En liten mellansvensk bruksorts uppgång och fall

Vid mitten av 1800-talet hade Sverige knappt fyra miljoner invånare. Det var i mycket ett agrarsamhälle, men där industrialismen var på frammarsch. Stora reformer genomfördes i statsmakten. Kommunernas ställning ordnades upp med dom första egentliga kommunallagarna. Ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med en modern tvåkammarriksdag. Regeringskansliet organiserades i departement. Men det var fortfarande inte en demokrati. Stora delar av befolkningen saknade rösträtt och i dom kommunala valen som också hade betydelse för riksdagens första kammare var rösträtten graderad.

Under dom första årtiondena efter sekelskiftet 1900 demokratiserades landet. Allmän och lika rösträtt infördes. Parlamentarismen, som innebar att regeringen skulle ha stöd i riksdagen, infördes i praktiken. Kungens maktställning försvagades samtidigt. Nu började arbetarrörelsen sitt kommande segertåg. Fröet till ”folkhemmet” såddes.

Modernismens höjdpunkt nåddes dom första decennierna efter andra världskriget. Socialdemokraterna regerade och ingen väntade sig någon egentlig förändring av det. Tillverkningsindustrin dominerade alltmer ekonomin. Befolkningen hade vuxit till sju miljoner år 1950. Nu var det arbetarrörelsens skördetid. Ekonomin gick som tåget och i dom nya storkommunerna byggdes det ålderdomshem, bostäder, vatten- och avloppsledningar, skolor. Reformerna avlöste varandra.

Men socialdemokratin som regerade tillsammans med bondeförbundet baserade sin klassallians på två krympande samhällsskikt – industriarbetarklassen och jordbrukarna. Stödet började svikta. ATP-reformen som knöt dom ekonomiska intressena hos mellanskikten närmare arbetarrörelsen gav socialdemokratin en respit. Men från 1970-talet var det inte längre självklart att Socialdemokraterna och storindustrierna styrde riket och landet.

En politiskt orolig tid började där olika borgerliga regeringar varvades med socialdemokratiska. Den politiska turbulensen fortsätter ända till i dag, nu med starka högerextremistiska krafter som ett helt nytt inslag. Detta har uppammats av den fortsatta befolkningstillväxten – nu är vi tio miljoner och det är arbetskrafts- och flyktinginvandring som har varit en viktig faktor bakom tillväxten. Landsbygden har alltmer avfolkats. Befolkningen koncentreras till städerna, i norr till kustlandet och inom kommunerna till dom centrala tätorterna.

Uppgång och fall

I det här inlägget ska jag använda min nuvarande hemkommun Skinnskatteberg som illustrationsexempel. Vi ska se hur befolkningen tillväxte fram till årtiondena efter sekelskiftet 1900 för att sen stadigt minska. Vi ska se hur befolkningen inom kommunens gränser alltmer koncentrerats till den centrala tätorten. Mindre byar och glesbygd minskar. Kommunens kraftigt minskade betydelse avspeglas med hjälp av mediedata i en från 1950-talet snabbt avtagande uppmärksamhet. Allt färre svenskar vet att Skinnskatteberg finns. Och om dom har hört namnet vet dom inte var kommunen ligger och vad som händer där. Om det nu är något som händer.

Nuvarande Skinnskattebergs kommuns befolkning 1810 - 2020

 Inom kommunens nuvarande område fanns 4 786 personer år 1810. Befolkningen växte fram till 1890 till 8 373. Efter 1920 började nedgången till 5 630 invånare 1950. 1950-talet medförde en ganska kraftig folkökning med nästan tusen människor till 6 488 personer 1960. Men sen har det gått utför. 2020 hade kommunen 4 366 invånare, alltså färre än för 210 år sen.

Om vi betänker att Sveriges befolkning samtidigt ökat kraftigt, blir Skinnskattebergs minskande betydenhet än mer markant.

Nuvarande Skinnskattebergs kommuns andel av hela Sveriges befolkning 1860 - 2020

Den nuvarande kommunens andel av hela Sveriges befolkning har aldrig varit något särskilt märkvärdigt. Höjdpunkten inträffade 1880 och 1890 då skinnskattebergarna utgjorde 1,7 promille av svenskarna. Sen har det gått utför till 0,4 promille år 2020. Som andel av hela landet har kommunen med andra ord minskat med 76 procent på 160 år. Fortsätter det så, blir det noll år 2051. Enda hacket i kurvan är liksom i den förra figuren 1950-talet (mätåret 1960) där andelen går upp från 8 till 9 promille. Något särskilt var det med 1950-talet. Jag återkommer till det.

Centralorten, byarna och glesbygden

Vid sidan om centralorten Skinnskatteberg finns det två mindre tätorter i kommunen. Det är Riddarhyttan i väster och Färna i öster. Färna degraderades av SCB från ”tätort” till ”småort” (under 200 invånare) 1980.

Vid mitten av förra seklet (1950) bodde dom flesta invånare i den nuvarande kommunen utanför dom tre tätorterna, det som i figuren nedan kallas ”glesbygd”. Glesbygdsborna var 3 883 stycken, motsvarande 61 procent av hela befolkningen. Glesbygdsbefolkningen minskade snabbt till 1980, men har sen varit ganska konstant. 2020 bodde 1 636 personer (38 procent) i glesbygden.

De båda byarna Riddarhyttan och Färna har också fått släppa ifrån sig boende. Riddarhyttan från 413 till 296 invånare och Färna från 249 till 146. Centralorten Skinnskatteberg hade 1950 1 085 invånare, men ökade till år 2020 till 2258 invånare.

Om man ska se detta i relativa tal är innebörden att en allt större andel av invånarna bor i tätorterna, och när man bara ser till dom tre tätorterna sker det en koncentration till centralorten. 1950 bodde 62 procent av tätortsbefolkningen i centralorten och 70 år senare hade dom ökat till 84 procent.

Sammanfattningsvis har befolkningen strukturerats om. Både glesbygden och dom små tätorterna minskar och centralorten ökar, trots att hela kommunens befolkning har minskat.

Centralortens, byarnas och glesbygdens folkmängd 1950 - 2020

Vad får resten av landet veta om Skinnskatteberg?

Jag har tidigare använt DN:s arkiv för att ge glimtar från Skinnskattebergs historia. Här ska jag ta ett bredare, men grundare grepp. Frågan jag ställer är: Hur många gånger nämns ”Skinnskatteberg” över huvud taget i tidningen? Svaret på frågan kommer i form av antal sidor som innehåller ordet ”Skinnskatteberg”. Volymen på tidningen har ökat avsevärt över tid. Jag kommer därför att relatera svaren till antal publicerade sidor under perioden. Jag redovisar resultaten i tioårsperioder, som får namn av periodens mittpunkt. ”1950” representerar alltså tidsperioden 1 januari 1945 till och med 31 december 1955. Så här blir utvecklingen under tiden från 1870 till 2010 (alltså egentligen 1865 – 2014). 

Andel av DN-sidor under tioårsperioder 1865 - 2014 som innehåller "Skinnskatteberg"

Fram till 1910 ligger uppmärksamheten på en relativt låg nivå (0,6 – 2,4 promille). Därefter stiger kurvan ganska raskt, särskilt fort från 1940. Höjdpunkten kommer 1950 (1945-1954) där 5,3 av tusen sidor innehåller ”Skinnskatteberg”. Men efter 50-talet rasar det lika snabbt för att 2010 vara nere på 1,2, alltså i nivå med tiden kring sekelskiftet 1900.

I jämförelse med kommunens andel av hela den svenska befolkningen är uppmärksamheten i tidningen överrepresenterad under hela tiden 1930 – 2000 men närmar sig sedan den nivå man skulle vänta sig från befolkningsminskningen.

50-talet – en kort stund på kartan

50-talet framstår som en vändpunkt under 1900-talet. En nedåtgående trend i befolkningen bröts tillfälligt. Uppmärksamheten i pressen har en tydlig topp, som efter 50-talet återigen minskar drastiskt. Vad var det egentligen som hände på 50-talet. Här är några händelser: 

1944	Källfallsgruvan moderniseras
1945	Skogsmästarskolan inrättas
1950	ASSI startar boardfabriken
1952	Kommunen bildas
1953	Landstinget beslutar om folkhögskolan
1954	Den nedlagda driften i Karmansbo smedja återupptas
1958		Karmansbo smedja stängs igen
1960	Folkhögskolan invigs
1963	Ny gruvanläggning i Bäckegruvan
1965	Planer på ”Fritidsland Bergslagen” presenteras
1968		Sista godståget på KURJ-banan
1979		Bäckegruvan stängs
1988		Boardfabriken läggs ned
2010		Folkhögskolan läggs definitivt ned

Skinnskatteberg räknas till Bergslagen. Traditionellt har följaktligen gruvnäringen och järnhanteringen varit betydelsefulla. Gruvorna i Riddarhyttan var under 50-talet fortfarande i gång och näringen blomstrade. 1944 moderniserades Källfallsgruvan och 1963 tillkom nya gruvanläggningar i Bäckegruvan. Järnhanteringen hade däremot i huvudsak upphört. Det hade framförallt handlat om masugnar och stångjärnshamrar. Det handlade med andra ord mest om en industri som levererade halvfabrikat och inte om mer avancerad mekanisk industri. Den försvann i huvudsak redan i början av 1900-talet.

Smedjan i Karmansbo var det sista spåret av järnhanteringen. 1954 köptes den av Kohlswa Jernverk som återupptog driften, men fyra år senare, 1958, var det dags för den sista smältan i Karmansbo. Järnvägen Köping – Riddarhyttan var från början nära förknippad med järnhanteringen. Järnbruken behövde lätt kunna nå utskeppningshamnen i Köping. Persontrafiken lades ned redan 1952 i samband med förstatligandet av banan och 1968 kördes det sista godståget.

Med undantag för gruvnäringen var det järnhanteringens svanesång som kunde bevittnas under 1950-talet. Men istället var det skogs- och träindustri som blev allt mer betydelsefulla. Det statliga ASSI som bildats 1942 hade övertagit sågverket i Skinnskatteberg. 1948 började boardfabriken byggas och startade 1950. Produktionen blomstrade. Med Royal Board skulle Sverige och det krigshärjade Europa återuppbyggas. Fabriken i Skinnskatteberg blev den största i Europa. 700 personer sysselsattes varav 450 i fabriken. Boardfabriken blev en motor i bygget av det nya moderna Skinnskatteberg.

1945 startade den statliga skogsmästarskolan i bruksherrgårdens byggnader. Från 1977 kom skolan att ingå i lantbruksuniversitet SLU. En akademisk utbildning hade etablerats i Skinnskatteberg. Utbildningssektorn förstärktes av folkhögskolan. Landstinget beslöt att inrätta skolan 1953 och den invigdes 1960 i moderna nybyggda lokaler. Folkhögskolan blev, inte minst genom att vara ett centrum för möten, konferenser och seminarier, ett nationellt känt begrepp.

Med den nya optimistiska tid som nu inleddes fick människor allt mer fritid. Redan med semesterlagstiftningen vid slutet av 1930-talet blev det ett uppsving i den inhemska turismen. Under krigsåren var möjligheterna till utrikes turism starkt begränsade. I kommunen erbjöd praktiskt taget alla dom många herrgårdarna pensionatsvistelser. Under dom gyllene åren på 1950- och 60-talen utarbetades det planer på ett ”Fritidsland Bergslagen”. Uthyrningsstugor för 15 000 människor med alla former av service skulle byggas enligt dom planer som presenterades 1965.

Järnhanteringen var visserligen borta. Men gruvorna gick fortfarande och träindustrin expanderade. Utbildningssektorn kunde uppvisa skogsmästarutbildning och den nya folkhögskolan. Nu skulle man också bli ett centrum för turismen.

Men dom gyllene åren tog slut. Den sista gruvan, Bäckegruvan, stängdes 1979. Juvelen i träindustrin, boardfabriken, slog igen 1988. Ingen ville längre bygga i masonit. Folkhögskolan levde vidare till 2010. Landstinget hade dragit sig ur ett par år tidigare, men en mer blygsam verksamhet bedrevs i folkrörelseregi till det definitiva slutet. Under 1970-talet rann projektet ”Fritidland” ut i sanden på stränderna vid Medelhavet. Av dom storstilade planerna blev det just inget mer än lite reklam och administration.

Skinnskatteberg hade haft sin tid i strålkastarskenet under dom gyllene optimistiska åren på 1950- och 1960-talen. Det var då orten en kort tid ”sattes på kartan”. Men sen släcktes strålkastarna och Skinnskatteberg tonade, liksom många andra små orter och kommuner bort från kartan igen.