hot förhindra att den genomförs. Varför vill Katalonien bli en självständig stat? Borde Katalonien bli en självständig stat? Och, hur sannolikt är det att Katalonien blir självständigt? Med hjälp av tre svenska statsvetare ska jag försöka närma mig svar på de tre frågorna.

Efter att ha läst litteraturen om delning av politiska enheter – stater eller kommuner – drar Gissur Erlingsson (2005) slutsatsen att självständighetssträvandenas drivkrafter kan grupperas i tre breda faktorer: Ekonomi, kultur och politik. De ekonomiska drivkrafterna kan delas i två: Det handlar dels om rikare områden som inte vill bidra med sina skattepengar till fattigare delar av den politiska enheten. Men även områden som har en svagare ekonomi kan uppleva att de koloniseras och att resurser sugs ut för att levereras till enhetens centrum, i ett land t ex huvudstadsregionen.

Kulturella drivkrafter har med identitet att göra. Språk, religion, etnicitet och känsla av tillhörighet till en viss region är en drivkraft att också vilja organisera sig politiskt efter identitetslinjer. De politiska drivkrafterna slutligen handlar om olika politiska partiers och grupperingars chanser att vinna makten i den politiska enheten.

Peder Nielsen (2003), en annan svensk statsvetare som i första hand skriver om den kommunala indelningen, framhåller tre kriterier för hur demokratins folk – demos – bör avgränsas: Det handlar om identitet, deltagande och effektivitet. Känner befolkningen i den aktuella regionen en regional identitet? Kan man förvänta sig att den nya politiska enheten kan erbjuda demokratiskt deltagande? Kan man förvänta sig att den nya enheten ska kunna klara av sina uppgifter?

Den tredje svenske statsvetaren som jag gärna vill referera till är min gode vän Evert Vedung som i sin doktorsavhandling (1971) studerade den svensk-norska unionsupplösningen 1905 presenterar en analysram för att beskriva händelseutvecklingen vid en delning. I det svensk-norska fallet blev resultatet en fredlig upplösning av unionen. I en artikel (2000) ställer Vedung frågan varför det inte blev krig mellan Sverige och Norge. Bakom detta resultat låg agerandet från de gemensamma institutionerna (kungahuset och utrikesförvaltningen), de båda staternas agerande samt hur de europeiska stormakterna i omgivningen agerade. Varken kungahuset eller stormakterna agerade kraftfullt för att bibehålla unionen. Vedung framhåller dessutom att unionen saknade historisk legitimitet – Sverige och Norge var inte sedan urminnes tider förenade i en stat. Man var ense om var gränsen mellan Sverige och Norge gick. Det fanns inga svensksinnade minoriteter i Norge eller omvänt. Inget land skulle göra en ekonomisk resursförlust av delningen (det här var innan någon visste något om den norska oljan). Länderna var inte ekonomiskt eller försvarspolitiskt sammanflätade. Opinionen i Norge var enig, men splittrad i Sverige.

Erlingsson bygger en spelteoretisk modell med avsikten att förstå en delningsprocess förlopp och resultat. Resultaten sammanfattas i en fyrfältstabell:

	Starkt folkligt stöd	Svagt folkligt stöd
Välvillig regering	Delning trolig	Misslyckande för delning
Motsträvig regering	Överenskommelse inom systemet trolig	Ingen överenskommelse inom systemet

Nyckeln till det katalanska dramat finns i historien

Katalonien förenades 1137 med Aragonien. Kungariket Aragonien levde vidare till 1469 då en union med Kastilien ingicks. Detta var grunden till det moderna Spanien. Efter det spanska tronföljdskriget på 1700-talet inskränktes det katalanska självstyret.

Först på 1930-talet och den andra spanska republiken återskapades det katalanska parlamentet och Katalonien vann ett omfattande självstyre inom republiken. Åren 1936-39 har kallats ”den spanska revolutionen” – en socialistisk omvandling av samhället, där Barcelona och Katalonien spelade en avgörande roll. Men fascisterna hade samtidigt gripit makten i halva Spanien. Med hjälp av det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien tog fascisterna makten 1939. Deras hämnd på Katalonien blev gruvlig. Det katalanska språket förbjöds. Självstyrelseorganen avskaffades. Republikanska ledare mördades eller tvingades i exil.

Efter Francos död 1975 återupprättades det katalanska självstyret. Spanien delades in i 17 autonoma regioner. Tre av dessa – Baskien, Galicien och Katalonien - betraktades som ”historiska nationer” och fick från början större befogenheter än de övriga. Även om de autonoma regionerna svarar för en stor del av den offentliga verksamheten i Spanien, har de en begränsad kontroll över sina egna finanser. Bidrag från centralregeringen är den viktigaste inkomstkällan. Endast i Baskien har man mer kontroll över regionens inkomster.

Om man ska förstå den katalanska identiteten måste man känna till den här historien. Vid flera tillfällen genom århundradena, senast under inbördeskriget och under fascistdiktaturen 1939-1975 har den centrala statsmakten i Madrid motarbetat och bekämpat det katalanska självstyret. Det historiska förhållandet mellan Madrid och Barcelona har ofta präglats av våld.

Det finns också ekonomiska dimensioner i konflikten mellan centralmakten och Katalonien. Katalonien är en rik del av Spanien och fungerar som bidragsgivare till övriga delar av landet. Men till skillnad från utbrytarrörelser i flera andra länder har inte detta varit en central punkt i självständighetssträvandena. För det högerpopulistiska italienska Lega Nord har det varit ett viktigt skäl för att kräva självstyre i Norditalien.

När det gäller de ideologiska och partipolitiska motiven för katalansk nationalism är det viktigt att påminna, dels om de historiska rötterna i den alltmer vänsterdominerade spanska republiken, dels om att det katalanska självstyrelsekravet idag drivs av en bred koalition från höger till yttersta vänster.

Skulle ett självständigt Katalonien vara demokratiskt hållbart?

Historien visar att det finns en stark katalansk identitet och samhörighet. I val till regionparlamentet har självständighetspartierna fått inemot hälften av rösterna (men på grund av valsystemet en majoritet i församlingen), och i folkomröstningen om självständighet röstade 90 procent ja. Valdeltagandet var visserligen lågt – drygt 40 procent. Med tanke på den spanska centralregeringens försök att med våld förhindra omröstningen är det låga valdeltagandet inte förvånande.

Det finns ingen anledning att tro att den självständig katalansk republik inte skulle fungera som en normal västeuropeisk demokrati. Det finns inte heller anledning att tro att den nya staten skulle misslyckas att effektivt klara sina uppgifter. I de befintliga självstyrelseorganen finns sedan 40 år grundstommen till en statsmakt, och det finns en stark ekonomi att basera den nya republiken på.

Trots allt är prognosen för ett självständigt Katalonien dyster

Den spanska högerregimen har på alla sätt försökt bekämpa självständighetskraven. Den tilltänkta folkomröstningen olagligförklarades och statens våldsapparat användes för att förhindra genomförandet. Valurnor och valsedlar beslagtogs. Polisen beordrades spärra av vallokaler. Lokala borgmästare som inte försökte förhindra omröstningen hotades med gripande och avsättning. Rektorer som upplät sina skolor som vallokaler hotades.

Runt om i landet piskade högerextrema organisationer upp antikatalanska demonstrationer. Statspolisen Guardia civil skickades in i Katalonien för att med våld hejda valproceduren. Det finns vittnesmål om hur civilgardister på väg till Katalonien hyllats som hjältar på väg till fronten. Hundratals katalaner misshandlades av civilgardisterna.

Allt detta framstår för oss, som kommer från ett land, där det inte är ovanligt att man struntar i folkomröstningsresultat, som groteskt. Och framförallt lär det inte befrämja en fredlig lösning av motsättningarna. Snarare uppväcks de hemska minnena från fascisttiden.

Att Spanien aldrig gjort upp med fascismen understryks av att en talesperson för det styrande Partido Popular ska ha hotat den katalanske presidenten Carles Puigdemont med samma öde som fascisterna utmätte åt den tidigare katalanska ledaren Lluís Companys, som fängslades och sedermera avrättades efter att ha utropat självständighet 1934, och varnade för att Puigdemont skulle kunna sluta på samma sätt om han utropar självständighet.

Om vi återvänder till Evert Vedung och den lyckosamma upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 kan vi konstatera att praktiskt taget inga av förutsättningarna för en fredlig lösning är för handen i det katalanska dramat.

	Norge	Katalonien
De gemensamma institutionerna	Kungahuset agerade inte mot unionsupplösningen	Den spanske kungen har tagit samma ställning som regeringen
Stormakterna	Inga stormakter agerade mot unionsupplösningen	EU och Frankrike mot självständighetssträvandena
Historisk legitimitet	Föreningen Sverige-Norge var inte särskilt gammal	Många hundra år i samma stat, om än inte utan motsättningar
Gränser och etnisk homogenitet	Ingen oenighet om gränsen. Inga minoriteter i andra landet	Katalanskspråkiga finns i flera andra regioner
Centralmakten skulle göra ekonomisk förlust	Nej	Ja
Ekonomisk och annan integration	Låg	Hög
Enighet hos utbrytarstaten om separatism	Ja	Kan ifrågasättas från val- och folkomröstningsresultat

Inte heller Erlingsson skulle med sin modell förutsäga en lycklig skilsmässa. Centralmakten är minst sagt motsträvig, och hur det är med det folkliga stödet för separatismen har bland annat på grund av centralmaktens våldsamma ingripanden inte gått att fastställa på ett entydigt sätt. I den norska omröstningen 1905, som inte motarbetades av svenskarna, röstade 99,95 procent för en upplösning av unionen. Om Erlingsson skulle förutsäga att det inte blir någon skilsmässa, skulle hans modell inte heller förutspå någon uppgörelse inom systemet. Det ser med andra ord riktigt dystert ut för Katalonien.

Refererade svenska statsvetare:

Gissur Erlingsson (2005) ”Modelling secessions from municipalities” Scandinavian Political Studies 28:2

Peder Nielsen (2003) Kommunindelning och demokrati. Om sammanläggning och delning av kommuner i Sverige Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala

Evert Vedung (1971) Unionsdebatten 1905: En jämförelse mellan argumenteringen i Sverige och Norge Stockholm: Amqvist & Wiksell

Evert Vedung (2000) ”Varför ledde Norges secession 1905 inte till krig” Scandia 66:2

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

En gammal kompis tillbaka igen

Tidningstjuven har inte varit här sen i juli. Men idag slog hen till igen. Dagens Nyheter saknades i brevlådan. Välkommen tillbaka igen. Av 2017 har det nu gått hela 285 dagar. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i lådan på rätt utgivningsdag i 195 dagar vilket motsvarar hela 68,4 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2017 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	8	2,8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen	79	27,7
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen	0	0,0
- vardagar, utebliven tidning	3	1,1
Dagar med tidning på rätt dag	195	68,4

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Örjan, Konny och Staffan stod på näsan

Ute föll ett ymnigt snöfall. I stora matsalen i Karmansbo herrgård försökte Örjan från Vällingby, Konny från Oskarshamn och Staffan från Orsa (?) övertyga svårflörtade ortsbor om att deras planerade hem för ensamkommande flyktingbarn var en lysande idé för alla. För Karmansborna, för flyktingpojkarna och för Örjan, Konny och Staffan och deras plånböcker (fast det sista sa de aldrig). Läs mer om mötet på Karmansbo herrgård i februari 2016 här.

För inte så länge sen hade de tre gentlemännen med sitt företag Skandinavisk Vårdtjänst AB - ett bolagsnamn som inger förtroende, nästan som en myndighet - varit på samma plats och försökt övertyga ungefär samma ortsbor om att deras plan om ett vårdhem för missbrukare var en lysande idé till nytta och glädje för alla. Men nu hade konjunkturen vänt. Nu var det i flyktingpojkar som de stora pengarna fanns att hämta.

Kommunen måste tillfrågas om bygglov. Tre ansökningar kom in samtidigt. Herrgården som ägs av kommunens ledande och mest tongivande företagare, makarna Engström, fick bifall. De båda andra ansökningarna åkte i papperskorgen. Läs om bygglovet här.

Trion gjorde braskande reklam för sitt respektingivande bolag. I annonseringen staplades de fina orden i hög.

Från reklam för Skandinavisk Vårdtjänst AB

Men. Inte hjälpte det. Och så vände konjunkturen igen. Inga pengar att hämta på flyktingpojkar.

På upplysningstjänsten merinfo.se kan man nu läsa:

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Skål Pelle!

Den dåvarande moderate riksdagsmannen Per Bill gjorde sig 2004 känd för att i berusat tillstånd och med barnvagn ha kommit i slagsmål med ordningsvakter på Stadsgårdskajen i Stockholm. Läs mer på Expressen.

Per Bill slåss med ordningsvakt. Bild från Expressen

Numera är Per Bill landshövding i Gävle. Mittmedias reportrar har granskat landshövdingarnas representationsutgifter. Per Bill framstår som ett synnerligen avvikande fall. Han har för länsstyrelsens räkning år 2016 handlat för 50 000 kronor på systemet. Det ser ut som om det går blött till på residenset i Gävle.

Det ska inte behöva bli som på den galamiddag på Kalmar slott när dåvarande därstädes landshövding Ruben Wagnsson (1891-1978), också höjdare inom IOGT. Tacktalaren ansåg sig föranlåten att säga: ”Som barn drömde jag om att få dricka så mycket sockerdricka jag orkade. I dag har jag fått uppleva detta!”

Samma historia berättas dock också om ett kalas på Örebro slott där dåvarande landshövdingen i Västmanland höll tacktalet: - En gång när jag var en fattig brukspojke i Avesta hade jag en dröm att en gång i livet få dricka hur mycket sockerdricka jag orkade. I dag har denna dröm gått i uppfyllelse. 

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

De delade byarna och städerna 4: Billdal, Vallentuna, Frillesås

Billdal

Billdal ligger på gränsen mellan Göteborgs och Kungsbacka kommuner och därmed också på länsgränsen mellan Västra Götalands och Hallands län. I succéserien om de delade städerna och byarna börjar vi nu komma över på de orter som är mindre jämnt fördelade. I Billdals tätort bor 70 procent av de nästan 15 000 invånarna i Kungsbacka kommun, medan 30 procent är göteborgare.

Det är göteborgsdelen som egentligen heter Billdal medan hallandsdelen heter Kullavik. Det är återigen statistiska centralbyrån som med sin tätortsindelning spelar oss ett spratt, eftersom de flesta invånarna i den sammanvuxna tätorten bor i en del som har ett annat namn.

Kullavik hette till 1911 Kullen men döptes då om på grund av risken för förväxlingar med Kullen i Skåne. Det sägs att den som föreslog namnet ”Kullavik” var växeltelefonisten Olga Hagkvist som bodde invid järnvägsstationen och hade telefonstationen inrymd i sin bostad.

Olga Hagkvist med familj

1904 kom järnvägen till Kullavik (och Billdal). Det var Säröbanan som gick från en station vid Karlsroplatsen i Göteborg strax nedanför Annedalskyrkan. På 1960-talet flyttades stationen till Linnéplatsen. I andra änden fanns Särö i Halland, och som sagt efter vägen stationer i bland annat både Billdal och Kullavik.

Banan trafikerades från 1954 till nedläggningen 1965 med rälsbussar. Lite speciellt var att banan helt saknade anknytning till järnvägsnätet i övrigt. Däremot kopplades den faktiskt till spårvägsnätet alldenstund det gick både rälsbussar och spårvagnar på spåren åren 1962 – 1965.

Före rälsbussarnas tid behövde förstaklasspassagerarna med årskort i vagnar med gyllenlädertapeter och stearinljus i fasettslipade lyktor inte visa biljett. Konduktörerna var ansvariga att lära sig namnlistan över årskortsresenärerna utantill.

Billdals station

Säröbanans station vid Linnéplatsen. Foto Anders Rehnström

När Säröbanan lades ned såldes rälsbussarna till gruvföretaget Lamco i Liberia. För att komma till hamnen för vidare transport till Afrika utnyttjades spårvägsspåren genom staden. När tjänstgöringen i Liberia var över i början av 1970-talet byggdes några av rälsbussarna om till serveringar. Se det var en resa det!

Vallentuna

Huvuddelen av Vallentuna tätort ligger i Vallentuna kommun. Där finns 74 procent av tätortens nästan 32 000 invånare. Resten återfinns i Täby kommun i den med Vallentuna tätort sammanvuxna Täby kyrkby.

Genom samhället går Roslagsbanan, invigd 1885. Det finns en station i Vallentuna och en i Täby kyrkby. I de båda kommunerna finns det sedan flera stationer och hållplatser.

Roslagståget vid Stockholm Ö. Foto Yngve Sjögren

En märkvärdighet med Roslagsbanan är att den tenderar att dyka upp som tåget i lådan i alla möjliga filmer. Ofta får den gestalta tåg och stationer som i respektive film ligger på helt andra ställen i Sverige. Lite märkligt med tanke på att Roslagsbanan med sina karaktäristiska motorvagnar och smala spårvidd gör att den inte så lätt förväxlas med andra banor.

Ett exempel som jag lyckats fånga är i Lars Molins ”Tre kärlekar”. Här är en scen från första säsongen, avsnitt fyra. Scenen är inspelad på Lindholmens station i Vallentuna, men föreställer någonstans i Norrland.

Lindholmens station ur "Tre kärlekar"

I den prisbelönta kortfilmen ”Artisten”, producerad av Dramatiska Institutet 1987 spelades tågscenerna in vid Faringe station, visserligen inte i Vallentuna kommun utan i Uppsala kommun, men väl vid Roslagsbanan. Faringe station figurerar också i 2011 års julkalender ”Tjuvarnas jul”. I långfilmen ”Tänk om jag gifter mig med prästen” 1941 med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg finns scener inspelade på Ekskogens station i Vallentuna kommun men en bit norr om tätorten. Det här är bara några exempel på Roslagsbanans betydelse i svensk filmhistoria. Flera finns.

Det är inte gott att veta varför det blivit så. En förklaring kan vara att flera filmbolag haft studios i kommunerna kring Roslagsbanan. I Skarpäng i Täby fanns Svensk Talfilm, mest känt för filmerna om Åsa-Nisse. I Långängen i Stocksund fanns 1919 – 1936 Svensk Filmindustri SF. I Djursholmsbanans gamla elverk fanns Film AB Imago bland annat med filmerna om 91:an Karlsson. Jag är beredd att sätta en hacka på att om det finns några tåg med i Åsa-Nisse och 91:an Karlsson, så är det också Roslagsbanans tåg.

En kanske mer seriös koppling till svensk filmhistorien dock utan tåg, finns i Täby kyrka i kyrkbyn, där Albertus Pictor har avbildat ”Döden spelar schack med människan” (Jämför Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet”).

Döden spelar schack i Täby kyrka

En morgon i maj 2006 var Ingrid på väg från Upplands Väsby till Vallentuna med SL:s buss 524. Någonstans vid Granakurvan fick hon syn på fyra elefanter som gick och betade på ett gärde. Då måste man ruska om sig lite och undra vad var det man egentligen såg. Men det var faktiskt sant. En cirkus hade varit på väg från sin föreställning i Vallentuna för att slå upp sina tält i Ekerö när elefanttransporten välte. En av elefanterna gjorde sig lite illa, men det var inget farligt. Det gick inte att snabbt få fram ett nytt transportfordon. Elefanterna inkvarterades därför på en närbelägen bondgård och släpptes på morgonen ut för att beta. Där ser man.

Elefanterna i Vallentuna

Inte långt från ängen där elefanterna betade har Vallentuna Aviatörförening sitt flygfält. Där huserar bl a en av Sveriges få flygdugliga DC3:or – Congo Queen. Ägaren till planet Åke Jansson fick 1976 i uppdrag att av sin arbetsgivare att köpa ett flygplan. Han köpte det i USA och flög planet från St Louis via Vallentuna till Libreville i Gabon. Firman konkade efter ett par år och Åke Jansson fick planet som ersättning för obetald lön. Han grundade flygbolaget Transport Aérienn Zaïrois. När det utbröt oroligheter i landet 1991 tog han sitt plan och flög hem det till Vallentuna, där det ännu finns.

Congo Queen

Frillesås

Kungsbacka kommun i Halland tycks ha alldeles särskilt feldragna gränser. Vi har redan visat på två tätorter som bara delvis ligger i Kungsbacka kommun: Gundal och Högås på gränsen mellan Kungsbacka, Mölndal och Göteborg och Billdal på gränsen mellan Kungsbacka och Göteborg. Här kommer nu en tredje: Frillesås på gränsen mellan Kungsbacka och Varberg. Av de inemot 3 000 Frillesåsborna finns 79 procent i Kungsbacka och 21 procent i Varberg,

27 kommuner delar på de 14 gränsöverskridande tätorterna i denhär serien. Av dessa 27 kommuner har bara två del i mer än en sådan tätort – Göteborg och Kungsbacka.

Frillesås främsta bidrag till det övriga Sverige får väl sägas vara den förträfflige Johan Albert Sandklef, bl a intendent på Varbergs museum, men framförallt författare till brännvinskryddarens bibel 30 sorter kryddat brännvin.  Boken skrevs redan 1947 och kom ut i inte mindre än 12 upplagor fram till 1998. 

30 sorter kryddat brännvin

Tidigare inlägg i serien ”De delade städerna och byarna”

De delade städerna och byarna 

Sollentuna och Upplands Väsby, Kvicksund, Gundal och Högås 

Pukavik och Vintrosa 

Tumba, Skoby, Aröd och Timmervik 

Praeterea censeo

Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

Pass på så att inte privathandeln tar över!

Vi var och veckohandlade idag. Som vanligt på Konsum i Skinnskatteberg. I köttdisken var det i stort sett helt rent. Vi hade tänkt oss att köpa lövbiff och köttfärs. Trots att de väl knappast kan räknas som några exklusiva varor fanns de inte. Personalen upplyste oss att det skulle komma kött i morgon. För att inte bli utan de planerade köttvarorna var vi tvungna att gå till ICA Berghallen när vi var klara med vårt övriga inköp på Konsum. På ICA var kötthyllan välfylld och att hitta lövbiff och köttfärs var ingen konst.

Denna lilla vardagserfarenhet väcker två frågor:

Hur kan man öppna en butik på en vanlig vardag utan att ha förvissat sig om att vanliga varor finns i butiken? Är det en skillnad på drivkrafterna för privathandlare och för personal med ansvar för vår gemensamma kooperativa rörelse?

Varför ska man behöva gå till två olika konkurrerande butiker för att inhandla planerade inköp? Är det inte då lika bra att man nöjer sig med en butik, och då den som med sitt sortiment bäst tillgodoser ens önskemål?

Den första frågan låter jag hänga i luften. Den andra frågan kan jag för vår egen del besvara med att vi genomgår detta lidande på grund av vår ideologiska övertygelse: Det är bättre med gemensamt ägd kooperativ handel än med profitdriven privathandel.

Men nog är det så att kooperationen ställer stora krav på sina lojala medlemmar! Och jag tror knappast att vi är särskilt många som resonerar som vi. Konsekvensen kan bli att allt färre väljer den kooperativa handeln. Och vips! Så är kooperationen utslagen i konkurrensen och kvar blir bara privathandeln. Se t ex hur det har blivit i grannkommunen Köping, en gammal arbetarstad och en av de platser där svensk konsumentkooperation en gång startade med den första konsumbutiken.

Fast, det är väl klart att det finns det som är värre här i världen. Se bara på Katalonien!


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.