Maktskiftet i Arboga: ”Seger för humana värderingar” eller ”Surt sa räven”

Maktskiftet i Arboga har förstås rört upp känslorna. Framförallt handlar det om vad folk tycker om Centerns agerande. Det är ju Centerns sidbyte som utlöser bytet av styre i kommunen, från en M-ledd koalition under medverkan av Sverigedemokraterna, till en S-ledd koalition med V och MP. När man läser kommentarer på Arboga Tidning, P4 Västmanland och SVT Nyheters sidor väger det rent antalsmässigt jämnt mellan positiva och negativa kommentarer.

Men innehållsmässigt är det stor skillnad. Dom som tycker att skiftet från höger- till vänsterstyre är positivt och som ger lovord till Centern trycker på hur bra det är att man markerar mot SD och, främlingsfientligheten. Det är ju också det skäl som Centern själva pekar på. Det handlar om utvecklingen när det gäller invandring och integration och människors lika värde. Flera som kommenterar pekar också på vad dom menar är en dålig utveckling i kommunen.

Bland dom som är negativa mot maktskiftet och Centerns agerande är mindre sakliga. I deras kommentarer dominerar ord som är nedsättande gentemot Centern. Man reagerar känslomässigt, och det är hat och kränkningar som dominerar dessa känslor.

En seger för solidariteten

Jag ska ta några exempel ur kommentarskörden. Bland dom positiva kommentarerna kan man citera ”Bra av Centern att stå upp för kärnvärdena”, Centern ”vågar följa sin moraliska kompass” och reagerar mot den ”den inhumana inställningen till allas lika värde” och det är bra ”att det finns lite solidaritet”.

Det finns också positiva kommentarer som mer direkt framhåller nyttan för den lokala utvecklingen: Det blir nu ”en majoritet som präglas av samarbete och framtidstro”. Man borde nu ”se över hur dåligt den lokala demokratin fungerar” och Centern har nu ”insett åt vilket håll den brunblå sörjan kört totalt ner i diket.” ”Bra för Arboga” nöjer sig någon att konstatera. Det finns också kommentarer som vidgar sig till ett riksperspektiv: Centern i Arboga har ”står upp mot den sociala och ekonomiska politiken som håller på att föra Sverige mot avgrunden med Sverigedemokraterna som motor.”

Också bland dom positiva finns mer kortfattade och emotionella kommentarer: ”Helt rätt agerat”, ”det bästa som kunde hända”, ”äntligen”, ”bravoooo”, ”klokt”.

Magsura och oartikulerade reaktioner från höger

Dom negativa kommentarerna präglas i mycket större utsträckning av känslomässiga reaktioner. Det är vanligt med nedsättande och kränkande ord: ”Lekstuga” och ”sandlåda”, Centern tar lokalpolitiken till en ”pinsam nivå”. Det är ”bara larvigt”. Centern har bara drivit ”löjliga symbolfrågor som Pride.” Partiet är ”aningslöst”, ”sjukt”, ”sorgligt”, ”fegt”, ”pajaser”, går inte att lita på, ”ryggradslöst” och deras argument är ”skitprat”.

Flera negativa kommentatorer menar också att Centern nu blir ”helt styrda av S, V, MP” när dom ”sätter sig i knät på vänstern”. Nickedockor, ledband och dörrmatta är några vanliga uttryck.

 

Centern kastar sten i glashus

Centerns toppkandidat till EU-parlamentet Emma Wiesner meddelade häromdagen i SVT att hon och Centerpartiet skulle kräva att dom svenska Liberalerna utesluts ur den liberala partigruppen, Renew Europe, i EU-parlamentet. Hon hänvisade till en deklaration som gjordes den 8 maj av dom socialdemokratiska, liberala, gröna och vänsterns partigrupper i parlamentet:

Vi kommer aldrig att samarbeta eller bilda koalition med extremhögern och radikala partier på någon nivå [min markering]. Vi uppmanar ordföranden för Europeiska kommissionen och alla demokratiska europeiska partier att bestämt avvisa all normalisering, samarbete eller allians med extremhögern och radikala partier.

Skälet att utesluta Liberalerna var förstås samarbetet i Tidölaget. Liberalerna ingår ju i den regering som inte skulle kunna existera utan stöd från extremhögerpartiet SD. SD ingår inte i regeringen, men har tjänstemän i regeringskansliet, samarbetar i en rad frågor som ingår i det så kallade Tidöavtalet med regeringen och har budgetsamarbete med regeringen. Och deklarationen den 8 maj talar om ett förbud mot samarbete på alla nivåer, alltså även den nationella.

Men i begreppet ”alla nivåer” ingår förstås också nivåer under den nationella, d v s i regioner och kommuner. Här förekommer samarbete mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna i styret av inte mindre än 14 kommuner: Arboga, Filipstad, Karlskrona, Lindesberg, Ljusdal, Norrtälje, Oxelösund, Ronneby, Skinnskatteberg, Svedala, Tidaholm, Trelleborg, Varberg och Älvsbyn.

Tyvärr (för Emma Wiesner och Centern) så ingår också Centern i styret av tre av dessa kommuner (Svedala, Filipstad och Skinnskatteberg) och dessutom i styret av Uppvidinge kommun tillsammans med SD. Så även om det är en mindre sten som kastas, så är det i alla fall i glashuset.

Centerns samarbete med Sverigedemokraterna i Skinnskatteberg lanserades under valrörelsen 2022. ”Ett härligt gäng” kunde man läsa på SD:s Facebooksida. ”Vi har inte diskuterat samarbetsfrågan så grundligt inom Centern i Skinnskatteberg” menade dåvarande förstanamnet Rolf ”Sillbo” Andersson i Fagersta-Posten den 15 juli 2022. Detta till trots att Centerns riksorganisation försökt ingripa i planerna. I ett mail från riksorganisationen den 1 september 2022 skriver man:

Samarbetet med SD i Skinnskatteberg är något som Centerpartiet på nationell nivå bestämt tar avstånd ifrån, vilket också har förts fram i samtal med lokalavdelningen. SD är ett parti som inte delar våra grundläggande värderingar. Därför har vi tydliga riktlinjer i partiet som säger att vi inte ska samarbeta med SD, varken på nationell, regional eller kommunal nivå.

Nu kanske frågan löser sig redan den 9 juni, eftersom både C och L riskerar att åka ur EU-parlamentet. Någon uteslutning ur Renew Europé blir då inte aktuell vare sig för C eller L. Och i Skinnskattebergs kommun kanske det också löser sig. Det nuvarande SD-ledda styret, där alltså C och L ingår, fick sig en törn när fullmäktige beslöt att avsätta SD-kommunalrådet. Det var en majoritet bestående av S, V och M som stod för det beslutet. Om dom kan hålla ihop vid nästa fullmäktige den 17 juni och bilda nytt styre, så bryts ju detta samarbete mellan dom finurliga företagarna Emtin (SD) och Kjellin (C) i styret av kommunen.

 

Centern i Skinnskatteberg arm i arm med Sverigedemokraterna

Rolf "Sillbo" Andersson (C)
Foto Ingrid Wisell, Fagersta-
Posten

Vid P4 Västmanlands utfrågning av partiernas gruppledare i Skinnskatteberg idag kom märkliga uttalanden av Rolf ”Sillbo” Andersson (C). På frågan om vilka man kunde tänka sig att samarbeta med gav han två svar. Dels var det viktigt att det blir ett styre som har majoritet. Det nuvarande socialdemokratiska minoritetsstyret hade lett till kaos. Dels svarade han att om det kommer fram förslag som är bra för Skinnskatteberg så är Centern beredda att stödja dem, oavsett vilket parti förslagen kom ifrån.

>Det där låter ju klokt och trevligt. Men man bör då komma ihåg att det var just Centern som var ansvariga för lösningen med minoritetsstyre. Efter valet 2018 var det långt gångna förhandlingar mellan S, C och V om en majoritetskoalition. Mitt i förhandlingarna, efter att C:s dåvarande gruppledare lunchat med Liberalernas ledare Carina Sándor, hoppade C av från förhandlingarna.

Vidare handlar det inte som Rolf Andersson påstår om att stödja enskilda sakfrågor från andra partier. Det handlar om att bilda ett styre i kommunen bestående av M, C, L och SD. Det handlar då i första hand om att välja ett kommunalråd. Detta har de fyra partierna deklarerat klart och tydligt i en insändare i Fagersta-Posten den 4 juli. Den 21 augusti genomförde de en gemensam bussturné i kommunen. På SD:s Facebooksida skrev man ”M, L, C och SD, ett härligt gäng!”

Det kan finnas anledning att påminna om C:s partisekreterare Michael Arthurssons uttalande i Dagens Samhälle om C:s samarbete med SD i grannkommunen Surahammar: ”Samarbetet med SD i Surahammar är beklagligt och något som Centerpartiet på nationell nivå bestämt tar avstånd ifrån.”

Inte minst tycker man att Skinnskattebergscentern borde dra öronen åt sig sedan partiledaren Annie Lööf mordhotats av en högerextremist. I åratal har det i högerextremistiska och SD-anknutna nätforum bedrivits en hatkampanj mot Annie Lööf. Hon har kallats ”landsförrädare” och ”mytoman”. Grova hot som ”Hoppas du blir utskjuten, ditt lögnaktiga patrask” och ”Du är en vidrig människa. Folk önskar livet ur dig.” har lagt grunden för våldsbejakande högerterrorister.

C i Skinnskatteberg vill ta makten tillsammans med SD. Vad säger Sillbo?

”Ett maktskifte behövs i vår kommun … rösta på oss. Vi är redo!” Så skriver Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna i Skinnskatteberg i en insändare som publicerats i Fagersta-Posten och Fagersta Nyheter.

Alltså är Centern ”redo” att bland annat med SD ta över makten i Skinnskattebergs kommun.

Sommaren 2021 bröt Centern i Surahammars kommun upp koalitionen med Socialdemokraterna och tog tillsammans med övriga borgerliga och SD över makten i kommunen. Partiledaren Annie Lööf kommenterade då den nya alliansen:

”Det är något som vi både beklagar och inte står bakom”.

Inför höstens val har frågan om C+SD-samarbetet åter uppmärksammats av P4 Västmanland. Till radion skriver Centerns partisekreterare Michael Arthursson.

”Vi har från partiet centralt varit väldigt tydliga med detta, att vi som parti inte ska samarbeta med SD”

Vad säger Skinnskattebergscenterns nya toppnamn och röstmagnet Rolf ”Sillbo” Andersson?

Borgerliga och SD vill stoppa bidrag till invandrarföreningar

Integration är ett uttryck som många svänger sig med i debatten om invandringen. Integration har åtminstone tidigare i den svenska debatten stått för en kombination av att invandrare deltar fullt ut i majoritetssamhället, samtidigt som de har möjlighet att utveckla den egna kulturen. När samhället i den här meningen är integrerat deltar invandrarna på samma villkor som majoritetsbefolkningen i arbetslivet, politiken, föreningslivet och sociala sammanhang. Men samtidigt ska det vara möjligt att bevara det egna språket och kulturen, och att utveckla språk och kultur i den svenska kontexten.

Integration har ställts i motsats till assimilation. Även den som är assimilerad deltar i majoritetssamhället. Däremot förväntas den som assimilerats att överge sitt språk och sin kultur. Assimilationspolitik var före 1970-talet den svenska statens viktigaste hållning till invandrare och etniska minoriteter. Det fanns ingen respekt för andra kulturer än vad som uppfattades som ”den svenska”. Det var den politiken som bland annat tog sig uttryck i strängt övervakade förbud att tala finska eller meänkieli i skolorna i Tornedalen.

På 70-talet skedde en omsvängning, men sedan dess har pendeln slagit tillbaka. Men man talar fortfarande om ”integration” trots att man menar ”assimilation”. Ett bra exempel på den nya uppslutningen kring assimilationspolitiken är den enighet som de främlingsfientliga partierna i Skinnskattebergs kommunstyrelse gav uttryck för vid det senaste mötet med styrelsen.

Länsstyrelsen hade utarbetat ett integrationsprogram som kommunen skulle yttra sig över. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet (”Liberalerna”) hade gemensamt skrivit ett förslag till yttrande. Förslaget till yttrande visade alla tecken på att vara författat på något centralt partikansli i Stockholm. I kommunstyrelsen anslöt sig också Centern. På det sättet fick SD+M+L-förslaget majoritet.

Ansvaret för integrationen läggs helt på invandrarna själva och är i själva verket ett tvång att assimileras. De måste lära sig det svenska språket, söka jobb och ansluta sig till svenska värderingar och sedvänjor. Det bakomliggande antagandet är att invandrarna inte vill lära sig svenska, jobba och leva efter svenska seder. Något utrymme för det egna språket och kulturen lämnas inte. Egen kultur beskrivs som hedersförtryck och ojämlikhet mellan könen. Sådana avarter kan förstås inte accepteras i Sverige, men att man av det dra slutsatsen att invandrarna i alla avseenden måste assimileras är enfaldigt och elakt.

Det är Sverigedemokraterna som håller i taktpinnen. Det räcker att citera från SD:s program:

Grundlagen stadgar att det allmänna ska främja minoriteters egen kultur och samfundsliv i Sverige. Detta är mycket olyckligt eftersom det förstärker den segregationsprocess som skapat olika former av parallellsamhällen i vårt land, och försvårar för invandrare att ingå i den svenska gemenskapen. Sverigedemokraterna vill se en bred politik på många olika områden som främjar assimilation.

Det här är den linje som Moderater och ”Liberaler” i Skinnskatteberg ansluter sig till. Bland de olika former av stöd som stat och kommuner använder för att främja minoriteternas språk och kultur finns t ex modersmålsundervisning, media på invandrarspråk på biblioteken och ekonomiskt stöd till egna institutioner i minoriteterna. I yttrandet kräver nu de tre främlingsfientliga partierna i Skinnskattebergs kommunstyrelse att kommunerna ska sluta stödja ”så kallade etniska föreningar”. I vår kommun skulle en sådan politik innebära att t ex finska föreningen eller den somaliska gruppens organisering inte längre skulle kunna få bidrag från kommunen på samma grunder som andra föreningar.

Genom det här beslutet ansluter sig nu Skinnskattebergs kommun till Sverigedemokraternas idéer om assimilation. Bevarande och utvecklande av det egna språket och kulturen i invandrargrupper ska motarbetas. Stöd från det allmänna till invandrarföreningar ska stoppas.

Högerextremister vill minska antalet valda i Skinnskatteberg

Minska kommunfullmäktige med tio ledamöter. Det är förslaget i en cirkulärmotion som högerextremisterna i Sverigedemokraterna har lagt fram i fullmäktige i en rad småkommuner, däribland i Skinnskatteberg. Orsaken till att de vill minska antalet valda är enligt motionen att det är för dyrt, och att flertalet inte yttrar sig på mötena, utan bara följer partilinjen. I en kommentar i Fagersta Nyheter får motionärerna medhåll av Centerns gruppledare Helena Norrby som skriver: ”vi är ett fåtal som springer upp till talarstolen och yttrar åsikter (i princip bara vi gruppledare).”

Hur stämmer de här påståendena med verkligheten? Efter en genomgång av Skinnskattebergs fullmäktiges protokoll från förra året kan man konstatera att 17 av de 31 ledamöterna någon gång yttrat sig i fullmäktige. Det stämmer dock i så måtto att gruppledarna är bland de mer flitiga i talarstolen. Så här ser gruppledarnas topplista ut:

Ledamot	Antal ärenden
Lena Lovén Rolén (S)	33
Bo Öberg (M)	29
Fredrik Skog (V)	23
Ewa Olsson Bergstedt (SD)	8
Helena Norrby (C)	6
Carina Sándor (L)	5

 

De här svarar för att ha yttrat sig i sammanlagt 104 ärenden. Men faktum kvarstår, att elva andra ledamöter yttrade sig i sammanlagt 40 ärenden. Två ledamöter smet sig in som katter bland hermelinerna; socialdemokraterna Pentti Lahtinen (10 ärenden) och Aneth Arvidsson (9 ärenden). Socialdemokraten Roger Ingvarsson var lika flitig i talarstolen som den tystaste av gruppledarna.

Påståendet om att det bara är de sex gruppledarna som säger något i fullmäktige är med andra ord en sanning med så omfattande modifikation, att den närmast får betraktas som en lögn.

Hur är det då med kostnaden? De tio ledamöter som SD och C vill bli av med kostade under förra året omkring 25 000 kronor i sammanträdesarvoden. Om man inte samtidigt med en minskning av fullmäktige skulle ändra reglerna för partistöd, handlar det minskade partistödet med 40 000 kronor. Sammanlagt är det en besparing på cirka 65 000 kronor. I en budget på sisådär 300 miljoner är det svårt att påstå att 65 000 kronor är mycket pengar. Om C och SD verkligen vill ha ett tips på hur man kan spara in på demokratin kan jag föreslå att man slutar med val. Sverigedemokraterna skulle ju därigenom också kunna närma sig sitt nationalsocialistiska ideal.

Om regeln hade tillämpats i 2018 års val skulle följande fullmäktigeledamöter ha åkt ut: Staffan Strid (M), Ulf Kjellin (C), Susanne Karlsson (L), Solveig Hammarström (L), Pentti Lahtinen (S), Ann-Christine Andersson (S), Klaus Jesse (S), Helena Cederberg (V), Sari von Walden (SD) och Pär Hultman (SD). Åtminstone Pentti Lahtinen och Klaus Jesse finns bland dem som yttrade sig i fullmäktige förra året och som skulle ha tystats av C och SD.

Fullmäktige i Skinnskatteberg. Fredrik Skog i talarstolen.

Man kan förstås också ställa sig frågan varför det sett ur demokratins synvinkel är bra med många än med få valda. Ja, om det nu vore så att det var bättre för demokratin med få valda, skulle det ju faktiskt vara så, att det bästa vore om man bara hade en, eller till och med ingen vald. Åter till tredje riket så att säga.

Man kan vända på steken och fråga om det finns några demokratifördelar med flera valda? Om man ser de förtroendevalda som en kontaktväg för väljarna är det uppenbart att ju färre valda, desto trängre blir det på den kontaktvägen. Med 31 valda går det 141 skinnskattebergare på varje vald till fullmäktige. Efter minskningen till 21 valda blir motsvarande tal 208. Det är en ökning med nästan 50 procent. Sannolikheten att man ska ha en fullmäktigeledamot i bekantskapskretsen minskar och den tid det tar för ledamöterna att hålla kontakt med väljarna ökar. Möjligheten för den vanliga medborgaren att föra fram synpunkter och krav till de valda minskar. Det är svårt att se det demokratiska i en sådan utveckling.

Det blir inte bättre av att de som inte kommer med bland de valda brukar vanligtvis är de som står längst ned på listan. Och det är oftast inte de redan förut väl representerade grupperna, infödda vita medelålders män med medelklassyrken. Minskningar av antalet valda går oftast ut över underrepresenterade grupper.

Så kan man ställa frågan om det bara är prat i fullmäktiges talarstol som räknas? Den erfarenhet jag själv har av politiskt arbete pekar på att mycket viktigt politiskt arbete sker i partiernas fullmäktigegrupper. De som inte är så talföra i fullmäktige deltar oftast i partigruppens möten och bidrar där med fakta, åsikter och argument. Det är ju där som den förkättrade ”partilinjen” ofta bestäms. De som Sverigedemokraterna och Centern nu vill kasta ut kan inte längre bidra till att utforma partiets politik. Moderaterna, Centern och Vänsterpartiet skulle med minskningen få enpersoners partigrupper. Bosse, Helena och Fredrik skulle på egen hand och efter eget huvud få ta ställning till hur partiet ska agera i de kommunala beslutsorganen. Inte i alla dessa fall vore det en förbättring.

Säg nej till SD:s och Centerns propåer om minskat antal valda. Det skulle leda till att flera röster tystades i kommunalpolitiken, att det blir svårare att föra fram fakta och åsikter till de valda, att underrepresenterade grupper blir än mer underrepresenterade och att än färre medlemmar i partierna kan vara med och påverka partiets ståndpunkter. Allt för att tjäna 65 000 kronor om året och politiska poäng bland de väljare som lurats att tro att deras valda ombud är en tärande elit.

 

C och L i Skinnskatteberg väljer sverigedemokrat till företrädare

Miljö- och byggnadsnämnden i Skinnskatteberg har fem ledamöter: två socialdemokrater, en folkpartist (”liberal”), en moderat och en sverigedemokrat. Det finns också två ersättare; en vänsterpartist och en centerpartist.

De båda sossarna är ordförande och vice ordförande och utgör alltså nämndens presidium. Eftersom oppositionen inte har någon ledamot av presidiet har nämnden beslutat att utse en ”oppositionsrepresentant” till presidiet.

Vid nämndens senaste möte var den moderate ledamoten frånvarande och ersattes av den centerpartistiske ersättaren.

Nu skulle det väljas en oppositionsrepresentant. Jag citerar ur protokollet:

Rolf Andersson (C) och Solveig Hammarström (L) föreslår miljö- och byggnadsnämnden att välja Johnny Emtin (SD) till oppositionsrepresentant i presidiet.

Så blev det också beslutat.

Centern och Folkpartiet (”Liberalerna”) tyckte med andra ord att de kunde representeras av en sverigedemokrat.

Senaste nytt: Centern spräcker majoriteten i Skinnskatteberg

I ett kortfattat meddelande har jag nyss fått veta att Centern i Skinnskatteberg säger upp det majoritetsavtal som ingåtts mellan Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det uppsagda avtalet innehöll en politisk plattform, rutiner för samarbetet, fördelning av förtroendeuppdrag samt en gemensam budget. Om orsaken till den uppkomna sprickan eller vad som kommer att hända efter det är ännu okänt. Val till förtroendeposter och fastställande av budgeten är planerat till kommunfullmäktige nästa måndag.

Nytt styre i Skinnskatteberg: S + C + V

SVT Nyheter Västmanland meddelar att det är klart med nytt styre i Skinnskattebergs kommun. Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet har överenskommit om samverkan som får 16 av 31 mandat i kommunfullmäktige. Socialdemokraternas gruppledare Lena Lovén Rolén säger till SVT:

– Jag är oerhört glad och känner mig full av engagemang inför att börja arbeta med Skinnskattebergs viktigaste framtidsfrågor.

Läs mer på SVT Nyheter Västmanlands hemsida.

Lena Lovén Rolén (S)

40 kommuner klara: Rödgrönt + Centern fortfarande vanligast

Igår kunde jag räkna in 40 färdigkonstituerade kommunstyren. Det visar sig att det beroende på den krångliga parlamentariska situationen tycks bli ett genombrott för s k blocköverskridande styren. Av de 40 kommunerna har bara en bildat ett helt rött styre (Norberg med S+V-styre) och fem ett helborgerligt styre. En av dessa fem är det uppmärksammade fallet Hörby där Sverigedemokraterna och Moderaterna har inlett ett samarbete som fört en sverigedemokrat till kommunalrådsposten.

Utöver de här sex kommunerna finns det alltså olika varianter av blocköverskridande styren i 34 av de 40 kommunerna. Allra vanligast är ett eller flera rödgröna partier gått i koalition med Centern. Detta har hittills inträffat i åtta kommuner (Boden, Borgholm, Kalmar, Lekeberg, Lessebo, Mörbylånga, Ockelbo och Älvkarleby) d v s i var femte kommun.

Som nummer två kommer de kanske lite mer oheliga allianserna mellan ett eller flera rödgröna partier och Moderaterna. Detta har enligt tillgängliga uppgifter inträffat i fem kommuner (Fagersta, Gnesta, Hudiksvall, Oskarshamn och Vännäs).

I fyra kommuner (Kinda, Mark, Torsby och Västerås) har både Centern och Liberalerna slagit sig samman med ett eller flera rödgröna.

Det genomsnittliga antalet partier i de koalitioner som har formerats är för närvarande 3,3. De möjliga parvisa kombinationerna är i storleksordning:

19                        S + C

11                        S + V

10                        S + M, S +L, S+Mp

9                           C + L

8                           C + Kd

7                           C + V, C + L, Mp + L, S + Kd

6                           C + M, Mp + Kd

5                           C + Lokalt parti, V + L

4                           M + L, M + Kd, L + Kd, L + Lokalt parti, V + Kd, V + Mp

3                           M + V, Kd + Lokalt parti

2                           M + Mp, M + Lokalt parti, S + Lokalt parti, Mp + Lokalt parti

1                           V + Lokalt parti, M + Sd

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Konstitueringen i kommunerna fortsätter: S+C vanligaste kombination

Jag försöker följa med bildandet av styrande koalitioner i kommunerna. Det är förstås särskilt intressant i år med de väldigt oklara parlamentariska förhållanden som följer av valet. Hittills har jag när jag skummat media hittat koalitionsbildningar i 18 kommuner.

Koalitionerna är väldigt olika stora: Det varierar mellan två och sju partier. I genomsnitt ingår 2,3 partier i de styrande koalitioner som rapporterats. Vanligaste kombination är mellan Socialdemokraterna och Centern. I elva av de 18 kommunerna ingår S och C i koalitionen. Ett antal par återfinns i fem kommuner vardera: Vänsterpartiet och Centern, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt Liberalerna och Miljöpartiet.

Det är väl troligt att de här tendenserna kommer att hålla i sig när så småningom alla 290 kommunerna har micklat ihop sina styren. Kombinationen av S och C fortsätter då en gammal tradition i svensk politik, som på riksnivå går tillbaka ända till 1930-talet.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

En kohandel för vår tid

Svenskarna är vana vid att betrakta partiväsendet som en kamp mellan två block. Idag talas det om ”det rödgröna blocket” som skulle bestå av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och ”alliansen” eller ”det borgerliga blocket” med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna (f d Folkpartiet) och Kristdemokraterna. Frågan om blockpolitikens för- och nackdelar har kommit på dagordningen under 2000-talet med det nynazistiska partiet Sverigedemokraternas framväxt. Inget av blocken kan räkna med att få majoritet i riksdagen. Detsamma gäller i ett stort antal kommuner. Efter årets val har problemet blivit särskilt akut.

Att det är ett problem kommer sig inte bara av att SD inte har kunnat inordnas i något av blocken, utan har snarare att göra med partiets bakgrund och allmänna framtoning. Partiet har sitt ursprung i nynazistiska grupper och huvudfrågan har hela tiden varit och är fortfarande motstånd mot invandring och invandrare. Partiet uppträder som ett klassiskt populistiskt parti: Den grundläggande motsättningen i samhället går mellan folket och en självförhärligande och egennyttig kulturell och politisk elit. Den rätta uttolkaren av folkviljan är det egna partiets ledarskikt. Demokratins kontrollfunktioner som rättsstatens institutioner och media missaktas. Allt detta, den nazistiska bakgrunden, den illa dolda rasismen och populismen medför att övriga partier inte gärna vill ha samröre med SD.

Frestelsen att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna har för en del politiker blivit övermäktig. I ett mycket litet antal kommuner föll borgerliga politiker för denna frestelse under valperioden 2014 – 2018. Men vanligen lyckades man stå emot.

I rikspolitiken etablerades den s k Decemberöverenskommelsen, som innebar att det största av de två minoritetsblocken skulle få bilda regering. Decemberöverenskommelsen var ursprungligen en idé som växte fram inom det borgerliga blocket.  Idén lanserades av Fredrik Reinfeldt inför valet 2014 (Reinfeldt-doktrinen). Under det komplicerade skedet hösten 2014 var det Kristdemokraternas Göran Hägglund som väckte nytt liv i Reinfeldt-doktrinen.

Något ironiskt var det att det var Kristdemokraterna som tog initiativet till att bryta Decemberöverenskommelsen efter ett knappt år. Trots att överenskommelsen sagts upp har partierna i praktiken fortsatt att tillämpa den. I de kommuner som hade fått samma parlamentariska situation som i riksdagen tillämpade många en egen variant av decemberöverenskommelsen. De flesta höll ut hela mandatperioden, men det visade sig att det var ett instabilt arrangemang. Man lyckades bättre upprätthålla stabiliteten i de kommuner som valt att konstruera ett blocköverskridande styre, där ett eller flera ”rödgröna” partier samarbetade med ett eller flera ”borgerliga” partier för att åstadkomma en majoritet.

Blockpolitiken är inte en naturlag

Blocköverskridande regeringar eller kommunstyren utmanar den innötta bilden av svensk politik som en kamp mellan två antagonistiska block. Det kan då vara nyttigt att betrakta blockpolitikens historia. En första iakttagelse är att vi under de 80 åren på 1900-talet från att den allmänna rösträtten infördes hade koalitionsregeringar, som med dagens språkbruk skulle kallas ”blocköverskridande” under nära 15 år.

Socialdemokraterna regerade ihop med Bondeförbundet (som blev Centerpartiet 1957) 1936 – 1939 och 1951 – 1957. Det var under den första av dessa perioder av koalitionsregering som grunden till den svenska välfärdsstaten lades. Den andra perioden på 50-talet avbröts av striden om pensionsreformen ATP. Under krigsåren 1939 – 1945 samregerade Socialdemokraterna med alla de tre borgerliga partierna. Bondeförbundet/Centerpartiet intog under hela denna tid en särställning. Det fanns en stark motvilja att inordna sig i ett borgerligt block. Partiet beskrev inte sig självt med termen ”borgerlig”. Man sa hellre ”icke-socialistisk”. Det var först under 1960-talet som blockpolitiken som vi känner den idag började växa fram.

I kommunerna började en modern blockpolitik att växa fram först efter den stora kommunindelningsreformen som slutfördes 1974. Formellt skiljer sig kommunerna från staten på så sätt att kommunerna i Kommunstyrelsen har ett slags ständig samlingsregering där alla partier deltar. 

De nya större kommuner som blev följden av sammanslagningarna började närma sig den nationelle parlamentariska modellen. Vid sidan om Kommunstyrelsen uppstod en mer informell ”kommunregering” bestående av de ledande politikerna från det eller de partier som lyckats samla en majoritet i fullmäktige. Man talade om ”kommunstyre” eller ”styrande koalition.”

Den här beskrivningen visar att blockpolitiken inte är ett naturtillstånd för svensk politik. Blockpolitiken har successivt vuxit fram och kommit att etableras för 50 – 60 år sedan. Sist att inordna sig i blockpolitiken var Centerpartiet och dess föregångare Bondeförbundet.

Bondeförbundet/Centern har haft och har en nyckelroll

I de blocköverskridande majoritetskoalitioner som bildats i kommunerna under den senaste valperioden, men också dessförinnan har det också varit Centern som haft lättast att överge ett borgerligt block för att ingå i koalition med partier på vänsterkanten.

I skriften ”310 val” skriver Sveriges Kommuner och Landsting (SKL):

”Blocköverskridande styren finns i 32 konstellationer och i 17 styren är ett eller flera lokala partier med. I de 100 kommunerna med blocköverskridande styren ingår Socialdemokraterna i 95, Centerpartiet i 58, Miljöpartiet i 48, Folkpartiet i 34, Vänsterpartiet i 33, Moderaterna i 27 och Kristdemokraterna i 24. Det förefaller således som om de bästa förutsättningarna för blocköverskridande samverkan råder mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet”

Det fanns under perioden 2014 – 2018 29 kommuner där Centerpartiet som enda ”borgerliga” parti samverkade med Socialdemokraterna antingen ensamma eller tillsammans med Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet.

Just nu pågår det febril aktivitet i kommunerna att knåpa ihop styrande koalitioner och det händer saker varje dag. Jag inventerade häromdagen situationen som den rapporterats i media. I de fall där blocköverskridande koalitioner hunnit bildas ser det ut som om mönstret upprepas.

I fyra av de tio kommuner där blocköverskridande styren var färdiga bestod styret av de tre partierna Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. I ytterligare en kommun var det Socialdemokraterna och Centerpartiet som krokat arm. I Västmanlands län är det klart med ett S-C-V-styre i Surahammar.

I fyra kommuner hade andra grupperingar bildats. I tre av dessa (Botkyrka, Finspång och Norrköping) ingår både S och C men dessutom andra borgerliga partier. Endast i Köping och Botkyrka har det bildats koalitioner där Centern inte ingår.

Det är troligt att liknande mönster kommer att uppstå i ytterligare nästan ett hundratal kommuner. Vad som kommer att inträffa på nationell nivå är fortfarande skrivet i stjärnorna. Någon blocköverskridande överenskommelse måste det ändå att bli även där. Bara Moderater och Kristdemokrater tycks vara redo att släppa in SD i värmen, och entusiasmen för en ny decemberöverenskommelse är alldeles extra sval.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Bondfångeriet i full gång

Det utrotningshotade Centerpartiet tar nu till nya grepp och försöker rekrytera somaliska invandrare till partiet. Centerpartiet i Fagersta har valt in tre somalier i den lokala partiavdelningens styrelse. Den avgående ordföranden säger att om man inte hade satsat på somalierna, skulle man ha varit tvungen att lägga ned Centerpartiet i Fagersta. Jag undrar om man har talat om för sina nya somaliska vänner:

• Att Bondeförbundet (som Centern hette före 1957) hade en starkt rasistisk hållning. I det partiprogram som gällde till 1946 hette det att ” Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.” Ledande bondeförbundare/centerpartister hade nära kontakter med svenska fascistiska organisationer.
• Att den lokala folkomröstningen i Sjöbo 1988 för att stoppa kommunens flyktingmottagande drevs fram av det centerpartistiska kommunalrådet Sven-Olle Olsson.
• Att 36 procent av Centerns sympatisörer tycker att det är en bra idé att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Bara Moderaternas och Sverigedemokraternas väljare är markant mer negativa. (Källa: SOM)
• Att partiledaren Annie Lööfs politiska förebild Margret Thatcher motarbetade sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och kallade Nelson Mandelas ANC för ”en typisk terroristorganisation”.
• Att Centern är det parti som har den lägsta andelen utrikes födda bland sina kommunalt valda fullmäktige (2,4 procent). Till och med det nynazistiska Sverigedemokraterna har fler (5,6 procent) (Källa SCB).

Våga inte kalla mig hård och kall!

 

Våga inte kalla mig hård, kall och nyliberal. Lägg inte åsikter i min mun,

Centerpartiets partiledare Annie Lööf 1 februari 2013

Har du någon egen förebild?
- Ja … Sen är jag väldigt fascinerad av Margaret Thatcher. Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå … när man har sett henne i debattstolen så mår man bra hela dagen! Hon har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare. Jag försöker ta efter henne …”

Annie Lööf 2008

Margaret Thatcher var konservativ brittisk premiärminister 1979 – 1990. Några berömda citat kan ge en snabb bild av hennes åsikter. Mest känt av alla är förmodligen förnekandet av samhället: Det finns inget samhälle, bara individer. En mer extremt liberal hållning är förmodligen svår att finna:

there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families.

Några uttalanden som illustrerar hur “mjuk och varm” (obs! ironi) hon var kan vara värda att citera:

A world without nuclear weapons would be less stable and more dangerous for all of us.

I, personally, have always voted for the death penalty because I believe that people who go out prepared to take the lives of other people forfeit their own right to live.

There are still people in my party who believe in consensus politics. I regard them as Quislings, as traitors... I mean it.

Det är alltså bra med kärnvapen och dödsstraff och de som förespråkar samförståndslösningar i politiken är förrädare. En liten glimt av Margaret Thtachers politiska stil!

Kamp mot facket!

Margaret Thatcher såg fackföreningsrörelsen som fiender. Hon förbjöd sympatiåtgärder och införde begränsningar i strejkrätten. Hon lagstiftade om att en arbetsplats måste ha minst 20 procent fackmedlemmar för att facket skulle få kräva avtal. Det var under Thtacher som Falklandskriget mot Argentina genomfördes. Hon jämförde Falklandskriget med sitt eget krig mot facket. Facket var en farligare fiende:

We had to fight the enemy without in the Falklands. We always have to be aware of the enemy within, which is much more difficult to fight and more dangerous to liberty.

Centralisering av den politiska makten 

 

Den kommunala självstyrelsen var en nagel i ögat på Thatcher och hon kämpade aktivt för att begränsa den: Staten ingrep och ändrade i enskilda kommuners budgetar. Skolor förstatligades. Allmännyttiga bostäder privatiserades. Kommunerna förlorade en rad verksamheter som istället kom att styras av icke-valda organ – så kallade quangos (quasi-autonomous non-governmental organisation). Man räknar med att det som mest fanns 1200 quangos som sysslade med offentlig verksamhet som var undandragen från demokratiskt inflytande. Kampen mot kommunerna och den demokratiskt styrda offentliga verksamheten är bakgrunden till omdömet ”She hates everyone elected. Except herself.”

Ett spektakulärt exempel var nedläggningen av Greater London Council (GLC). GLC var en kommunal nivå – ungefär som ett landsting för Londonregionen – med ansvar för bl a kollektivtrafik, gator och vägar och övergripande planering. I GLC hade motståndarna – Labour – makten. Under den legendariske ordföranden 1981-1986 Ken Livingstone (Red Ken) kom det till öppen konflikt med Thatcherregeringen. Livingstone jobbade för lägre avgifter i kollektivtrafiken. London förklarade sig som kärnvapenfri zon. Olika åtgärder genomfördes för att stödja kvinnor och missgynnade minoriteter som invandrare, handikappade och homosexuella. Det blev för mycket för Thatcher som istället för att försöka besegra Londonvänstern i val bestämde sig för att helt enkelt avskaffa GLC.

Den platta skatten

Kommunerna i Storbritannien får, förutom statsbidrag, sina inkomster från fastighetsskatt. Åren 1989 och 1990 införde Thatcher-regeringen istället en skatt som kallades community charge eller poll tax som den kom att kallas. Poll tax innebar att alla skattebetalare betalade samma summa (alltså inte samma procent av sin inkomst). Det är detta som är en så kallad ”platt skatt”. Övergången från fastighetsskatt till poll tax innebar att skattebördan flyttades från de rika till de fattiga. Ju lägre ens inkomst är, desto högre procent av den måste man alltså betala i skatt.

Enda sättet att slippa undan poll tax var att låta bli att registrera sig i röstlängden, eftersom skattebetalarregistret stämdes av mot röstlängden. Konsekvensen blev alltså att den som inte betalade sin poll tax förlorade sin rösträtt.

Det blev oerhörda protester mot poll tax. Dessa kulminerade i ”slaget om Trafalgar Square” med 113 skadade och 340 arresterade. Man kan lugnt säga att inget västeuropeiskt land har varit så nära revolution som England i protesterna mot den platta kommunalskatten. Men så blev det också slutet på Thatcher-eran. Efter uppror i det egna partiet tvingades hon avgå 1990.

Sämre utbildning

Det har varit regel att gamla studenter från Oxford som varit premiärminister har utsetts till hedersdoktor vid universitetet. Men Oxforduniversitetets beslutande församling beslöt 1985 efter omröstning med siffrorna 738-319 att vägra Margaret Thatcher en sådan utnämning. Man motiverade vägran med den ”djupa och systematiska skada” hon tillfogat hela det brittiska skolsystemet:

Mrs. Thatcher’s Government has done deep and systematic damage to the whole public education system in Britain, from the provision for the youngest child up to the most advanced research programmes

Ett nytt idéprogram för Centern:

Samhället finns inte. Det finns bara individer.

Kärnvapen och dödsstraff.

Samförstånd är förräderi.

Facket är en farlig fiende.

Privatisera kommunal verksamhet.

Stoppa kommuner med vänsterpolitik.

Högre procent i skatt för fattiga.

Rusta ned skolan.

 

Våga inte kalla mig hård och kall!

Centern och månggiftet

Ett förslag om att tillåta månggifte har utlöst en unik politisk kris inom Centerpartiet. Partidistrikt konspirerar mot partiledningen för att stoppa förslaget och partiledaren har avbrutit sin Thailandssemester för att resa hem och försöka få kontroll över situationen. Förslaget kommer i ett förslag till nytt idéprogram från en arbetsgrupp i partiet. Så här står det i förslaget:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Vad menar de egentligen? Jag tror att man kan behöva reda ut åtminstone två frågor. Den första rör vad som menas med ”gifta sig med”, och den andra frågan innebörden av ”månggifte”. När det gäller den första frågan kan man konstatera att äktenskapet är en juridisk institution som reglerar ägandeförhållanden och rättigheter och skyldigheter när det gäller minderåriga barn. I den mer folkliga diskursen blandas detta – den juridiska institutionen – med andra förhållanden: Med vem har man sex? Vem sammanlever man med i ett hushåll? Vem älskar man? I något slags folklig idealmodell kan man säga att gifta bor tillsammans, älskar varandra, har sex med varandra och har reglerat sina rättsliga relationer genom att ingå äktenskap.

Äktenskap, sammanboende, sex och kärlek

Vi vet alla att det ibland kan vara så, men vi vet också att det kan skilja sig åt i en eller flera dimensioner. Många gifta personer har inte sex med varandra, och ibland har de sex med andra än den de är gift med. Många gifta personer sammanbor inte. Särbo har blivit ett begrepp. Många gifta personer tycker inte särskilt mycket om varandra.

Men i ett politiskt perspektiv måste fokus vara på lagstiftningen – den rättsliga regleringen av de giftas egendom och deras ansvar och rättigheter när det rör minderåriga barn. Det måste rimligen vara detta som Centern menar. Ingen lag reglerar vem man bor ihop med, vem man har sex med eller vem man tycker om. Därför blir det lite obegripligt när förslaget säger: ”Politiken bör … [inte] … avgöra hur många människor man får leva tillsammans med”. I bästa fall är det att slå in en öppen dörr.

Det viktiga bör väl snarare vara fortsättningen ” …gifta sig med.” och då måste det vara den rättsliga institutionen som avses. Äktenskapsbalkens första paragraf lyder: ”I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.” Här får man börja ändra i lagen om man vill ha polygami som rättslig institution eftersom den nuvarande lagen talar om ”de två” som ingår äktenskap.

Vem ska gifta sig med vem?

Vi närmar oss nu den andra frågan, nämligen vilka och hur många som ingår i ett polygamt äktenskap. Den allra vanligaste formen av polygami är den där en man har flera fruar (polygyni). Andra formationer förekommer. Om en kvinna har flera män kallas det polyandri. Polyandri är mycket sällsynt. Medan polygyni är accepterat av islam och erkänns av civilrättslig lagstiftning i åtminstone ett femtiotal länder accepteras polyandri inte av någon av världsreligionerna och erkänns inte av lagstiftningen någonstans.

I ett polygynt äktenskap är en man gift med flera kvinnor, men dessa kvinnor är inte gifta med varandra. Motsvarande gäller i polyandri. Om alla de ingående parterna är gifta med varandra talar man om ”gruppäktenskap”. Ingenstans erkänns gruppäktenskap av lagen. Vilket förstås inte hindrar att många kan leva tillsammans, tycka om varandra och ha sex lite huller om buller.

Centern talar inte om hur det månggifte de vill införa i svensk lagstiftning ser ut, men det är rimligt att tänka sig, att det för det mesta, kanske praktiskt taget alltid kommer att bli fråga om polygyni (en man och flera kvinnor). Vem de haft i åtanke är inte lätt att veta. Kanske är det jordbruksministern Eskil Erlandsson.

Den bakomliggande tanken tycks vara att det handlar om vuxna, likställda personer med samma makt och lika stora resurser som frivilligt bestämmer sig för att ingå äktenskap. Verkligheten bakom polygyni är ofta en annan. En part – mannen – har större makt och större resurser. Om inte annat följer det av att samhället (och samhällena) fortfarande har en sådan patriarkal struktur. Polygyni blir då en patriarkal institution där kvinnorna blir mannens ägodelar. Många vittnesbörd från kulturer där polygyna äktenskap förekommer pekar på att det kommer att fungera som ett instrument för underordning av kvinnorna.

Samma orealistiska föreställningar om maktstrukturen i samhället ligger bakom förslag från ungdomsförbundet och riksdagsmannen Fredrick Federley (aka Ursula) om att avskaffa sexköpslagen. På sin blogg skriver han ” I grunden måste frivilliga val mellan två människor vara lagliga och inte kriminaliseras.” Problemet ligger förstås i vad som utgör den prostituerades frivillighet.

Rädde sig den som rädde sig kan

Man kan fundera över vad det är som drivit Centern till sådana tokliberala och verklighetsfrämmande ståndpunkter. En förklaring är förstås den aktuella parlamentariska och opinionsmässiga situationen. Moderaterna har satt ned sin breda ända mitt i det politiska fältet och om inte de traditionella mittenpartierna flyr till nya positioner riskerar de att krossas. De borgerliga småpartierna har valt att fly högerut men i olika dimensioner: Folkpartiet vill lämna snällismen och sluta dalta med brottslingar och utlänningar. Flirten med den främlingsfientliga opinionen är uppenbar. För Kristdemokraterna har det varit naturligast att ta sin tillflykt till byxpolitiken. Till skillnad från Centern blir det viktigaste vad som sker i sängkammaren: Vem som gör vad med vem. Och för Centern har det blivit tokliberalismen som framstår som överlevnadsstrategi.

En bidragande förklaring är att partiet har en tradition av vankelmod. Det är stor skillnad på bondeförbundets ledande ideolog Sten Wahlund som var rasforskare eller för den delen dåvarande kommunalrådet Sven-Olle Olsson som drev fram folkomröstningen mot flyktingmottagande i Sjöbo och dagens idéprogram som föreslår helt fri invandring. Det är skillnad mellan Thorbjörn Fälldins motstånd mot kärnkraften, som gav Centern dess genombrott i städernas väljarkår på 1970-talet och dagens kärnkraftskramare. Det är skillnad på den mondäna Stureplanscentern och lokalavdelningen i Kungsör som härom året redovisade sin verksamhet (tillverkning av fågelholkar utanför Konsum och besök på traktormuseet i Eskilstuna).

Långt från Stureplan

Centerns nya partiledare Annie Lööf anses tillhöra den så kallade Stureplanscentern. Så här beskriver Wikipedia Stureplanscentern:

Stureplanscentern är en avdelning inom stockholmsdistriktet av Centerpartiet som bildats efter riksdagsvalet 2006 för att markera bilden av Centerpartiet som ett modernt och liberalt parti. Uppgiften som avdelningen själv definierat är "att vara ett ideologiskt och liberalt flaggskepp inom Centerpartiet". …Stureplanscentern håller sina möten kring Stureplan

Om det glamourösa Stureplan kan man läsa t ex på Visit Stockholms webplats "Stockholm - the Capital of Scandinavia":

Stureplan är inte bara en adress, utan också symbolen för lyx och flärd i Stockholm. Runt den välbekanta svampformade pelaren i torgets mitt vimlar affärsfolk, medieprofiler, modeller och kändisar på några av stans mest exklusiva klubbar och krogar. Många vill komma innanför sammetsrepen så var beredd på köer och selektiv entré.

 Centerpartiet i Kungsör har haft årsmöte. Bärgslagsbladet (6/3 2012) rapporterar om partiavdelningens aktiviteter under året: "fågelholkbygge för allmänheten vid Konsum, tårtbak till kyrkkaffe, besök till Munktellmuséet i Eskilstuna (traktormuseum, min anmärkning), manöverprov med traktor och vagn."

Sannerligen är det långt mellan Stureplan och Kungsör.