Det lite trista svaret är att det är båda. Även om
politikerna drivs av ”sakfrågor” som man brinner för, måste man hela tiden
eftersträva bra positioner för att ha en chans att förverkliga sin politik.
Fler röster, samarbetsrelationer eller omvänt konfliktlinjer sätter villkoren
för möjligheten att ens politik ska bli verklighet. Så, hur man än vrider och
vänder på saken behöver en politiker både kunna manövrera för bra positioner
och ha ett politiskt program.
Ett problem är att strävan att driva sakfrågor och ett
program är ”fint”, medan positionssökandet är ”fult”. Den politiker som säger
”Vi fokuserar på sakpolitiken” får beröm, medan ingen skulle säga att för mig
är spelet om makten det enda viktiga i politiken. Då är vi nära politikern som
skurk.
Riksdagens dramatiska onsdag den 24 november kan beskrivas i
de här termerna. Förhistorien var odramatisk. Stefan Löfven hade bestämt sig
för att sluta som partiledare och statsminister. S-kongressen valde Magdalena
Andersson till partiledare. Planen var att hon geschwint också skulle ta över
statsministeruppdraget. Så blev det som bekant inte.
Först ut att krångla var Vänsterpartiet. Nu var den tid över
när V utan att ens tillfrågas förväntades stödja en socialdemokratisk regering.
Förhandlingar mellan S och V vidtog. Januariavtalets ”förnedringsklausul”
enligt vilken V inte skulle ha något inflytande skulle bort. Det välbekanta
problemet var att Centern, vars röster också behövdes höll fast vid
förnedringsklausulen. Inget stöd till S-regeringens budget om den förhandlats
med V.
Statsministervalet gick dock igenom. Både V och C bestämde
sig för att ”tolerera” Magdalena Andersson. Men sen var det dags för Centerns
hämnd. En budgetreservation från M, KD och SD röstades igenom tack vare
Centerns nedlagda röster. C hänvisade till praxis: Går inte ens eget förslag
igenom så avstår man från att rösta. Någon hänsyn till sakinnehållet var det
inte frågan om att ta. Mest kontroversiellt i högerns ändringsbudget var
sänkningen av bensin- och dieselskatten. Att ha medverkat till denna sänkning
höjer värdet på C:s aktier bland landsbygds- och bondebefolkningen, men vore ur
klimatpolitisk synpunkt omöjlig. Att då motivera med ”omröstningspraxis” och
att man inte vill rösta för något som ”ytterkantspartierna” förhandlat fram kan
vara bekvämt.
Men då tog det hus i h-e. Miljöpartiet bestämde sig för att
lämna koalitionen med S och plötsligt fanns inte den regering som riksdagen
nyss röstat fram. Proceduren fick göras om på måndagen, och si då valdes Magdalena
Andersson med en ren socialdemokratisk minoritetsregering.
Det som hände den dramatiska onsdagen kan bäst beskrivas som
politiskt spel. Här taktiserades det vilt. Vänstern och Sverigedemokraterna
skulle hållas ute i kylan. Icke desto mindre tycks förnedringsklausulen nu ha
försvunnit och SD fick igenom sina krav i ändringsbudgeten. I centrum för
positioneringsstormen stod Annie Lööf och Centerpartiet envist hållande fast
vid tesen att det bara var sakfrågorna som styrde deras agerande. Denna ståndpunkt
fick den stackars ekonomisk-politiske talesmannen Martin Ådahl slingrande sig
som en mask försvara i en lång radiointervju.
Minst hycklande vore det nog om den svarta onsdagens aktörer
erkände att detta var taktiserandets högtidsdag. Det handlade om vem som ville
samarbeta med vem, vem som inte ville, kunde eller fick samarbeta med vem. Det
handlade om vilka positioner som kunde framstå som mest röstvinnande. Och
ytterst handlade det om vem som skulle sitta i regeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar