Integration är ett uttryck som många svänger sig med i debatten om invandringen. Integration har åtminstone tidigare i den svenska debatten stått för en kombination av att invandrare deltar fullt ut i majoritetssamhället, samtidigt som de har möjlighet att utveckla den egna kulturen. När samhället i den här meningen är integrerat deltar invandrarna på samma villkor som majoritetsbefolkningen i arbetslivet, politiken, föreningslivet och sociala sammanhang. Men samtidigt ska det vara möjligt att bevara det egna språket och kulturen, och att utveckla språk och kultur i den svenska kontexten.
Integration har ställts i motsats till assimilation. Även
den som är assimilerad deltar i majoritetssamhället. Däremot förväntas den som
assimilerats att överge sitt språk och sin kultur. Assimilationspolitik var
före 1970-talet den svenska statens viktigaste hållning till invandrare och
etniska minoriteter. Det fanns ingen respekt för andra kulturer än vad som
uppfattades som ”den svenska”. Det var den politiken som bland annat tog sig
uttryck i strängt övervakade förbud att tala finska eller meänkieli i skolorna
i Tornedalen.
På 70-talet skedde en omsvängning, men sedan dess har
pendeln slagit tillbaka. Men man talar fortfarande om ”integration” trots att
man menar ”assimilation”. Ett bra exempel på den nya uppslutningen kring
assimilationspolitiken är den enighet som de främlingsfientliga partierna i
Skinnskattebergs kommunstyrelse gav uttryck för vid det senaste mötet med
styrelsen.
Länsstyrelsen hade utarbetat ett integrationsprogram som
kommunen skulle yttra sig över. Sverigedemokraterna, Moderaterna och
Folkpartiet (”Liberalerna”) hade gemensamt skrivit ett förslag till yttrande.
Förslaget till yttrande visade alla tecken på att vara författat på något
centralt partikansli i Stockholm. I kommunstyrelsen anslöt sig också Centern.
På det sättet fick SD+M+L-förslaget majoritet.
Ansvaret för integrationen läggs helt på invandrarna själva
och är i själva verket ett tvång att assimileras. De måste lära sig det svenska
språket, söka jobb och ansluta sig till svenska värderingar och sedvänjor. Det
bakomliggande antagandet är att invandrarna inte vill lära sig svenska, jobba
och leva efter svenska seder. Något utrymme för det egna språket och kulturen
lämnas inte. Egen kultur beskrivs som hedersförtryck och ojämlikhet mellan
könen. Sådana avarter kan förstås inte accepteras i Sverige, men att man av det
dra slutsatsen att invandrarna i alla avseenden måste assimileras är enfaldigt
och elakt.
Det är Sverigedemokraterna som håller i taktpinnen. Det
räcker att citera från SD:s program:
Grundlagen stadgar att det allmänna ska främja minoriteters egen kultur
och samfundsliv i Sverige. Detta är mycket olyckligt eftersom det förstärker
den segregationsprocess som skapat olika former av parallellsamhällen i vårt
land, och försvårar för invandrare att ingå i den svenska gemenskapen.
Sverigedemokraterna vill se en bred politik på många olika områden som främjar
assimilation.
Det här är den linje som Moderater och ”Liberaler” i Skinnskatteberg ansluter sig till. Bland de olika former av stöd som stat och kommuner använder för att främja minoriteternas språk och kultur finns t ex modersmålsundervisning, media på invandrarspråk på biblioteken och ekonomiskt stöd till egna institutioner i minoriteterna. I yttrandet kräver nu de tre främlingsfientliga partierna i Skinnskattebergs kommunstyrelse att kommunerna ska sluta stödja ”så kallade etniska föreningar”. I vår kommun skulle en sådan politik innebära att t ex finska föreningen eller den somaliska gruppens organisering inte längre skulle kunna få bidrag från kommunen på samma grunder som andra föreningar.
Genom det här beslutet ansluter sig nu Skinnskattebergs
kommun till Sverigedemokraternas idéer om assimilation. Bevarande och
utvecklande av det egna språket och kulturen i invandrargrupper ska motarbetas.
Stöd från det allmänna till invandrarföreningar ska stoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar