Alltför höga kommunalrådsarvoden hotar demokratin, effektiviteten och rättssäkerheten

Tidningen Dagens Samhälle har kartlagt arvodena för landets 290 kommunstyrelseordförande. Det är förstås stora variationer, från socialdemokraten Karin Wanngård i Stockholm som kan kvittera ut 148 995 kronor i månaden till Jokkmokks Roland Boman som representerar det lokala partiet Framtid i Jokkmokk med 33 580 i månaden. Man förstår att det finns en storleksfaktor som ligger bakom en del av skillnaderna. Kommunalråd i stora kommuner tjänar mer än dom i små kommuner. Sambandet är ganska starkt (r_xy = 0,60). Men sambandet är något bedrägligt. Stockholm avviker kraftigt i folkmängd, medan många kommuner klumpar ihop sig i andra änden av skalan. Jag ska därför i fortsättningen bara titta på dom 73 kommuner som har färre än 10 000 invånare.

Här är sambandet med storlek fortfarande märkbart, men betydligt beskedligare (r_xy = 0,26). Det betyder att sju procent av skillnaderna mellan kommunerna förklaras av att dom är olika stora. Men det är fortfarande meningsfullt att kontrollera för kommunens storlek. Det kan man göra med hjälp av regressionsanalysen som gör det möjligt för oss att beräkna ett förväntat värde på kommunalrådslönen om det bara vore storleken på kommunen som bestämmer kommunalrådets lön. Vi ska nu se på skillnaderna mellan den faktiska lönen och denna förväntade storleksberoende lön.

När vi sen tittar på dom 16 kommuner som har färre än 5 000 invånare varierar skillnaderna (”residualerna”) mellan -34 668 kronor (det är den stackars Boman i Jokkmokk igen, som får ut så lite) till +18 487 utöver det förväntade arvodet till Arjeplogs socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Isak Utsi. Det är också ganska tydliga partivisa skillnader. Sämre lön än förväntat har förstås den ende lokalpartisten, men också dom två vänsterpartisterna. Alla andra partiers kommunalråd får ut mer än förväntat, allra mest det enda SD-kommunalrådet.

Hoppsan, den enda kommuner bland dom 16 riktigt små som har ett SD-styre (ja, hade, då innan Ewa Olsson Bergstedt fick sparken) är ju Skinnskatteberg. Skinnskattebergs kommunalråd får 63 155 kronor i månaden. Det är inte mindre 7 193 kronor mer än dom 55 961 kronor i månaden som man skulle vänta sig utifrån kommunens folkmängd.

Fallhöjden är problemet

Vad är det för problem med höga löner till makthavare? Ja, mer än att det kan för den avundsjukt lagda kännas orättvist. Jag tror att man kan sammanfatta problemet med ett ord: fallhöjden. Den som åtar sig ett politiskt uppdrag i kommunen, kanske särskilt det ledande uppdraget som kommunalråd, måste alltid vara beredd på att det kan ta slut. Och att det kan ta ett plötsligt slut. Orsaken är förstås att kommunalrådet är den som hålls ytterst ansvarig för vad som händer i kommunen. Det blåser på toppen.

Ju högre arvode som har betalats ut till kommunalrådet, desto större är (åtminstone för dom flesta) fallhöjden. Om vi tar Skinnskatteberg som exempel, så är kommunalrådsarvodet 3,15 gånger större än den sammanräknade medianinkomsten för kommunens invånare. Beroende på vilket jobb man är ledig från för att vara kommunalråd riskerar man alltså att få sina inkomster minskade med åtminstone två tredjedelar om uppdraget tar slut. Det kan förstås kännas surt.

Trix för att skydda sig mot att bli avsatt

Risken finns då att man till varje pris försöker bita sig fast i det välarvoderade uppdraget. Det kan då hända, att man går över gränsen för det acceptabla.

Stryp information: Om man mörkar vad som händer i kommunen för oppositionen och medborgarna minskar chansen att sådant som kan användas för att plötsligt avsluta uppdraget avslöjas. Vi har sett väldigt tydliga sådana mörkningstendenser i kommunen.

Håll ihop i korrupta nätverk: I korrupta system håller dom mutbara ofta varandra om ryggen. Det bildas informella nätverk av korrupta individer. Risken finns annars att faller en faller alla. Man kan jämföra med Putins regim som har just korruption som affärsidé.

Trakassera oppositionen: Oppositionella kan trakasseras genom att man överutnyttjar den myndighetsmakt som kommunen har. Det kan t ex gälla plan- och byggpolitiken eller tillsynsuppgifter av olika slag. Regler tillämpas selektivt och ibland felaktigt.

Sådana här metoder är farliga eftersom dom hotar kommunens och det politiska systemets grundläggande värden. Demokratin hotas förstås, men också effektiviteten och rättssäkerheten.

Kommunala arvoden är inte någon jävla försörjningsinrättning

Ibland kan det förstås finnas anledning att tycka synd om avsatta toppolitiker. Det handlar inte bara om att dom plötsligt kan bli av med två tredjedelar av inkomsten eller att dom får byxorna neddragna och står där utan den prestige som hänger ihop med uppdraget. Det kan faktiskt vara så, att det av olika skäl kan vara problem med att återgå till det gamla jobbet som man är tjänstledig ifrån.

Det är därför det finns ett system med omställningsstöd, både i form av ekonomiskt stöd och annan hjälp, allt finansierat av kommunens skattebetalare. Storleken är beroende av hur länge man haft uppdraget. Men sen finns det ju andra system i samhället. Arbetsgivaren har förstås ett stort ansvar. Så har vi andra instanser, som försäkringskassan, arbetsförmedlingen, A-kassan och socialtjänsten. Men det är viktigt att understryka att arvoderade kommunala förtroendeuppdrag inte är någon jävla försörjningsinrättning.