Brandkårsfrågan: Samarbete ja, men det får inte bli för billigt

Hur brandförsvaret ska ordnas i Skinnskattebergs kommun tillhör dom verkliga långkörarna. Det handlade till ett börja med om frågan om brandstationen. Startskottet gick för tio år sen. Under dom senaste åren har det handlat om att starka krafter velat bygga en ny station för 55 miljoner kronor – den största investering som kommunen någonsin gjort.

Därefter har frågan om man inte borde samarbeta med andra kommuner, både för att få ned kostnaderna och för att förstärka kapaciteten. Lilla Skinnskatteberg med drygt 4 000 invånare är rätt så unik genom att man driver brandkåren i egen regi. Våra grannar, som alla är större samarbetar framförallt i kommunalförbund.

I en (också mycket dyrbar) konsultutredning har man nu kommit fram till att det bör byggas en ny brandstation. Det sägs dock ingenting i utredningen om hur stor den nya brandstationen ska bli och till vilken kostnad. Utredningen skulle framförallt handla om samarbete med andra kommuner, vilket förstås skulle påverka behoven av en ny brandstation.

Varför vill konsulterna och Emtin (SD) bli med i Nerikes Brandkår?

Konsulterna är tydliga. Dom rekommenderar att man söker ingå i något av dom kommunalförbund som vi har i omgivningen: ”Fördelarna med en egenregiverksamhet […] är relativt få.” I rapporten rekommenderas att man söker inträde i Nerikes Brandkår. Dom alternativ som annars kunde vara aktuella är Mälardalens Räddningstjänst, Södra Dalarnas Räddningstjänst och Räddningstjänsten Dala Mitt. Varför valet har fallit på Nerikes Brandkår istället för något av dom alternativa förbunden motiveras inte. Konsulterna nöjer sig med att ”vår bedömning är att Nerikes Brandkår har dom förmågor, uthållighet och robusthet som Skinnskatteberg behöver.” Någon redovisning av ”förmågor, uthållighet och robusthet” hos alternativen och jämförelse med Nerikes Brandkår finns inte i rapporten.

Den nödlösning kommunen har sedan kommunalrådet Ewa Olsson Bergstedt (SD) avsattes av fullmäktige, kommunstyrelsens vice ordförande Jonny Emtin (SD) hittar på några skäl för valet av Nerike. Både i lokalpressen och i lokalradion argumenterar han: ”Det är mest logiskt. Många av bränderna sker åt Nerike-hållet och järnvägen går mot Lindesberg och Örebro” och ”Vi är en kommun med mycket vatten.”

Det ska återigen framhållas att inget av detta nämns i konsultrapporten. Inget om att det brinner mer åt Närke till, att järnvägen går till Örebro, eller det kufiska om att vi har mycket vatten.

Vad ingen, vare sig konsulterna eller Emtin nämner, är att den besparing som kan göras genom att vi ansluter oss till Nerikes Brandkår är särskilt liten. Med publicerade data gjorde jag en enkel beräkning av vilka besparingar som man kunde vänta sig att medlemskap i dom tre förbunden. Nerike, Mälardalen och Södra Dalarna:

Förbund	Nettokostnad per invånare kronor	Skillnad mellan Skinnskatteberg och respektive förbund. Kr/invånare	Total skillnad mellan Skinnskatteberg och respektive förbund. Tusental kronor
Nerikes	1 534	214	945
Södra Dalarna	1 182	562	2 491
Mälardalen	651	1 098	4 832

 

Mälardalens räddningstjänst är det som ekonomiskt sett framstår som mest fördelaktigt. Nästan fem miljoner om året, hälften av vad det kostar idag med egen regi, skulle kunna sparas in. Nerike är det minst fördelaktiga. Här skulle man kunna spara in en knapp miljon årligen.

I Mälardalens Räddningsförbund beräknas medlemsavgiften direkt proportionellt till kommunernas folkmängd. Kungsör som är ungefär dubbelt så stort som Skinnskatteberg betalar cirka 8 miljoner årligen i medlemsavgift. Detta skulle alltså tyda på att Skinnskattebergs medlemsavgift borde bli cirka 4 miljoner. Detta stämmer ganska bra med min beräkning i tabellen ovan, som bygger på nettokostnad per invånare i kommuner som är med i förbundet, jämfört med kostnaden i Skinnskatteberg- Den beräkningen pekade på en årlig besparing för Skinnskatteberg på inemot 5 miljoner.

I det förordade alternativet Nerikes brandkår, som redovisar en total årskostnad på 184 miljoner är medlemsavgifterna bestämda i förbundsordningen som procent av totalkostnaden. Det är ett starkt samband mellan folkmängd och procentandel för respektive kommun. Regressionslinjen är medlemsavgift i procent = 2,5207+folkmängd*0,0003. Om man sätter in 4300 för Skinnskattebergs folkmängd blir det en medlemsavgift på 3,8 procent, vilket motsvarar cirka 7 miljoner kronor.

Man kan jämföra med Ljusnarsberg med 4 800 invånare, som betalar knappt 5 miljoner eller med Laxå som har 5 700 invånare och som betalar drygt 8 miljoner i medlemsavgift. Beräkningen i tabellen pekade på en besparing för Skinnskatteberg på knappt en miljon om året.

Det förefaller rimligt att anta att medlemskap i Mälardalens räddningsförbund skulle kunna reducera Skinnskattebergs årliga kostnad från 8 till cirka 4 miljoner kronor. Medlemskap i Nerikes brandkår skulle kunna minska årskostnaden från 8 miljoner till 5 till 7 miljoner.

En budgetmaximerande byråkrat vill ha så mycket pengar som möjligt

De här beräkningarna tyder med andra ord på att Mälardalens Räddningsförbund är mer ekonomiskt fördelaktigt än medlemskap i Nerikes Brandkår. Detta har konsultutredningen över huvud taget inte berört. Någon argumentation om att fördelarna med Nerike skulle överväga Mälardalen finns över huvud taget inte med i konsultrapporten. Man nöjer sig med det att ”vår bedömning är” som argument. Den ansvariga politikerns argumentation omnämns över huvud inte i rapporten. Hans argument att det ofta brinner åt Närkeshållet, att järnvägen går till Örebro och att vi har mycket vatten får i sammanhanget betraktas som struntprat.

Varför väljer man utan att tala om varför ett dyrare alternativ än ett billigare? Den amerikanske ekonomen William Niskanen var kanske svaret på spåret redan på 1970-talet med sin teori om den budgetmaximerande byråkraten:

Bland dom många variabler som kan komma in i en byråkrats nyttofunktion finns följande: den egna lönen, ämbetets extra förmåner, prestige, makt, möjlighet att gynna klienter, lätthet att styra organisationen och lätthet att åstadkomma förändringar. (Niskanen 1968, min översättning)

Den budgetmaximerande byråkraten försöker alltså få så mycket pengar anslagna som möjligt. Detta är till nytta, inte bara för organisationen som sådan, utan också för chefen personligen, som kan få högre lön, större förmåner, prestige och makt.