Alltför höga kommunalrådsarvoden hotar demokratin, effektiviteten och rättssäkerheten

Tidningen Dagens Samhälle har kartlagt arvodena för landets 290 kommunstyrelseordförande. Det är förstås stora variationer, från socialdemokraten Karin Wanngård i Stockholm som kan kvittera ut 148 995 kronor i månaden till Jokkmokks Roland Boman som representerar det lokala partiet Framtid i Jokkmokk med 33 580 i månaden. Man förstår att det finns en storleksfaktor som ligger bakom en del av skillnaderna. Kommunalråd i stora kommuner tjänar mer än dom i små kommuner. Sambandet är ganska starkt (r_xy = 0,60). Men sambandet är något bedrägligt. Stockholm avviker kraftigt i folkmängd, medan många kommuner klumpar ihop sig i andra änden av skalan. Jag ska därför i fortsättningen bara titta på dom 73 kommuner som har färre än 10 000 invånare.

Här är sambandet med storlek fortfarande märkbart, men betydligt beskedligare (r_xy = 0,26). Det betyder att sju procent av skillnaderna mellan kommunerna förklaras av att dom är olika stora. Men det är fortfarande meningsfullt att kontrollera för kommunens storlek. Det kan man göra med hjälp av regressionsanalysen som gör det möjligt för oss att beräkna ett förväntat värde på kommunalrådslönen om det bara vore storleken på kommunen som bestämmer kommunalrådets lön. Vi ska nu se på skillnaderna mellan den faktiska lönen och denna förväntade storleksberoende lön.

När vi sen tittar på dom 16 kommuner som har färre än 5 000 invånare varierar skillnaderna (”residualerna”) mellan -34 668 kronor (det är den stackars Boman i Jokkmokk igen, som får ut så lite) till +18 487 utöver det förväntade arvodet till Arjeplogs socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Isak Utsi. Det är också ganska tydliga partivisa skillnader. Sämre lön än förväntat har förstås den ende lokalpartisten, men också dom två vänsterpartisterna. Alla andra partiers kommunalråd får ut mer än förväntat, allra mest det enda SD-kommunalrådet.

Hoppsan, den enda kommuner bland dom 16 riktigt små som har ett SD-styre (ja, hade, då innan Ewa Olsson Bergstedt fick sparken) är ju Skinnskatteberg. Skinnskattebergs kommunalråd får 63 155 kronor i månaden. Det är inte mindre 7 193 kronor mer än dom 55 961 kronor i månaden som man skulle vänta sig utifrån kommunens folkmängd.

Fallhöjden är problemet

Vad är det för problem med höga löner till makthavare? Ja, mer än att det kan för den avundsjukt lagda kännas orättvist. Jag tror att man kan sammanfatta problemet med ett ord: fallhöjden. Den som åtar sig ett politiskt uppdrag i kommunen, kanske särskilt det ledande uppdraget som kommunalråd, måste alltid vara beredd på att det kan ta slut. Och att det kan ta ett plötsligt slut. Orsaken är förstås att kommunalrådet är den som hålls ytterst ansvarig för vad som händer i kommunen. Det blåser på toppen.

Ju högre arvode som har betalats ut till kommunalrådet, desto större är (åtminstone för dom flesta) fallhöjden. Om vi tar Skinnskatteberg som exempel, så är kommunalrådsarvodet 3,15 gånger större än den sammanräknade medianinkomsten för kommunens invånare. Beroende på vilket jobb man är ledig från för att vara kommunalråd riskerar man alltså att få sina inkomster minskade med åtminstone två tredjedelar om uppdraget tar slut. Det kan förstås kännas surt.

Trix för att skydda sig mot att bli avsatt

Risken finns då att man till varje pris försöker bita sig fast i det välarvoderade uppdraget. Det kan då hända, att man går över gränsen för det acceptabla.

Stryp information: Om man mörkar vad som händer i kommunen för oppositionen och medborgarna minskar chansen att sådant som kan användas för att plötsligt avsluta uppdraget avslöjas. Vi har sett väldigt tydliga sådana mörkningstendenser i kommunen.

Håll ihop i korrupta nätverk: I korrupta system håller dom mutbara ofta varandra om ryggen. Det bildas informella nätverk av korrupta individer. Risken finns annars att faller en faller alla. Man kan jämföra med Putins regim som har just korruption som affärsidé.

Trakassera oppositionen: Oppositionella kan trakasseras genom att man överutnyttjar den myndighetsmakt som kommunen har. Det kan t ex gälla plan- och byggpolitiken eller tillsynsuppgifter av olika slag. Regler tillämpas selektivt och ibland felaktigt.

Sådana här metoder är farliga eftersom dom hotar kommunens och det politiska systemets grundläggande värden. Demokratin hotas förstås, men också effektiviteten och rättssäkerheten.

Kommunala arvoden är inte någon jävla försörjningsinrättning

Ibland kan det förstås finnas anledning att tycka synd om avsatta toppolitiker. Det handlar inte bara om att dom plötsligt kan bli av med två tredjedelar av inkomsten eller att dom får byxorna neddragna och står där utan den prestige som hänger ihop med uppdraget. Det kan faktiskt vara så, att det av olika skäl kan vara problem med att återgå till det gamla jobbet som man är tjänstledig ifrån.

Det är därför det finns ett system med omställningsstöd, både i form av ekonomiskt stöd och annan hjälp, allt finansierat av kommunens skattebetalare. Storleken är beroende av hur länge man haft uppdraget. Men sen finns det ju andra system i samhället. Arbetsgivaren har förstås ett stort ansvar. Så har vi andra instanser, som försäkringskassan, arbetsförmedlingen, A-kassan och socialtjänsten. Men det är viktigt att understryka att arvoderade kommunala förtroendeuppdrag inte är någon jävla försörjningsinrättning.

Landskapen fortsätter att förbrylla

Förbryllningen över Sveriges indelning i län och landskap fortsätter. För att ytterligare komplicera bilden har ett inlägg om landsting och regioner tagit sig in på listan (nummer 7). Annars domineras det hela förstås av den hemska kommunalpolitiska situationen i min hemkommun, Skinnskatteberg. Nu så här sju månader in på året saknas en av fullmäktige fastställd budget. Och sedan två månader tillbaka saknas också politisk ledning sedan kommunalrådet avsattes i början av maj. Men nu lovas det bättring vid ett extra fullmäktigemöte den 19 augusti. Men jag säger som Rellingen.

Antal sidvisningar var i juli 11 470 (10 278 i juni). Flest besökare kom från Sverige, Hongkong, Singapore, USA, Tyskland, Israel, Finland. Indonesien, Irland och Kina. Ströbesökarna var från Danmark, Frankrike, Japan, Nederländerna, Norge, Ryssland, Spanien, Storbritannien och Österrike.

Dom tio mest visade inläggen i juli: 

1	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (1:a)
2	Fri information är demokratins livsluft (ny)
3	Brandkårsfrågan: Samarbete ja, men det får inte bli för billigt (ny)
4	En liten mellansvensk bruksorts uppgång och fall (ny)
5	Om dom valda misslyckas med att låsa upp politiskt baklås får man välja nya (ny)
6	SD+L-styrda Skinnskatteberg snubblar vidare (ny)
7	Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner (ny)
8	Krisens Skinnskatteberg: Kommunen utan politisk ledning på obestämd tid (2:a)
9	Skinnskatteberg utan budget efter dom i Förvaltningsrätten (3:a)
10	Ingrid på jakt efter sina rötter i djupaste Sörmland (ny)

 

 

Om dom valda misslyckas med att låsa upp politiskt baklås får man välja nya

Sedan 2011 finns en möjlighet att upplösa fullmäktige i en kommun och utlysa extra val. Syftet är att man hoppas att ett nytt fullmäktige ska få en sådan sammansättning att låsningar som gör det omöjligt att få till ett stabilt styre i kommunen ska kunna lösas upp. Idén togs upp av Demokratiutredningen (SOU 2001:1) som skrev:

Ett […] sätt att vitalisera den kommunala demokratin är att införa kommunalt extravalsinstitut. Liksom i riksdagen skulle man möjliggöra utlysande av val under mandatperioden om något avgörande inträffar som förhindrar att den kommunala (eller regionala) styrelsen fungerar tillfredställande och nya majoriteter påkallas.

I en gemensam debattartikel 2007 tog partisekreterarna för dom fyra borgerliga regeringspartierna ställning för kommunala extraval i politiskt låsta situationer:

Vi ser detta som ett sätt att lösa situationer som annars kan leda till att den politiska inriktning väljarna ger mandat för inte kan genomföras. Sådana situationer riskerar också att trovärdigheten för vårt demokratiska system urholkas.

Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) instämde och formulerade det förslag som regeringen senare tog upp i sin proposition till riksdagen (Prop 2009/10:80).

Det finns […] situationer risk för att en kommun eller ett landsting under en hel eller en stor del av en valperiod kan komma att stå utan ett fungerande styre. Många gånger kan lösningen på problem […] med anledning av oklara eller instabila majoritetsförhållanden vara att partierna söker och skapar bredare politiska koalitioner i fullmäktige. I vissa fall kan emellertid politiska förutsättningar för en sådan lösning saknas. I en sådan situation skulle en möjlighet att besluta om extra val vara ett sätt att lösa ett låst politiskt läge.’

Den politiska situationen i Skinnskatteberg typexempel på vad extra val avses kunna lösa

Den 6 maj avsatte fullmäktige i Skinnskatteberg dom ledande politikerna från den styrande SD+L+C-koalitionen. Dom som förlorade sina uppdrag var kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) och socialnämndens ordförande Elisabeth Åberg (L). Orsaken var att dom inte beviljats ansvarsfrihet på grund av passivitet inför galopperande övertrassering av budgeten. Därmed låg den styrande koalitionen i grus och aska.

Man skulle nu kunna vänta sig en snabb lösning på den politiska krisen; att ett nytt styre skulle formeras och att nya ordförande skulle väljas till kommunstyrelsen och socialnämnden. Nästa chans var fullmäktiges möte den 17 juni. Alla väntade sig då att nya ordförande skulle väljas. Men icke. Ordföranden i fullmäktige Lennart Lydqvist (L) hade tagit bort ärendet från dagordningen. Han skyllde på att det inte kommit något förslag från valberedningen. Valberedningens ordförande meddelade att hon ställt in mötet med valberedningen eftersom partierna inte lämnat några förslag. Lydqvist hävdade då att en ytterligare anledning var att avsättningarna var överklagade. Det argumentet var ju rent nonsens. Både L och SD hade visserligen överklagat till förvaltningsrätten, men rätten hade beslutat att avsättningsbesluten kunde verkställas innan domstolen tagit slutligt beslut. Dessutom riskerade man, om förvaltningsrättens beslut skulle komma att överklagas, en fördröjning på uppemot ett år, som kommunen då skulle sakna politiskt ledning.

Det är uppenbart att den majoritet som röstade bort Olsson Bergstedt och Åberg inte kunnat enas om förslag till nya ledare för kommunen. En orsak kan vara diffusa svar från socialdemokraternas lokala ledning. Socialdemokraternas gruppledare Lena Lovén Rolén sa strax efter avsättningsbeslutet till Dagens Samhälle att S ”absolut inte” förde några samtal med andra partier om ett nytt styre. När hon vid ett senare tillfälle får samma fråga svarar hon: ”Jag har inga kommentarer till det nu.” Hennes förklaringar till Socialdemokraternas ställningstagande i avsättningsfrågan är också obegripliga: ”Vi socialdemokrater yrkade på att kommunstyrelsen och socialnämnden inte skulle få ansvarsfrihet på grund av de stora underskotten i bokslutet för 2023. Sedan kom vänstern med sitt yrkande om att avsätta ordföranden i respektive nämnd. Det var ingen plan, vi hade inte pratat ihop oss. Det är två separata händelser. När det kom upp måste vi vara konsekventa i vår hållning, därför blev det majoritet.”

Om S var informerade eller inte om V:s yrkande om avsättning är inte klarlagt, men om så inte var fallet så var det Lovén Roléns eget beslut som avgjorde saken. När fullmäktige röstar, så gör man det med namnupprop i invalsordning. Den första socialdemokrat som då röstar är gruppledaren Lovén Rolén. Dom andra S-ledamöterna förväntas då rösta som gruppledaren. Och hon kan inte på ett begripligt sätt förklara sitt beslut.

Nu kan det vara så, att hon, till skillnad från många andra socialdemokrater, inte vill samarbeta med dom båda andra oppositionspartierna, alltså V och M. Hon skulle helst vilja slå ihop sina påsar med ”Liberalerna”. Om det ska lyckas vet ingen. Hon för ju ”absolut inte” några samtal med andra. Och att det faktiskt verkar som om hon var den som för Socialdemokraternas räkning personligen tog beslutet att avsätta L-ledaren kan nog förväntas leda till taskiga odds.

Nu sägs det att det ska väljas nytt kommunalråd vid ett extra fullmäktige den 19 augusti. Om det kommer att gå är osäkert. Kommunstyrelsens vice ordförande Jonny Emtin (SD) sa så sent som den 16 juli: ”Det är väl egentligen ingen som vill ha den här platsen. Det är ingen som lämnat in något förslag till valberedningen.”

Det ser med andra ord ut som om det politiska läget fullständigt har gått i baklås. Det var för att hitta en nyckel för att låsa upp sådana situationer som lagstiftarna införde möjligheten att upplösa fullmäktige och genomföra ett extra val. Om dom valda fullmäktige så kapitalt misslyckats med att skapa en stabil majoritet, då är det dags att låta dom slippa och istället välja nya.

 

Två tidningar snodda idag

Dagens Nyheter för söndag och måndag som borde ha legat i brevlådan idag saknades. Stulna förstås. Träffprocenten (procent av årets dagar hittills med tidning i brevlådan på utgivningsdagen) är nu 46,4 procent.

Open Art Örebro

 

Ekenger & Segerfelt "Evas sju döttrar"

Marie Munck: "Placenta"

Örebro Slott (inte med i utställningen)

Valeria Montti Colque "El Rey gick Ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas mantel"

Thomas Nordström "Herring Hearing"

Och fint väder var det i Örebro. I alla fall idag.

Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner

Det har visat sig att det för många är väldigt oklart vad det kan vara för skillnad mellan landskap och län. Dom inlägg jag har skrivit här om saken har fått många läsare. Det gäller särskilt ett inlägg från 2021 som fokuserar just på skillnaden mellan landskap och län. Nu tänkte jag att vi ska gå vidare för att kanske lätta dimman, eller eventuellt öka förvirringen. Det här inlägget handlar om landsting och regioner.

Landstingen inrättades 1862 med dom då nya kommunalförordningarna, som var föregångare till kommunallagen. Från början fanns det 25 landsting. Varje landsting omfattade ett län, men det fanns några viktiga undantag: Kalmar län var delat i två landsting – Kalmar läns norra respektive södra landsting. Det norra landstinget hade sitt säte i Västervik och det södra i Kalmar. Det andra undantaget var dom ”landstingsfria städerna”. Städer med mer än 25 000 invånare ansågs klara dom uppgifter som landstinget hade själva och fick inte vara med i respektive landsting. Från början stod Stockholm och Göteborg utanför landstingen. Så småningom tillkom också Malmö, Gävle, Helsingborg och Norrköping. Gotland blev en ”landstingsfri kommun” 1971 i samband med att alla kommuner på ön slogs ihop till en enda kommun.

Gävle och Helsingborg upphörde som landstingsfria städer 1963 för att ingå i respektive landsting och 1967 var det Norrköpings tur. I Stockholm hade Stockholms län och Stockholms stad slagits ihop i en reform 1968, vilket också ledde till att Stockholm från 1970 ingick i landstinget, det så kallade ”storlandstinget”. Inom parentes kan man lägga till att Stockholm i den statliga indelningen i län hade en särställning. I stället för en landshövding fanns här Överståthållaren och länsstyrelsen kallades Överståthållarämbetet, som med sin förkortning ÖÄ fick en ohotad sistaplats i telefonkatalogen. ÖÄ hade i princip samma uppgifter som länsstyrelserna, men vissa uppgifter delades med Stockholms stad. Det gällde särskilt polisväsendet. Det kan tilläggas, att i många länder har huvudstaden en särställning med ett större inflytande för staten än i övriga städer.

Göteborgs och Malmös ställning som landstingsfria städer upphörde i och med sammanslagningar av länen i Västra Götaland (Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Älvsborgs län) och i Skåne (Kristianstads län och Malmöhus län) 1999. I och med ”Storlandstingsreformen” i Stockholm, sammanslagning av dom båda landstingen i Kalmar län 1971 och bildandet av dom nya landstingen i Skåne och Västra Götaland kom indelningen i landsting att helt överensstämma med länsindelningen (med Gotland som undantag).

Landshövdinge-
uniforn

Landstingen var kommuner med i princip samma ställning som andra kommuner, men deras geografiska verksamhetsområde var länet (med dom tidigare nämna undantagen). Dom styrdes politiskt av ett valt landsting (senare kalla landstingsfullmäktige) ett förvaltningsutskott (senare omdöpt till landstingsstyrelse) och nämnder. Det fanns dock en del markeringar som antydde att staten ville hålla landstingen i lite stramare tyglar. Fram till reformer av lagstiftningen på 1920-talet gällde att alla beslut i landstinget måste godkännas av länsstyrelsen. Vidare var det regeringen som utsåg ordförande i landstinget. Ända till 1894 var det vanligen landshövdingen som utnämndes till ordförande i landstinget.

Landstingen hade i princip samma kompetens som kommunerna, men verksamheten dominerades tidigt av sjukvården. Det mesta av den offentliga sjukvården var en landstingsuppgift. Undantag var dom flesta av mentalsjukhusen och universitetssjukhusen. Båda kategorierna av sjukhus fördes så småningom över till landstingen. Sjukvården dominerade helt landstingens verksamhet. Över 80 procent av kostnaderna avsåg sjukvården. Bland andra uppgifter tillkom så småningom kollektivtrafik och vissa slag av utbildning t ex folkhögskolor, lantbruksskolor och sjuksköterskeskolor.

Vad är en region då?

Hur är det med regioner då? Ja, i princip är en region eller regionkommun precis detsamma som en landstingskommun. Omdöpningen hänger ihop med två riktiga surdegar i frågan om hur den offentliga sektorn i Sverige skulle organiseras. Den ena av dessa handlar om idéer om att tillskapa större ”regioner” istället för dom som man såg som alltför många, alltför små och alltför omoderna landstingen. Den andra fascinerande långbänken har handlat om uppgiftsfördelningen mellan staten, företrädd av länsstyrelsen och den kommunala sektorn representerad av landstingen. Låt oss börja med sammanslagningsivrarna.

Argumenten för att slå samman landstingen till större enheter har i princip varit desamma som argumenten för kommunsammanslagningar. Det har handlat om att många landsting ansågs vara för små och att dom inte hade resurser nog för att driva framförallt sjukvården. Till detta har ofta lagts ett historiskt perspektiv. Som vi har sett var landstingsindelningen i huvudsak densamma som länsindelningen. Denna påstods ha sitt ursprung i reformeringen av den svenska statsförvaltningen på 1600-talet under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Ett vanligt inslag i retoriken var att så att säga skylla på Oxenstierna. Det var ju en ganska orimlig tanke att en närapå 400 år gammal indelning, som Oxenstierna hölls ansvarig för, skulle vara funktionell idag.

Det är förvisso sant att 1634 års regeringsform delade in landet i län. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Härjedalen och Särna och Idre socknar var ännu under danskt välde. Flera svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Om vi håller oss till dagens svenska territorium kan man konstatera att av 21 län var fem danska 1634 och av dom övriga var det bara fyra som såg likadana ut 1634. Att skylla på Oxenstierna verkar orättvist. Skillnaderna mellan hans länsindelning och 1900-talets var större än likheterna.

De första propåerna om sammanslagningar av län och därmed också landsting handlade framförallt om storstadsregionernas organisering. Stockholmsregionen bestod dels av Stockholms stad, med sin speciella ställning (ÖÄ och landstingsfritt) dels av delar av Stockholms län. Göteborgsregionen var mer komplicerad. Här var tre län (Göteborgs och Bohus län, Halland och Älvsborg), tre landsting och den landstingsfria Göteborgs stad inblandade. Malmöregionen bestod av den landstingsfria Malmö stad samt delar av Malmöhus län.

I Stockholm kom lösningen med det så kallade storlandstinget 1970. I Göteborgs- och Malmöregionerna 1999 i och med tillskapandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne. I Göteborgsområdet lyckades man inte få med Kungsbacka i Halland. Det blev en oväntad revolt i Kungsbackas fullmäktige som lyckades få majoritet för att hålla kommunen utanför det nya landstinget. Både Skåne och Västra Götaland kom ju också att omfatta stora områden som inte på något sätt ingick i storstadsområdena. Det undrades över vad t ex Töreboda och Bengtsfors (19 respektive 18 mil från Göteborg) hade med samordningen i Göteborgsområdet att göra. Dom här problemen fanns förstås också i Stockholmsregionen, men med den skillnaden att storstadsregionen här befolkningsmässigt helt dominerade det nya länet/landstinget.

60 år med ”länsdemokratifrågan”

Ett annat problem, och det som har dominerat i den sensationellt segdragna politiska processen, är dock frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten i form av Länsstyrelserna (Kunglig Befallningshavare) och dom folkvalda landstingen. Processen har blivit känd under namnet ”länsdemokratifrågan”.

Det har handlat om vad som kallats den ”regionala utvecklingspolitiken”. Slutresultatet efter att regionkommunerna nu ”ersatt” landstingen finns i lagen om regionalt utvecklingsansvar: Regionerna ska enligt denna lag svara för att utarbeta en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin, fastställa mål för det regionala kompetensförsörjningsarbetet, besluta om användningen av vissa statliga medel och årligen redovisa resultaten av det regionala utvecklingsarbetet. Enligt en särskild lag ska regionerna besluta om länsplaner för transportinfrastrukturen. Regionerna fördelar också en stor del av statens bidrag till kulturlivet.

Det handlar som synes i mycket om planer, som andra förväntas genomföra. Bara i liten utsträckning har regionerna fått ta hand om mer handfasta åtgärder för den regionala utvecklingen.

Däremot har det gjorts stort väsen av utvecklingspolitiken. Jag kommer ihåg hur jag när Västra Götalandsregionen bildades år 2000 kunde se den nyutnämnda regiondirektören i lokal-TV spänna ögonen i tittarna med: ”Regionen – det handlar bara om utveckling!” Om han hade svarat utifrån verksamhetens omfattning och kostnader kunde han istället ha sagt ”Regionen – det handlar bara om sjukvård!” Men det hade förstås inte varit lika glassigt.

Frågan om ansvaret för det som här kallas regional utvecklingspolitik har faktiskt varit på dagordningen i hela 60 år, och har följt en zick-zackkurs. Här nedan har jag försökt sammanställa några av dom många milstolpar som passerats efter vägen. Med färgmarkeringar försöker jag klassificera förslag och åtgärder efter åt vilken pol i diskussionen dom tenderar. Rosa betecknar ”länsdemokratiska” förslag och åtgärder, d v s utvecklingsansvaret läggs på landstingen och sedermera regionerna. Med blått betecknas dom mer ”centralistiska” åtgärderna, d v s låt ansvaret vara kvar på länsstyrelserna. Gult betecknar försök till kompromisser.

1968 Länsdemokratiutredningen föreslår att landstingen skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken

1974 Länsberedningen: Samhällsplanering och utvecklingspolitik bör vara en uppgift för länsstyrelsen. Landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 beslöts att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.

1982 Länsdemokratikommittén slår fast att ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

1992 Regionutredningen föreslår att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken.

1995 Regionberedningen föreslår att regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen och att försöksverksamhet ska genomföras i några landsting.

2002 Försöksverksamheten avslutas. Regeringen föreslår att modellen med regionförbund ska permanentas. Skåne och Västra Götaland får fortsätta försöksverksamheten som regionkommuner.

2007 Ansvarskommittén föreslår att landet delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik.

2007 skriver den moderata propagandaministern Per Schlingmann på DN Debatt”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”.

2009 skriver dom fyra borgerliga partiledarna på DN Debatt att ”Regeringen öppnar för storregioner”. Det ska bli två nya regionkommuner – Halland och Gotland - med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland.

2009 Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar.

2010 Under tiden konstruerades allt fler regionförbund. År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom dom fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

2015 Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Där ombildades regionförbunden till regionkommuner.

2019 Sista sju landstingen blir regionkommuner.

Det har inte gått att hålla isär frågan om sammanslagning av landsting till ett mindre antal större regioner från frågan om ”länsdemokrati”. Men så snart som indelningsfrågan har kommit in i sammanhanget har det låst sig. Det har varit ett kompakt motstånd mot sammanslagningar. Det liknar mycket det noll-intresse för kommunsammanslagningar som Sven-Erik Österberg mötte i sin utredning om frivilligt genomförda sådana.

Spolat förslag till "storregioner"

Ibland har rent komiska situationer uppstått. Den märkliga kritiken mot 1600-talets rikskansler Axel Oxenstierna har förstås handlat om indelningsfrågan och inte om så kallad länsdemokrati. Efter den borgerliga regeringens kompromiss 2009 utropade dåvarande centerledaren Maud Olofsson triumferande att nu hade minsann Axel Oxenstierna fått på moppo eftersom nya ”storregioner” bildats i Halland och Gotland. För det första kan det konstateras att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634. För det andra innebar upphöjningen av Gotland och Halland inte någon som helst förändring av indelningen.

I ett tidigare inlägg har jag föreslagit att motståndet mot sammanslagningar av landsting kan förstås med att det är många viljor som ska jämkas ihop: Var och en bevakar sina maktpositioner. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det är inte så tilltalande för politikerna i län som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Varför ett diffust lånord som ”region”?

Slutligen en betraktelse, kanske lite vid sidan om, om terminologin. Landsting innehåller ju ordet ”ting” som är ett i Norden gammalt fint ord för både rättstillämpning och politiskt beslutsfattande. Man kan påminna om parlamenten i grannländerna: det norska Stortinget, det danska Folketinget, det isländska Alltinget. På Åland finns ett Lagting. Till 2007 var det norska stortinget delat i Odelstinget och Lagtinget.

Varifrån kommer ”regionen”? Ordet brukar kopplas samman med det latinska verbet ”regere” som betyder att styra eller regera, och därmed också säkert med ”rex” som betyder ”kung”. Region brukar vanligen översättas med ”område”. I min latinska ordbok finns ett antal betydelser i två huvudgrupper: riktning eller linje respektive gräns. SAOB föreslår ett antal tolkningar: (1) parti av jordytan, (2) del av himlavalvet, (3) del av hus, våning eller liknande, (4) del av en organism, t ex människokroppen, (5) område, gebit eller nejd. Den som har sådan läggning tänker kanske på ”de nedre regionerna”, vilket väl får ses som tillhörande SAOB:s fjärde tolkning.

Statistiska Centralbyrån (SCB) skriver i Geografin i statistiken – regionala indelningar i Sverige (2005):

Regionbegreppet är neutralt i förhållande till områdesstorlek och skala. Regioner kan således vara geografiskt små enheter, som tätorter eller kommundelar, eller mycket stora, som aggregat av länder i internationella sammanhang … I detta sammanhang är det en aning olyckligt att ”regional nivå” … kommit att betyda något mer precist; något som ligger mellan kommun- och riksnivå, vanligen på länsnivå.

Man kan undra vad det är för snille som kommit på att man skulle spola det hävdvunna nordiska ”tinget” och ersätta det med ett latinskt låneord med ganska diffus innebörd? Som Gunnar Sträng lär ha sagt: ”Man bör inte använda utrikiska ord när man har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel.”

Blev det klarare nu? Någon?

Den slutligen intressanta frågan är om begreppen län, landsting och region har blivit klarare nu?

Ingen DN i söndags. Stulen?

Det fanns ingen söndagstidning i brevlådan. Den har försvunnit någonstans på vägen. Lite egendomligt eftersom fredagens, lördagens och måndagens tidningar låg där. Troligen stulen. Det är ju lite mer att läsa på söndagarna. Det lockar säkert vår nyhetstörstande tidningstjuv. Av dom dagar som hittills gått av året 2024 har tidningen legat i brevlådan på utgivningsdagen 43,7 procent av dagarna (träffprocenten).

Utdelningsstatistik för DN år 2024 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	7	3,6
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	88	44,7
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	7	3,6
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	9	4,6
Dagar med tidning på rätt dag	86	43,7