Riksdagens svarta onsdag

Är alla politiker skurkar? Det är en inte ovanlig uppfattning att partier och politiker i första hand är ute efter egna fördelar. Målet är att få mäktiga, välbetalda och prestigefyllda uppdrag. Vilka politiska frågor man ska satsa på och vilka ståndpunkter man ska ta bestäms utifrån hur marknaden ser ut. Men det finns också en omvänd bild. Vad som är viktiga frågor, vilka ståndpunkter partiet eller en politiker bestämmer sig för att försöka driva igenom är målet. Vad är det som är den sanna bilden av politiken?

Det lite trista svaret är att det är båda. Även om politikerna drivs av ”sakfrågor” som man brinner för, måste man hela tiden eftersträva bra positioner för att ha en chans att förverkliga sin politik. Fler röster, samarbetsrelationer eller omvänt konfliktlinjer sätter villkoren för möjligheten att ens politik ska bli verklighet. Så, hur man än vrider och vänder på saken behöver en politiker både kunna manövrera för bra positioner och ha ett politiskt program.

Ett problem är att strävan att driva sakfrågor och ett program är ”fint”, medan positionssökandet är ”fult”. Den politiker som säger ”Vi fokuserar på sakpolitiken” får beröm, medan ingen skulle säga att för mig är spelet om makten det enda viktiga i politiken. Då är vi nära politikern som skurk.

Riksdagens dramatiska onsdag den 24 november kan beskrivas i de här termerna. Förhistorien var odramatisk. Stefan Löfven hade bestämt sig för att sluta som partiledare och statsminister. S-kongressen valde Magdalena Andersson till partiledare. Planen var att hon geschwint också skulle ta över statsministeruppdraget. Så blev det som bekant inte.

Först ut att krångla var Vänsterpartiet. Nu var den tid över när V utan att ens tillfrågas förväntades stödja en socialdemokratisk regering. Förhandlingar mellan S och V vidtog. Januariavtalets ”förnedringsklausul” enligt vilken V inte skulle ha något inflytande skulle bort. Det välbekanta problemet var att Centern, vars röster också behövdes höll fast vid förnedringsklausulen. Inget stöd till S-regeringens budget om den förhandlats med V.

Statsministervalet gick dock igenom. Både V och C bestämde sig för att ”tolerera” Magdalena Andersson. Men sen var det dags för Centerns hämnd. En budgetreservation från M, KD och SD röstades igenom tack vare Centerns nedlagda röster. C hänvisade till praxis: Går inte ens eget förslag igenom så avstår man från att rösta. Någon hänsyn till sakinnehållet var det inte frågan om att ta. Mest kontroversiellt i högerns ändringsbudget var sänkningen av bensin- och dieselskatten. Att ha medverkat till denna sänkning höjer värdet på C:s aktier bland landsbygds- och bondebefolkningen, men vore ur klimatpolitisk synpunkt omöjlig. Att då motivera med ”omröstningspraxis” och att man inte vill rösta för något som ”ytterkantspartierna” förhandlat fram kan vara bekvämt.

Men då tog det hus i h-e. Miljöpartiet bestämde sig för att lämna koalitionen med S och plötsligt fanns inte den regering som riksdagen nyss röstat fram. Proceduren fick göras om på måndagen, och si då valdes Magdalena Andersson med en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Det som hände den dramatiska onsdagen kan bäst beskrivas som politiskt spel. Här taktiserades det vilt. Vänstern och Sverigedemokraterna skulle hållas ute i kylan. Icke desto mindre tycks förnedringsklausulen nu ha försvunnit och SD fick igenom sina krav i ändringsbudgeten. I centrum för positioneringsstormen stod Annie Lööf och Centerpartiet envist hållande fast vid tesen att det bara var sakfrågorna som styrde deras agerande. Denna ståndpunkt fick den stackars ekonomisk-politiske talesmannen Martin Ådahl slingrande sig som en mask försvara i en lång radiointervju.

Minst hycklande vore det nog om den svarta onsdagens aktörer erkände att detta var taktiserandets högtidsdag. Det handlade om vem som ville samarbeta med vem, vem som inte ville, kunde eller fick samarbeta med vem. Det handlade om vilka positioner som kunde framstå som mest röstvinnande. Och ytterst handlade det om vem som skulle sitta i regeringen.

Vänsternej till Löfvens borgarregering

Vaknade idag som extremist. I radion framträdde diverse folkpartistiska halvfigurer som pekade ut Vänsterpartiet som extremt ytterkantsparti, närmast att jämställa med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet ska stängas av från varje politiskt inflytande. Det har varit de borgerliga s k mittenpartiernas villkor för att gå med i Stefan Löfvens regeringsunderlag. Och lappkastens mästare Stefan Löfven har uppenbarligen svalt hela betet. Lappkast är Stefans bästa gren: Vi kommer väl alla ihåg den ultrakorta resan från ”Mitt Europa bygger inga murar” till ”Ordning och reda i flyktingpolitiken.”

Borgerliga (inklusive fascistiska) partier har 58 procent av mandaten i riksdagen. Det är förstås rimligt att detta förhållande tar sig uttryck i den politik som förs. Det måste bli mer borgerlig politik. Det får vänstern tugga i sig. Men det följer inte av detta att även vänsterpartier ska bli borgerliga. Nån jävla ordning får det lov att vara.

I uppgörelsen med Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet ser det ut som om Socialdemokraterna fullständigt har kapitulerat. Sänkta skatter för de rika. Höjda hyror. Sänkta löner. Arbetsgivarna får sparka vem de vill. Fortsatt profitutplundring av skattefinansierad välfärd. Det enda kvarvarande motståndet – Vänsterpartiet – ska pariastämplas som något slags livsfarliga extremister.

Nej nu får det tamejfan vara nog. Vänsterpartiet måste rösta NEJ till det föreliggande borgerliga Löfven-upplägget.

Vad blir alternativet? Tja, antingen blir det en smal högerregering stödd av SD. Detta under förutsättning förstås att Folkpartiet och Centern har så mjuka ryggar att de ändrar sina tidigare löften att inte släppa fram en sådan regering. Men det går inte att skylla på Vänsterpartiet i alla fall. Blir det så här så beror det på Socialdemokraternas politiska lappkast och deras och deras kompisars förnedringsklausul mot vänstern.

Eller så blir det nyval i april. De flesta vet att resultatet blir i sina huvuddrag detsamma som i septembervalet. Men troligen kommer partiernas relativa storlek ändå att ändras. Vi får hoppas i positiv riktning. Fler vänsterextremister kanske? Och blir det riktigt lyckosamt kan åtminstone ett par av Löfvens nya kompisar trilla över fyraprocentsstrecket och rakt ned i de politiska partiernas kyrkogård.

Det borde ju också bli så att partierna den här gången inte kan låtsas som om regeringsfrågan inte finns, och ompröva de ståndpunkter som under hela hösten har omöjliggjort en regeringsbildning.

Men sist och slutligen inför omröstningen på onsdag: Vänsterpartiet måste stoppa regeringen Löfven!

Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den förlorat i riksdagen

Man brukar räkna med att parlamentarismen i praktiken infördes i Sverige 1917. Däremot reglerades inte formerna för parlamentarismen – hur regeringsbildningen skulle gå till och hur regeringar kunde avsättas av riksdagen förrän med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen (den partiella grundlagsreformen 1969 och regeringsformen 1974). Under ungefär 50 år hade vi alltså i praktiken ett parlamentariskt system, men utan formell reglering. Under denna tid hade landet ett drygt 30-tal regeringar som tillsattes och avgick. I avsaknad av formella verktyg för att avsätta en regering fick flera av dessa avgå därför att de inte kunde få igenom sin politik i riksdagen.

Möjligheterna att få igenom regeringens viktiga förslag i riksdagen har varit och är fortfarande ett centralt inslag i parlamentarismen. Kanske skulle man kunna säga att det är ett slags syfte med det parlamentariska systemet. De regler om statsministeromröstning efter val och misstroendeförklaring som har förts in i författningen kan ju ses som att man så att säga på förhand vill förvissa sig om att regeringen ska ha en möjlighet att driva igenom sin politik.

Statsvetaren Torbjörn Vallinder räknar det som ett av de centrala kännetecknen på parlamentarism att regeringen förlorar makten genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt.

Statsvetaren och förre kanslichefen i Konstitutionsutskottet Magnus Isberg skriver i ett betänkande beställt av grundlagsutredningen:

”En … situation som framkallar regeringens avgång är när regeringen ställt kabinettsfråga och förlorat vid omröstningen. Med kabinettsfråga avses att regeringen som ett påtryckningsmedel för att förmå riksdagsmajoriteten att rösta för ett regeringsförslag hotar med att avgå vid ett nederlag. Här handlar det om en moralisk snarare än en rättslig förpliktelse att avgå. Det kan också ifrågasättas om en regering kan sitta kvar om den förlorar den mest grundläggande omröstningen i riksdagens budgetbehandling,…”

I den pågående regeringskrisen där moderaten Ulf Kristersson (kakelkillen) vill bli statsminister i en smal högerregering som alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, tycks den tilltänkte regeringsbildaren helt ta avstånd från idén att man kan regera utan att få stöd i riksdagen för sakfrågor.

I en TT-intervju säger han som svar på frågan hur han ska hantera SD efter valet:

”Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.”

Rätt svar vore "då får jag avgå". Men, hoppsan, det säger han inte.

I den här hållningen blir han påhejad av andra högerinriktade aktörer. Carl Bildt sa i TV häromdagen att ”en regering sin politik självständigt och sedan vinner man eller förlorar man en votering i riksdagen.”

Det som Kristersson och Bildt gör är att omdefiniera parlamentarismen. Det spelar inte så stor roll om regeringen får igenom sin budget och andra förslag. Är det en högerregering så sitter den kvar i alla fall.

Koalitionsfrågor toppar i oktober

Liksom i september var också i oktober intresset stort för valets efterspel. När detta skrivs pågår fortfarande, och inte särskilt framgångsrikt, försöken att bilda regering. I kommunerna börjar situationen att klarna. Det visar sig att det blir ett starkt uppsving för s k blocköverskridande koalitioner. Så också i min hemkommun Skinnskatteberg där en gruppering av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet håller på att överta styret. En rad inlägg om de här frågorna i ett nationellt och kommunalt perspektiv finns på listan över mest lästa inlägg i oktober. Det gäller inläggen 1, 3, 4, 5 och 8 på topplistan.

Antal besökare var i oktober 321 (485 i september). Av dessa var 221 (372) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,54 (1,73) och genomsnittlig tid per besök var 61 (80) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Irak, Tyskland, Brasilien, Spanien, Storbritannien, Indien och Italien. Ströbesökare var från Algeriet, Australien, Finland, Guinea, Israel, Frankrike, Kanada, Mexiko, Norge, Sri Lanka, Thailand och Trinidad & Tobago.

De tio mest visade inläggen i oktober:

1	Skinnskattebergs fullmäktige väljer ordförande (ny)
2	Stopp! Kom inte hit! (6:a)
3	40 kommuner klara: Rödgrönt + Centern fortfarande ...(ny)
4	Nytt styre i Skinnskatteberg: S + C + V (ny)
5	Kommentarer till valresultatet i Skinnskatteberg (ny)
6	Dags för en folkrörelse mot populismen (8:a)
7	Censurerat (ny)
8	Det går inte. Det blir ingen regering (ny)
9	Ett fyrfaldigt "nöff!" (ny)
10	Mot evigheten del 7 eller ”Tji Thai” (ny)

Det går inte. Det blir ingen regering

I en oktagon finns det många hörn (närmare bestämt åtta) att måla in sig i. Detta är vad partierna i Sveriges nyvalda riksdag har lyckats med. Med de ultimativa besked som partierna har gett till väljarna före valet och/eller under regeringsbildningsprocessen har bildandet av regering gått i baklås. Det finns ingen regering som tolereras av riksdagen som kan bildas.

Räkna bort Sverigedemokraterna ur ekvationen

Vid en första anblick skulle man kanske kunna tycka att det inte ser så hopplöst ut. Utgångspunkten är att det med åtta partier är möjligt att bilda 255 olika koalitioner. Av dessa är 128 ”vinnande” i den meningen att de kan mönstra en majoritet i riksdagen. På goda grunder har nästan alla partier bestämt sig för att inte ta med det nyfascistiska partiet Sverigedemokraterna i en vinnande koalition, inte låta SD ingå i regeringen, inte vara beroende av SD:s aktiva (SD röstar ja i statsministeromröstningen) eller passiva (SD lägger ned sina röster) stöd. Enkelt uttryckt kan man säga, att det område vi har att röra oss i inte inkluderar Sverigedemokraterna. I denna riksdag finns det med andra ord inte åtta utan sju partier. Däremot krävs det fortfarande stöd eller tolerans från 175 ledamöter. Räknat på 287 ledamöter motsvarar detta ungefär 61 procent.

Okej, låt oss ta bort SD ur partilandskapet. Antalet möjliga majoritetskoalitioner krymper då från 255 till 127 av vilka 64 är majoritetskoalitioner. Alla dessa är blocköverskridande, d v s de innehåller ett eller flera partier från vardera det rödgröna blocket och den borgerliga ”alliansen”.

Den så kallade ”alliansen” måste hållas ihop

Samtliga borgerliga partier har tagit den ståndpunkten att de alla fyra måste ingå i regeringen. Det här är en mycket effektfull restriktion på vad som blir möjligt att åstadkomma. Av de 64 blocköverskridande majoritetskoalitionerna blir det bara fem kvar. 59 möjligheter sorteras bort.

Vänsterpartiet får inte vara med

Av någon anledning deklarerar de borgerliga partierna att det är otänkbart att ingå i en konstellation med Vänsterpartiet. Skälen till det är oklara. Det antyds ibland att V inte vore ett demokratiskt parti. I buskagitationen brukar det finnas referenser både till Stalin och Venezuela. Centerledaren brukar uttrycka sig lite mer försiktigt: ”V är ett ytterkantsparti”. Det är en försåtlig formulering eftersom alla partier utom just det eller de som är precis mitt på skalan är mer eller mindre ytterkantspartier. Det är också lite oklart vad det är för fel med ”ytterkanterna”. De enda icke-extremisterna är Centern. Fast inte om man ska tro Hasse & Tage som i revyn ”Glaset i örat” skapar centerextremisten: ”Vi vill inte bara stå i mitten. Vi vill stå extremt i mitten.”

Skämt åsido. Kravet att V inte får vara med reducerar de fem möjliga majoritetskoalitionerna till två.

Ingen godkänns som statsminister av den andre

När det sen gäller vem som ska bli statsminister har båda sidor med bestämdhet hävdat att det är den minoritet som är störst som ska ha chefsposten. Det är ett slags decemberöverenskommelse som man vill tillämpa. Nu klarnar det. Det är nämligen så att om den borgerliga ”alliansen” ska hållas ihop har den 143 mandat i riksdagen. Om sen inte V får vara med har den andra – ”rödgröna” – bara 100 (om det bara är S) som är med eller 116 (med S och Mp). Alltså är de borgerliga störst och Ulf Kristersson ska bli statsminister. Men en sån regering vägrar S att sitta med i eller ens stödja. Jaha, så gick inte det.

Och Stefan Löven som statsminister går ju inte för de borgerliga. Dels är han ju (mandatmässigt) minst, dels är han ”den mest inkompetenta statsminister som funnits.” Hatet mot Stefan Löven tar sig ibland sådana proportioner att man får för sig att Ulf, Ebba, Ann och Jan ombeds sitta i en regering där Josef Stalin är regeringschef. Och så har ju Stefan också vid en TV-sänd debatt 2014 knuffat Ann. Så det gick inte heller.

Kvar blir noll regeringsalternativ.

Om vi släpper kraven att ”alliansen” ska hålla ihop och att Vänstern inte får vara med

Ja då blir det som sagt 64 möjliga regeringsalternativ. Alla dessa är majoritetskonstellationer. Tyvärr kräver 23 av dem något slags stöd från fascistiska SD, så kvar blir ”bara” 41. Men det är inte illa det med tanke på hur det såg ut förut. Om man antar att det inte ska vara alltför stor politisk spännvidd i en regeringskonstellation och utesluter de konstellationer som samtidigt innehåller V och KD eller M eller de konstellationer som samtidigt innehåller både S och KD så blir det i alla fall tio möjliga grupperingar.

Men det är klart att regeringschef måste vara antingen borgerlig eller en sosse, så om den sista restriktionen från den tidigare analysen tillämpas, så blir det lik förbannat noll.

Det bidde ingenting.

En kohandel för vår tid

Svenskarna är vana vid att betrakta partiväsendet som en kamp mellan två block. Idag talas det om ”det rödgröna blocket” som skulle bestå av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och ”alliansen” eller ”det borgerliga blocket” med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna (f d Folkpartiet) och Kristdemokraterna. Frågan om blockpolitikens för- och nackdelar har kommit på dagordningen under 2000-talet med det nynazistiska partiet Sverigedemokraternas framväxt. Inget av blocken kan räkna med att få majoritet i riksdagen. Detsamma gäller i ett stort antal kommuner. Efter årets val har problemet blivit särskilt akut.

Att det är ett problem kommer sig inte bara av att SD inte har kunnat inordnas i något av blocken, utan har snarare att göra med partiets bakgrund och allmänna framtoning. Partiet har sitt ursprung i nynazistiska grupper och huvudfrågan har hela tiden varit och är fortfarande motstånd mot invandring och invandrare. Partiet uppträder som ett klassiskt populistiskt parti: Den grundläggande motsättningen i samhället går mellan folket och en självförhärligande och egennyttig kulturell och politisk elit. Den rätta uttolkaren av folkviljan är det egna partiets ledarskikt. Demokratins kontrollfunktioner som rättsstatens institutioner och media missaktas. Allt detta, den nazistiska bakgrunden, den illa dolda rasismen och populismen medför att övriga partier inte gärna vill ha samröre med SD.

Frestelsen att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna har för en del politiker blivit övermäktig. I ett mycket litet antal kommuner föll borgerliga politiker för denna frestelse under valperioden 2014 – 2018. Men vanligen lyckades man stå emot.

I rikspolitiken etablerades den s k Decemberöverenskommelsen, som innebar att det största av de två minoritetsblocken skulle få bilda regering. Decemberöverenskommelsen var ursprungligen en idé som växte fram inom det borgerliga blocket.  Idén lanserades av Fredrik Reinfeldt inför valet 2014 (Reinfeldt-doktrinen). Under det komplicerade skedet hösten 2014 var det Kristdemokraternas Göran Hägglund som väckte nytt liv i Reinfeldt-doktrinen.

Något ironiskt var det att det var Kristdemokraterna som tog initiativet till att bryta Decemberöverenskommelsen efter ett knappt år. Trots att överenskommelsen sagts upp har partierna i praktiken fortsatt att tillämpa den. I de kommuner som hade fått samma parlamentariska situation som i riksdagen tillämpade många en egen variant av decemberöverenskommelsen. De flesta höll ut hela mandatperioden, men det visade sig att det var ett instabilt arrangemang. Man lyckades bättre upprätthålla stabiliteten i de kommuner som valt att konstruera ett blocköverskridande styre, där ett eller flera ”rödgröna” partier samarbetade med ett eller flera ”borgerliga” partier för att åstadkomma en majoritet.

Blockpolitiken är inte en naturlag

Blocköverskridande regeringar eller kommunstyren utmanar den innötta bilden av svensk politik som en kamp mellan två antagonistiska block. Det kan då vara nyttigt att betrakta blockpolitikens historia. En första iakttagelse är att vi under de 80 åren på 1900-talet från att den allmänna rösträtten infördes hade koalitionsregeringar, som med dagens språkbruk skulle kallas ”blocköverskridande” under nära 15 år.

Socialdemokraterna regerade ihop med Bondeförbundet (som blev Centerpartiet 1957) 1936 – 1939 och 1951 – 1957. Det var under den första av dessa perioder av koalitionsregering som grunden till den svenska välfärdsstaten lades. Den andra perioden på 50-talet avbröts av striden om pensionsreformen ATP. Under krigsåren 1939 – 1945 samregerade Socialdemokraterna med alla de tre borgerliga partierna. Bondeförbundet/Centerpartiet intog under hela denna tid en särställning. Det fanns en stark motvilja att inordna sig i ett borgerligt block. Partiet beskrev inte sig självt med termen ”borgerlig”. Man sa hellre ”icke-socialistisk”. Det var först under 1960-talet som blockpolitiken som vi känner den idag började växa fram.

I kommunerna började en modern blockpolitik att växa fram först efter den stora kommunindelningsreformen som slutfördes 1974. Formellt skiljer sig kommunerna från staten på så sätt att kommunerna i Kommunstyrelsen har ett slags ständig samlingsregering där alla partier deltar. 

De nya större kommuner som blev följden av sammanslagningarna började närma sig den nationelle parlamentariska modellen. Vid sidan om Kommunstyrelsen uppstod en mer informell ”kommunregering” bestående av de ledande politikerna från det eller de partier som lyckats samla en majoritet i fullmäktige. Man talade om ”kommunstyre” eller ”styrande koalition.”

Den här beskrivningen visar att blockpolitiken inte är ett naturtillstånd för svensk politik. Blockpolitiken har successivt vuxit fram och kommit att etableras för 50 – 60 år sedan. Sist att inordna sig i blockpolitiken var Centerpartiet och dess föregångare Bondeförbundet.

Bondeförbundet/Centern har haft och har en nyckelroll

I de blocköverskridande majoritetskoalitioner som bildats i kommunerna under den senaste valperioden, men också dessförinnan har det också varit Centern som haft lättast att överge ett borgerligt block för att ingå i koalition med partier på vänsterkanten.

I skriften ”310 val” skriver Sveriges Kommuner och Landsting (SKL):

”Blocköverskridande styren finns i 32 konstellationer och i 17 styren är ett eller flera lokala partier med. I de 100 kommunerna med blocköverskridande styren ingår Socialdemokraterna i 95, Centerpartiet i 58, Miljöpartiet i 48, Folkpartiet i 34, Vänsterpartiet i 33, Moderaterna i 27 och Kristdemokraterna i 24. Det förefaller således som om de bästa förutsättningarna för blocköverskridande samverkan råder mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet”

Det fanns under perioden 2014 – 2018 29 kommuner där Centerpartiet som enda ”borgerliga” parti samverkade med Socialdemokraterna antingen ensamma eller tillsammans med Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet.

Just nu pågår det febril aktivitet i kommunerna att knåpa ihop styrande koalitioner och det händer saker varje dag. Jag inventerade häromdagen situationen som den rapporterats i media. I de fall där blocköverskridande koalitioner hunnit bildas ser det ut som om mönstret upprepas.

I fyra av de tio kommuner där blocköverskridande styren var färdiga bestod styret av de tre partierna Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. I ytterligare en kommun var det Socialdemokraterna och Centerpartiet som krokat arm. I Västmanlands län är det klart med ett S-C-V-styre i Surahammar.

I fyra kommuner hade andra grupperingar bildats. I tre av dessa (Botkyrka, Finspång och Norrköping) ingår både S och C men dessutom andra borgerliga partier. Endast i Köping och Botkyrka har det bildats koalitioner där Centern inte ingår.

Det är troligt att liknande mönster kommer att uppstå i ytterligare nästan ett hundratal kommuner. Vad som kommer att inträffa på nationell nivå är fortfarande skrivet i stjärnorna. Någon blocköverskridande överenskommelse måste det ändå att bli även där. Bara Moderater och Kristdemokrater tycks vara redo att släppa in SD i värmen, och entusiasmen för en ny decemberöverenskommelse är alldeles extra sval.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Artikel om regional regeringsbildning nu också på papper

Den artikel om regeringsbildning i regioner som tidigare publicerats elektroniskt (se här) finns nu också i tryckt form på papper:

Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2013) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies 47:3 pp 368 – 387

Ny artikel om regeringsbildning i regioner

I den vetenskapliga tidskriften Regional Studies har publicerats (än så länge i elektronisk form) en artikel om regeringsbildning i regioner i åtta europeiska länder (varav ett är Sverige, där styrande koalitioner i landstingen/regionkommunerna representerar regionala regeringar). Referens till artikeln är:

      Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2012) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies DOI:10.1080/00343404.2012.733072

Abstract:

Although governance in multilevel settings has become a prominent research field in political science, there are few comparative studies that focus on explaining sub-national coalition outcomes in such settings. This paper sets out to study regional government formation in eight European countries and it builds on a dataset that covers information on the policy preferences of parties drawn from regional election manifestos. The results show that parties at the regional level are likely to form congruent coalitions, that is, ‘copying’ the patterns of national government formation, and that they are more likely to do so in specific regional contexts.

Adress för nedladdning: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00343404.2012.733072