Åt dom som inget har ska heller inget bli givet: Stopp för etniska föreningar

”Alla människors lika värde” är en värdering av allra högsta valör i det svenska samhället. Ingen seriös aktör skulle med bibehållen heder kunna hävda att människor t ex på grund av etnisk tillhörighet har olika värde; att en del är bättre och andra är sämre. Men verkligheten är annorlunda. Vi värderar olika etniska grupper efter en rangordning där etniska svenskar kommer överst, åtföljda av nordbor, västeuropéer och nordamerikaner. Långt ned på listan hamnar asiater och svarta afrikaner. Så brukar det bli om man ber ett urval svenskar att rangordna etniska grupper efter t ex hur accepterade dom är i det svenska samhället. Om man frågar dom som tillhör grupperna själva brukar dom i allmänhet hålla med.

Nu är det inte bara tyckande om prestige och acceptans. Nej, rangordningen får också praktiska konsekvenser. Grupper som står högt på listan upplever mindre ofta att dom utsätts för diskriminering. Diskrimineringsutredningen på 1990-talet kunde visa att danskar och finländare upplevde minst diskriminering i arbetslivet. Mest diskriminerade tyckte afrikaner, iranier, etiopier och araber att dom var.

Men det finns ännu mer handfasta konsekvenser. Invandrare långt ned i hackordningen deltar mindre i politiken, är oftare arbetslösa, har lägre inkomster, åtalas och fälls oftare för brott och får strängare straff, drabbas oftare av sjukdom som hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska besvär. Etnicitet dödar till och med: Av kommunerna i Stockholms län ligger invandrartäta Haninge, Botkyrka och Södertälje i bottenskiktet medan dödligheten är låg i Danderyd, Täby och Lidingö.

Många invandrargrupper, särskilt ”synliga grupper” (dom ser annorlunda ut än infödingarna) är med andra ord illa sedda, utsätts för diskriminering i olika sammanhang. Så ser det svenska etniska klassamhället ut. Trots det sprids numera en uppfattning längst ut på högerkanten i svensk politik, att dessa grupper är mäktiga eller åtminstone har maktanspråk; dom håller på att ta över Sverige. Från nynazister till deras efterföljare i Sverigedemokraterna tränger sådana uppfattningar numera in också i borgerligheten. Ett av många uttryck, nu när Sverigedemokraterna har fått politisk makt, är allt vanligare förslag att invandrarnas organisationer inte ska få offentligt stöd.

Nåväl, vad ska invandrarföreningar vara bra för? En invandrare är åtminstone till en början nykomling i det nya samhället. Det innebär att det finns behov att lära sig ett nytt språk eller att hitta i byråkratins irrgångar. Hen är också medlem av en viss etnisk grupp. Ur den rollen kommer behov att kunna umgås med landsmän, att bevara och använda språket, att ta del av informationer och kulturutbud från det gamla landet, att delta i kulturella och religiösa aktiviteter.

Det finns två huvudstrategier att tillfredsställa dom här behoven: antingen kan man som påtryckningsgrupp ställa krav på det nya landet att se till att behoven blir tillgodosedda, eller så försöker man i egna institutioner att tillfredsställa behoven. Etniska föreningar är sådana institutioner. Dom nationella minoriteterna, som har en särställning, men också äldre invandrargrupper har byggt sådana institutioner. Det handlar om föreningar, tidningar, bokförlag, teatrar, TV-stationer m m.

Vid undersökningar av invandrarföreningar på 1990-talet kunde vi konstatera, att dom sällan agerade som påtryckningsgrupper. I den mån dom uppfyllde behov hos grupperna, var det genom den egna verksamheten. Dom fungerade helt enkelt som sociala och kulturella klubbar som skapade, bibehöll och utvecklade en gemenskap mellan landsmän i Sverige. Det var en liten del av visionen om det mångkulturella samhället. Det är den visionen som högerkrafterna nu vill krossa.

Att dra in offentliga bidrag till etniska organisationer är en liten, men strategiskt vald åtgärd i det syftet. Moderaterna och Sverigedemokraterna har länge varit emot alla offentliga bidrag till invandrarföreningar. Den moderata migrationsministern och det moderata oppositionsborgarrådet i Stockholm krävde i en debattartikel i SvD den 12 augusti att stat och kommun måste ”måste ”strypa bidragen till separatistiska eller etniska föreningar och begränsa deras tillgång till offentliga resurser.” Liberalerna meddelar att de tänker driva frågan om bidragsstopp i höstens budgetförhandlingar. 

För många av dom berörda grupperna gäller att dom är små, resursfattiga och att deras institutioner inte skulle kunna överleva särskilt länge utan offentliga bidrag. Högerns idéer om att dra in bidragen bygger med andra ord på föreställningen att dom behov som betingas av etnicitet inte ska uppfyllas. Nykomlingsbehoven får det allmänna ta hand om, och helst inte dessa behov heller, eftersom invandringen ska strypas. Dom etniska behoven och det mångkulturella samhället förnekas helt enkelt. Så tar sig dom stolta formuleringarna om ”alla människors lika värde” uttryck i praktisk politik. Så blir det när den perversa verklighetsbild där slaven är herre slår igenom.

  

Borgerliga och SD vill stoppa bidrag till invandrarföreningar

Integration är ett uttryck som många svänger sig med i debatten om invandringen. Integration har åtminstone tidigare i den svenska debatten stått för en kombination av att invandrare deltar fullt ut i majoritetssamhället, samtidigt som de har möjlighet att utveckla den egna kulturen. När samhället i den här meningen är integrerat deltar invandrarna på samma villkor som majoritetsbefolkningen i arbetslivet, politiken, föreningslivet och sociala sammanhang. Men samtidigt ska det vara möjligt att bevara det egna språket och kulturen, och att utveckla språk och kultur i den svenska kontexten.

Integration har ställts i motsats till assimilation. Även den som är assimilerad deltar i majoritetssamhället. Däremot förväntas den som assimilerats att överge sitt språk och sin kultur. Assimilationspolitik var före 1970-talet den svenska statens viktigaste hållning till invandrare och etniska minoriteter. Det fanns ingen respekt för andra kulturer än vad som uppfattades som ”den svenska”. Det var den politiken som bland annat tog sig uttryck i strängt övervakade förbud att tala finska eller meänkieli i skolorna i Tornedalen.

På 70-talet skedde en omsvängning, men sedan dess har pendeln slagit tillbaka. Men man talar fortfarande om ”integration” trots att man menar ”assimilation”. Ett bra exempel på den nya uppslutningen kring assimilationspolitiken är den enighet som de främlingsfientliga partierna i Skinnskattebergs kommunstyrelse gav uttryck för vid det senaste mötet med styrelsen.

Länsstyrelsen hade utarbetat ett integrationsprogram som kommunen skulle yttra sig över. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet (”Liberalerna”) hade gemensamt skrivit ett förslag till yttrande. Förslaget till yttrande visade alla tecken på att vara författat på något centralt partikansli i Stockholm. I kommunstyrelsen anslöt sig också Centern. På det sättet fick SD+M+L-förslaget majoritet.

Ansvaret för integrationen läggs helt på invandrarna själva och är i själva verket ett tvång att assimileras. De måste lära sig det svenska språket, söka jobb och ansluta sig till svenska värderingar och sedvänjor. Det bakomliggande antagandet är att invandrarna inte vill lära sig svenska, jobba och leva efter svenska seder. Något utrymme för det egna språket och kulturen lämnas inte. Egen kultur beskrivs som hedersförtryck och ojämlikhet mellan könen. Sådana avarter kan förstås inte accepteras i Sverige, men att man av det dra slutsatsen att invandrarna i alla avseenden måste assimileras är enfaldigt och elakt.

Det är Sverigedemokraterna som håller i taktpinnen. Det räcker att citera från SD:s program:

Grundlagen stadgar att det allmänna ska främja minoriteters egen kultur och samfundsliv i Sverige. Detta är mycket olyckligt eftersom det förstärker den segregationsprocess som skapat olika former av parallellsamhällen i vårt land, och försvårar för invandrare att ingå i den svenska gemenskapen. Sverigedemokraterna vill se en bred politik på många olika områden som främjar assimilation.

Det här är den linje som Moderater och ”Liberaler” i Skinnskatteberg ansluter sig till. Bland de olika former av stöd som stat och kommuner använder för att främja minoriteternas språk och kultur finns t ex modersmålsundervisning, media på invandrarspråk på biblioteken och ekonomiskt stöd till egna institutioner i minoriteterna. I yttrandet kräver nu de tre främlingsfientliga partierna i Skinnskattebergs kommunstyrelse att kommunerna ska sluta stödja ”så kallade etniska föreningar”. I vår kommun skulle en sådan politik innebära att t ex finska föreningen eller den somaliska gruppens organisering inte längre skulle kunna få bidrag från kommunen på samma grunder som andra föreningar.

Genom det här beslutet ansluter sig nu Skinnskattebergs kommun till Sverigedemokraternas idéer om assimilation. Bevarande och utvecklande av det egna språket och kulturen i invandrargrupper ska motarbetas. Stöd från det allmänna till invandrarföreningar ska stoppas.