I topp kommer sossarna tätt följda av Feministiskt initiativ. Först därefter kommer Vänsterpartiet, ett parti som jag har varit medlem i sedan 1972 och ett parti som jag kandiderar för till fullmäktige i Skinnskatteberg. Efter dessa tre toppenpartier kommer Miljöpartiet och Sverigedemokraterna (hu!). Först därefter är det de borgerligas tur och allra sist kommer Piratpartiet.Hur kunde det gå så här? Testet och det illustrativa resultatet inbjuder till en del reflektioner. Först några metodisk-tekniska reflektioner:
Det ser ut som om metodiken är följande: Svaren på de olika frågorna har kodats 1, 2, 3 ,4. Riksdagskandidaterna har svarat på samma frågor. För partierna har medelvärden beräknats för partiets kandidater. Sen jämförs mina svar med partiernas medelvärden. Om jag har svarat 1 på en fråga och partiet som det ska jämföras med har ett medelvärde på 3 så blir skillnaden 2. Skillnaderna summeras och delas med den maximala summan av skillnader (50*3=150). Om summan av skillnaderna är 40 blir det 0,27, som är ett mått på olikheten mellan mig och det aktuella partiet. Ett mått på likhet blir istället 1-0,27=0,73 eller 73 procent.
Om detta kan åtminstone två saker sägas. För det första så handlar det om en "avståndsmätning" enligt den så kallade city block- eller manhattanmodellen. Enkelt innebär det att om man ska mäta avståndet mellan två punkter A och B som ligger i diagonalt motsatta hörn av en fyrkant så mäter man hela sträckan längs två sidor av fyrkanten. Alternativt kunde man mäta avståndet som "det kortaste avståndet", dvs längs diagonalen. Detta kallas euklidiskt avstånd, och är det som åtminstone för mig känns intuitivt riktigast. För den intresserade så handlar det om värdet på den s k Minkowski metric som är 1 i manhattanmodellen och 2 i den euklidiska geometrin. Praktiskt blir det en skillnad som innebär att stora skillnader i svaren på en fråga väger tyngre i den euklidiska modellen jämfört med manhattanmodellen. Jag föreställer mig att när det gäller integrationspolitiken så är skillnaderna stora mellan mina svar och Sverigedemokraternas. Om manhattanavstånd hade beräknats hade mitt avstånd till Sverigedemokraterna ökat (puh! skönt det).
Liknande effekter har urvalet av frågor som används i testet. Frågorna är grupperade i tolv politikområden. Av dessa representerar fyra (arbete och näringsliv, skatter, social trygghet, vård och omsorg) med 17 av de 50 frågorna typiska vänster-höger-frågor. Den allmänna vänster-högerhållningen kommer med andra ord att väga väldigt tungt i slutresultatet, medan t ex integrationspolitiken med 4 av de 50 frågorna väger ganska lätt - vilket just i jämförelsen med SD kan ge ett väldigt missvisande resultat.
Man kan också göra politiska reflektioner. Först kan man lägga märke till att det är kandidaternas personliga åsikter som ligger till grund för bestämmandet av partiernas positioner. Det är alltså inte parti- eller valprogram som det jämförs med. Och det är ju programmen och inte kandidaternas privata åsikter vi som väljare röstar på. Det är ju till och med så att det finns en ganska stor variation inom partierna. Jag rekonstruerade svaren för den kandidat som testet utpekade som min favoritkandidat - Gudrun Schyman. Hon och jag har 74 procent överensstämmelse. När man jämför Gudrun med hennes partikamrater så visar det sig att överensstämmelsen är mellan 80 och 89 procent mellan henne och fem FI-kandidater. Överensstämmelsen mellan Gudrun och tre kandidater för FI är bara mellan 61 och 69 procent.
Dessutom - även om det vore med partiprogrammen som jämförelsen gjordes - så måste man ta hänsyn till sannolikheten att just detta partis program ska komma att förverkligas. Den sannolikheten påverkas av en rad faktorer som partiernas och kandidaternas pålitlighet, kandidaternas skicklighet i det politiska spelet, partiets chans att komma över 4 procent och bli representerat och partiets chans att få majoritet eller komma med i en majoritetskoalition i riksdagen. När man tar hänsyn till sådana faktorer, så ryker FI all världens väg.
Sorry Gudrun. Du får inte min röst i år. Nej, det får nog bli Vänsterpartiet i alla fall.
Men kul och tänkvärt var det med SR:s test.
Mitt resultat:
SvaraRaderahttp://valpejl.se/resultat/1cbcccbbbbcbbbcbbbbc-ccbcbbcbcbbbcbbbbbccccbcbbbccc/0213564798
Var mer likt Emmas än ditt tror jag.. Ska tydligen rösta pa FI (64%), och inte langt efter kommer v, s och mp (60%).. men jag har ju redan poströstat givetvis - gissa pa vilket parti! :)
Måste ju säga att detta var en stor Aha upplevelse. Släkten kommer från Kalix med omnejd och hos oss röstar man på vänstern i vått och torrt. Dock måste jag ju säga att 27% på V ger mig lite dåliga vibbar! S skulle jag aldrig rösta på (42%) då jag faktiskt inte kan tänka mig en partiledare som kan stå och ljuga mig rätt i ansiktet. Om Mona Shalin avgår är det ju värt ytterligare ett par %. Dock var mitt resultat tydligen inget ovanligt! Pratat med fler i min bekantskaps krets som består av rätt många invandrare som har kommit från länder i det forna östblocket. SD kommer detta val att få fler röster än vad någon någonsin har kunnat gissa! Stor del av detta är nog att folk har fått nog (i Stockholm garanterat) av att man kan låta bli att jobba och sitta på SFI år efter år och få ungf samma pengar som de som har lågbetalda jobb! Sen finns det uppstartsjobb, nystartsjobb mm för invandrare medans ungdomar med svensk bakgrund (gäller ju även andra generationens invadrare vilka jag räknar som 100% svenskar) får ofta svaret att dom måste vara mera aktiva själva och söka i sin bekantskapskrets! Jag fick ju 72 % på SD. Men tror inte min röst faller dit i alla fall!
SvaraRaderaOm man inte alls har något förtroende för partiernas vilja och förmåga att genomföra sina program blir frågan i valtider om det finns någon kandidat att rösta på eller om man skall skita i alltihop.
SvaraRaderaOch då är det i allra högsta grad relevant vilken kandidat som kommer ut överst i högen. Vilket parti som kommer överst är däremot tämligen ointressant.
Det går inte att rösta på en kandidat utan att rösta på ett parti. Och det förefaller inte vara någon större finess med att rösta på Gudrun om man inte tror att FI kommer in i riksdagen. För övrigt tror jag inte att det finns någon särskild anledning att ha mindre förtroende för partierna än för enskilda politiker. Ta t ex Fredrick Federleys agerande i FRA-frågan. Det är svårt att tänka sig något mer lögnaktigt. Det skulle möjligen vara den andre Fredrik - Reinfeldt alltså - det är ingen bra kille. Man kan ta del av vad han skrev i boken "Det sovande folket" 1993: "Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd". Jämför med hur han har ljugit ihop "Det nya arbetarpartiet".
SvaraRaderaVilket jobb du har gjort Henry. Jag tror inte att jag skall testa mig. Jag tror jag följer Hannas linje (om jag gissar rätt vad hon tänker göra).
SvaraRaderaLea