torsdag 31 december 2009

Inihelvete jävla kallt

Det hela började vid typ ett-tiden på natten till onsdag. Jag var upp och pinkade och tände lyset för att pricka någotsånär rätt. Lampan glödde lite svagt. Jävlar i helvete. Sen gammalt vet jag att det är ett tecken på att en huvudsäkring har gått. Ute var det minus 23 grader.

Fyra element. Det mesta av belysningen. Frysen i köket. Allt hade fallit ur.

Det var bara att dra på sig stövlarna, ut och gräva fram elskåpet ur snödrivorna. Inget synbart fel på huvudsäkringarna, men jag böt alla tre för säkerhets skull. Ingen verkan på elförsörjningen. Enda rimliga slutsatsen var att nu krävdes det proffshjälp. Till dess gällde det att klara natten. Ut i Lida och hämta extraelementet, koppla det i ett fungerande uttag i sovrummet och sen försöka nanna igen.

Klockan åtta på morgonen fick jag tag på el-Ingemar som är en hyvens kille. Han kom ilande redan före nio och mätte i elskåpet. Jo, det var så att en fas (vad det nu riktigt betyder) var borta. I alla fall var verkan av det densamma som om motsvarande huvudsäkring hade gått. Men det var s a s utifrån som fasen fattades, så Ingemar kunde inte göra något åt saken. Det fick bli Vattenfalls sak.

Inne var det nu 15 grader. Ganska snart var en kille från Vattenfall på plats och rätt snart var strömmen tillbaka. Frid och fröjd och vi önskade varandra gott nytt år. Efter en timme gick en huvudsäkring. Ut i skåpet och byta. Efter ytterligare en stund föll samma fas ur som på natten.

Eftersom den stackarn från Vattenfall hade ringt hit fanns hans nummer på Anitan, så jag ringde upp och sa att nu fick han komma tillbaka och göra om. Sagt och gjort. Allt funkade igen. Inga nyårsönskningar den här gången.

Kvart över tre small det till och all ström försvann. Helt svart. Nytt telefonsamtal med Vattenfalls kundtjänst. Felet blev bara värre och värre. Nu var 25 kunder berörda. Förtvivlade meddelanden på Vattenfalls hemsida med den sakliga innebörden att de inte visste vad de skulle göra och inte hur lång tid det skulle ta att göra detta okända.

Klockan 15:52 kom ett SMS att nu var felet avhjälpt. Dock lika jävla svart och kallt. Ring kundtjänst igen. Det var bara att dra igång igen. Nu var strömmen helt borta för 68 kunder. Det tog sig s a s.

Vi hade satt en beslutsgräns till kl 16. Hade inte elsystemet stabiliserat sig då måste vi ställa in den planerade nyårsresan till Vicki och Stefan i Göteborg. Den planen fick sättas i verket. Fick tag på Vicki när hon var ute och handlade nyårshummern och champagnen. Tragiskt tamejfan. Sen avbokning på SJ. Jag höll på att bli vansinnig efter att ha försökt bokstavera bokningsnumret för en robot tio gånger. Till sist gick det. Då sa roboten att våra biljetter inte gick att avboka automatiskt utan kopplade vidare till ”personlig service”.

Nästa beslutsgräns var kl 17:15. Rumstemperaturen var nu nere i elva grader. Alternativen var två: (1) Tända i bastun och tillbringa resten av dagen och natten där och (2) överge skeppet och ta in på hotell i Köping. Vi valde alternativ två. Stängde av vattnet. Hällde glykol i vattenlåsen och så iväg.

Åjovars, rättså trevligt. Hotell på Östra Långgatan. Middag med förrätt och efterrätt, öl och brännvin. Sen Morden i Midsomer och en överreklamerad alldeles för mjuk Hästen-säng. Värdshusvärden hade köpt sig fri från frukostbuffén genom att bjuda på varmrätten, så det var bara ut på stan för att hitta ett fik. Försök hitta ett öppet fik i Köping en helgdagsaftonsförmiddag. Det är nästan som på Rekordmagasinets tid. Till slut lyckades vi i Big Inn med ett fik som gammaldags nog inte tog betalt med kort. Nästan som i Tyskland tamejfan.

Så hem med onda aningar. Det hade visserligen kommit SMS klockan 00:59 på natten där elfelet uppgavs vara avhjälpt. Men vem kan man lita på?

Men det funkade. Fjorton grader inne och vattenledningen oskadd. Peppar peppar ta i trä.

Med stödelement på i vardagsrummet är vi nu kl 16:00 uppe i 20 graders inomhustemperatur och ikväll ska vi skåla in det nya året i julmust.

Hoppla!

Förresten har det börjat snöa, så det nya året blir nog ett skottår.

torsdag 17 december 2009

Biennalt julbordsfirande

Det har varit ett omfattande förtida julfirande i trakten de senaste veckorna. Det började med att min mycket goda vän och före detta kollega Vicki kom mellan två möten i Stockholm för att provligga Lillevilla. Det gick bra.


När Vicki återvänt till huvudstaden kom släkten: Emilia, Emma, Hanna, Julian, Malin, Nisse, Sara och Tobias. Det bar av till Karmansbo Herrgård för det biennala julbordet.


Det var smaskens. Särskilt vill jag framhålla den inlaga sillen, som för att uttrycka det folkligt smalt som skit i munnen. Emilia och Julian åt inte direkt av julbordet, men deltog bland annat med skönsång.



De ungdomliga tomtarna var starkt utmattade efter julbordsfirandet.

Cities revisited

I inlägget om användningen av termen "stad" för kommuner räknade jag upp några "försvunna städer". Jag kom på några ytterligare: Djursholms stad försvann in i Danderyd (köping) och Torshälla stad försvann in i Eskilstuna(stad). Det kanske finns flera. Sen finns ju också städer som alla tror har försvunnit men som kan finnas kvar. Järle i Bergslagen med 102 invånare fick stadsprivilegier 1642. Någon stad blev det aldrig, men stadsprivilegierna återkallades inte.

Nå. Inlägget handlade ju inte om försvunna städer utan om nya. Min korrespondent i Åbo tipsar om data från Finlands kommunförbund som intressant nog visar hur antalet städer ökat sedan stadsbegreppet försvunnit ur lagstiftningen. Av diagrammet nedan framgår att antalet städer i Finland var ganska konstant fram till 1960-talet när det började öka. Ett hopp uppåt inträffade 1977 när köpingarna blev städer. 1995 avskaffades stadsbegreppet i lagstiftningen. Då fanns 102 städer. År 2008 hade antalet ökat till 113, för att 2009 minska till 108. Jojo. Där ser man hur det är med lagarna.


torsdag 10 december 2009

En stad är väl en stad

När jag gick i småskolan på 50-talet bestod geografiundervisningen i huvudsak av att vi landskap för landskap fick plugga i oss landskapets städer. Det satt så småningom som berg. Därför känns det väldigt störande när man i dagens språkbruk – t ex i tidningar eller på radion – kallar praktiskt taget vilken by som helst ”stad”. Vad som är en stad är helt klart och oföränderligt ristat i sten.

Det finns ett för de invigda praktiskt taget osvikligt sätt att bekräfta detta historiska faktum. Sanningen ligger fördold i ”kommunnumret”. Varje kommun har en fyrsiffrig kod, likt ett personnummer för kommuner. De två första siffrorna är en länskod från 01 för Stockholms län till 24 för Norrbottens län. Den tredje siffran anger kommuntyp före sammanslagningarna på 70-talet. Om kommunen är eller inrymmer en före detta stad är den tredje siffran en 8:a (i vissa län med många städer har man måst ta till även 9:or). Om det i stället handlar om en köping är tredje siffran en 6:a (eller med samma logik som för städerna i några fall en 7:a). Tredjesiffror från 0 till 5 betecknar landskommuner.

Fjärdesiffran är med undantag för nollan ett rent löpnummer. Nollan betecknar residensstaden. Stockholm heter alltså 0180, Göteborg 1480 och Västerås 1980 o s v.

Med några enkla handgrepp kan man på det här sättet identifiera 124 städer och 71 köpingar. De enda felen jag kan komma på är att Öregrund (uppgått i staden Östhammar), Marstrand (i staden Kungälv) och Skanör och Falsterbo (i landskommunen Vellinge) saknas.

Allt detta är gott och väl. Men samtidigt är det väl inte helt tillfredsställande att historien frös fast 1951 när Säffle och Oxelösund blev städer. Kanske skulle det ha blivit fler om det administrativa stadsbegreppet hade fått överleva kommunindelningsreformerna.

Ett sätt att närma sig frågan är att se på hur språkbruket ser ut idag. Det är visserligen sant att varje kommun ibland kallas för ”stad”, men det är faktiskt så att det varierar i vilken utsträckning en kommun idag kallas ”stad”.

Vi vänder oss till källan till dagens encyklopediska kunskap – Google.

Jag har googlat på alla de 166 icke-städerna i dagens kommunpopulation – dels på ”kommunnamnet + stad” dels bara på kommunnamnet. Kvoten (kommunnamnet+ stad)/kommunnamnet kan tas som ett mått på hur relativt vanligt det är att en kommun omnämns som stad. Några kommuner (17 stycken) blir bortfall, antingen för att kommunnamnet uppenbarligen fångar in miljontals träffar i Google, som avser något annat än kommunen (bästa exemplet är nog Vara), eller för att det ologiskt och obegripligt blir fler träffar på ”kommunnamn + stad” än på ”kommunnamn”. Kvar blir alltså 149 icke-städer.

Av diagrammet framgår det att det är ganska stora variationer med avseende på det relativa googliska stadsmåttet. För nästan hälften av kommunerna gäller att de ganska sällan (mindre än 20 procent av träffarna) kopplas samman med ordet ”stad”. För 26 kommuner gäller att de i mer än hälften av träffarna kopplas med termen ”stad”.


Låt oss resonemangsvis säga att det är dessa 26 som i dagens språkbruk är städer (men inte var det före det administrativa stadsbegreppets avskaffande på 70-talet). Dessa är:

Danderyd, Järfälla, Mellerud, Sollentuna, Haninge, Täby, Huddinge, Svenljunga, Tranemo, Upplands Väsby, Vårgårda, Värmdö, Gällivare, Hallstahammar, Herrljunga, Jokkmokk, Leksand, Orust, Partille, Rättvik, Timrå, Tingsryd, Vallentuna, Vellinge, Åre och Åtvidaberg.

Nästa fråga som infinner sig är om dessa 26 har något gemensamt som de andra 123 icke-städerna saknar. Ett svar är att folkmängden är uppenbart relevant. Av 35 kommuner med mer än 15.000 invånare blir 15 (43 procent) ”städer”. Av de små kommunerna (med färre än 15.000 invånare) blir bara 11 av 114 (10 procent) ”städer”. Fler egenskaper som kan förklara variationen är mindre uppenbara. Möjligen kan man misstänka att stockholmarna har en förkärlek för att se sig som stadsbor:

Elva av tolv icke-städer i Stockholms län är stora, d v s de har mer än 15.000 invånare. Men av dessa stora icke-städer blir inte mindre än nio stycken eller 82 procent nya städer. Motsvarande andel för hela landet var bara 43 procent.

Alltså det finns en tendens att stora kommuner, och alldeles speciellt stora kommuner i Stockholms län gärna betraktas som städer, fast de inte var det när det administrativa stadsbegreppet en gång fanns.

Andra läsare med intresse för sådana här kuriositeter får gärna höra av sig med förslag på ytterligare förklaringsvariabler. Skicka då gärna med variabeln så testar vi.

Även meningslös kunskap blir bäst när den vilar på vetenskaplig grund.

tisdag 24 november 2009

Lillevilla inflyttningsklar






Lillevilla är nu praktiskt taget klar. Det är lite finputsning kvar på undervåningen, och loftet ska få golv, lister och belysning i januari. Men jag tyckte det var dags med ett litet bildgalleri nu så här vid inflyttningen. Överst exteriör söderifrån. Därefter ingång till loftet, interiör från parkrummet och två interiörer från storstugan.

måndag 16 november 2009

"Mig äger ingen" teatersuccé



Åsa Linderborgs succébok ”Mig äger ingen” har blivit en lika succéartad teaterpjäs på Teater Västmanland. Kritikerna är överlag entusiastiska. Publiken strömmar till och gråter sig igenom, åtminstone andra akten. Trots publiksuccén hotar uppsättningen att bli ett ekonomiskt fiasko för teatern. Den har kostat avsevärt mycket mer än budgeterat. Men det får det kanske vara värt.

Vi såg föreställningen i lördags. Vi har ju tidigare läst boken. Och gråtit som alla andra som läst den. Så vi var ju lite skeptiska till om det skulle vara möjligt att översätta den till scenen. Men det gick! Mirja Burlin gjorde en alldeles lysande insats som Åsa – från barn till disputerad. Lika trovärdig var Tomas Tjerneld som pappan, härdarmästare Leif B Andersson. Övriga medverkande var mer teatraliska – möjligen med undantag för Bodil Malmberg i den lilla rollen som slabbedabban Sonja (eller var det Anita?). Men tillsammans med lysande filmsekvenser fick den övriga ensemblen bilda en fond för spelet mellan Åsa och hennes pappa.

För att man förstå vissa detaljer måste man ha läst boken. Kristallkronan i lägenheten på Rönnebergagatan spelar en roll både i början och slut av pjäsen. Den som inte har läst boken är inte riktigt på det klara med hur viktigt det var för Leif att lägenheten skulle se ut som om det bodde ett ordentligt fruntimmer där. En viss betydelse för kulturkrocken med den radikala partivänstern (se nedan!) har den också.

I diskussionen om boken (och pjäsen) har frågan om hur mamman, Tanja, kunde lämna Åsa vid skilsmässan från Leif som en viktig fråga. Det må så vara, och den frågan kan också ställas i ett genusperspektiv. Men som jag ser det är det ingen huvudfråga. Det blir ett slags förutsättning för den tragedi och komedi som spelas upp.

En annan inte helt ointressant biaspekt är kulturkollisionen mellan den närmast oreflekterade klasskänslan hos arbetarklassen (pappan och hans släkt) – jämför farmors undran om inte alla, inklusive gamle kungen är sossar – och mammans släktingars intellektuella och mångkulturella radikalism.

Men i min läsart är det samhällets – enkannerligen kapitalismens – metabolism som är i fokus. Det är mot bakgrunden av hur Leif äts upp av drakarna som kärleken mellan far och dotter spelas upp. Metallverksdraken gröper ur kroppen med hårt arbete. Spritdraken tröstar till synes. Sist och slutligen får krematoriedraken sitt.

Och jäntor ränner upp fortare än man tror.

måndag 9 november 2009

Tundrans hjältar

I helgen hade jag besök av Emma, Julian, Nisse, Sara och Tobias för att få hjälp med att lägga laminatgolv i Lillevilla. Nisse fungerade som arbetsledare medan hans son nöjde sig med att stå för sången. Inkan hade rest till Stockholm för ett barndop så jag fick stå för all kökstjänst, plus att jag spikade lite lister. Jag höll mig borta från Ikeas laminatgolv Tundra. Jag hade gjort ett misslyckat försök i Skogsrummet som gjorde mig så förbannad att jag inte gärna ville ha befattning med Tundran. Ohyggligt låg kvalitet på materialet (förmodligen pressad papp) som gjorde att alla spår och noter kvickt förstördes, vilket i sin tur omöjliggjorde läggning. Nisse la om det misslyckade golvet på söndagen. Alla avråds härmed från Ikeas laminatgolv Tundra. Köp något bättre.

Annars var det trevligt. Bastun hann vi aldrig med, men Julian fick tillfälle att invigningsbada den nya svartlackerade badbaljan. Det tycks ha varit kul.


Nisse lägger golv


Julian badar

fredag 6 november 2009

To non-Scandinavian speaking friends


It has been brought to my attention that my non-Scandinavian speaking friends pity that I only write in Swedish. Of course there are pictures, e.g. of my grandchildren, that can be admired. But many would also like to have an idea of what is written.

Looking back on older posts I would say that there are some main themes in the blog. One is local politics in my new corner of the world, i.e. the municipalities of Skinnskatteberg, Köping and Fagersta in Västmanland. Another important theme is what happens here day by day, such as the building of a new guesthouse, cultural events and not least the arrival of the grandchildren. A third topic regularly reported is spicing of aquavit.

Unfortunately I don't have the time to translate everything. But you could always try "Google translate". I tried it on some pages with quite funny results, that sometimes bear a vague resemblance with the original text.

Good luck and have much fun!

fredag 30 oktober 2009

Finsk teori för Fagersta


Inlägget om Vänsterpartiet i Fagersta häromdagen har lett till att jag har fått några mail. Det är mest statsvetare som jag har citerat (anonymt) som har haft synpunkter på hur jag har citerat dem. Jag tror att jag har klarat upp det med dem.
Från min goda vän Siv från Esse (som inte var citerad i inlägget om Fagersta) kommer en intressant teori, som visserligen handlar om Centerpartiet i Finland, men som kanske kan tillämpas även på Vänsterpartiet i Fagersta. Så här skriver hon:

"En teori jag tänkte på är den som Tatu Vanhanen m.fl. lanserat för att förklara varför centerpartiet i Finland mot de socioekonomiska markörerna lyckats bli ett stort och starkt parti i stora "provinsstäder" i Finland (Kuopio, Jyväskylä, Uleåborg). OK, den omgivande landsbygden är starkt centerpartistisk och en smitto-/traditionseffekt kan förväntas. Men dock: tjänstemän brukar inte i stor utsträckning rösta på C: så varför gör de det ändå i dessa städer?


Vanhanen menar att det handlar om följande mekanismer:

1. Partiets främsta utmaning är att ta sig över trovärdighetströskeln
på 15 % av mandaten och profilerar sig som en ansvarsfull - allmänpolitisk - politisk aktör.
2. Ju mer ansvar, desto högre profil och desto fler väljare (man vill rösta på en vinnare).
3. Till detta hör - givet det finländska personvalssystemet - att det är attraktivt att ställa upp som kandidat för C, eftersom ett växande/stort parti har många nämnd- och styrelseposter att fördela. Och ju fler vettiga kandidater, desto fler röster.

I fallet C i Finland kommer dessutom rikspolitisk draghjälp, något som förstås inte präglar V i Fagersta."

Översatt till Vänsterpartiet i Fagersta blir det: Eftersom man har lyckats ta sig över 15 procent så betraktas Vänsterpartiet som ett trovärdigt alternativ. Dessutom drar man till sig väljare därför att partiet bli synligt och för att folk gillar att rösta på en vinnare. Till detta kommer att det blir attraktivt att kandidera för Vänsterpartiet eftersom partiet har tillgång till många uppdrag.
Det allra sista tror jag inte riktigt på. Partierna i svenska kommuner brukar ha stora svårigheter att hitta villiga kandidater, och skulle nog gärna se att de kunde styra utan att behöva producera så många personer till olika uppdrag.

Nya paragrafer för paragrafryttare?


Jag har flera gånger tidigare skrivit om den kommunala maktkampen i Skinnskatteberg (17/3, 4/4, 30/4, 8/5, 22/5, 11/6, 23/7). Som ni säkert kommer ihåg handlade det om att den borgerliga kommunledningen vägrade avgå trots att man förlorat majoriteten i kommunfullmäktige.

Försöket att avsätta borgarna överklagades till länsrätten, som fann att majoriteten i fullmäktige inte hade ändrats. Ett parti (Skinnskattebergsdemokraterna) hade visserligen bytt sida, från det blåa laget till det röda. Men det räckte inte för paragrafryttarna!

Ändrade majoritetsförhållanden fordrade att partiernas mandatantal hade förändrats. Det kan det ju förstås bara göra om det är val, inte mellan valen. Kommunallagens bestämmelse i 4 kapitlet §10a om att man kan avsätta kommunstyrelsen om majoriteten förändras blir då i praktiken omöjlig att använda. Se där en riktig triumf för paragrafryttarna.

Nu avgick ju så småningom ändå den borgerliga kommunledningen självmant när de insåg att de inte längre hade majoritet (se där!) och skulle få alla sina förslag nedröstade i fullmäktige.

Socialdemokraterna i Skinnskatteberg föreslår nu i en motion till den socialdemokratiska partikongressen att partiet ska verka för en översyn av paragrafen så att sådana stolligheter som de borgerliga i Skinnskatteberg och länsrätten i Västmanland lyckats med inte ska kunna upprepas. Partistyrelsen tillstyrker motionen.

Man får verkligen hoppas att det lyckas att få till stånd en sådan lagändring. Det är inte rimligt att maktkåta politiker ska kunna bita sig fast med hjälp av domstolar som helt saknar begrepp om politikens villkor och spelregler!

tisdag 27 oktober 2009

Ruth Emilia

I helgen kvistade Inkan och jag till Babelsberg för att bese sevärdheten, d v s Emilia såklart. Emilia introducerades ordentligt i utelivet. Inte mindre än tre gånger har hon nu varit på restaurang. Hon uppförde sig utomordentligt väl. Visserligen åt hon bara av medhavd matsäck. Men ändå! En toppentjej helt enkelt.


Emilia diskuterar med morfar


Spatsertur på stan


Emilias första restaurangbesök

torsdag 22 oktober 2009

Messias från Yrttivaara

Anförande vid öppet medlemsmöte med Vänsterpartiet Fagersta den 21 oktober 2009

Sveriges kanske mest kända statsvetare och valexpert Sören Holmberg skrev 1993 ”Det finns inga kommunala väljare.” I kommunalvalet röstade man på samma sätt som i riksdagsvalet och det var partisympatierna på riksnivå som också bestämde vad man skulle rösta på kommunalt. Om man ändå valde att splittra sin röst, så var det bara ett tecken på att man var lite missnöjd med ”sitt parti” och ville straffa det genom att lägga den mindre betydelsefulla kommunala rösten på något annat parti.

En annan statsvetenskaplig ”sanning” kallas med en fackterm ”the incumbency effect”: Det har betydelse för valresultatet om man har makten. Vanligtvis är ”the incumbency effect” negativ. Ett parti förlorar på att regera och tvingas fatta obekväma beslut.

Historien om Vänsterpartiet i Fagersta utmanar båda dessa ”sanningar”. I valet 1998 ökade Vänsterpartiet från 22 till 44 procent och blev Fagerstas största parti. Sedan dess styr Vänsterpartiet Fagersta och har numera egen majoritet i fullmäktige. Icke desto mindre får partiet inte så märkvärdigt höga röstetal i riksdagsvalen. I valet 2006 var skillnaden mellan det kommunala valresultatet och resultatet i riksdagsvalet nästan 49 procentenheter.

Trots vad Sören Holmberg skrev om de kommunala väljarna är det inte alldeles unikt att det uppstår skillnader i valresultat mellan kommun- och riksdagsval. Det finns 290 kommuner. Om vi ser till resultaten för de sju riksdagspartierna och gruppen ”övriga” d v s i kommunerna framförallt lokala partier, så kan man beräkna 2.320 sådana skillnader i valresultat. Inte mindre än 2.212 av dessa (95 procent) är mellan minus 10 och plus 10 (minus betyder bättre resultat i riksdagsvalet och plus bättre i kommunalvalet). Så något har väl kanske den Holmbergska tesen för sig. Men i 108 fall är skillnaden större än 10 procentenheter. Vänsterpartiet i Fagersta går i en klass för sig med sina 49 procentenheters skillnad.

Hur kan detta komma sig?

Yttre opåverkbara förhållanden



Jag ställde frågan till nitton statsvetare – sex professorer, åtta docenter, fyra doktorer och en licentiat. Sju svarade.

Fyra av de svarande statsvetarna pekade på förhållanden som är opåverkbara för Vänsterpartiet i Fagersta. Det kan vara egenskaper hos Fagersta som ort, framförallt då den sociala strukturen. Ett typiskt svar är: ”den sociala strukturen i Fagersta är idealisk för vänstern”. Alternativt kan det handla om egenskaper hos andra partier – läs egenskaper hos den lokala socialdemokratin, t ex:

”Socialdemokraterna hade haft makten länge, länge. Enligt vad jag förstår upplevdes partiet som dåligt på att fånga upp nya idéer, dåligt på att samarbeta med andra, och dåligt på att släppa fram nya personer… den etablerade varan på marknaden hade s.a.s. slutat leverera.” (Doktor E)

En kommentar till dessa svar är att det inte är klart hur den sociala strukturen skulle kunna förklara just skillnaden i valresultat mellan kommunal- och riksdagsval. Jag tror att tanken har gått lite för fort i dessa svar.


Pragmatisk samarbetsorienterad mittenpolitik

En annan kategori är svar där man hänvisar till Vänsterpartiet Fagerstas politik. Det kommer fram tre sådana svar. Ett par svarande framhåller pragmatismen och strävan efter samförstånd:

”De är … genomgående pragmatiska och konsensusorienterade.” (Professor L)

”… pragmatisk, helt enkelt som en person som är beredd att se förbi ideologiska skygglappar och arbeta för kommunens bästa.” (Doktor E)

Det sista svaret handlar egentligen om partiets ledande företrädare – Stig Henriksson – som utgör en egen svarskategori, som jag strax kommer till. Båda de här svaren handlar så att säga om Vänsterpartiet Fagerstas ”politiska stil”. Ett annat svar rör mer politikens innehåll:

”Vänsterpartisterna i Fagersta avviker från sina partikamrater i övriga landet genom att stå betydligt längre till höger. Både vad gäller flykting- och miljöpolitik har man i Fagerstavänstern också avvikande uppfattningar jämfört med partiet nationellt.” (Doktor K)

Doktor K blev så intresserad av frågan att han har skrivit en hel uppsats i ämnet och studerat de kommuner där ett i riksdagen representerat parti har fått särskilt bra kommunala valresultat. Vänsterpartiet i Fagersta är förstås i topp där. Slutsatserna bygger på nya analyser av befintliga enkätdata. Det är enligt dessa analyser inte ovanligt att partier som det har gått speciellt bra för i kommunalvalen har en dragning åt mitten av det politiska fältet: Borgerliga partier tenderar att vara mer vänsterorienterade än sina rikskolleger och Vänsterpartiet i Fagersta står som sagt till höger om Vänsterpartiet nationellt.

De här svaren anknyter till ett par lite mer allmänna statsvetenskapliga teman. Enligt det ena finns det en linje som menar att kommunalpolitik är annorlunda – det finns inga ideologiska motsättningar. Särskilt är höger-vänsterdimensionen irrelevant i kommunalpolitiken. Istället gäller pragmatism och sammanhållning för bygdens bästa. Den här linjen är inte okontroversiell. Andra menar att politik alltid handlar om värderingar och därför inte kan vara oideologisk ens på lokal nivå. Idén om den opolitiska kommunalpolitiken är bara ett sätt att hålla bort krav från dem som vill ändra på sakernas tillstånd.

Det andra temat som det snuddas vid är den generella tendensen att partierna samlas i mitten av den politiska skalan. Där finns de största vinsterna - i termer av röster - att göra.


Stig Henriksson



Ungefär hälften av dem som har svarat på min fråga pekar på det här sättet på egenskaper hos orten, hos socialdemokratin eller hos Vänsterpartiet Fagersta självt. Dock är alla överens om att det finns en ytterligare förklaring, nämligen partiets ledande företrädare.

Professor M svarar kort och lite syrligt: ”Har du hört talas om Stig Henriksson?”

Andra svar är mer utvecklade och detaljerade:

”Stig Henriksson från Yrttiivaara, sex mil söder om Gällivare.” (Docent E)

”Att det blev Stig Henrikssons vänsterparti, och inte något av de andra partierna, som förmådde slå mynt av missnöjet med Socialdemokraterna, torde hänga samman med Stig Henriksson som person, snarare än hans koppling till vänsterpartiet. Min lekmannabedömning (jag har ju trots allt inte forskat om just Vänsterpartiet i Fagersta), är att han av både väljare och konkurrerande partier uppfattas som charmig, tillitsfull och pragmatisk, helt enkelt som en person som är beredd att se förbi ideologiska skygglappar och arbeta för kommunens bästa.” (Doktor E)

Doktor K drar efter att ha analyserat tillgängliga data slutsatsen att:

”Kommunstyrelsens ordförande (Henriksson) uppfattas som mycket mer kunnig, och i viss mån som mer inflytelserik än vad kso i andra kommuner gör.” (doktor K)


Är det något problem med en mittenorienterad politik?
Sett ur Vänsterpartiet Fagerstas perspektiv är det förstås ett problem om orsaken till de exempellösa kommunala framgångarna är sådana omständigheter som partiet självt inte kan påverka. Det har föreslagits att det är något i Fagerstas sociala och ekonomiska struktur som har gjort det. Den kan man inte göra mycket åt. Åtminstone inte på kort eller ens medellång sikt. Men samtidigt så tror jag inte riktigt på logiken i det resonemang som vill förklara de kommunala framgångarna med den sociala strukturen.

Alternativt beror Vänsterns lokala framgångar på socialdemokraternas lokala stil och politik. Bollen ligger då hos socialdemokraterna. Om de ändrar sin politiska stil och/eller innehållet i sin kommunalpolitik på ett sätt som tilltalar Fagerstaborna – ja, då är det kört för Vänstern.

Vanligare har det varit att de bedömare jag har anlitat har föreslagit att framgången kommer sig av sådant som beror på Vänsterns eget handlande. Allra vanligast är att det beror på personliga egenskaper hos ledningen. Jag återkommer till det.

Med viss grund i empiriska data hävdas det att det är en politisk höger- eller kanske snarast mittendragning som är förklaringen. Enligt en variant handlar det mindre om innehåll och snarare om den politiska stilen som är pragmatisk och inriktad på samförstånd.

Det finns en teori om mittendragningen: Om väljarna är fördelade över en dimension från vänster till höger, så lönar det sig röstmässigt för partierna att närma sig varandra och mitten. Låt oss säga att 100 väljare är fördelade lika över skalan från noll till hundra. Låt oss också säga att motståndarpartiet har positionerat sig vid värdet 60. Var ska vi då lägga oss? Om vi positionerar oss vid värdet 50, så kommer de 50 väljarna till vänster om oss att vara givna. Sen kommer vi också att vara mest attraktiva för hälften av de väljare som finns mellan vår position, 50, och motståndarnas position, 60. Det blir alltså 5 väljare till – sammanlagt 50 + 5 = 55 av de hundra väljarna. Om vi rör oss ytterligare en bit åt höger till position 56 så kommer 56 + 2 = 58 väljare att rösta på oss. Högerförflyttningen gav 3 röster till. Sådär kan man fortsätta. Dessutom kommer förstås motståndarna att röra sig åt vänster. Det blir jämvikt när båda partierna har exakt samma politik (position 50) och hälften av rösterna var.

Riktigt så nära brukar partierna inte komma varandra. Orsaken är i den här teorin, att de väljare som befinner sig längst ut i skalans ändpunkter så småningom tycker att avståndet till ”deras parti” är för långt, och att det ser ut att inte vara någon skillnad mellan partierna. De har då två utvägar: Antingen struntar de i att rösta, eller så ”startar de eget”. Översatt till Vänsterpartiet Fagerstas situation: Finns det en risk att starkt vänsterorienterade väljare inte längre känner igen sitt parti och att de avstår från att rösta. Eller finns det en risk för partisplittring – att det uppstår ett nytt yttervänsterparti?


Är pragmatism och samförståndsanda problematiskt?
Pragmatismen istället för ideologisk renlärighet och strävan efter samförstånd med andra partier kan spela en liknande roll. Det kan dessutom tänkas innebära risker för den lokala demokratins legitimitet. Enligt en annan statsvetenskaplig teori får demokratin legitimitet på tre olika sätt: Inflödeslegitimitet uppkommer genom att medborgarna deltar aktivt. Systemet uppfattas som legitimt för att man själv medverkar och har medinflytande. I huvudsak är svensk demokrati en representativ och inte en deltagardemokrati. I huvudsak skapas därför legitimiteten på annat sätt. Genomflödeslegitimitet bygger på att beslutsprocessen är genomskinlig och på att väljarna har möjlighet att utkräva ansvar. Utflödeslegitimitet slutligen bygger på leveransförmågan. Systemet uppfattas som legitimt om det löser problem och levererar. Partier som står varandra mycket nära politiskt och som samarbetar istället för att konkurrera om makten är ett problem för genomflödeslegitimiteten. Översatt till Fagerstas situation: Finns det en risk att medborgarna börjar tycka att partierna är alltför lika varandra och att det inte går att avgöra vem som har ansvar för den förda politiken och vem som inte har ansvaret?

Klarar sig Vänsterpartiet i Fagersta utan Stig?
Men allt prat om den sociala strukturen, socialdemokratins brister och Vänsterpartiets politiska stil och linje till trots: Det som alla menar är Vänsterpartiet Fagerstas främsta framgångsfaktor är Stig Henriksson. Det är ingen idé att sticka under stol med det. Det är förstås inte oproblematiskt heller. Det är tråkigt att tala om saken, men alla måste vara medvetna om att Stig Henriksson inte har evigt liv. När han av den ena eller andra anledningen inte längre är partiets ledande företrädare. Vad har Vänsterpartiet Fagersta då att komma med? För varje organisation är det en fara att vara beroende av en eller några enskilda personer. Lite grand är det så, att en av finesserna med en organisation är att den har ett eget liv, oberoende av människorna. Organisationen består av mer eller mindre formella positioner och roller som ska kunna fyllas av olika människor av kött och blod allt eftersom tiden går.

Det kan låta dystert när jag radar upp alla dessa problem. Men vad jag kan bidra med är just att från mina statsvetenskapliga utgångspunkter peka på vad som är problematiskt. Om partiet delar min uppfattning får det vara partiets uppgift att hitta lösningarna. Sammanfattningsvis har jag lyft fram fyra sådana diskussionspunkter:


Om framgångarna beror på sossarnas politiska stil och program - vad kan Vänsterpartiet göra för att säkra fortsatta framgångar?

Om Vänsterpartiet flyttar sina politiska positioner åt mitten – finns det då en risk att man tappar röster, och finns det en risk för utbrytningar?

Om politiken blir mer oideologisk och samförståndsinriktad – finns det en risk att den lokala demokratin förlorar legitimitet?

Om Stig Henriksson är partiets främsta tillgång – hur går det då med valframgångarna om han inte längre vill eller kan vara med?

tisdag 13 oktober 2009

Till Stockholm

Sistlidna helg tillbringades i Stockholm. För ovanlighets skull bestämde vi oss för att bila. Från Järva krog till Skanstull var det närapå stillastående bilkö. Det tog 45 minuter. Ur bilradion malde det fram trafikrapporter från Radio Stockholm. Det var som rapporter från ett slagfält. Annat är det med trafikrapporten i Radio Västmanland. Så här brukar det låta där ”Det är lugnt och stilla i Västmanlandstrafiken. Alla tåg går i tid. Det står en älg vid Möklinta”.

Väl framme hos Malin vilade vi oss och borstade resdammet av oss. Sen bar det iväg till restaurang Djuret i Gamla stan. Restaurangen har ett djur i veckan. Den här veckan var det älg. Det blev älgtartar till förrätt och tjälknul till huvudrätt. Mums!

På förmiddagen besökte jag Karl Anders Julian. Föräldrarna var utmattade av allt bärande, så Julian fick ligga på morfars mage ett par timmar. Det blev lite protester. Julian sa:
Näääääääääääääääääää

Då promenerade vi.



Julian i vaggan


Till eftermiddagsfikat piskade Malin ihop en äppelkaka. Efter vila och avborstning bar det sen iväg på galej.

Till kvällen var det fest. Det var Maritta som hade bjudit ett femtiotal personer till höstfest, som ägde rum på marketenteriet på livgardets dragoner. Man måste anmäla sig i kasernvakten för att komma in. Det var väl för att hålla kommunister och ryssar borta kan tänka. Ingrid lyckades dock ta sig in under täcknamnet Inger B. Det visade sig så småningom att det faktiskt fanns ett skäl till festen. Maritta har blivit befordrad. Grattis!

Bland de vimlande gästerna märktes en hel del gamla kompisar från statsvetenskapliga institutionen i la bella Frascati, som Gunnar, Pasquale, Bertil, Maud och Diane, bara för att nämna några. Från Bryssel hade min gamle co-driver Torbjörn och Evalena flugits in. Torbjörn som uppträdde som unionens kvalitetskontrollant under kvällen var högtidligt stylad.

En granne till Maritta som är major anförde styrkorna i ”Hästens skål”. Vi befann oss ju gubevars på ett kavalleriregemente. Så här ska det gå till enligt webplatsen ”Vett och etikett med etikettdoktorn” (http://www.mru.se/Fest/Skaal/hastens_sal.htm):

• Den som skålar ställer sig upp
• Därefter kliver personen upp på sin stol och utbringar: "Hästens skål!"
• Övriga gäster kliver också upp på sina stolar.
• Vänster fot placeras på bordet och skålen utbringas.

Traditionen att sätt upp just vänster fot kommer från det att det är alltid vänster fot som placeras i stigbygeln först.


Hästens skål enligt teckning av f ministern Erik J Beck Friis från middag på Drottningsholm den 1 november 1886

Alla deltog utom Evalena som nöjde sig med att slänga upp ena benet på bordet. Själva var vi kanske lite tveksamma eftersom Ingrid kan vara lite jullrig och eftersom jag väger 130 kilo. Men vafan. Man måste ju ta vissa risker.

Efter en fantastisk kväll på kavalleriregementet blev det taxi till Sibylla på Ringvägen där Inkan bjöd på slangmacka med halka.

På söndag ställdes färden ånyo västerut. Efter ett stopp hos Sara, som hade piskat ihop en cheesecake, och Tobias i Västerås för fika kom vi utmattade hem till Västanhed vid femblecket.

Till Fagersta


måndag 5 oktober 2009

Gipshelvetet


Interiör från Parkrummet i Lillevilla



Under de senaste veckorna har vi monterat gipsskivor på väggarna i Lillevilla. Skivorna är tunga som bly och sköra som äggskal. Det blir skivskarvar och diverse skavanker som måste spacklas. Det är sen nästan omöjligt att slipa spacklet så att det inte syns diverse bugglor genom färgen. Ett rent helvete med andra ord. Alla som överväger att montera väggips avråds härmed å det bestämdaste. Det är detta gipshelvete som är främsta skälet till att jag har vanskött bloggen på senaste tid. Men nu börjar vi se ljuset i slutet av tunneln. Bara det inte är tåget (haha!).

Sen har det ju också handlat mycket om att hålla efter föräldrarna till Julian och Emilia, så att de sköter dem på bästa sätt. Jag är ju sen 33, snart 34, år expert på spädbarnsvård (obs! ironi).

Men håll ut kära läsare. Gipshelvetet är snart över och barnbarnens föräldrar vill nog snart inte ha några goda råd. Dessutom planerar vi och jag ett antal resor framöver, som jag hoppas kunna rapportera om här. Det handlar om Stockholm, om Potsdam och sist men inte minst om Fagersta. Rapporten från Fagersta tror jag ska kunna ge några godbitar för den kommunalpolitiskt intresserade.

lördag 26 september 2009

Kusiner

Systrarna Bäck har senaste veckan bidragit med dessa två, osannolikt små medborgare



Julian, född på Stockholms BB den 18 september - här i knät på morfar




Emilia, född på Krankenhaus Waldfriede, Berlin den 24 september

söndag 20 september 2009

Väsbybor på skogsutflykt


Lisbet i djup eftertanke vid Rysstenen
Våra goda vänner Lisbet och Sune tittade in i lördags. Vi började med att åka till Krampen där vi ägnade en eftertänksam stund åt Rysstenen (om Krampen och Rysstenen se tidigare inlägg den 8 maj). Sen krafsade vi ihop lite svamp och for hem för champagne och pilleflutter. Till kvällen blev det pot-au-feu med lingonbrännvin. Mums filibaba! Sen fortsatte det hela med dessertostar och "The famous grouse". Jojomensan.

Som goda Väsbybor hade Lisbet och Sune också tagit med en bibba av lokaltidningen. Kul att se vad tokhögern nu tar sig till. Och så dödsannonserna förstås.


En trevlig kväll med kamraterna.

I spänd förväntan inför köttgrytan


lördag 19 september 2009

Träd, gräs och stenar


I fredags kväll var vi på Ögir i Köping och såg (och framförallt hörde) ”Träd, Gräs och Stenar”. För några år sen var vi tillsammans med Hanna och Malin och lyssnade på Peps Persson på Ögir. Det var en fantastisk upplevelse. Innanför det höga stängslet kokade det av fylla och kåthet. Till en början såg fredagskvällens besök ut att bli en besvikelse. Vi var väldigt få där till en början. Jag tror att det bara var vi och ett par killar som kom innan föreställningen för att käka. Så småningom dök det dock upp allt fler medborgare. De flesta tycktes befinna sig i gränslandet mellan övre medelålder och lägre ålderdom. Det var en stark manlig övervikt. Å andra sidan var det en klar överrepresentation av hårflätor och hästsvansar.

En lång tid kändes det som på akuten. Folk, som vi uppfattade som personal, sprang fram och tillbaka med papper och/eller utrustning. De verkade ganska jäktade, samtidigt som patienterna väntade och väntade. Klockan nio skulle bandet stå på scenen. Men ännu vid halvtiotiden betedde sig bandmedlemmarna mest som om de ingick i en sängkammarfars, d v s de kom in genom en dörr och gick ut genom en annan.

Kvart över tio råkade dock alla bandmedlemmar samtidigt befinna sig på scenen. De började med vad vi först trodde var en soundcheck, men som visade sig vara ett musikstycke. Det blev, för att uttrycka det folkligt, ett jävla liv. I trettio minuter pågick detta första stycke betitlat ”Till Indien”. Och det blev fart på medborgarna också. Luftgitarrer spelades. Hårpiskor kastades. Det vaggades och gungades.

Sådär fortsatte sedan aftonen. En härlig kulturupplevelse med andra ord. När vi sen på vägen hem tog av från landsvägen för att svänga ned mot Västanhed så ringde Nisse och meddelade att nu var det välskapta gossebarnet fött.

Hurra! En medborgare till.

torsdag 10 september 2009

Hoppsan, snopet igen


Den 10 juni utlyste jag en pristävling. Den tusende besökaren på sajten skulle få ett fint pris. Snopet, det visade sig att det blev jag själv som blev besökare nummer 1000.

Jag lovade då att vi skulle sikta på 10.000 istället. Men hoppsan. Sedan jag lagt ut receptet på krösasupen igår besöktes sajten av sisådär 9.000 besökare. Tiotusen passerades utan att jag ens hann utlysa något pris.

Men man ska inte ge tappt. Nu siktar vi på 20.000

onsdag 9 september 2009

Krösasupen


Den här veckan kryddar vi brännvinet med lingon:


2 dl nyplockade lingon
3,5 dl brännvin


Låt stå till på lördag.
Sila av bären.
Tillsätt en msk honung.

Krösasupen klar!

Privatisering bankrutt


Jag nås av glädjande besked från min gamla hemkommun Upplands Väsby. Apoteksskogen AB har gått i konkurs. Apoteksskogen AB var ett av de företag som vid plundringen av den offentliga sektorn efter 2006 års val tog över delar av den kommunala förskolan. Ägare till bolaget, och nu alltså bankruttör är Anita Callerhorn, gift med barn- och ungdomsnämndens dåvarande moderata ordförande. Drabbade blir förstås barnen och deras föräldrar. Sånt hände aldrig i den offentliga verksamheten.

Tack och lov har väljarna i min nya hembygd aldrig röstat in tokhögern. Här finns ingen välfärdsservice i vinstsyfte, om man undantar landstinget förstås där högern tog makten 2006. Man får hoppas att de åker ut om ett år. Tillsammans med högern i Upplands Väsby. Och i Sverige.

Läs tidigare inlägg om privatiseringarna i Upplands Väsby den 28 april och 1 augusti.

lördag 5 september 2009

Inkan plockar svamp

Det blev trattkantareller, gula kantareller och några exemplar vårtig röksvamp. Trattkantarellerna är verkligen on the go. Det ser ut att bli ett jättebra trattisår. Däremot nästan inte en sopp. Men man ska kanske inte vänta sig tre Karl Johan-år i rad.

tisdag 1 september 2009

lördag 29 augusti 2009

Mullvaden är färdig

Fjorton och en halv meter långt. Fyrtiofem centimeter djupt. Puh! Äntligen klart med dike för kabel som ska mata Lillevilla med elektricitet.


Marken innehåller, tycks det, mest stenar och rötter. Bearbetat med spade, spett, yxa och ibland till och med planteringsspade.


De mjuka S-formade böjarna är till för att det inte ska se alltför tråkigt ut.

fredag 28 augusti 2009

Närapå en skär drake


Rovdjuren har blivit allt latare. Tänk bara på de rovfåglar man kan se sittande på staketet längs vägarna, väntande på att få maten serverad ("highway eagles"). Men om man ska ha sin tillvaro förlagd till vägkanten gäller det att ha trafikvett.

Det har för det mesta den räv som håller till längs vägen på Köpingsåsen vid Västanhed och som vi ser leta käk nästan varje morgon när jag kör Inkan till jobbet. Han promenerar ofta snyggt på rätt sida och ser sig om när han ska över vägen.

- Min pappa körde över en räv med gräsklipparen. Då kom det ut en skär drake.

Det fick Inkan veta av barnet som hon berättade om räven på Köpingsåsen för.

I onsdags morse brast räven i uppmärksamhet och sprang ut framför oss. Båda tvärnitade. Annars hade det nog blivit en skär drake till.

tisdag 25 augusti 2009

Globalt segertåg


Jag har tidigare (se inlägg 2 april) berättat om det paper om bildande av regeringskoalitioner i regioner som Hanna och hennes kompis Marc Debus i våras drog in mig i som medförfattare. Hanna presenterade pappret vid ECPR Joint Session of Workshops i Lissabon i våras.
Nu har Marc varit på IPSA:s (det internationella statsvetarförbundet) konferens i Santiago de Chile med en förbättrad version av pappret.
Som ni minns handlade det om en jämförelse mellan nederländska provinser, spanska autonoma gemenskaper, svenska landsting/regioner, och tyska Länder.

En av slutsatserna var att kongruenta regeringskoalitioner - koalitioner som sammanfaller med de nationella skiljelinjerna - var vanligare i länder med svaga regioner. De svenska landstingen är ett sådant fall av svaga regioner.


Referens
Hanna Bäck, Marc Debus & Henry Bäck 2009 “Regional Government Formation in Varying Multi-Level Contexts. A Comparison of Germany, Netherlands, Spain and Sweden” IPSA 2009 World Congress of Political Science", Santiago de Chile, 12 - 16 July

onsdag 19 augusti 2009

Rönnbärssnapsen klar


Nu är rönnbärsbrännvinet klart! Ett milt, mandeldoftande ljust rött brännvin, men som ändå har lite bett!

För övrigt uppmärksammar Nisse mig på att Ernst Kirchsteiger i sitt TV-program på TV4 kryddat brännvin med giftig skvattram och påstått att han använt pors (se Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5662446.ab
Hemskt! För ytterligare inlägg om Ernst Kirschsteiger se den 21 juni.

Sjögren (1997) skriver om skvattram: "Förr berättades till och med att älgtjurar gärna berusade sig genom att beta av denna giftiga växt." Han citerar också äldre källor som uppger att älgen "...under brunsten (betar) Squattra (Ledum palustre), hvaraf dess hetsighet och vildhet under denna tid tros ökas".

Nej tacka vet jag pors: "Det bör särskilt undertrykas att porsbrännvinet har en stark och angenäm doft. Man känner sig förflyttad till bäckar, mader eller sjöar, där porsen doftar starkt i vårskymningen" (Sandklef 1961). Och inte minst rönnbär: "Det friskt syrliga rönnbärsbrännvinet förefaller mig ... vara en utmärkt apéritif" (Sjögren 1997). Syrén (1995) rekommenderar: "Njut ... denna ljusröda dryck, smuttvis och rumstempererad".

Referenser

Sandklef Albert 1961 30 sorter kryddat brännvin Stockholm: Fabel
Sjögren Bengt 1997 Brännvinskryddor i skog & mark Stockholm: Norstedts
Syrén Gunnar 1995 Att krydda brännvin Borgholm: G Syrén

lördag 15 augusti 2009

Jesus rensar templet

Vi är inte alla lika bibelsprängda som signaturen DK (se kommentar till inlägget om Västanfors församling). Själv har jag ingen bibel, men Inkan borde ha en eftersom hon har en lite mer småborgerlig bakgrund. Men vi hittar den inte. Men vad göra? I dessa moderna dagar söka på internet. Här är adressen http://www.bibeln.se/.

Bibelstället DK avser i sin kommentar lyder, visar det sig:

Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och bänkarna för dem som sålde duvor och sade till dem: ”Det är skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”

Jojomensan. Där ser man.

måndag 10 augusti 2009

Undringar från storskogen

Kyrkokoncernen

Västanfors församling i Fagersta bedrivs stora delar av sin verksamhet i bolagsform. Under koncernbolaget Svenska Kyrkan i Fagersta AB finns ett större antal dotterbolag med verksamheter som skolor, förskolor, begravningsbyrå, juristfirma, konferensgård, rehabilitering.

Senaste projektet är att till höstterminen starta en högstadieskola i Västerås. Detta kan föranleda reflektioner. Efter skilsmässan mellan stat och kyrka är inte församlingarna längre offentligrättsliga. Men dessförinnan var församlingarna kommuner – kyrkliga kommuner.

För kommunerna är en av inskränkningarna i befogenheterna den så kallade territorial- eller lokaliseringsprincipen, som innebär att en kommun i normalfallet inte får bedriva verksamhet utanför sina gränser. En kommun kan med andra ord inte som Västanfors församling starta en friskola i en annan kommun.

Jag undrar om det fanns en liknande inskränkning i den kyrkokommunala kompetensen före skilsmässan stat-kommun? Och jag undrar om det finns någon annan människa i världen som undrar över detta?

Troligen har koncernbolaget Svenska Kyrkan AB åtskillnaden stat-kyrka att tacka för mycket



Västanfors kyrka på 1950-talet. Före bolagiseringen.




Hett bastu-VM

Det har avhållits VM i bastubadning i Heinola. Detta meddelade Radio Västmanland i morse. Det hela tycks ha gått ut på att deltagarna skulle plåga sig själva så mycket som möjligt. Bland annat uppgavs att de tvingades sitta på lava. Man undrar hur detta ejenkligen gick till?





Vulkan eller finsk bastu?

Madrasserade rum

Bygget av Lillevilla går vidare. För närvarande pågår isoleringen av ytterväggarna med glasull.



Madrasserat rum