måndag 29 oktober 2012

Tidning stulen ur brevlåda



Det har gått rätt hyggligt med utdelningen av Dagens Nyheter ett tag nu. Resultatet blir att man slappnar av lite i sin vaksamhet. Men sedå passar han på. Tidningstjuven. Idag fanns inte dagens tidning i lådan. Nu hade tidningsnorpararen varit framme igen.

Så här ser utdelningsstatistiken ut sedan årsskiftet:

Antal dagar på året
303
- tidningsfria dagar
-8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
-78
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
-8
- vardagar, utebliven tidning
-26
Antal dagar med tidning på rätt dag
183

Av 303 dagar kom det tidning på rätt dag 183 dagar motsvarande 60,4 procent.

Håhåjaja då var det dags igen

Årets första vita skit utrullad

lördag 27 oktober 2012

På visit hos Pippi





I går eftermiddag hälsade vi på Linnea aka Pippi Långstrump. Pippi-Långstrumpperuken är nog det finaste Linnea vet. Här har vi förmått henne att lämna spegeln där hon annars gärna står för att beundra sin uppenbarelse. Den lila tröjan är också en favorit. Ja, Linnea vet att den är rosa och inte lila, men eftersom lila är favoritfärg är hon lite frikostig med vad som ska betraktas som lila.

fredag 26 oktober 2012

En ny medborgare

  

Välkommen Ruben (arbetsnamn) född 26 oktober2012 på Skånes Universitetssjukhus Lund önskar mallig morfar.

onsdag 24 oktober 2012

Klassresor

Soldater vid Jönköpings regemente


Nu har jag just slagit igen pärmarna på Leif GW Perssons bok ”Gustavs grabb”. Den ger en anledning att reflektera över klassresan. Gustavs grabb är inte den ende. Ett par exempel på klassreseböcker med särskild lyskraft är Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Ronny Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Ronny”. Det finns skillnader. I förstone är det en skillnad i tiden. Ronny Ambjörnsson är född 1936, Leif GW Persson 1945 och Åsa Linderborg 1968. Det är över 30 år mellan Ronny och Åsa. Så det är väl rimligt att säga att de tillhör två olika generationer. Men i en annan mening tillhör alla tre samma generation. Ronnys pappa var svarvare, Leifs pappa var byggnadsarbetare. Åsas pappa var härdarmästare. De är alla tre första generationens invandrare från arbetarklassen.

I någon mening tillhör jag själv samma generation. Född 1947. Men: när jag var liten var min pappa valsverksarbetare vid bruket i Surahammar. Men han påbörjade själv klassresan. När jag var sex flyttade vi till Fagersta där Karl-Axel fått jobb som expeditör i Metalls avdelning 132. Sen satte han inte mer sin fot på verkstadsgolvet. Åtminstone inte för kroppsarbete. Men karriären fortsatte inom fackföreningsrörelsen. Som ombudsman i Metall var arbetarklassidentiteten en självklarhet för honom även om arbetet till sina yttre kännetecken var ett typiskt medelklassyrke.

Ordvitsen ”klassresa” handlar om oss som individer. Ronny, Leif och jag själv blev alla professorer. Åsa disputerade i historia och blev kulturchef på Aftonbladet. Det vi har gemensamt är att vi lämnade arbetarklassen bakom oss och trädde in i den intellektuella överklassens salonger. Och på den resan reste vi ensamma. Men egentligen betyder ju inte ”klassresa” individuell resa. På en riktig klassresa är det ju hela klassen som reser tillsammans. Och visst är det så. Under de här åren på 1900-talet gjorde klasserna i det svenska samhället väldiga klassresor. Och egentligen var vi – Ronny, Leif, jag själv och Åsa och alla de andra – bara ett slags spejare som sprang lite i förväg före klassen.

Man kan få ett perspektiv på den här omvandlingen om man går ännu en generation bak i tiden. Min farfar Karl Edvin föddes 1890 i ett soldattorp utanför Gränna i Småland. Hans pappa var indelt soldat, så det var en väldig barnskara (man vet ju hur soldaterna var). Efter en obetydlig skolgång skickades Karl Edvin med ångbåt till Rönninge på Södertörn för att arbeta som bonddräng. 1914 startade Surahammars bruk sin ångsåg och behövde rekrytera arbetskraft. Edvin var en av dem som nappade. Karl Edvin hade emigrerat. Från jordbruksproletariatet till industriarbetarklassen. Och från Småland till Västmanland. Till Småland kom han inte tillbaka förrän på 1960-talet när Karl-Axel hade köpt en Amazon.

Sonen Karl-Axel fick mer utbildning: Sju års folkskola, fortsättningsskola och Brunnsvik. Han kunde påbörja klivet ur arbetarklassen och in i ett slags medelklass eller kanske in i vad Marx och Engels kallade en arbetararistokrati. Det slutliga klivet ur arbetarklassen fick jag själv svara för: realskola, studenten på ett kommunalt gymnasium 1965, pol mag och så småningom 1979 disputerad på Stockholms Universitet och 1995 professor vid Göteborgs skola. Simsalabim från soldattorpet till lärostolen. Från jordbruksproletariatet via industriarbetarklassen och arbetararistokratin till den intellektuella överklassen.

Den här släkthistorien följer den svenska ekonomins förändringar. Vid förra sekelskiftet när Edvin var bonddräng var 50 procent sysselsatta i jordbruket. 1938 gick industrisysselsättningen om jordbruket. I mitten av förra seklet när våra fäder arbetade i industrin eller på byggen gjorde de sällskap med 40 procent av de sysselsatta svenskarna. Som mest sysselsatta tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet 42 procent 1965. Sen gick det raskt utför till bara 26 procent vid millennieskiftet. Jordbruket med binäringar var i stort sett utplånat med bara 3 procent av sysselsättningen. Olika tjänstesektorer där professorerna befann sig sysselsatte 71 procent av befolkningen. Från jordbruksproletariat till manschettproletariat på 100 år. Se där de kollektiva klassresor på vars våg vi är några som har surfat.
Göteborgs Universitet, huvudbyggnaden Vasaparken

Avgörande för att vissa av oss kunnat ta oss förbi i kön var alldeles säkert utbildningsväsendets omvandling. Edvins dagar i skolan var lätt räknade och för Karl-Axel fanns bara Brunnsvik. När jag gick i skolan pågick omvandlingen från folkskola och läroverk till grundskola. Den åtskillnad mellan barn med olika klassbakgrund som förr skett efter fjärde klass hade flyttat upp till efter sjätte klass. Kommunala realskolor och gymnasier hade vidgat tillgången till utbildningsplatser från de mer restriktiva gamla Högre Allmänna Läroverken. När jag började på universitetet i mitten av 60-talet exploderade utbildningen. Väldiga horder med studenter vällde in. Det nya studiemedelssystemet var det sociala smörjmedlet. Det är den utvecklingen som de borgerliga nu vill rulla tillbaka: Nu ska arbetarungdomen återigen avskiljas från de med bättre bakgrund på ett tidigt skede för att få ta del av enklare yrkesutbildningar. Hågade klassresenärer ska växlas in på ett stickspår.

Vad var det som drev oss? När man läser Leif GW:s bok kan man tro att det bara var pengar. Men det är inte något som jag känner igen. Både Ronny, Leif GW och jag själv kom från ordentliga skötsamma arbetarhem. Ingen led någon nöd. Nöden må ha funnits i soldattorpet, men inte i arbetarhemmen i Göteborg, Stockholm eller Surahammar. För Åsa var det annorlunda. Men inte heller hon drevs av pengabegär. Och vad var det vi valde? Idéhistoria, kriminologi, statskunskap, historia. Vem har egentligen blivit rik på det?

Och ett handikapp har vi alltid kvar. Vi vet inte hur man ska uppföra sig. Vi kan inte otvunget prata strunt. Vi vet inte vilka bestick man ska ta först. Vi förstår inte att öppna dörrar och dra ut stolar. Vi kramas inte. Det är det bara utlänningar och överklass som gör. Ronny beskriver utmaningen att lära sig medelklassens erotiska språk. Kyssen var den stora stötestenen. Hur gör man?

Jag vet nu.



Referenser:


Ambjörnsson, Ronny (1996). Mitt förnamn är Ronny. Stockholm: Bonnier Alba

Linderborg, Åsa (2007). Mig äger ingen. Stockholm: Atlas

Persson, Leif GW (2011). Gustavs grabb. Albert Bonniers Förlag





 

onsdag 17 oktober 2012

Går det att styra med mål?



Inkvisitionen var känd för att med hårdhänta metoder tvinga fram erkännanden från kättare. Tortyren rättfärdigades eftersom den ledde fram till ett gott resultat – kättare avslöjades och kunde dömas: ”Ändamålet helgade medlen”. Den kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping uttryckte samma sak med att det inte spelar någon roll om en katt är vit eller svart, bara den fångar möss. Här handlade det om att privatisera statliga verksamheter. Det är också den bärande idén bakom läran om målstyrning som har slagit igenom närapå till hundra procent i de svenska kommunerna: Politikerna ska fatta beslut om mål och de anställda tjänstemännen i förvaltningen ska bestämma hur målen ska uppnås.

Läran om målstyrning har sitt ursprung i den privata tillverkande industrin i USA och var från början ganska olik dagens kommunalsvenska målstyrning. Den högsta ledningen bestämde företagets mål. Detta bröts sedan successivt ned och preciserades: Vad skulle varje avdelning göra för att bidra till att målet skulle uppnås? På den allra lägsta nivån i organisationen blev det rätt så detaljerat. Av de ursprungligen allmänt hållna målen blev det längst ned i organisationen detaljerade order.
Inkvisitionens tortyrkammare


När denhär läran har förts över till den offentliga sektorn – inte minst till kommunsverige – har det istället kommit att uppfattas som en frihetslära. Politikerna ska inte detaljstyra de anställda. De ska istället vägledda av sin yrkeskunskap fritt välja metoder att uppnå de politiska målen. Befrielsen från detaljstyrningens tvångströja kan vara ett skäl till varför målstyrningsidén har blivit så populär. Och sett från andra hållet – politikernas – uppfyller den drömmen om att man ska kunna styra en verksamhet eller en organisation utan att behöva kunna så förskräckligt mycket om den.

Deng Xiaopings svarta och vita katter är också en tilltalande bild; inkvisitionens och totalitära regimers rättfärdigande av alla medel däremot en mindre tilltalande baksida. Det har föreslagits att den rationalistiska målstyrningsläran tilltalar oss därför att den är en avbild av den förnuftiga människan: Hjärnan styr handen. Handen fladdrar inte omkring lite på egen hand och handen styr inte hjärnan. Attraktionskraften i sådana här bilder – de musfångande katterna och den viljestyrda handen – kan ha bidragit till att så gott som alla kommuner idag påstår att de tillämpar målstyrning.

Men vid en närmare granskning visar det sig att målstyrningsläran inte är oproblematisk. Forskningen i statsvetenskap och organisationsteori har hela tiden varit kritisk. Företagsekonomen Björn Rombachs bok ”Det går inte att styra med mål” var en riktig kioskvältare. Hans lärare Nils Brunsson menar att det rationella perspektivet mest finns i ”pratavärlden” medan det i ”göravärlden” går till på ett helt annat sätt. De mekanismer som gör det möjligt att frikoppla de båda världarna från varandra – prata från göra – kallar han ”hyckleri”.

Det är svårt att formulera mål

En uppsättning kritiska invändningar hänger ihop med svårigheten att formulera mål:

Det är inte alltid så lätt som man tror att skilja mål från medel. Det som ses som ett mål är ofta ett medel i uppnåendet av något mål på en högre nivå. Vad är t ex målet med gatubelysning. I förstone skulle man kunna tycka att målet är att det ska bli ljust på marken. Det kan man mäta med måttenheten lux som definieras som lumen (totalflöde av ljus) per kvadratmeter. Men ljust på marken har egentligen inget egenvärde, utan det är medel för att man ska uppnå en trygg miljö där folk inte blir överfallna och trafiksäkerhet. Men också färre överfall och säkrare trafik kan ses som medel för att man ska nå målet ”ett gott liv”. Mål på högre nivåer är vanligen de mest relevanta.

För att man ska kunna avgöra i vilken utsträckning målen uppnåtts måste de vara operationella – lätta att observera, helst mätbara i siffror. Det är av olika skäl svårt att formulera sådana mål:

·      Politiska beslut är ofta kompromisser. Ett sätt att åstadkomma kompromisser är medvetet luddiga formuleringar.

·      Det finns ofta ett samband mellan relevans och mätbarhet. Det mest relevanta är svårmätbart medan det mindre relevanta är lättmätbart

I medvetande om att vissa relevanta förhållanden är svårmätbara, nöjer man sig med det lättmätbara. Då blir styrningen skev – vissa verksamheter styrs med mål, andra styrs inte alls. Om det är så att styrningen är effektiv – de som ska styras följer signalerna – så blir ingen intresserad av att försöka uppnå relevanta men svårmätbara mål.

I politiken är man inte överens. Idéer står mot idéer. Intressen står mot intressen. Politik är ett sätt att hantera motsättningar och konflikter. Målstyrningsidén bygger på föreställningen att det finns konflikter och motsättningar om vilket mål man ska ha. Den politiska processen leder fram till en lösning av konflikterna och ett beslut. Däremot är inte medlen politiskt kontroversiella. Valet av medel kan därför överlåtas på förvaltningen. Ofta är det tvärtom. Alla är överens om målen medan det finns konflikter och motsättningar om hur de ska uppnås. Alla är t ex överens om att kommunen ska erbjuda bra barnomsorg. Däremot är det djupgående motsättningar om detta ska uppnås genom offentligt eller privat producerad förskola.
Deng Xiaoping

Om det ska vara någon mening med mål måste de avse något påverkansbart. Det räcker inte med att beskriva ett framtida önskat tillstånd. Man måste ha föreställningar om hur man ska nå dit. Målen kommer att innefatta föreställningar om medlen. Ett minimum är att man har mål som kommunen över huvud taget kan påverka.

Målstyrning stämmer inte med partipolitikens logik

Politiker och partier vill vinna val för att få makt. Medborgarna som väljer är intresserade av att ändra sakfrågor på olika sätt. Men det som medborgarna vill närmar sig det som politiker enligt målstyrningsläran inte ska syssla med. Få politiker har någonsin blivit kontaktade av medborgare som vill påverka en målformulering. Många har blivit kontaktade av medborgare som vill ha ett hål i gatan lagat.

Målstyrning förutsätter att ett och samma mål ska styra hela organisationen. Om man med organisationen menar också de politiska organen – styrelsen, nämnderna eller utskotten, så får man ett problem: Om majoriteten fattar beslut om mål. Hur ska oppositionen rimligen kunna låta sig bindas av detta mål som man egentligen inte delar?

Hur veta att målen uppnåtts?

De ibland med nödvändighet mindre precisa målen måste preciseras. Hur går detta till? Vem gör preciseringen och hur? Om preciseringen helt överlåts till förvaltningen – de som ska styras – hur ska vi då veta att de formulerar precisa och mätbara mål som stämmer med de mindre precisa politiska målen?

Man måste ha ett uppföljnings- och utvärderingssystem som gör det möjligt att se om man har haft styrkraft – blir resultaten annorlunda än de skulle ha blivit om man inte hade målstyrt?

En rad metodproblem sammanhänger med utvärdering. Vi kommer tillbaka till mätbarheten och tillgången till mätinstrument. Ännu svårare är det att isolera effekterna av den utvärderade verksamheten från hur det skulle ha blivit i alla fall (det kontrafaktiska referensalternativet). Om arbetslösheten i strid med målen ökar, så är det inte säkert att de verksamheter som haft till uppgift att bekämpa arbetslösheten har misslyckats. Utan deras insatser kanske det hade blivit ännu värre.

Om det inte är omöjligt så är det i alla fall svårt

Idéerna om målstyrning har slagit igenom på bred front inte minst i kommunsverige. Det är framförallt konsultbranschen som har drivit på den utvecklingen. Forskare i statsvetenskap, offentlig förvaltning, företagsekonomi och organisationsteori har varit kritiska. Målstyrningsläran har en hel del principiella svagheter: Hur ska man kunna skilja mål från medel? Politiska beslut måste ofta vara oprecisa men målstyrningsläran förutsätter precisa och mätbara mål. Ingen påverkas att uppfylla relevanta men svårmätbara ändamål. Det är ofta oenighet om medlen att uppnå målen. Politikerna kan då inte göra sig av med ansvaret att välja hur målen ska uppnås. Det är ingen mening med att formulera mål för sådant som kommunen inte kan påverka. Målstyrningsläran strider också mot politikens inneboende logik: Politiker och partier som vill vinna val måste ha makt över sakfrågorna, inte bara abstrakta målformuleringar. Målstyrningen har också praktiska problem: Vem ska precisera de luddiga politiska målformuleringarna? Hur ska man utvärdera verksamheten och hur ska man avgöra vad som hade hänt om inte den utvärderade verksamheten hade funnits?

Det är lätt att säga tulipanaros.


Att läsa mers


Brunsson, Nils (red.) (1986). Politik och ekonomi: en kritik av rationalitet som samhällsföreställning. Lund: Doxa

Bäck, Henry (2000). Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid. 1. uppl. Malmö: Liber

Lantto, Johan (2005). Konflikt eller samförstånd?: management och marknadsreformers konsekvenser för den kommunala demokratin. Diss. Stockholm : Stockholms universitet

Rombach, Björn (1991). Det går inte att styra med mål!: en bok om varför den offentliga sektorns organisationer inte kan målstyras. Lund: Studentlitteratur

söndag 14 oktober 2012

Mer om kommunsammanslagningar: Hur gick det för orter i nedlagda kommuner?



Är det till nytta för en ort att ha en egen kommun som en organisation som företräder orten utåt? Detta var en tes i mitt förra inlägg om kommunsammanläggningar. Med hjälp av befolkningsstatistik ska jag försöka närma mig den frågan. Det visar sig i det material som undersökts att det är ett stort ras i tillväxttakten för de tätorter som förlorade sina egna kommuner vid mitten av 1970-talet, alltså när sammanslagningarna ägde rum. Även andra orter utanför centralorterna minskade sin tillväxttakt, men inte lika mycket. Det är inget bevis, men siffrorna visar att tanken om nyttan med en egen kommun kan ha något för sig.

Som åskådningsexempel ska jag ta de tio kommunerna i Västmanlands län. I länets nuvarande område fanns vid början av förra seklet 59 kommuner. Som mest var det 60 kommuner. Under 1900-talets första hälft minskade antalet något genom inkorporeringar så att det 1950 strax före den första sammanslagningsreformen fanns 54 kommuner. Efter 1952 års reform var det bara knappt hälften – 24 kommuner kvar. När den andra indelningsreformen var helt genomförd 1974 var antalet dagens 10 kommuner.

SCB redovisar folkmängden i tätorterna under perioden 1960 – 1980, alltså under den tid den andra reformen genomfördes. I Västmanlands läns nuvarande område redovisar statistiken 50 tätorter. För några av dem saknas uppgifter för någon del av perioden. Orsaken kan vara att de vid något tillfälle har varit under SCB:s tätortsgräns på 200 invånare, eller att de smält samman med någon annan tätort. Dessa har jag tagit bort. Kvar finns då 29 tätorter. Tio av dessa är centralorter i de nuvarande kommunerna. De resterande 19 orterna fördelar sig så, att 11 ligger i kommuner som upphörde i samband med 1970-talets indelningsreform. Övriga 8 ligger i kommuner som fanns före reformen och som överlevde reformen.

Vi ska jämföra befolkningsutvecklingen i de två sista grupperna av orter under tiden kring 70-talets kommunsammanslagningar. Det visar sig då, att det i båda grupperna var en stark tillväxt under slutet av 1960-talet. I genomsnitt var befolkningen 1970 omkring 17 procent större än vad den hade varit 1965. Någon egentlig skillnad mellan de två typerna av tätorter var det inte. Under 1970-talet minskar tillväxttakten i alla de undersökta orterna, men särskilt kraftig är minskningen i de orter som låg i kommuner som lades ned i samband med reformen.

Om man jämför tillväxttakten under 70-talets första halva med motsvarande under 60-talets andra hälft så minskade tillväxten i orterna i de nedlagda kommunerna med i genomsnitt mer än 11 procentenheter. Motsvarande siffror för orter i kommuner som överlevde reformen var bara knappt 2 procentenheter. När vi rör oss fram mot slutet av 70-talet har skillnaden jämnats ut något, men det går fortfarande sämre för de orter som förlorade sin kommun i indelningsreformen.

Detta kan illustreras grafiskt med diagrammet nedan där de lila staplarna visar den genomsnittliga befolkningsutvecklingen (procentuell ökning eller minskning) under femårsperioder för elva tätorter som ligger i kommuner som lades ned i samband med den stora kommunreformen i början av 1970-talet. De blå staplarna visar motsvarande för åtta tätorter utanför centralorterna i kommuner som överlevde kommunreformen.


torsdag 11 oktober 2012

Varför är det bra för ett samhälle med en egen kommun?



Allt emellanåt dyker det upp idéer om att man ska lösa de små kommunernas problem genom sammanslagningar. Modellen har praktiserats förr i Sverige. Före 1952 fanns det 2.498 kommuner. I den så kallade ”storkommunreformen” slogs dessa samman till 1.037. Skinnskattebergs kommun är ett exempel på en kommun som kom till då genom sammanslagning av kommunerna Skinnskatteberg, Hed och Gunnilbo. Motivet till sammanslagningarna var att man skulle få ekonomiskt underlag så att kommunerna skulle kunna anställa mer personal och sköta det framväxande välfärdssamhällets tjänster.

1952 års reform dikterades från ovan och principen var att man skulle få kommuner med en viss minimistorlek. Efter att man gått igenom olika verksamhetsområden som folkskolan, fattigvården och barnavården, nykterhetsvården, pensionsärendena, hälsovården och byggnadsväsendet kom man fram till att de nya kommunerna borde ha minst 2.000 – 3.500 invånare. Kommuner som redan var så stora att de kom över denna gräns lämnades i stort sett utanför. Istället var det mindre kommuner som slogs samman med varandra.

Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag. Allt eftersom åren gick blev det allt fler kommuner som sjönk under gränsvärdet. Orsaken var förstås att man hade slagit samman utflyttningskommuner med utflyttningskommuner. Redan mot slutet av 1950-talet började man utreda en ny reform. Den nedre gränsen sattes nu vid 8.000 invånare, men det viktigaste var kanske att man inte skulle göra om misstaget från 1952. En ny kommun borde ha både tätorter och landsbygd. I den mån som avfolkningen av landsbygden innebar att man flyttade till en tätort inom kommungränsen, så skulle ju inte kommunens sammanlagda befolkning minska.

Ett annat misstag från 1952 var att hela reformen genomfördes som ett diktat från ovan. Nu skulle det hela ske frivilligt inom ramen för en indelning i kommunblock som gjordes upp av staten. Frivilligheten fungerade ett tag, men så småningom blev det allt färre sammanslagningar. Det beslöts då om ett tvångsmässigt slutförande av reformen till 1974. När dammet lagt sig efter 1974 fanns det bara 277 kommuner. Efter delningar efter 1974 finns det nu 290 kommuner.

Omöjligt avgöra hur stor en kommun bör vara för att vara effektiv

Inte minst i min egen kommun, Skinnskatteberg, börjar åter idéer om sammanslagning att dyka upp. Bakgrunden är förstås att kommunen är liten – drygt 4.000 invånare – och att befolkningen minskar. Det ställer till med ekonomiska problem. En del av dessa är av övergående natur: Med minskande befolkning minskar behovet av olika resurser som personal, lokaler och maskiner som trots folkminskningen finns kvar och kostar pengar. Annat är bestående. Det blir svårt att få råd med olika specialistfunktioner.

Det var ju ekonomin som låg bakom kommunreformerna på 1950- och 1970-talen. Man kan påminna om att minimigränserna var ganska olika i dessa båda reformer. Det var med andra ord inte ens då så lätt att säga hur stor en kommun borde vara för att vara ekonomiskt bärkraftig. I storkommunreformen var frågan om den kommande enhetsskolan (det som blev grundskolan) en viktig faktor för dimensioneringen. Vi minns att man då sa att det borde vara minst 2 – 3.000 invånare. I England är skolväsendet en central uppgift för kommunerna på nivån över den mest lokala – counties. Man har ibland tyckt att det behövs ett par hundra tusen invånare i ett county för att klara av att driva skolväsendet. Det tycks med andra ord vara svårt att bestämma den lämpliga storleken för en kommunal verksamhet.

I ekonomisk teori talar man om skalfördelar och skalnackdelar. Det är ofta så att det är extra dyrt att tillverka ett litet antal av någonting. När man ökar tillverkningen sjunker styckkostnaden. Det blir en skalfördel. Men över en viss produktionsvolym börjar organisationen bli svårhanterlig och styckkostnaden ökar ingen – det blir en skalnackdel. Den punkt där det vänder är det långsiktiga kostnadsminimum (LRAC, long range average cost minimum). Idealt borde man se till att ha precis den omfattning av verksamheten som motsvarar LRAC. Tyvärr kompliceras frågan av att kommunerna har en lång rad olika produkter: vägar, vatten och avlopp, myndighetsutövning, utbildning, vård och omsorg, bibliotek, fritidsverksamheter o s v. Det skulle väl vara ett herrans under om alla olika kommunala verksamheter hade samma LRAC. Den bistra sanningen är att det inte finns någon optimal storlek på en kommun som är den mest ekonomiska för samtliga verksamheter.

Lika omöjligt att säga om demokrati blir bättre eller sämre

Ofta har det anförts som en särskild nackdel med stora kommuner att demokratin skulle fungera sämre där än i små kommuner. Inte heller detta är någon självklarhet. Hur den kommunala demokratin förändrades som en följd av 1950- och 1970-talens kommunreformer var temat för två stora statsvetenskapliga forskningsprojekt. Slutresultatet av all forskarmöda skulle kunna sammanfattas i att den lokala demokratin inte förbättrades eller försämrades, utan den förändrades. I de gamla småkommunerna med något eller några tusental invånare (som Skinnskatteberg idag) eller i extremfall med några hundra invånare gick det få medborgare på varje förtroendevald. Det var med andra ord ganska sannolikt att en ordinär medborgare någonstans i sin bekantskapskrets skulle ha någon förtroendevald, som då kunde fungera som en kanal in i systemet. I de nya kommunerna med i genomsnitt (medianen) 15.000 invånare fick kanalerna lov att bli andra.

Det blev vanligare att partierna fastställde lokala handlingsprogram som presenterades för väljarna vid valet. Genom att ta ställning till de olika programmen fick väljarna en chans att påverka hur olika frågor skulle behandlas i kommunen. Massmedia (lokal press, lokalradio) började bevaka kommunalpolitiken mer. Det var genom media och inte genom mun-till-mun-metoden som väljarna fick information om kommunalpolitik. Med andra ord började kommunalpolitiken och den lokala demokratin att allt mer likna rikspolitiken och den nationella demokratin.

Det är inte självklart att småkommunernas demokrati som i mycket byggde på personliga kontakter var bättre än den moderna parti- och massmediaordnade demokratin. Alla hade inte lika goda kontakter. Och småsinthet och intolerans kunde vara obehagliga egenskaper i den lilla gemenskapen. På samma sätt blir det en oviss fråga hur den moderna partidemokratin ska värderas. Det är stora olikheter i förmågan att ta till sig information. Många väljare är så ointresserade att deras val styrs av irrelevanta omständigheter snarare än ett rationellt val av ett lokalt politiskt handlingsprogram. Det ökande avståndet mellan väljare och valda kan bli en grogrund för ömsesidig misstro (”politikerförakt”).

Frågan om huruvida små eller stora kommuner är mer demokratiska är med andra ord lika omöjlig att svara på som frågan om vilken kommunstorlek som är mest ekonomiskt effektiv.

Är samarbete mellan kommuner lösningen?

Ett alternativ till sammanslagningar som ofta föreslås är olika samarbetsrelationer med andra kommuner. Skinnskatteberg är t ex med i Norra Västmanlands Utbildningsförbund som bland annat driver gymnasieskolan. Vi har en gemensam löneadministration med Fagersta och Norberg. Upphandlingsfrågor sköts för flera kommuner i norra Västmanland och södra Dalarna av Avesta kommun. Fagersta och Norberg är med i än fler samarbeten där Skinnskatteberg inte deltar. Det gäller till exempel kommunal teknik (gator, vägar, parker, fastigheter och bostäder) och myndighetsfrågor t ex bygglov.

Det här verkar vara en simsalabim-lösning: Genom samarbeten med olika många andra skulle man i princip kunna anpassa samtliga verksamheter så att de har den mest optimala storleken (LRAC-minimun). I vilken utsträckning man faktiskt lyckas med det är nog en öppen fråga.

För att illustrera den urgamla ”hur-man-än-vänder-sig-så-har-man-ändan-bak”-principen har det riktats kritik mot samarbetslösningen, kritik som utgår från demokratimotivet. Det blir ohyggligt komplicerat, har det hävdats. Ingen kommer att ha överblick över vem som ansvarar för vad. Och hur ska den enskilda medborgaren kunna påverka om det är höljt i dimman vem det är som fattar beslut om vad? En erfarenhet från länder som på grund av att de har många småkommuner också har mycket mellankommunalt samarbete – t ex Finland eller Frankrike – är också att partipolitiken tenderar att försvinna.

När politiker från olika kommuner kommer samman för att fatta beslut sker det sällan på partipolitiska grunder, utan var och en försöker försvara sin egen kommun. Det är väl inget fel i det kan man tycka, men problemet är ju att valdemokratin bygger på idén att det är olika partier med olika program som väljarna tar ställning mellan på valdagen. Om partiprogrammen sen försvinner som ledstjärna när man närmar sig de platser där beslut fattas, så försvinner ju likaså betydelsen av väljarnas val av olika politiska program.

Kommunen som påtryckningsgrupp

Politikernas strävan att slåss för ortens intressen är i själva verket ett argument för den lilla kommunen. I en undersökning av nybildade kommuner, kommuner som bildats genom delning av större kommuner, ställdes frågan om vad som blivit bättre. Det var inte särskilt vanligt att någon påstod att det blivit bättre med demokratin, vilket vanligen hade varit ett huvudargument för delningen. Istället sa man såna saker som ”vi har fått en systembutik” eller ”tågen stannar här numera” eller ”försäkringskassan har öppnat ett kontor”. Sånt som blev bättre var med andra ord sånt som kommunen egentligen inte hade något ansvar för. Men den egna kommunen, dess tjänstemannaförvaltning och dess politiker, alla hade de det gemensamt att om inte orten, det lokala samhället, utvecklades eller åtminstone överlevde, så hade de inget existensberättigande.

För att över huvud försvara sin egen existens var de med andra ord piskade att uppträda som påtryckare på aktörer i omvärlden för det egna samhällets intressen. Skinnskattebergs kommun och Skinnskattebergs politiker har med varierande framgång på senare tid slagits för att skogsmästarskolan inte ska flyttas till Uppsala, att det ska finnas en direktbuss till Västerås, att tågen ska fortsätta rulla på banan Örebro – Gävle. Om vi hade ingått som en utkant i en större kommun är jag inte övertygad om att politiker och tjänstemän i centralorten (kanske i Fagersta) hade agerat lika mycket för sådana frågor. Det här tycker jag är ett starkt och ofta förbisett skäl att bibehålla den egna kommunen. Det borde vägas mot eventuella fördelar man tror att man kan vinna ekonomiskt och mot den förändring av den kommunala demokratin som kan bli följden av en sammanslagning.

Vilka ska bort?

lördag 6 oktober 2012

Den goda människan i Sezuan



Vi har sett Bertolt Brechts ”Den goda människan i Sezuan” på Kungliga Dramatiska Teatern. Det är en liten krånglig pjäs. Den fattiga flickan och före detta prostituerade Shen Te belönas för sin godhet av tre gudar på tillfälligt besök. Med hjälp av den pekuniära belöningen öppnar hon en tobaksbutik. Men hennes godhet mot allehanda slödder som drar in gör att det går utför. Lösningen är den manliga kusinen Shui Ta (Shen Te förklädd) som med elakhet får affärerna att gå så bra att hon kan öppna en tobaksfabrik (i Dramatens uppsättning en jeansfabrik) där Shen Te/Shui Ta kan suga ut sina arbetare.

Pjäsen ska avslutas med en domstolsscen där de tre gudarna återkommer som domare. Frågan som ska redas ut är dilemmat att goda gärningar endast är möjliga genom onda gärningar. Någon lösning på problemet blir det inte utan gudarna försvinner tillbaka till himlen. Problemet är olöst. Kan det vara så att samhället med detta inbyggda dilemma (kapitalismen) måste förändras i grunden?

Hela det här slutet saknas i Dramatens uppsättning. Plötsligt säger det bara ”poff” och så står ensemblen och tackar för applåderna.

Johan Hilton i Expressen fångar väl problemet med den felande slutet:

Regissören Eva Dahlman tycks verkligen avsky nogsamt komponerade slut. Särskilt om de har en moraliserande sida. Med Den goda människan i Sezuan gör hon – efter Angels in America och Hedda Gabler – hattrick i att fullkomligt slakta upplösningen i ett teaterstycke. Och lämnar Dramatenpubliken med en filosofisk tummetott.
Vasaru att det handlade om, saru? Något om att det är svårt att vara god när samhället är ont.

Också Aftonbladets Jenny Aschenbrenner är kritisk:

Dahlman liksom ålar sig igenom detta visserligen krångliga och svårspelade drama, men utan att bestämma sig för att vare sig gå med hela vägen och drämma på med ett ideologiskt budskap om den individuella medmänsklighetens omöjlighet i en kapitalistisk värld, eller ta steget fullt ut åt andra hållet och montera ner och bryta sönder denna text som öppnar sig mot så många håll.

Också musiken gör en fundersam. Det är bra musik med skickliga musikanter. Men vad den har med pjäsens innehåll att göra är fördolt i dunkel. Lars Ring i Svenska Dagbladet skriver:

 Efter paus framför ensemblen allt möjligt och slår an en ton av vit amerikansk söder, ett antytt Asien och Torkel Petersson sjunger Till havs så det brusar och dånar – mest för att han kan, verkar det

Men det är i alla fall bra teater. Lo Kauppi gör ett starkt intryck i dubbelrollen som Shen Te och Shui Ta. Scenografin är häftig. Men det blir ett dystert slutintryck. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Bertolt måtte ha varit på dåligt humör när han skrev denhär pjäsen. Som gammal kommunist hade jag blivit gladare om vi hade fått en antikapitalistisk öppning. Men kanske är det i verkligheten såsom i pjäsen. Den antikapitalistiska omvälvningen kommer aldrig.

Man kunde i alla fall glädja sig åt teatersupé på Frippes. Det var gott och lite lullig blev jag.

Slöddret i tobaksbutiken

tisdag 2 oktober 2012

Tidningstjuven hann före

Idag var tidningstjuven före och hämtade tidningen innan jag hann med. Sedan årsskiftet har det nu gått 276 dagar. Av dessa har vi haft tidning i lådan på rätt dag i 165 dagar motsvarande 59,8 procent. Som tröst får vi betala mer för prenumerationen än vad de gör i Stockholm. Tack för det Dagens Nyheter!

måndag 1 oktober 2012

Kungsörsmoderater mot toppen som på räls



Trafiken har ökat ganska mycket i september. Bidragande har nog varit det stora intresset för de moderata toppolitikerna i Kungsör som planerar att bygga en modelljärnväg för att som man säger ”sätta Kungsör på kartan”. Inlägget om den moderata leksaksjärnvägen gick från ingenstans upp på första plats på tio-i-topp-listan över mest visade inlägg. Antal besök i september blev 626 (488 i augusti) varav 524 (392) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,56 (1,62) och genomsnittlig tid per besök var 53 (73) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Frankrike, Norge och Polen; ströbesökare från Belgien, Danmark, Estland, Israel, Italien, Lettland, Ryssland, Storbritannien, Taiwan, Ukraina och USA.
 
De tio mest visade inläggen: