Det går inte. Det blir ingen regering

I en oktagon finns det många hörn (närmare bestämt åtta) att måla in sig i. Detta är vad partierna i Sveriges nyvalda riksdag har lyckats med. Med de ultimativa besked som partierna har gett till väljarna före valet och/eller under regeringsbildningsprocessen har bildandet av regering gått i baklås. Det finns ingen regering som tolereras av riksdagen som kan bildas.

Räkna bort Sverigedemokraterna ur ekvationen

Vid en första anblick skulle man kanske kunna tycka att det inte ser så hopplöst ut. Utgångspunkten är att det med åtta partier är möjligt att bilda 255 olika koalitioner. Av dessa är 128 ”vinnande” i den meningen att de kan mönstra en majoritet i riksdagen. På goda grunder har nästan alla partier bestämt sig för att inte ta med det nyfascistiska partiet Sverigedemokraterna i en vinnande koalition, inte låta SD ingå i regeringen, inte vara beroende av SD:s aktiva (SD röstar ja i statsministeromröstningen) eller passiva (SD lägger ned sina röster) stöd. Enkelt uttryckt kan man säga, att det område vi har att röra oss i inte inkluderar Sverigedemokraterna. I denna riksdag finns det med andra ord inte åtta utan sju partier. Däremot krävs det fortfarande stöd eller tolerans från 175 ledamöter. Räknat på 287 ledamöter motsvarar detta ungefär 61 procent.

Okej, låt oss ta bort SD ur partilandskapet. Antalet möjliga majoritetskoalitioner krymper då från 255 till 127 av vilka 64 är majoritetskoalitioner. Alla dessa är blocköverskridande, d v s de innehåller ett eller flera partier från vardera det rödgröna blocket och den borgerliga ”alliansen”.

Den så kallade ”alliansen” måste hållas ihop

Samtliga borgerliga partier har tagit den ståndpunkten att de alla fyra måste ingå i regeringen. Det här är en mycket effektfull restriktion på vad som blir möjligt att åstadkomma. Av de 64 blocköverskridande majoritetskoalitionerna blir det bara fem kvar. 59 möjligheter sorteras bort.

Vänsterpartiet får inte vara med

Av någon anledning deklarerar de borgerliga partierna att det är otänkbart att ingå i en konstellation med Vänsterpartiet. Skälen till det är oklara. Det antyds ibland att V inte vore ett demokratiskt parti. I buskagitationen brukar det finnas referenser både till Stalin och Venezuela. Centerledaren brukar uttrycka sig lite mer försiktigt: ”V är ett ytterkantsparti”. Det är en försåtlig formulering eftersom alla partier utom just det eller de som är precis mitt på skalan är mer eller mindre ytterkantspartier. Det är också lite oklart vad det är för fel med ”ytterkanterna”. De enda icke-extremisterna är Centern. Fast inte om man ska tro Hasse & Tage som i revyn ”Glaset i örat” skapar centerextremisten: ”Vi vill inte bara stå i mitten. Vi vill stå extremt i mitten.”

Skämt åsido. Kravet att V inte får vara med reducerar de fem möjliga majoritetskoalitionerna till två.

Ingen godkänns som statsminister av den andre

När det sen gäller vem som ska bli statsminister har båda sidor med bestämdhet hävdat att det är den minoritet som är störst som ska ha chefsposten. Det är ett slags decemberöverenskommelse som man vill tillämpa. Nu klarnar det. Det är nämligen så att om den borgerliga ”alliansen” ska hållas ihop har den 143 mandat i riksdagen. Om sen inte V får vara med har den andra – ”rödgröna” – bara 100 (om det bara är S) som är med eller 116 (med S och Mp). Alltså är de borgerliga störst och Ulf Kristersson ska bli statsminister. Men en sån regering vägrar S att sitta med i eller ens stödja. Jaha, så gick inte det.

Och Stefan Löven som statsminister går ju inte för de borgerliga. Dels är han ju (mandatmässigt) minst, dels är han ”den mest inkompetenta statsminister som funnits.” Hatet mot Stefan Löven tar sig ibland sådana proportioner att man får för sig att Ulf, Ebba, Ann och Jan ombeds sitta i en regering där Josef Stalin är regeringschef. Och så har ju Stefan också vid en TV-sänd debatt 2014 knuffat Ann. Så det gick inte heller.

Kvar blir noll regeringsalternativ.

Om vi släpper kraven att ”alliansen” ska hålla ihop och att Vänstern inte får vara med

Ja då blir det som sagt 64 möjliga regeringsalternativ. Alla dessa är majoritetskonstellationer. Tyvärr kräver 23 av dem något slags stöd från fascistiska SD, så kvar blir ”bara” 41. Men det är inte illa det med tanke på hur det såg ut förut. Om man antar att det inte ska vara alltför stor politisk spännvidd i en regeringskonstellation och utesluter de konstellationer som samtidigt innehåller V och KD eller M eller de konstellationer som samtidigt innehåller både S och KD så blir det i alla fall tio möjliga grupperingar.

Men det är klart att regeringschef måste vara antingen borgerlig eller en sosse, så om den sista restriktionen från den tidigare analysen tillämpas, så blir det lik förbannat noll.

Det bidde ingenting.