Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner

Det har visat sig att det för många är väldigt oklart vad det kan vara för skillnad mellan landskap och län. Dom inlägg jag har skrivit här om saken har fått många läsare. Det gäller särskilt ett inlägg från 2021 som fokuserar just på skillnaden mellan landskap och län. Nu tänkte jag att vi ska gå vidare för att kanske lätta dimman, eller eventuellt öka förvirringen. Det här inlägget handlar om landsting och regioner.

Landstingen inrättades 1862 med dom då nya kommunalförordningarna, som var föregångare till kommunallagen. Från början fanns det 25 landsting. Varje landsting omfattade ett län, men det fanns några viktiga undantag: Kalmar län var delat i två landsting – Kalmar läns norra respektive södra landsting. Det norra landstinget hade sitt säte i Västervik och det södra i Kalmar. Det andra undantaget var dom ”landstingsfria städerna”. Städer med mer än 25 000 invånare ansågs klara dom uppgifter som landstinget hade själva och fick inte vara med i respektive landsting. Från början stod Stockholm och Göteborg utanför landstingen. Så småningom tillkom också Malmö, Gävle, Helsingborg och Norrköping. Gotland blev en ”landstingsfri kommun” 1971 i samband med att alla kommuner på ön slogs ihop till en enda kommun.

Gävle och Helsingborg upphörde som landstingsfria städer 1963 för att ingå i respektive landsting och 1967 var det Norrköpings tur. I Stockholm hade Stockholms län och Stockholms stad slagits ihop i en reform 1968, vilket också ledde till att Stockholm från 1970 ingick i landstinget, det så kallade ”storlandstinget”. Inom parentes kan man lägga till att Stockholm i den statliga indelningen i län hade en särställning. I stället för en landshövding fanns här Överståthållaren och länsstyrelsen kallades Överståthållarämbetet, som med sin förkortning ÖÄ fick en ohotad sistaplats i telefonkatalogen. ÖÄ hade i princip samma uppgifter som länsstyrelserna, men vissa uppgifter delades med Stockholms stad. Det gällde särskilt polisväsendet. Det kan tilläggas, att i många länder har huvudstaden en särställning med ett större inflytande för staten än i övriga städer.

Göteborgs och Malmös ställning som landstingsfria städer upphörde i och med sammanslagningar av länen i Västra Götaland (Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Älvsborgs län) och i Skåne (Kristianstads län och Malmöhus län) 1999. I och med ”Storlandstingsreformen” i Stockholm, sammanslagning av dom båda landstingen i Kalmar län 1971 och bildandet av dom nya landstingen i Skåne och Västra Götaland kom indelningen i landsting att helt överensstämma med länsindelningen (med Gotland som undantag).

Landshövdinge-
uniforn

Landstingen var kommuner med i princip samma ställning som andra kommuner, men deras geografiska verksamhetsområde var länet (med dom tidigare nämna undantagen). Dom styrdes politiskt av ett valt landsting (senare kalla landstingsfullmäktige) ett förvaltningsutskott (senare omdöpt till landstingsstyrelse) och nämnder. Det fanns dock en del markeringar som antydde att staten ville hålla landstingen i lite stramare tyglar. Fram till reformer av lagstiftningen på 1920-talet gällde att alla beslut i landstinget måste godkännas av länsstyrelsen. Vidare var det regeringen som utsåg ordförande i landstinget. Ända till 1894 var det vanligen landshövdingen som utnämndes till ordförande i landstinget.

Landstingen hade i princip samma kompetens som kommunerna, men verksamheten dominerades tidigt av sjukvården. Det mesta av den offentliga sjukvården var en landstingsuppgift. Undantag var dom flesta av mentalsjukhusen och universitetssjukhusen. Båda kategorierna av sjukhus fördes så småningom över till landstingen. Sjukvården dominerade helt landstingens verksamhet. Över 80 procent av kostnaderna avsåg sjukvården. Bland andra uppgifter tillkom så småningom kollektivtrafik och vissa slag av utbildning t ex folkhögskolor, lantbruksskolor och sjuksköterskeskolor.

Vad är en region då?

Hur är det med regioner då? Ja, i princip är en region eller regionkommun precis detsamma som en landstingskommun. Omdöpningen hänger ihop med två riktiga surdegar i frågan om hur den offentliga sektorn i Sverige skulle organiseras. Den ena av dessa handlar om idéer om att tillskapa större ”regioner” istället för dom som man såg som alltför många, alltför små och alltför omoderna landstingen. Den andra fascinerande långbänken har handlat om uppgiftsfördelningen mellan staten, företrädd av länsstyrelsen och den kommunala sektorn representerad av landstingen. Låt oss börja med sammanslagningsivrarna.

Argumenten för att slå samman landstingen till större enheter har i princip varit desamma som argumenten för kommunsammanslagningar. Det har handlat om att många landsting ansågs vara för små och att dom inte hade resurser nog för att driva framförallt sjukvården. Till detta har ofta lagts ett historiskt perspektiv. Som vi har sett var landstingsindelningen i huvudsak densamma som länsindelningen. Denna påstods ha sitt ursprung i reformeringen av den svenska statsförvaltningen på 1600-talet under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Ett vanligt inslag i retoriken var att så att säga skylla på Oxenstierna. Det var ju en ganska orimlig tanke att en närapå 400 år gammal indelning, som Oxenstierna hölls ansvarig för, skulle vara funktionell idag.

Det är förvisso sant att 1634 års regeringsform delade in landet i län. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Härjedalen och Särna och Idre socknar var ännu under danskt välde. Flera svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Om vi håller oss till dagens svenska territorium kan man konstatera att av 21 län var fem danska 1634 och av dom övriga var det bara fyra som såg likadana ut 1634. Att skylla på Oxenstierna verkar orättvist. Skillnaderna mellan hans länsindelning och 1900-talets var större än likheterna.

De första propåerna om sammanslagningar av län och därmed också landsting handlade framförallt om storstadsregionernas organisering. Stockholmsregionen bestod dels av Stockholms stad, med sin speciella ställning (ÖÄ och landstingsfritt) dels av delar av Stockholms län. Göteborgsregionen var mer komplicerad. Här var tre län (Göteborgs och Bohus län, Halland och Älvsborg), tre landsting och den landstingsfria Göteborgs stad inblandade. Malmöregionen bestod av den landstingsfria Malmö stad samt delar av Malmöhus län.

I Stockholm kom lösningen med det så kallade storlandstinget 1970. I Göteborgs- och Malmöregionerna 1999 i och med tillskapandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne. I Göteborgsområdet lyckades man inte få med Kungsbacka i Halland. Det blev en oväntad revolt i Kungsbackas fullmäktige som lyckades få majoritet för att hålla kommunen utanför det nya landstinget. Både Skåne och Västra Götaland kom ju också att omfatta stora områden som inte på något sätt ingick i storstadsområdena. Det undrades över vad t ex Töreboda och Bengtsfors (19 respektive 18 mil från Göteborg) hade med samordningen i Göteborgsområdet att göra. Dom här problemen fanns förstås också i Stockholmsregionen, men med den skillnaden att storstadsregionen här befolkningsmässigt helt dominerade det nya länet/landstinget.

60 år med ”länsdemokratifrågan”

Ett annat problem, och det som har dominerat i den sensationellt segdragna politiska processen, är dock frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten i form av Länsstyrelserna (Kunglig Befallningshavare) och dom folkvalda landstingen. Processen har blivit känd under namnet ”länsdemokratifrågan”.

Det har handlat om vad som kallats den ”regionala utvecklingspolitiken”. Slutresultatet efter att regionkommunerna nu ”ersatt” landstingen finns i lagen om regionalt utvecklingsansvar: Regionerna ska enligt denna lag svara för att utarbeta en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin, fastställa mål för det regionala kompetensförsörjningsarbetet, besluta om användningen av vissa statliga medel och årligen redovisa resultaten av det regionala utvecklingsarbetet. Enligt en särskild lag ska regionerna besluta om länsplaner för transportinfrastrukturen. Regionerna fördelar också en stor del av statens bidrag till kulturlivet.

Det handlar som synes i mycket om planer, som andra förväntas genomföra. Bara i liten utsträckning har regionerna fått ta hand om mer handfasta åtgärder för den regionala utvecklingen.

Däremot har det gjorts stort väsen av utvecklingspolitiken. Jag kommer ihåg hur jag när Västra Götalandsregionen bildades år 2000 kunde se den nyutnämnda regiondirektören i lokal-TV spänna ögonen i tittarna med: ”Regionen – det handlar bara om utveckling!” Om han hade svarat utifrån verksamhetens omfattning och kostnader kunde han istället ha sagt ”Regionen – det handlar bara om sjukvård!” Men det hade förstås inte varit lika glassigt.

Frågan om ansvaret för det som här kallas regional utvecklingspolitik har faktiskt varit på dagordningen i hela 60 år, och har följt en zick-zackkurs. Här nedan har jag försökt sammanställa några av dom många milstolpar som passerats efter vägen. Med färgmarkeringar försöker jag klassificera förslag och åtgärder efter åt vilken pol i diskussionen dom tenderar. Rosa betecknar ”länsdemokratiska” förslag och åtgärder, d v s utvecklingsansvaret läggs på landstingen och sedermera regionerna. Med blått betecknas dom mer ”centralistiska” åtgärderna, d v s låt ansvaret vara kvar på länsstyrelserna. Gult betecknar försök till kompromisser.

1968 Länsdemokratiutredningen föreslår att landstingen skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken

1974 Länsberedningen: Samhällsplanering och utvecklingspolitik bör vara en uppgift för länsstyrelsen. Landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 beslöts att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.

1982 Länsdemokratikommittén slår fast att ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

1992 Regionutredningen föreslår att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken.

1995 Regionberedningen föreslår att regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen och att försöksverksamhet ska genomföras i några landsting.

2002 Försöksverksamheten avslutas. Regeringen föreslår att modellen med regionförbund ska permanentas. Skåne och Västra Götaland får fortsätta försöksverksamheten som regionkommuner.

2007 Ansvarskommittén föreslår att landet delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik.

2007 skriver den moderata propagandaministern Per Schlingmann på DN Debatt”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”.

2009 skriver dom fyra borgerliga partiledarna på DN Debatt att ”Regeringen öppnar för storregioner”. Det ska bli två nya regionkommuner – Halland och Gotland - med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland.

2009 Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar.

2010 Under tiden konstruerades allt fler regionförbund. År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom dom fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

2015 Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Där ombildades regionförbunden till regionkommuner.

2019 Sista sju landstingen blir regionkommuner.

Det har inte gått att hålla isär frågan om sammanslagning av landsting till ett mindre antal större regioner från frågan om ”länsdemokrati”. Men så snart som indelningsfrågan har kommit in i sammanhanget har det låst sig. Det har varit ett kompakt motstånd mot sammanslagningar. Det liknar mycket det noll-intresse för kommunsammanslagningar som Sven-Erik Österberg mötte i sin utredning om frivilligt genomförda sådana.

Spolat förslag till "storregioner"

Ibland har rent komiska situationer uppstått. Den märkliga kritiken mot 1600-talets rikskansler Axel Oxenstierna har förstås handlat om indelningsfrågan och inte om så kallad länsdemokrati. Efter den borgerliga regeringens kompromiss 2009 utropade dåvarande centerledaren Maud Olofsson triumferande att nu hade minsann Axel Oxenstierna fått på moppo eftersom nya ”storregioner” bildats i Halland och Gotland. För det första kan det konstateras att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634. För det andra innebar upphöjningen av Gotland och Halland inte någon som helst förändring av indelningen.

I ett tidigare inlägg har jag föreslagit att motståndet mot sammanslagningar av landsting kan förstås med att det är många viljor som ska jämkas ihop: Var och en bevakar sina maktpositioner. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det är inte så tilltalande för politikerna i län som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Varför ett diffust lånord som ”region”?

Slutligen en betraktelse, kanske lite vid sidan om, om terminologin. Landsting innehåller ju ordet ”ting” som är ett i Norden gammalt fint ord för både rättstillämpning och politiskt beslutsfattande. Man kan påminna om parlamenten i grannländerna: det norska Stortinget, det danska Folketinget, det isländska Alltinget. På Åland finns ett Lagting. Till 2007 var det norska stortinget delat i Odelstinget och Lagtinget.

Varifrån kommer ”regionen”? Ordet brukar kopplas samman med det latinska verbet ”regere” som betyder att styra eller regera, och därmed också säkert med ”rex” som betyder ”kung”. Region brukar vanligen översättas med ”område”. I min latinska ordbok finns ett antal betydelser i två huvudgrupper: riktning eller linje respektive gräns. SAOB föreslår ett antal tolkningar: (1) parti av jordytan, (2) del av himlavalvet, (3) del av hus, våning eller liknande, (4) del av en organism, t ex människokroppen, (5) område, gebit eller nejd. Den som har sådan läggning tänker kanske på ”de nedre regionerna”, vilket väl får ses som tillhörande SAOB:s fjärde tolkning.

Statistiska Centralbyrån (SCB) skriver i Geografin i statistiken – regionala indelningar i Sverige (2005):

Regionbegreppet är neutralt i förhållande till områdesstorlek och skala. Regioner kan således vara geografiskt små enheter, som tätorter eller kommundelar, eller mycket stora, som aggregat av länder i internationella sammanhang … I detta sammanhang är det en aning olyckligt att ”regional nivå” … kommit att betyda något mer precist; något som ligger mellan kommun- och riksnivå, vanligen på länsnivå.

Man kan undra vad det är för snille som kommit på att man skulle spola det hävdvunna nordiska ”tinget” och ersätta det med ett latinskt låneord med ganska diffus innebörd? Som Gunnar Sträng lär ha sagt: ”Man bör inte använda utrikiska ord när man har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel.”

Blev det klarare nu? Någon?

Den slutligen intressanta frågan är om begreppen län, landsting och region har blivit klarare nu?

Det sket sig med storregionerna. Vad var det jag sa?

Han vann denhär ronden

Idag har förhandlingarna om regeringens förslag om storregioner kraschat. Axel Oxenstierna drog det längsta strået och flugministern får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Jag har funderat på en strategi som regeringen skulle kunna använda om de är angelägna om storregionreformen. Jag ska grunna lite mer på om jag alldeles utan vidare ska släppa den lös. Jag återkommer i så fall i ett senare lite längre inlägg.

Tidigare inlägg i regionfrågan:
Flugminister slugminister?
Regionalpolitisk dejtning 
Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Häromsistens presenterade Indelningskommittén ett diskussionsunderlag i form av en Sverigekarta med en ny regionindelning. Under buller och bång meddelade media att nu var det klart hur Sverige skulle delas in i nya storregioner. Trots att regionfrågan har stått på den politiska dagordningen i femtio år presenteras detta som en nyhet och något som nu är beslutat. Historielösheten är bedövande.

I själva verket är det två frågeställningar som har tvinnats ihop i regionfrågan. Det handlar dels om vem det är som ska ha ansvaret för samhällsplaneringen på regional nivå – ska det vara staten, framförallt företrädd av länsstyrelserna, eller ska det vara något slags kommuner (landstingen, kommunalförbund eller ”regionkommuner”)? Den andra frågeställningen handlar om hur indelningen ska se ut: ska länen slås samman, i så fall vem ska kampera med vem och hur många nya regioner ska det bli?

Hur skulle storstadsregionerna organiseras?

I början låg intresset på indelningsfrågan. Det handlade framförallt om hur storstadsregionerna borde organiseras. Stockholmsregionen var delad mellan Stockholms län med eget landsting och länsstyrelse medan Stockholms stad utgjorde ett eget län styrt av en överståthållare och staden stod också utanför landstinget. I Göteborgsregionen fanns tre länsstyrelser – Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Hallands län och tre landsting plus den landstingsfria Göteborgs stad.

1959 tillsattes Länsindelningsutredningen som i sitt betänkande 1962 föreslog nya indelningar i storstadsområdena. Utredandet fortsatte i 1963 års Länsindelningsutredning. Denna gav sig även på länen utanför storstadsområdena med ett förslag 1967 om en minskning av antalet län från 24 till 15.

I Stockholm blev det så småningom förändringar, 1966 i form av ett kommunalförbund och 1971 så att Stockholms stad kom att ingå i landstinget – det så kallade ”storlandstinget”. I Göteborg hände inget på ytterligare sisådär 20 år. I övriga landet ingenting.

Diskussionen om länsdemokrati

Också frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten och landstingen drog igång på på 1960-talet. Det var först på 1990-talet som de båda frågeställningarna kom att kopplas ihop 1964 tillsattes Länsdemokratiutredningen som i sitt betänkande 1968 föreslog att tyngdpunkten skulle förskjutas till landstingen. Det borde vara landstingen och inte länsstyrelserna som skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken. Någon ändrad fördelning av uppgifter blev det dock aldrig. Istället tillsattes 1970 nästa utredning Länsberedningen. I betänkandet 1974 slog pendeln åt andra hållet: Samhällsplanering och utvecklingspolitik borde vara en uppgift för länsstyrelsen. Slutsatsen var med andra ord precis den motsatta mot den förra utredningen. För att blidka landstingsanhängarna föreslogs att landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 blev det regeringsskifte och den nya borgerliga regeringen drev igenom att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.  Det blev på så sätt en kompromiss: Staten behöll uppgifterna men landstingen fick inflytande i de statliga organen. Men om nån trodde att det var klart med det så hade hen fel. Redan hösten 1976 tillsatte den borgerliga regeringen nästa utredning Länsdemokratikommittén. Betänkandet kom 1982 och innehöll inga radikala förändringar: ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

Utredandet accelererar på 90-talet

På 1990-talet ökar tempot i utredandet. 1991 tillsätts Regionutredningen som lämnar sin rapport redan 1992. Där föreslås att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken. Redan nästa år 1993 kommer nästa utredning Regionberedningen. Nu slår pendeln åt landstingshållet. Regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen. I Skåne och i Västsverige bör man ändra indelningen och tillskapa det som sedan ska bli Region Skåne och Västra Götalandsregionen.

Mot slutet av 90-talet tyckte man att nu hade saken utretts så mycket att det kunde vara dags med försiktiga försök. Region Skåne och Västra Götalandsregionen bildades. En ny utredning (!!) Parlamentariska regionkommittén tillsattes. Kommittén skulle övervaka och utvärdera fyra försök med decentraliserat ansvar för utvecklingspolitiken. Två av dessa var de två nya regionkommunerna. Ett tredje var Kalmar län, där det bildades ett kommunalförbund av kommunerna och landstinget och ett var Gotland där kommunen skulle få överta de utvecklingspolitiska uppgifterna från länsstyrelsen.

Försöksverksamheten avslutades och 2002 föreslog den socialdemokratiska regeringen att det var Kalmar-modellen som skulle permanentas för framtiden. Skåne och Västra Götaland riskerade att förlora sin nyvunna status som regionkommuner. Det utbröt ett väldigt kackalorum som slutade med att Skåne och Västra Götaland skulle få fortsätta att fungera som regionkommuner i en förlängd försöksverksamhet.

Så var det dags för ännu en utredning: Ansvarskommittén tillsattes 2003 och kom 2007 med sitt förslag att landet skulle delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik. Den nya indelningen skulle drivas igenom snabbt och vara klar till valet 2010. Så blev det nu inte. Kommittén försökte smyga ut åtminstone ett par kartor på hur den nya indelningen skulle se ut. Varje ny karta retade upp någon eller några.

DN:s debattsida istället för utredningar

Den nya borgerliga regeringen som tillträdde 2006 var splittrad. Framförallt var Moderaterna emot en regionreform. De tyckte att det räckte med att staten och kommunerna beskattade medborgarna. För regionreformen var framförallt Centern, som fantiserade om decentralisering till ett federalt Sverige med regionerna som delstater.

Med den politiska låsningen i regeringen tycks det som om utredandet kommit till vägs ände. Vi har ju här kunnat redogöra för åtta utredningar. Istället övergick nu den politiska processen till DN:s debattsida. Det började 2007 med ett inlägg av Per Schlingmann, som var moderat propagandaminister under rubriken ”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner” (Mats Svegfors, landshövding i Västmanland var ordförande i ansvarskommittén).

I januari 2009 kunde man på DN Debatt hitta en artikel undertecknad av de fyra borgerliga partiledarna ”Regeringen öppnar för storregioner”. Artikeln redogjorde för en kompromiss som förhandlats ihop i regeringen: Det ska finnas regionkommuner med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland. Nya regionkommuner ska bildas av Halland och Gotland. Redan inlämnade ansökningar om att få bilda regionkommuner överlämnas till kammarkollegiet för utredning.

Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar. Det blev inget vare sig av de inlämnade ansökningarna eller samordnarens ansträngningar. Alltid sprack det på olika önskemål om hur de nya regionerna skulle konstrueras. Däremot kom det under åren att konstrueras allt fler regionförbund (alltså det som jag tidigare här har kallat Kalmar-modellen). År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom de fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och den borgerliga regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Från 2015 ombildades således sex av regionförbunden till regionkommuner.

Den senaste (nog inte sista) utredningen

Den nya socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen 2015 tillsatte ännu en utredning Indelningskommittén. Det är den kommittén som nu har lagt fram en diskussions-PM med en karta över en ny indelning av landet i sex regionkommuner. Inget tyder väl på att det inte ska bli samma kattrakande som när andra utredningar tidigare under de 50 åren av utredande presenterat kartor. Inget tycks reta lokala politiker och opinioner som regionkartor.

En härva av intressekonflikter

Så här blir det inte

En mer tungfotad politisk process än regionfrågan är det svårt att föreställa sig. Ett halvt sekel, utredningar som pärlor på ett radband och tvära kast mellan olika ståndpunkter. Hur är det möjligt. Ett problem är förmodligen att det är så många olika viljor som ska jämkas ihop. Var och en bevakar sina maktpositioner. Politiker på statlig nivå är ovilliga att släppa ifrån sig makt. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det borde inte vara så tilltalande för politikerna i Uppsala län, som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav av Sörmland, Västmanland, Örebro län, Dalarna och Gävleborg. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges framtida indelning i regioner inte kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta. Vem håller emot?

Ett tillägg om Axel Oxenstiernas förlorade heder

Ända sedan indelningsfrågan kom med i hanteringen av regionfrågan har Axel Oxenstierna gått som ett spöke genom argumentationen. Det har varit regel att framhålla att det var rikskanslern Axel Oxenstierna som med 1634 års regeringsform drog upp de länsgränser som vi har än i dag. Retoriken är att samhället idag är så olikt 1600-talet att det krävs en ny länsindelning. När de borgerliga partiledarna hade gjort upp på DN-debatt 2009 var Maud Olofsson (C) (också känd som ”den lilla nötskrikan”) kvittrande glad: Med de nya regionerna i Halland och Gotland hade Oxenstierna äntligen fått på nöten. Att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634 bekymrade ingen. Bildandet av länsvisa regionförbund och –kommuner därefter har också motiverats med Oxenstiernaargumentet. Detta trots att det inte i något fall (utom Skåne och Västra Götaland) har handlat om ändrade gränser.

Oskyldig

Dessutom är hela Oxenstiernagrejen fel. Jovisst delades riket in i län i 1634 års regeringsform. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Idre och Särna socknar var fortfarande under danskt välde. Ett större antal svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Men om vi håller oss till dagens svenska territorium kan vi konstatera att av 21 län 2016 var fem danska 1634 och av de övriga är det bara fyra som såg likadana ut 1634. Skillnaderna är med andra ord fler än likheterna.

Till exempel bestod dagens Södermanlands län av de tre länen Nyköping, Gripsholm och Eskilstunahus. Och till exempel fanns ett Norrlands län bestående av dagens Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Så i just det fallet är det snarare så att indelningskommitténs förslag innebär en återgång till Oxenstierna!

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Ajöss Region Mälardalen

Det sket sig med bildandet av Region Mälardalen. Den gamle kanslern Axel Oxenstiernas indelning får stå sig ett tag till. Det var landstinget i Sörmland som i höstas tog initiativ till bildandet av regionkommunen tillsammans med Västmanland och Örebro län. Det var också landstinget Sörmland som slog i sista spiken genom att häromdagen meddela att det inte blir något av. Som skäl angavs att det var för många av länets kommuner som var emot.

Tre av Sörmlands kommuner däribland residensstaden Nyköping var emot. Tre kommuner ville att också Östergötland skulle få vara med och fyra ville ha med Uppsala. I Västmanlands län var bara en kommun emot, men det var många förslag på vilka andra landsting som borde vara med i regionen. Fem kommuner vill ha med Uppsala och en vill dessutom att Dalarna och Gävleborg borde vara med i regionen. I det mindre attraktiva Örebro län var bara en kommun emot men också här finns en rad förslag på nya partners: Sex kommuner vill ha med Värmland, en kommun Dalarna och en kommun Östergötland.

Det hela slutar alltså i en förfärlig röra där inte mindre än fem andra landsting i olika kombinationer föreslås som partners till de tre. Man kan förmoda att dejtningen fortsätter. Och att den gamle kanslern ler i mjugg.

Regionalpolitisk dejtning

Det råder framförallt bland landstingspolitiker en upphetsad stämning om något som kallas ”regionfrågan”. Regionfrågan innebär att de nuvarande landstingen läggs ned och ersätts med regionkommuner. Sådana nya regionkommuner skulle få ta över en del uppgifter från de statliga länsstyrelserna. Detta är den ena halvan av ”regionfrågan”. Den andra halvan handlar om sammanslagningar av gamla landsting. Idén är helt kort att det ska bli färre och större regioner.

Sådana här regionkommuner har inrättats i Västra Götaland, Skåne, Halland och Gotland. I fallen med Västra Götaland och Skåne har de nya regionkommunerna bildats genom sammanslagningar av landsting. Region Halland har samma gränser som det gamla landstinget. På Gotland är det kommunen som utgör regionkommun. Argumenten varför det ska vara färre och större regioner är oklara. Observera att Halland och Gotland inte har blivit större. Och Gotland är riktigt litet.

Axel Oxenstiernas spöke

Ofta refereras det till Axel Oxenstierna. Länsindelningen kom till i 1634 års regeringsform som kanslern Axel Oxenstierna låg bakom. De som vill ändra gränserna säger att så mycket har ändrats sedan 1634 så att länsindelningen också måste ändras. Det kan nog vara sant, men när man ser på de aktuella processerna finns det inte mycket som tyder på att nya grupperingar tillkommer för att ta hänsyn till samhällsförändringarna under de senaste 380 åren. Det liknar mer något slags letande efter framförallt villiga partners. Ett slags regionalpolitisk dejtning med andra ord.

Det finns lite som tyder på att sådana sammanslagningar är nödvändiga ur någon ekonomisk synvinkel. Alla landsting har ju inte kunnat ha specialiserad sjukvård, men det har hittills kunnat ordnas med avtal. Alla regioner kommer inte heller i framtiden att t ex kunna göra hjärttransplantationer. Möjligen kan man tänka sig att kollektivtrafiken över gamla avskaffade länsgränser blir enklare att ordna.

När det gäller de uppgifter som man får från länsstyrelserna är det inte mycket som är på riktigt. Det blir mest fråga om att göra planer och prognoser som andra, t ex staten eller näringslivet får genomföra. Det följer just inga maktmedel och inga pengar med överlämnandet från länsstyrelsen.

En existentiell fråga för landstingen

Varför då denna upphetsning? Strängt taget är det inte någon annan än landstingspolitikerna som är upphetsade. Troligen handlar det om att de vill rädda och stärka sina positioner. I de nya kanske större regionkommunerna får de lite fler uppgifter och definitivt större budgetar att besluta om. Med det följer säkert också högre arvoden. Alternativet är hemskt. Landstingen lever hela tiden farligt i det svenska politiska systemet. Uppgifter flyttas till kommunerna och delar av sjukvården privatiseras och undandras politisk kontroll. I förlängningen lurar frågan om vad vi då ska ha landsting, landstingspolitiker och landstingsbyråkrater till? Hu!

I Mälardalen snurrar dejtingkarusellen. Landstingen i Sörmland, Västmanland och Örebro håller på med en ansökan om att få bilda Region Mälardalen. Egentligen vill ingen ha Region Mälardalen. Alla vill egentligen vara ihop med Stockholm, men Stockholms politiker som vet sitt värde på marknaden snörper på munnen och nobbar alla. Näst bästa alternativ var då den så kallade bananen av Uppsala. Västmanland och Sörmland som så att säga skulle omringa det svårflörtade Stockholm. Men ack, Uppsala ville inte.

Partitaktik förklaringen?

Ja då fick det bli Region Mälardalen då av Sörmland, Västmanland och Örebro. Nu håller kommunerna på och yttrar sig om förslaget. Strängt taget spelar det ingen roll vad kommunerna säger, eftersom frågan främst rör landstingen och ägs av landstingen. Men på många håll sätter sig de borgerliga på tvären och menar att Uppsala borde vara med. Lite god dag yxskaft blir det av det hela eftersom Uppsala inte vill. I en insändare i flera tidningar bland annat Bärgslagsbladet 11 januari har ett antal ledande centerpartister i länet en förklaring: Sörmland, Västmanland och Örebro har alla rödgrönt styre medan Uppsala har borgerligt styre. Det är därför som de rödgröna driver Region Mälardalen utan Uppsala. Dessa centerpolitiker vet – säkert av egen erfarenhet – hur landstingspolitiker resonerar.

De vanliga medborgarna struntar – förmodligen med all rätt – i regionfrågan om de nu alls känner till dess existens. Men som såpopera med inviter, försmådda friare och tvångsgiften kan det faktiskt ha ett intresse: Hotel Region Paradise.