Sveriges radio har på nätet ett kul
test där man kan se hur nära ens egna åsikter är de olika partierna. Man får fylla i ett formulär med 50 frågor där man får ta ställning till politiska förslag på skalan mycket bra, ganska bra, ganska dåligt, mycket dåligt förslag. Resultatet visar överensstämmelsen mellan ens egna åsikter och partiernas. Det går också att se överensstämmelsen med de olika riksdagskandidaterna. Jag gjorde testet. Resultatet var intressant och till en del förfärande.
I topp kommer sossarna tätt följda av Feministiskt initiativ. Först därefter kommer Vänsterpartiet, ett parti som jag har varit medlem i sedan 1972 och ett parti som jag kandiderar för till fullmäktige i Skinnskatteberg. Efter dessa tre toppenpartier kommer Miljöpartiet och Sverigedemokraterna (hu!). Först därefter är det de borgerligas tur och allra sist kommer Piratpartiet.
Hur kunde det gå så här? Testet och det illustrativa resultatet inbjuder till en del reflektioner. Först några metodisk-tekniska reflektioner:
Det ser ut som om metodiken är följande: Svaren på de olika frågorna har kodats 1, 2, 3 ,4. Riksdagskandidaterna har svarat på samma frågor. För partierna har medelvärden beräknats för partiets kandidater. Sen jämförs mina svar med partiernas medelvärden. Om jag har svarat 1 på en fråga och partiet som det ska jämföras med har ett medelvärde på 3 så blir skillnaden 2. Skillnaderna summeras och delas med den maximala summan av skillnader (50*3=150). Om summan av skillnaderna är 40 blir det 0,27, som är ett mått på olikheten mellan mig och det aktuella partiet. Ett mått på likhet blir istället 1-0,27=0,73 eller 73 procent.
Om detta kan åtminstone två saker sägas. För det första så handlar det om en "avståndsmätning" enligt den så kallade city block- eller manhattanmodellen. Enkelt innebär det att om man ska mäta avståndet mellan två punkter A och B som ligger i diagonalt motsatta hörn av en fyrkant så mäter man hela sträckan längs två sidor av fyrkanten. Alternativt kunde man mäta avståndet som "det kortaste avståndet", dvs längs diagonalen. Detta kallas euklidiskt avstånd, och är det som åtminstone för mig känns intuitivt riktigast. För den intresserade så handlar det om värdet på den s k
Minkowski metric som är 1 i manhattanmodellen och 2 i den euklidiska geometrin. Praktiskt blir det en skillnad som innebär att stora skillnader i svaren på en fråga väger tyngre i den euklidiska modellen jämfört med manhattanmodellen. Jag föreställer mig att när det gäller integrationspolitiken så är skillnaderna stora mellan mina svar och Sverigedemokraternas. Om manhattanavstånd hade beräknats hade mitt avstånd till Sverigedemokraterna ökat (puh! skönt det).
Liknande effekter har urvalet av frågor som används i testet. Frågorna är grupperade i tolv politikområden. Av dessa representerar fyra (arbete och näringsliv, skatter, social trygghet, vård och omsorg) med 17 av de 50 frågorna typiska vänster-höger-frågor. Den allmänna vänster-högerhållningen kommer med andra ord att väga väldigt tungt i slutresultatet, medan t ex integrationspolitiken med 4 av de 50 frågorna väger ganska lätt - vilket just i jämförelsen med SD kan ge ett väldigt missvisande resultat.
Man kan också göra politiska reflektioner. Först kan man lägga märke till att det är kandidaternas personliga åsikter som ligger till grund för bestämmandet av partiernas positioner. Det är alltså inte parti- eller valprogram som det jämförs med. Och det är ju programmen och inte kandidaternas privata åsikter vi som väljare röstar på. Det är ju till och med så att det finns en ganska stor variation inom partierna. Jag rekonstruerade svaren för den kandidat som testet utpekade som min favoritkandidat - Gudrun Schyman. Hon och jag har 74 procent överensstämmelse. När man jämför Gudrun med hennes partikamrater så visar det sig att överensstämmelsen är mellan 80 och 89 procent mellan henne och fem FI-kandidater. Överensstämmelsen mellan Gudrun och tre kandidater för FI är bara mellan 61 och 69 procent.
Dessutom - även om det vore med partiprogrammen som jämförelsen gjordes - så måste man ta hänsyn till sannolikheten att just detta partis program ska komma att förverkligas. Den sannolikheten påverkas av en rad faktorer som partiernas och kandidaternas pålitlighet, kandidaternas skicklighet i det politiska spelet, partiets chans att komma över 4 procent och bli representerat och partiets chans att få majoritet eller komma med i en majoritetskoalition i riksdagen. När man tar hänsyn till sådana faktorer, så ryker FI all världens väg.
Sorry Gudrun. Du får inte min röst i år. Nej, det får nog bli Vänsterpartiet i alla fall.
Men kul och tänkvärt var det med SR:s test.
