Häromsistens
presenterade Indelningskommittén ett
diskussionsunderlag i form av en Sverigekarta med en ny regionindelning. Under
buller och bång meddelade media att nu var det klart hur Sverige skulle delas
in i nya storregioner. Trots att regionfrågan har stått på den politiska
dagordningen i femtio år presenteras detta som en nyhet och något som nu är
beslutat. Historielösheten är bedövande.
I själva verket är det två frågeställningar som har tvinnats
ihop i regionfrågan. Det handlar dels om vem det är som ska ha ansvaret för
samhällsplaneringen på regional nivå – ska det vara staten, framförallt
företrädd av länsstyrelserna, eller ska det vara något slags kommuner
(landstingen, kommunalförbund eller ”regionkommuner”)? Den andra
frågeställningen handlar om hur indelningen ska se ut: ska länen slås samman, i
så fall vem ska kampera med vem och hur många nya regioner ska det bli?
Hur skulle
storstadsregionerna organiseras?
I början låg intresset på indelningsfrågan. Det handlade
framförallt om hur storstadsregionerna borde organiseras. Stockholmsregionen
var delad mellan Stockholms län med eget landsting och länsstyrelse medan
Stockholms stad utgjorde ett eget län styrt av en överståthållare och staden
stod också utanför landstinget. I Göteborgsregionen fanns tre länsstyrelser –
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Hallands län och tre landsting plus
den landstingsfria Göteborgs stad.
1959 tillsattes Länsindelningsutredningen
som i sitt betänkande 1962 föreslog nya indelningar i storstadsområdena. Utredandet
fortsatte i 1963 års Länsindelningsutredning.
Denna gav sig även på länen utanför storstadsområdena med ett förslag 1967
om en minskning av antalet län från 24 till 15.
I Stockholm blev det så småningom förändringar, 1966 i form
av ett kommunalförbund och 1971 så att Stockholms stad kom att ingå i
landstinget – det så kallade ”storlandstinget”. I Göteborg hände inget på
ytterligare sisådär 20 år. I övriga landet ingenting.
Diskussionen om
länsdemokrati
Också frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten och
landstingen drog igång på på 1960-talet. Det var först på 1990-talet som de
båda frågeställningarna kom att kopplas ihop 1964 tillsattes Länsdemokratiutredningen som i sitt
betänkande 1968 föreslog att tyngdpunkten skulle förskjutas till landstingen.
Det borde vara landstingen och inte länsstyrelserna som skulle ha ansvaret för
den regionala utvecklingspolitiken. Någon ändrad fördelning av uppgifter blev
det dock aldrig. Istället tillsattes 1970 nästa utredning Länsberedningen. I betänkandet 1974 slog pendeln åt andra hållet:
Samhällsplanering och utvecklingspolitik borde vara en uppgift för
länsstyrelsen. Slutsatsen var med andra ord precis den motsatta mot den förra
utredningen. För att blidka landstingsanhängarna föreslogs att landstingen
skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.
1976 blev det regeringsskifte och den nya borgerliga
regeringen drev igenom att landstingen skulle få tillsätta hela
länsstyrelsernas styrelser. Det blev på
så sätt en kompromiss: Staten behöll uppgifterna men landstingen fick
inflytande i de statliga organen. Men om nån trodde att det var klart med det
så hade hen fel. Redan hösten 1976 tillsatte den borgerliga regeringen nästa
utredning Länsdemokratikommittén. Betänkandet
kom 1982 och innehöll inga radikala förändringar: ansvaret för
utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.
Utredandet
accelererar på 90-talet
På 1990-talet ökar tempot i utredandet. 1991 tillsätts Regionutredningen som lämnar sin rapport
redan 1992. Där föreslås att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt
statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen
skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken. Redan nästa år
1993 kommer nästa utredning Regionberedningen.
Nu slår pendeln åt landstingshållet. Regionkommuner bör få ansvaret för den
regionala samhällsutvecklingen. I Skåne och i Västsverige bör man ändra
indelningen och tillskapa det som sedan ska bli Region Skåne och Västra
Götalandsregionen.
Mot slutet av 90-talet tyckte man att nu hade saken utretts
så mycket att det kunde vara dags med försiktiga försök. Region Skåne och
Västra Götalandsregionen bildades. En ny utredning (!!) Parlamentariska regionkommittén tillsattes. Kommittén skulle
övervaka och utvärdera fyra försök med decentraliserat ansvar för
utvecklingspolitiken. Två av dessa var de två nya regionkommunerna. Ett tredje
var Kalmar län, där det bildades ett kommunalförbund av kommunerna och landstinget
och ett var Gotland där kommunen skulle få överta de utvecklingspolitiska
uppgifterna från länsstyrelsen.
Försöksverksamheten avslutades och 2002 föreslog den
socialdemokratiska regeringen att det var Kalmar-modellen som skulle
permanentas för framtiden. Skåne och Västra Götaland riskerade att förlora sin
nyvunna status som regionkommuner. Det utbröt ett väldigt kackalorum som
slutade med att Skåne och Västra Götaland skulle få fortsätta att fungera som
regionkommuner i en förlängd försöksverksamhet.
Så var det dags för ännu en utredning: Ansvarskommittén tillsattes 2003 och kom 2007 med sitt förslag att
landet skulle delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för
regional utvecklingspolitik. Den nya indelningen skulle drivas igenom snabbt
och vara klar till valet 2010. Så blev det nu inte. Kommittén försökte smyga ut
åtminstone ett par kartor på hur den nya indelningen skulle se ut. Varje ny
karta retade upp någon eller några.
DN:s debattsida
istället för utredningar
Den nya borgerliga regeringen som tillträdde 2006 var
splittrad. Framförallt var Moderaterna emot en regionreform. De tyckte att det
räckte med att staten och kommunerna beskattade medborgarna. För regionreformen
var framförallt Centern, som fantiserade om decentralisering till ett federalt
Sverige med regionerna som delstater.
Med den politiska låsningen i regeringen tycks det som om
utredandet kommit till vägs ände. Vi har ju här kunnat redogöra för åtta
utredningar. Istället övergick nu den politiska processen till DN:s debattsida.
Det började 2007 med ett inlägg av Per Schlingmann, som var moderat
propagandaminister under rubriken ”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”
(Mats Svegfors, landshövding i Västmanland var ordförande i ansvarskommittén).
I januari 2009 kunde man på DN Debatt hitta en artikel
undertecknad av de fyra borgerliga partiledarna ”Regeringen öppnar för
storregioner”. Artikeln redogjorde för en kompromiss som förhandlats ihop i
regeringen: Det ska finnas regionkommuner med beskattningsrätt och samma
uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland. Nya regionkommuner ska
bildas av Halland och Gotland. Redan inlämnade ansökningar om att få bilda
regionkommuner överlämnas till kammarkollegiet för utredning.
Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och
rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar. Det blev inget vare sig
av de inlämnade ansökningarna eller samordnarens ansträngningar. Alltid sprack
det på olika önskemål om hur de nya regionerna skulle konstrueras. Däremot kom
det under åren att konstrueras allt fler regionförbund (alltså det som jag
tidigare här har kallat Kalmar-modellen). År 2010 fanns det 12 sådana
regionförbund; dessutom de fyra regionkommunerna. I övriga län låg
utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.
Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda
regionkommuner och den borgerliga regeringen beslöt att bifalla sex av dessa.
Från 2015 ombildades således sex av regionförbunden till regionkommuner.
Den senaste (nog inte
sista) utredningen
Den nya socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen 2015
tillsatte ännu en utredning Indelningskommittén.
Det är den kommittén som nu har lagt fram en diskussions-PM med en karta över
en ny indelning av landet i sex regionkommuner. Inget tyder väl på att det inte
ska bli samma kattrakande som när andra utredningar tidigare under de 50 åren
av utredande presenterat kartor. Inget tycks reta lokala politiker och
opinioner som regionkartor.
En härva av
intressekonflikter
 |
| Så här blir det inte |
En mer tungfotad politisk process än regionfrågan är det
svårt att föreställa sig. Ett halvt sekel, utredningar som pärlor på ett
radband och tvära kast mellan olika ståndpunkter. Hur är det möjligt. Ett
problem är förmodligen att det är så många olika viljor som ska jämkas ihop.
Var och en bevakar sina maktpositioner. Politiker på statlig nivå är ovilliga
att släppa ifrån sig makt. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill
vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra
regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i
Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner
förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk
taktik. Det borde inte vara så tilltalande för politikerna i Uppsala län, som
titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav av Sörmland,
Västmanland, Örebro län, Dalarna och Gävleborg. Det är förmodligen den
komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och
partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.
Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges
framtida indelning i regioner inte
kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta. Vem
håller emot?
Ett tillägg om Axel
Oxenstiernas förlorade heder
Ända sedan indelningsfrågan kom med i hanteringen av
regionfrågan har Axel Oxenstierna
gått som ett spöke genom argumentationen. Det har varit regel att framhålla att
det var rikskanslern Axel Oxenstierna som med 1634 års regeringsform drog upp
de länsgränser som vi har än i dag. Retoriken är att samhället idag är så olikt
1600-talet att det krävs en ny länsindelning. När de borgerliga partiledarna
hade gjort upp på DN-debatt 2009 var Maud Olofsson (C) (också känd som ”den
lilla nötskrikan”) kvittrande glad: Med de nya regionerna i Halland och Gotland
hade Oxenstierna äntligen fått på nöten. Att varken Halland eller Gotland var
svenskt territorium 1634 bekymrade ingen. Bildandet av länsvisa regionförbund
och –kommuner därefter har också motiverats med Oxenstiernaargumentet. Detta
trots att det inte i något fall (utom Skåne och Västra Götaland) har handlat om
ändrade gränser.
 |
| Oskyldig |
Dessutom är hela Oxenstiernagrejen fel. Jovisst delades
riket in i län i 1634 års regeringsform. Men 1634 var före fredssluten i
Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän,
Jämtland, Härjedalen och Idre och Särna socknar var fortfarande under danskt
välde. Ett större antal svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön.
Men om vi håller oss till dagens svenska territorium kan vi konstatera att av
21 län 2016 var fem danska 1634 och av de övriga är det bara fyra som såg
likadana ut 1634. Skillnaderna är med andra ord fler än likheterna.
Till exempel bestod dagens Södermanlands län av de tre länen
Nyköping, Gripsholm och Eskilstunahus. Och till exempel fanns ett Norrlands län
bestående av dagens Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Så
i just det fallet är det snarare så att indelningskommitténs förslag innebär en
återgång till Oxenstierna!
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar