Österbergs utredning: Lusten att frivilligt slå ihop kommuner är noll

”Lusten att uppgå i större enheter är nära noll.” Jag har tidigare skrivit här om Sven-Erik Österbergs utredning om frivilliga kommunsammanslagningar. Efter att ha träffat ungefär 130 kommuner konstaterar nu Österberg i en debattartikel i DN: ”viljan att i dag inleda processer för att bilda större kommuner är i det närmaste obefintlig.”

Frågorna som ställdes i direktiven till utredningen var om det fanns intresse för frivilliga sammanslagningar, vilket statligt stöd som kan ges till kommuner som vill påbörja arbetet med att slå sig samman. Vidare skulle utredaren bedöma förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar och lämna förslag till statliga åtgärder.

Själva utredningsbetänkandet finns ännu inte, så här är några reflektioner utifrån Österbergs DN-artikel.

Svaret på direktivens första fråga är ett klart och tydligt nej. Det finns inget intresse för frivilliga samgåenden. Det är ett resultat väl i linje med Österbergs uttalande i Dagens Samhälle redan i somras: ”Med frivillighet blir det ingenting.” Om nu detta också innebär att den sista frågan – vilka förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar – är negativt framgår inte av DN-artikeln.

Utredningens resultat är ju att det inte finns några förutsättningar för frivilliga sammanslagningar. Men om statsmakten har en uttalad vilja att slå samman kommuner, så finns ju fortfarande en möjlighet att driva på arbetet för en tvångsmässig reform av indelningen.

DN-artikeln är också tystlåten om vilka statliga åtgärder som skulle kunna krävas för att öka lusten att gå ihop. En formulering som tyder på hur lusten skulle kunna stimuleras är dock ”Fortsatt befolkningsminskning, ekonomisk press och skärpta krav kan öka intresset för att bilda större kommuner under dom närmaste tio åren. Staten bör stimulera en sådan utveckling och erbjuda stöd till dom kommuner som vill utreda och genomföra sammanläggningar.” Motsvarande stöd har funnits vid dom stora sammanläggningsreformerna på 50- och 70-talen. Vid dessa tidigare reformer har det också funnits ett övergångsbidrag avsett att lätta bördan av kommunalskatten i dom kommuner som riskerade högre skatt som en följd av sammanslagningen.

Åtminstone i debattartikeln sägs inget om tvångsmässiga sammanslagningar som lösning på bristen av frivillig lust. Nej, i stället föreslås ökade möjligheter för kommunerna att ingå avtal om ansvaret för olika verksamheter. En större kommun kunde t ex genom sådana avtal ta på sig att driva en viss verksamhet i flera kommuner, eller så kunde små kommuner hjälpas åt genom att dela på verksamheterna. Här fortsätter med andra ord Österberg i samma hjulspår som varit väl uppkörda sedan sisådär 40 år tillbaka: Lösningen på småkommunproblemet är samarbete.

Det finns demokratiska problem med dom vanliga samarbetsformerna – kommunalförbund och gemensamma nämnder. Systemet blir oöverskådligt, vem ansvarar för vad? Dom valda agerar bypolitiskt snarare än i linje med dom ideologiskt färgade partiprogram dom blivit valda på. Beslut som rör medborgare i en i samarbetet ingående kommun fattas delvis av personer valda i andra kommuner, och som man som väljare inte har något inflytande på.

Kommunalförbundet är en offentligrättslig organisation där det finns politiska organ som fattar beslut. Avtalssamverkan är civilrättslig. Det är troligt att dom demokratiska problem som hänger ihop med mer samverkan genom avtal är ännu större än i kommunalförbund och gemensamma nämnder.

I propositionen 2017 som ledde till att avtalssamverkan skrevs in i kommunallagen konstaterade regeringen att ”inom områden av stor demokratis betydelse krävs dock en tydlig politisk kontroll och beslutsfattande … Regeringen anser … att det inom sådana områden framstår som mindre lämpligt med samverkan i avtalsform. Samverkan genom kommunalförbund och gemensamma nämnder är i de fallen mer ändamålsenligt.”

I Österbergs debattartikel finns inte ett ord om dessa demokratikonsekvenser.

En formulering som höjer åtminstone mina ögonbryn är när Österberg skriver att dom nya näten av avtal ska byggas ”i fasta geografiska områden.” Riktigt på det klara med vad han menar med det blir jag inte, men tanken flyr till dom kommunblock som etablerades som förberedelse för 70-talets stora sammanslagningsreform. Staten delade då in kommunerna i kommunblock. Inom dessa uppmuntrades på olika sätt samarbete och strävan att fullborda sammanslagningen. Betyder ”fasta geografiska områden” att samarbetsavtalen ska hållas inom några nypåhittade kommunblock, som en förberedelse för en framtida sammanslagning?

Sammanfattningsvis med utgångspunkt i Österbergs artikel:

• Det finns inget intresse för frivilliga sammanslagningar.
• Alternativet med tvångsmässiga sammanslagningar kommenteras inte.
• Det antyds att tiderna förändras. Kanske kommer lusten att öka dom närmaste tio åren.
• Inom ”fasta geografiska områden” ska kommunerna stimuleras att samverka genom avtal.
• Demokratikonsekvenser av ökad avtalssamverkan kommenteras inte.