Löfven under Damokles svärd

Efter den rekordlånga konstitueringen efter 2018 års val hade Stefan Löfven lyckats kuckla ihop en innovativ lösning: En koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde tillträda med stöd från Folkpartiet (”Liberalerna”) och Centerpartiet. De två stödpartierna fick i utbyte budgetsamverkan och ett antal av respektive partis hjärtefrågor inskrivna i det avtal som träffades mellan de fyra partierna. Till yttermera visso krävdes det ett passivt stöd från Vänsterpartiet, trots att regeringens explicita stödpartier fått inskrivet i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle få något som helst inflytande på den förda politiken.

Detta krav höjde förstås ytterligare konfliktnivån i svensk politik. Och skulle det senare visa sig, på ett sätt som flera gånger kommit att hota fyrpartikoalitionens ställning. Att Vänsterpartiet med sin partiledare Jonas Sjöstedt flera gånger lyckats placera Vänsterpartiet i den politiska utvecklingens själva centrum, och också lyckats påverka politiska beslut, måste betraktas som en stor bedrift. Han och partiet har trots den pariastämpel som de fyras gäng satt på partiet, lyckats visa Vänsterpartiets relevans.

En annan konflikthöjande konsekvens av fyrpartiöverenskommelsen är den avgrundsdjupa spricka som uppstått inom borgerligheten. Om man åtminstone ser till Moderaternas Ulf Kristersson har detta väckt ett nästan oresonligt hat gentemot regeringens stödpartier. De båda stödpartierna hindrade ju två gånger honom från att själv bli statsminister. Lille Ulf kan bekymrat lägga pannan i så många veck att han måste skruva på sig hatten och lova att han varje dag är beredd att störta regeringen. Kan han dessutom göra det på ett sätt som skadar Centern och Liberalerna, desto bättre.

I dagens situation är det två politikkomplex som hotar att leda fram till regeringskris: Det handlar dels om förändringar av arbetsrätten, dels om försöken att åstadkomma en ny utlänningslag. Men kriserna har varit många dessförinnan.

Oljebolaget Preems ansökan att kraftigt bygga ut bolagets raffinaderi i Lysekil var den senaste av dessa kriser. Denna kris hotade framförallt samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Många kommer väl ihåg hur Miljöpartiet under förra valperioden gång efter gång lät sig köras över av Socialdemokraterna. Det handlade om förbifart Stockholm, Bromma flygplats, Vattenfalls försäljning av tyska kolgruvor och inte minst införandet av den tillfälliga utlänningslagen (mer om det senare). Det var i flyktingfrågan som språkröret Åsa Romson gråtande påstod att flyktingströmmen måste stoppas för att det blev för jobbigt för landets miljöpartistiska kommunalråd.

Till alla lycka för Miljöpartiet drog Preem tillbaka sin ansökan. Beslutet uppgavs bygga på affärsmässiga skäl. Om detta är hela förklaringen eller om något partipolitiskt spel ligger bakom har jag ingen aning om. Inget sådant har emellertid kommit fram i den allmänna debatten.

Vänsterpartiet samlar oppositionen

Då var det annorlunda när en samlad opposition i riksdagen fick regeringen att hejda förslagen om privatisering av arbetsförmedlingen. Detta var en av Centerpartiets hjärtefrågor i den s k januariöverenskommelsen. Här visade sig för första gången Vänsterpartiets ledande roll. En ohelig allians bildades mellan Vänsterpartiet och högeroppositionen av moderater och kristdemokrater. För att vinna majoritet krävdes också Sverigedemokraternas medverkan. Vänsterpartiet har envetet förnekat varje form av kontakt med Sverigedemokraterna, men det förekommer uppgifter om att Moderaterna och/eller Kristdemokraterna haft kontakt med SD i frågan. Det är också svårt att komma ifrån det faktum att man aldrig skulle ha haft framgång utan SD:s medverkan. När politiker i andra sammanhang har hävdat att de ”bara lägger fram sina förslag och inte kan ta ansvar för hur andra röstar” har jag själv betraktat det som ett slags brännvinsadvokatyr.

Det var med andra ord ett okonventionellt och inte helt riskfritt grepp av Vänstern och Sjöstedt. Men det var framgångsrikt. Man stoppade förändringen av Arbetsförmedlingen; man slog en kil mellan Centern och regeringen; man gjorde det till den politiska öknen förvisade Vänsterpartiet relevant. Utan tvekan en bedrift.

Samma trick upprepades med bidrag till kommunerna, och kom att bli ett skarpt vapen i striden om arbetsrätten. En annan hjärtefråga för regeringens borgerliga stödpartier var en omformning av arbetsrätten. Flera undantag skulle göras från turordningsreglerna. Det skulle bli ”enklare och mindre riskfritt att anställa” och att sparka är man lockad att tillägga. I fackföreningsrörelsen har förslaget uppfattats som ett slag riktat direkt mot den svenska modellen, baserad på att regelverket bestäms av parterna i avtal och på maktbalans mellan arbete och kapital.

Redan i samband med regeringsbildningen deklarerade Vänsterpartiet att detta var en ”stoppfråga”. Om regeringen skulle lägga fram ett förslag i enlighet med januariavtalet var Vänsterns tolerans förbrukad. Man avsåg att ställa misstroendefråga mot statsministern och därmed hota hela regeringen.

Det som kunde ha varit ett problem var förstås att högern och högerextremisterna egentligen gillade förslaget. De är förstås för en antifacklig politik och en förskjutning av maktbalansen till kapitalets förmån. Icke desto mindre förklarade såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på ett tidigt skede att de skulle stödja en sådan misstroendeförklaring. Och då vore det ajöss med regeringen Löfven.

Moderaterna har vacklat. Lille Ulf har gjort ett sällsynt inhopp i rollen som ”den vuxne i rummet” och menat att man inte kunde rösta emot ett sakpolitiskt förslag som man egentligen gillade. Men det höll bara i någon vecka och Moderaterna var snart tillbaka i sin tidigare inställning att rösta för misstroende.

Vänstern å sin sida har bestämt hävdat att syftet med aktionen inte var att avsätta regeringen, utan bara att tvinga den bort från idén att omreglera arbetsrätten i den riktning som Centern och ”Liberalerna” ville. Men Moderaternas hat mot dessa i deras ögon förrädiska partier synes vara starkare. De förrädiska borgerliga har dessutom försökt höja insatsen för att hindra Löfven från att backa. Enligt januariavtalet ska förslaget drivas som lagstiftning om inte arbetsmarknadens parter lyckas förhandla fram en egen lösning. Skulle det bli så skulle Centern och ”Liberalerna” acceptera den framförhandlade lösningen och inte längre kräva lagstiftning.

Överenskommelsen innebar att en utredning skulle tillsättas. Samtidigt ströks det under att om parterna inte kommer överens ska ”utredningens förslag genomföras.” Dagsnoteringen i ”Liberalernas” och ”Centerns” tolkning är att utredningens lagförslag ordagrant ska bli lag. Lite originellt är dock detta, eftersom t ex traditionell remissbehandling då inte blir annat än ett kraftfullt slag i luften. Att en statlig utredning skulle bli lagstiftare är sannerligen en innovation i statsskicket. Men så blir det alltså om inte arbetsmarknadens parter kommer överens. Och de har nyligen strandat förhandlingarna. När detta skrivs meddelas att förhandlingarna ska återupptas, men bara för en dag. Detta blir i så fall regeringen Löfvens spindelvävstunna livlina. I morgon, fredag vet vi kanske om livlinan höll.

Hur stryktåligt är Miljöpartiet?

Huvudsakligen på grund kriget i Syrien kom det hösten 2015 160 000 flyktingar över den svenska gränsen. Mottagandesystemet sviktade. Det gällde att på något sätt skaffa tak över huvudet för flyktingar som till stor del till fots vandrat genom Europa. Stora grupper i det svenska folket ”öppnade sina hjärtan” som Fredrik Reinfeldt en gång uttryckt det. Slagordet för dagen var ”Refugees welcome”. Statsministern Stefan Löfven sa i ett berömt tal på Medborgarplatsen i Stockholm ”Mitt Europa bygger inga murar.”

Men extremhögern skränade. Sverige höll på att invaderas av muslimer och terrorister. Välfärdsstaten skulle komma att braka ihop. Och regeringen gav efter för denna uppjagade opinion. Bara två månader efter talet på Medborgarplatsen meddelades att nu måste utlänningslagstiftningen stramas åt. Flyktingar skulle på olika sätt avskräckas från att komma till Sverige. Det var inte längre tal om permanenta uppehållstillstånd för dem som beviljats asyl. Möjligheterna till familjeåterförening skulle också inskränkas. Det skulle bli oattraktivt att fly till Sverige. Motivet var, påstod regeringen, att det behövdes en ”andningspaus”. En tillfällig lag stiftades som skulle ersätta utlänningslagen. Denna tillfälliga lag trädde i kraft vid halvårsskiftet 2016 och skulle gälla till den 19 juli 2019. Sen skulle man återgå till den gamla utlänningslagen. Då hade det så att säga andats färdigt och språkröret och vice statsministern Åsa Romson (MP) hade gråtit färdigt.

Men icke sa Nicke. Inför upphörandet av den tillfälliga lagen gick regeringen ut med förslag om en förlängning av de tillfälliga bestämmelserna. De skulle nu gälla till halvårsskiftet 2021. Och så blev det. Eftersom det inte var rimligt med fem års andningspaus ändrades argumentationen. Nu skulle den tillfälliga lagen med dess drakoniska restriktioner gälla till dess EU lyckats åstadkomma en mer rättvis fördelning mellan medlemsstaterna av de flyktingar som lyckats ta sig till Europa.

Sommaren 2019 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta förslag för invandringspolitikens framtid. Syftet var förstås att man inte två år senare skulle tvingas återvända till den äldre generösa flyktingpolitiken. Fortfarande fanns väl det fåfänga hoppet att EU skulle lösa frågan. Det visade sig förstås omöjligt. När EU-kommissionären Ylva Johansson i början av hösten 2020 la fram kommissionens förslag visade det sig att solidaritet nu omdefinierats. Solidaritet med flyktingarna var det förstås aldrig frågan om. Däremot skulle medlemsstater som vägrade ta emot flyktingar få visa sin solidaritet med de övriga på annat sätt. Till exempel föreslogs att Ungern skulle få sköta utvisningarna.

I ungefär samma veva la den parlamentariska kommittén fram sitt förslag. Nu föreslogs att den tillfälliga lagens restriktioner skulle permanentas: endast tillfälliga uppehållstillstånd skulle beviljas och för att återförenas med sin familj krävdes det att man var höginkomsttagare. Förmodligen under intryck av att högerextremistiska Sverigedemokraterna släppts in i policyprocessens värme ändrade sig argumentationen igen. Nu var det inte andningspaus eller väntan på EU som var skälet till ett flyktingstopp. Nej nu var det de påstådda misslyckandena i integrationen av tidigare invandrare som var skälet. Konsekvenserna påstods vara dramatiska. Svenska städer och förorter hade förvandlats till krigszoner terroriserade av skjutgalna gäng (av invandrarungdom får man förmoda).

Hos Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet var kommitténs förslag ett rött skynke. Minnet av tidigare överkörningar och Romsons tårar väcktes till liv. I kommittén skrev MP:s representant en amper reservation där det framgick att bara ett fåtal av de lagda förslagen tillstyrktes av partiet. Hur skulle det kunna bli en regeringsproposition av detta när koalitionspartierna intog radikalt motsatta ståndpunkter?

MP höjde så insatsen och krävde att bara de förslag som S och MP var överens om skulle skickas på remiss. Den öppna konflikten och kanske regeringskrisen skulle därigenom tidigareläggas. ”Det ordnar sig nog, vi brukar komma överens”, sa ansvarig minister, lille Morgan Johansson (S). Och det gjorde man. MP fick lägga sig och hela utredningen skickades på remiss, men med tillägg av några punkter som gick i Miljöpartiets riktning. I det stora hela kan dessa tillägg bara marginellt påverka framtida flyktingströmmar.

Men lille Morgan och det nya språkröret och vice statsministern Isabella Lövin kunde stolt meddela att nu hade man kommit överens. Miljöpartiets tillägg var en stor framgång för de flyktingvänliga. Också högeroppositionen friserade resultatet och menade att nu öppnades portarna på vid gavel för en ny flyktingvåg. Sossarna hade gett upp för Miljöpartiet och gatorna skulle fortsätta att färgas av blod från de kriminella gängens maskingevärsuppgörelser.

Varken lille Morgan, vice statsministern eller högeroppositionen har rätt. Krisen har bara skjutits upp. När remissbehandlingen är över och det ska skrivas en proposition till riksdagen måste regeringen enas. Om Miljöpartiet inte ska låta sig köras över igen och nästa kvinnliga språkrör gråta en skvätt, återstår bara att lämna regeringen och sagan om Stefan Löfven som statsminister är över.

Är det bara partipolitiskt tjafs?

Titt som tätt dyker i såväl den mer seriösa diskussionen som i högerns buskagitation upp klagomål om att politikerna och partierna bara tjafsar utan att egentligen bekymra sig om sakfrågorna. Istället för att söka lösningar på miljöproblem, finansiering av välfärdstjänster, anställningstrygghet och ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, invandrings- och integrationsproblem ägnar sig politikerna åt att manövrera sig in i så gynnsamma positioner för dem själva som möjligt.

Statsvetare har länge observerat att politikers och partiers drivkrafter syns vara av två slag. Dels drivs de av programmatiska mål; det viktigaste är att man får genomföra sin egen politik. Dels drivs de av positionsmål; det gäller att uppnå mäktiga positioner som att få så många röster som möjligt eller att få sitta i regeringen. Det har också funnits en diskussion om vad som är viktigast: Att förverkliga det sakpolitiska programmet eller att få fina och mäktiga jobb. Amerikanen Anthony Downs som med sin bok ”An economic theory of democracy” (1957) var en föregångare i den här diskussionen tyckte att det var löjligt att sakpolitiken skulle betraktas som viktigast. Självklart var politikerna i första hand ute efter makt. Olika frågor och ståndpunkter var bara medel som användes för att uppnå detta mål.

Senare forskare har vänt på steken. För svenskarna Gunnar Sjöblom (”Party strategies in a multiparty system” 1968) och Leif Levin (”Ideologi och strategi: svensk politik under hundra år” 1984) var positionsmålen istället medel för att uppnå de programmatiska målen. Utan bra positioner var det omöjligt att driva igenom sitt eget program.

Det må vara hur det vill med frågan om vad som är partiernas yttersta mål. Det kan dock med visshet slås fast att utan sakpolitiska ståndpunkter och utan att sträva efter maktpositioner kan ett parti inte driva politik över huvud taget. Kanske har positionsmålen, ”taktiserandet” och manövrerandet kommit att bli särskilt betydelsefulla i det osäkra politiska landskap som vuxit fram i Sverige efter 2014 års val, när inget av de i svensk politik traditionella blocken kunnat mönstra en majoritet efter att det högerextremistiska partiet Sverigedemokraterna blivit balansparti. Enda möjligheten att återgå till en mer programorienterad politik är att SD förvinner eller åtminstone förlorar sin balansposition. Här kan vi bara hoppas på och sträva efter att väljarna tar sitt förnuft till fånga.

Damokles svärd

Hovmannen Damokles hos kung Dionysios i Syrakusa fick under en fest prova på att sitta på tronen. Över honom hängde i ett tagelstrå ett skarpslipat svärd. Damokles insåg, likt får man förmoda Stefan Löfven, att det inte bara är kul att regera. Det kan vara farligt också.

Damokles svärd av Richard Westall (1812). Bilden är beskuren.

Vänsternej till Löfvens borgarregering

Vaknade idag som extremist. I radion framträdde diverse folkpartistiska halvfigurer som pekade ut Vänsterpartiet som extremt ytterkantsparti, närmast att jämställa med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet ska stängas av från varje politiskt inflytande. Det har varit de borgerliga s k mittenpartiernas villkor för att gå med i Stefan Löfvens regeringsunderlag. Och lappkastens mästare Stefan Löfven har uppenbarligen svalt hela betet. Lappkast är Stefans bästa gren: Vi kommer väl alla ihåg den ultrakorta resan från ”Mitt Europa bygger inga murar” till ”Ordning och reda i flyktingpolitiken.”

Borgerliga (inklusive fascistiska) partier har 58 procent av mandaten i riksdagen. Det är förstås rimligt att detta förhållande tar sig uttryck i den politik som förs. Det måste bli mer borgerlig politik. Det får vänstern tugga i sig. Men det följer inte av detta att även vänsterpartier ska bli borgerliga. Nån jävla ordning får det lov att vara.

I uppgörelsen med Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet ser det ut som om Socialdemokraterna fullständigt har kapitulerat. Sänkta skatter för de rika. Höjda hyror. Sänkta löner. Arbetsgivarna får sparka vem de vill. Fortsatt profitutplundring av skattefinansierad välfärd. Det enda kvarvarande motståndet – Vänsterpartiet – ska pariastämplas som något slags livsfarliga extremister.

Nej nu får det tamejfan vara nog. Vänsterpartiet måste rösta NEJ till det föreliggande borgerliga Löfven-upplägget.

Vad blir alternativet? Tja, antingen blir det en smal högerregering stödd av SD. Detta under förutsättning förstås att Folkpartiet och Centern har så mjuka ryggar att de ändrar sina tidigare löften att inte släppa fram en sådan regering. Men det går inte att skylla på Vänsterpartiet i alla fall. Blir det så här så beror det på Socialdemokraternas politiska lappkast och deras och deras kompisars förnedringsklausul mot vänstern.

Eller så blir det nyval i april. De flesta vet att resultatet blir i sina huvuddrag detsamma som i septembervalet. Men troligen kommer partiernas relativa storlek ändå att ändras. Vi får hoppas i positiv riktning. Fler vänsterextremister kanske? Och blir det riktigt lyckosamt kan åtminstone ett par av Löfvens nya kompisar trilla över fyraprocentsstrecket och rakt ned i de politiska partiernas kyrkogård.

Det borde ju också bli så att partierna den här gången inte kan låtsas som om regeringsfrågan inte finns, och ompröva de ståndpunkter som under hela hösten har omöjliggjort en regeringsbildning.

Men sist och slutligen inför omröstningen på onsdag: Vänsterpartiet måste stoppa regeringen Löfven!

Gudrun och Stefan eller Jimmie och Fredrik?

Med valrörelsen har det blivit sprutt på webtrafiken igen. I topp på listan över mest lästa inlägg är regeringsfrågan: Ska det gå så illa att regeringen Reinfeldt efter en historisk valförlust sitter kvar med stöd av de nynazistiska Sverigedemokraterna?

Antal besökare var i augusti 504 (379 i juli). Av dessa var 375 (283) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,66 (1,37) och genomsnittlig tid per besök var 105 (87) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Tyskland och Storbritannien. Ströbesökarna var från Belgien, Danmark, Kenya, Norge, Taiwan och Vietnam.

De tio mest visade inläggen i augusti:

1	Mota det borgerliga hyckleriet i regeringsfrågan! (ny)
2	Vem ska man rösta på? Gör ett test! (4:a)
3	Än slank det hit och än slank det dit (3:a)
4	Är Sverigedemokraterna fascister? (5:a)
5	I lånta fjädrar i halvsanningarnas värld (ny)
6	Ingen är så blank att hen inte mår bra av att förg... (ny)
7	Var ligger egentligen hjärtat av Bergslagen? (2:a)
8	Riksdagsmän från Färna (och Munktorp) (ny)
9	Dreams come true... (10:a)
10	Husbondens röst (ny)

 

Mota det borgerliga hyckleriet i regeringsfrågan!

Under senaste veckan har framförallt de borgerliga gjort stora ansträngningar att få upp regeringsfrågan i topp på valrörelsens dagordning. I första hand är det förstås viktigt hur det går i valet för vilken regering vi ska få. Man kan rent teoretiskt tänka sig fyra olika utfall av valet. Med tanke på hur det ser ut i opinionsmätningarna kan man rangordna de olika utfallen efter hur sannolika de är:

	Största block mindre än 50 %	Största block mer än 50 %
Rödgröna störst	1.       Mest troligt	2.       Mindre troligt
Borgerliga störst	3.       Ganska osannolikt	4.       Helt osannolikt

Man kan tills vidare bortse från de osannolika utfallen (3 och 4). Det finns sedan tidigare ett slags konsensus om att det ska vara det största blocket som får bilda regering. I utfall 2, d v s egen majoritet för det rödgröna blocket är det oproblematiskt med regeringsbildandet. Stefan Löfven blir statminister om han får aktivt eller passivt stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, d v s Mp och V röstar inte nej till förslaget att utse Löfven till statsminister. Att det ena eller det andra av dessa skulle gå ihop med de borgerliga och Sverigedemokraterna för att stoppa en S-ledd regering skulle nog bara kunna ske i fantasiernas värld.

Reinfeldt kan sitta kvar även om de borgerliga förlorar valet

I det mest sannolika utfallet 1, d v s de rödgröna blir större än de borgerliga och Sverigedemokraterna balansparti (eller vågmästare som en del brukar säga) blir det krångligare. Om den högerledda Reinfeldt-regeringen inte har förstånd att avgå blir det en omröstning i riksdagen om huruvida regeringen har fortsatt förtroende. Olika resultat av en sådan omröstning är tänkbara:

A Borgerliga röstar JA + SD röstar JA = Regeringen Reinfeldt sitter kvar

B Borgerliga röstar JA + SD avstår = Regeringen Reinfeldt sitter kvar

C Borgerliga röstar JA + SD röstar NEJ = Regeringen Reinfeldt måste avgå

Om det blir C, vilket egentligen är mindre sannolikt måste talmannen föreslå en ny statsministerkandidat. Det är kutym att man ber det största partiets ledare att försöka bilda en regering. Talmannens förslag blir då att Stefan Löfven ska bli statsminister. Nu blir det en ny omröstning i riksdagen. En lång rad resultat är då möjliga, men om de borgerliga och SD gör gemensam sak och röstar nej så faller förslaget. I alla andra utfall blir Stefan Löfven regeringsbildare.

Samma sak inträffar om högerregeringen efter att ha sett valresultatet bestämmer sig för att avgå. Då går man direkt på talmannens förslag och omröstning som i de flesta fall, utom när de borgerliga slår sig ihop med SD, leder till en S-ledd regering.

Skulle det vara så att förslaget om Löfven-regeringen faller, så måste det bli ett nytt förslag från talmannen. Hen lär då föreslå Fredrik Reinfeldt som regeringsbildare. Om SD röstar ja eller avstår så blir det en högerledd regering igen. Trots valresultatet.

Antingen borgerlig regering med stöd av SD eller instabil S-ledd regering

Summan av kardemumman är att om det mest sannolika valresultatet inträffar (rödgröna större än borgerliga men inte egen majoritet) så kan det antingen bli så att Reinfeldt sitter kvar med aktivt eller passivt stöd av nynazisterna i SD, eller så blir Löfven statsminister.

En sådan S-ledd regering kommer att få stora svårigheter att få igenom sina förslag i riksdagen. SD stöder ju nästan alltid de borgerliga. Det blir alltså en period av parlamentarisk instabilitet och man kan räkna med att det ganska snart blir en regeringskris.

De senaste opinionsmätningarna har inneburit en ökad sannolikhet för valutfall 2 ( d v s de rödgröna partierna får egen majoritet). Dels har de rödgröna faktiskt kunnat räkna in en liten majoritet, dels svajar både Centern och Kristdemokraterna på fyraprocentgränsen. Om endera eller båda skulle falla ur riksdagen är det i stort sett klappat och klart för rödgrön egen majoritet. Detta har inte lämnat de borgerliga någon ro. Två utspel under senaste veckan syftar till att mota denna Olle i grind.

Flyktingsutspelet

I ett tal i Stockholm tog statsministern upp de stora kostnader som flyktingmottagandet kommer att medföra under den närmaste framtiden. Detta innebär att det inte finns något utrymme för vare sig skattesänkningar eller reformer. Likt en gökunge kommer flyktingarna att äta ut allt i boet. Men det sa inte statsministern. Nejdå, flyktingarna är visst inga gökungar. Istället vädjade han till svenskarna att öppna sina hjärtan (och plånböcker). Statsministern visar sig trots det sinistra budskapet som en sann humanist. Några som däremot applåderar gökungetalet är den tilltänkta samarbetspartnern Sverigedemokraterna. För att understryka allvaret skickades finans- och utrikesministrarna fram i TV.

Det är inte lätt att veta Moderaternas avsikt med flyktingutspelet. Däremot kan man lätt slå fast att utspelet kan få konsekvenser på väljararenan. Budskapet är att nu är det kris. Bäst då att lita till de borgerliga som spridit ryktet att de är bäst att hålla i handen när det stormar. Budskapet är också att de rödgröna med alla sina löften om reformer är ekonomiskt ansvarslösa. Det finns ju inga pengar. De har gått åt till flyktingmottagandet. Budskapet är också att flyktingmottagandet är dyrt, fruktansvärt dyrt, vilket SD alltid hävdat. Någon kommentator har också trott att statsministern med sina humanitära brösttoner ska locka till sig vänsterväljare.

Vilket resultatet blir vet ingen, men alla effekter på väljaropinionen som på det här sättet har förutsetts har en sak gemensam: Valresultat 2 (egen rödgrön majoritet) blir mindre sannolikt och valresultat 1 (rödgröna störst men utan egen majoritet) mer troligt.

Budgetutspelet

I en debattartikel lite senare i veckan meddelar de borgerliga att de inte tänker ”släppa fram” en rödgrön regering som inte kan visa att den får igenom sin budget i riksdagen. Skulle det bli valutfall 2 spelar dessa avsikter ingen roll, men skulle det däremot bli valutfall 1 betyder det att de borgerliga tänker agera så att regeringen Reinfeldt kan sitta kvar trots en historisk valförlust. Detta kräver aktiv eller passiv medverkan av Sverigedemokraterna.

I de kommentarer som kommit fram efter budgetutspelet dominerar uppfattningen att syftet är att tvinga Stefan Löfven att på förhand deklarera med vilket eller vilka partier han tänker bilda regeringskoalition. Han skulle också vara tvungen att deklarera vilket eller vilka partier som på ett för de borgerliga godtagbart sätt bundit sig för att stödja regeringens budgetförslag.

Bakom det här syftet ligger förstås de föreställningar som länge varit i svang i borgerligheten: De rödgröna är hopplöst splittrade och ett koalitionsbygge med dessa partier leder till en dyrbar rödgrön röra. Och inte minst – de på olika sätt opålitliga kommunisterna (Vänsterpartiet) släpps in i regeringen. Detta har förmodats på ett effektivt sätt kunna skrämma storstädernas medelklass att rösta borgerligt.

På samma sätt som flyktingsutspelet kan alltså budgetutspelet förmodas minska sannolikheten för egen rödgrön majoritet. I påstådd omtanke om den ekonomiska stabiliteten och tillväxten ska man alltså skrämma fram en situation som antingen leder till en borgerlig minoritetsregering på SD:s axlar eller en instabil parlamentarisk situation med återkommande regeringskriser. Här hycklas alltså ”ordning och reda” medan det i flyktingutspelet hycklades medmänsklighet och humanism.

Dags för Tant fyra procent?

Det blir viktigt att avslöja det ganska genomskinliga hyckleri som ligger bakom flykting- och budgetutspelen. Det blir också viktigt att sätta in stöten mot högerns stödpartier: Centern, Kristdemokraterna och nynazistiska Sverigedemokraterna. Med C och Kd utanför riksdagen blir det klart att Moderaternas taktik har misslyckats. Moderaterna kan inte räkna med några större opinionsmässiga framgångar, utan försöker skrämma fram ökat röstande på SD. Oavsett vad SD gör (utom om de skulle rösta på en S-ledd regering) så vinner Moderaternas strategi om SD ökar så mycket att valutfall 1 blir verklighet.

Feministiskt initiativ får i veckans opinionsmätning 3,4 procent och närmar sig med andra ord 4-procentspärren. Om FI inte lyckas ta sig över tröskeln är dessa röster bortkastade för oppositionen och sannolikheten för valutfall 1 ökar. Om däremot FI tar sig över spärren är saken i stort sett biff. Då blir det egen rödgrön majoritet (om FI som de flesta gör räknas in i det rödgröna blocket) och därmed en S-ledd regering. Dags för sympatisörer till de andra rödgröna partierna att stödrösta på FI?