Dags för en folkrörelse mot populismen

I det kommunistiska manifestet skrev Karl Marx och Friedrich Engels: Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Det var i mitten av 1800-talet och arbetarklassen vaknade, började organisera sig och kräva förändringar i eländiga levnads- och arbetsförhållanden. Hundra år senare hade mycket hänt som startat med arbetarklassens resning. Demokratins idé hade slagit rot i de flesta stater. Demokratins praktik i något färre, men under 1900-talets andra hälft och början av 2000-talet spred sig också demokratins praktik.

Nu när vi snart har tillryggalagt två decennier av det nya seklet går ett annat spöke runt. Spöket bär olika masker: Donald Trump, Vladimir Putin, Marine le Pen, Recep Tayep Erdogan. Det är en varelse med många olika ansikten. Där finns till och med en Jimmie Åkesson som en folkhemskt svensk kopia. Det är ett ultrademokratiskt spöke. Folkets vilja, så som ledarna uttolkat den ska vara allsmäktige. Inga institutioner eller paragrafer ska kunna hejda folkviljan. De som försöker hindra folkviljan att få genomslag är en elit som slår vakt om sina egna privilegier. De är folkfienderna som ska förtalas och bekämpas. Eliternas institutioner som står i vägen för folket ska vräkas över ända. Det är den revolutionära populismens spöke som går runt, inte bara i Europa utan nu också i USA.

Utmärkande för USA:s konstitution är maktdelningsläran. Statsmakten är tredelad: lagstiftning, verkställande och dömande. Tre institutioner står för var och en av de tre makterna: kongressen, presidenten och domstolarna. De tre är oberoende av varandra och ingen har all makt. Ett ledord i beskrivningen av den amerikanska konstitutionen är checks and balances – kontroller och motvikter.

Också den svenska författningen har inslag av maktdelning. Men en annan princip står också stark: principen om folksuveränitet. I regeringsformens portalparagraf står det: ”All offentlig makt utgår från folket”. Och främst står folkets valda representation, Riksdagen. Den verkställande makten, regeringen och förvaltningen är underordnad folket. Likaså domstolarna. Vid första anblicken är det stora likheter mellan folksuveräniteten och populismen. Och släkt är de, men populismen är den perverterade vrångbilden av folksuveräniteten.

För inte ens den suveräna folkmakten saknar gränser. Regeringsformens första paragraf fortsätter: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.” Fria val, fri åsiktsbildning, det representativa systemet, parlamentarismen och den kommunala självstyrelsen är institutioner som utgör förutsättningar för den svenska varianten av demokrati. Den offentliga makten måste följa lagarna. Det finns rättigheter som inte utan vidare kan inskränkas.

Demokratin rymmer också kontrollmekanismer. Beslut av myndigheterna kan överklagas till särskilda domstolar. Offentlig revision som den utövas av Riksrevisionen och i kommunerna av den kommunala förtroendevalda revisionen övervakar att lagen följs och att förvaltningen på ett effektivt sätt strävar efter att utföra sitt uppdrag. Regler för offentlig upphandling och lagar mot givande och tagande av mutor syftar till att bekämpa korruption. Media som är fria gentemot statsmakten granskar vad som sker i det allmänna. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är särskilda grundlagar vid sidan om regeringsformen, och syftar till att underlätta denna granskning.

Maktbegränsningarnas två ansikten

Begränsningarna och kontrollmekanismerna utgör hinder för populisterna. Journalister och domare är fiender som ska nedkämpas av Donald Trump. I länder som Turkiet, Ryssland, Polen eller Ungern kan metoderna vara drakoniska. Men också i länder utan USA:s starka maktdelning, som i Sverige, är kontrollerna och granskningen hotade. Journalister utpekas som elitens ”PK-maffia” och hotas. Revisionsorganen ifrågasätts.

Kontrollmekanismer, granskningssystem och kritiska massmedia är inte bara hinder för den som vill öka sin egen makt. De är överhuvud hinder för snabba och radikala förändringar. När arbetarrörelsen ville genomföra sitt program möttes de av institutioner, behärskade av de besuttna klasserna, som på alla sätt försökte hejda reformeringen av samhället. Även om inte motståndaren behärskar kontrollinstitutionerna blir beslutsprocesserna mer utdragna och svårarbetade ju fler som involveras. Statsvetare talar om detta fenomen som vetopunkter. Ju fler vetopunkter desto mer trögarbetat blir ett radikalt reformarbete. Det här är kontrollens, granskningens och motvikternas baksida. De hejdar inte bara det onda utan jämväl det goda.

I den svenska arbetarrörelsen har det av sådana skäl funnits en stark skepsis mot maktdelningens kontrollstationer. Man har sökt sig mot en långtgående folksuveränitet – ingen ska sätta sig över folkmakten. Man har försökt motverka en alltför självständig revision, både i staten och i kommunerna. Man har sett med skepsis på domstolsprövning av lagar och politiska beslut. Arbetarrörelsen måste nu ompröva den här hållningen. Vi är nu i en annan situation än när kommunismens spöke hade rest sig, när välfärdsstaten skulle genomföras. Det som nu hotar är onda krafter. Nu vill man vräka maktbegränsningarna över ända för att stärka den egna makten.

Media hotas av spridandet av falska nyheter, ohejdat skvaller och hot på internet. Det är känt att också utländska populistiska intressen är aktiva i den här undervegetationen på internet.

Populisternas invandringsmotstånd är ett bondfångeri

Invandringen har kommit att inta en central roll i denna buskagitation. Många populister är inte själva rasister eller invandrarfientliga. Men de har upptäckt att det finns opinioner som går att exploatera. Många populister är bondfångare. Kanske är Sverigedemokraterna mer genuint främlingsfientliga än många andra populister. Sverigedemokraterna är en direkt utväxt ur nynazistiska grupperingar, för vilka rasismen ligger nära ideologins kärna.

Socialdemokraternas ledning har i fasa inför det faktum att stora delar av arbetarklassen har fångats in av de populistiska bondfångarna gett upp. Istället för att försöka förklara invandringspolitiken har de bytt invandringspolitik och anammat populisternas hållning. Den enorma flyktingströmmen hösten 2015 blev ohanterlig. De svenska myndigheter och organisationer som hade att hantera den tappade greppet. Det var förstås ohållbart. Men av detta följer inte att en nivå av normal flyktinginvandring som vi vant oss vid (och som populisterna kallar okontrollerad massinvandring) är ohållbar. I själva verket är invandringen av godo. De flesta invandrare är i arbetsföra åldrar och kan förstärka den krympande arbetskraften i Sverige. Svensk ekonomi har alla möjligheter att blomstra i jämförelse med de åldrande befolkningarna i andra västeuropeiska länder. Skräckvisioner där världens fattiga befolkning flyttar till Sverige för att ta del av välfärdsutbudet och som får Sverige att sjunka ned och bli ett u-land är bara fantasier. De flesta människor på jorden kommer även framledes att stanna i sina hemländer.

Hur ska populismen stoppas?

Det är dags att mobilisera en antipopulistisk folkrörelse. 

Vi måste inse att det inte räcker med att intellektuella eliter skriver debattartiklar där de hånar populisterna och dem som fångats i deras främlingsfientliga och tills synes extremdemokratiska nät. Viktigast av allt är att det blir ett folkligt motstånd. Det behövs en folkrörelse mot populismen. Denna folkrörelse måste utnyttja alla tillgängliga medel. Man måste använda internet. Man måste bilda lokala aktionsgrupper för att sprida information. Man måste organisera aktioner till stöd för de maktens begränsningar som fortfarande finns.

Etablissemanget kan inte bygga en folkrörelse. 

De som ska göra det är inte de etablerade partierna och organisationerna. Nu måste aktivister komma fram ur befolkningen. Det finns, särskilt bland de unga, många som är beredda att aktivera sig och kämpa för goda mål. Sveriges ungdom: Gå till kamp mot populister, skojare, bondfångare och gamla nazister! Det måste bli en huvuduppgift för vänstern i bred mening att bygga denna folkrörelse.

Arbetarrörelsen måste ompröva sin inställning till den politiska maktens gränser och sin snåla invandringspolitik. 

Men många av de etablerade partierna och organisationerna måste också ompröva sin hittillsvarande politik. Det gäller inte minst arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen måste erkänna att i den historiska situation vi nu befinner oss är skiljelinjerna andra än när välfärdsstaten skulle etableras för mer än ett halvsekel sedan. Nu attackerar demokratins fiender. Också arbetarrörelsen måste tydligt bekänna sig till ett system där makten har klara gränser. Arbetarrörelsen måste också ta tydlig ställning mot invandrarfientligheten. Den restriktiva invandringspolitiken måste vändas.