Riksdagens svarta onsdag

Är alla politiker skurkar? Det är en inte ovanlig uppfattning att partier och politiker i första hand är ute efter egna fördelar. Målet är att få mäktiga, välbetalda och prestigefyllda uppdrag. Vilka politiska frågor man ska satsa på och vilka ståndpunkter man ska ta bestäms utifrån hur marknaden ser ut. Men det finns också en omvänd bild. Vad som är viktiga frågor, vilka ståndpunkter partiet eller en politiker bestämmer sig för att försöka driva igenom är målet. Vad är det som är den sanna bilden av politiken?

Det lite trista svaret är att det är båda. Även om politikerna drivs av ”sakfrågor” som man brinner för, måste man hela tiden eftersträva bra positioner för att ha en chans att förverkliga sin politik. Fler röster, samarbetsrelationer eller omvänt konfliktlinjer sätter villkoren för möjligheten att ens politik ska bli verklighet. Så, hur man än vrider och vänder på saken behöver en politiker både kunna manövrera för bra positioner och ha ett politiskt program.

Ett problem är att strävan att driva sakfrågor och ett program är ”fint”, medan positionssökandet är ”fult”. Den politiker som säger ”Vi fokuserar på sakpolitiken” får beröm, medan ingen skulle säga att för mig är spelet om makten det enda viktiga i politiken. Då är vi nära politikern som skurk.

Riksdagens dramatiska onsdag den 24 november kan beskrivas i de här termerna. Förhistorien var odramatisk. Stefan Löfven hade bestämt sig för att sluta som partiledare och statsminister. S-kongressen valde Magdalena Andersson till partiledare. Planen var att hon geschwint också skulle ta över statsministeruppdraget. Så blev det som bekant inte.

Först ut att krångla var Vänsterpartiet. Nu var den tid över när V utan att ens tillfrågas förväntades stödja en socialdemokratisk regering. Förhandlingar mellan S och V vidtog. Januariavtalets ”förnedringsklausul” enligt vilken V inte skulle ha något inflytande skulle bort. Det välbekanta problemet var att Centern, vars röster också behövdes höll fast vid förnedringsklausulen. Inget stöd till S-regeringens budget om den förhandlats med V.

Statsministervalet gick dock igenom. Både V och C bestämde sig för att ”tolerera” Magdalena Andersson. Men sen var det dags för Centerns hämnd. En budgetreservation från M, KD och SD röstades igenom tack vare Centerns nedlagda röster. C hänvisade till praxis: Går inte ens eget förslag igenom så avstår man från att rösta. Någon hänsyn till sakinnehållet var det inte frågan om att ta. Mest kontroversiellt i högerns ändringsbudget var sänkningen av bensin- och dieselskatten. Att ha medverkat till denna sänkning höjer värdet på C:s aktier bland landsbygds- och bondebefolkningen, men vore ur klimatpolitisk synpunkt omöjlig. Att då motivera med ”omröstningspraxis” och att man inte vill rösta för något som ”ytterkantspartierna” förhandlat fram kan vara bekvämt.

Men då tog det hus i h-e. Miljöpartiet bestämde sig för att lämna koalitionen med S och plötsligt fanns inte den regering som riksdagen nyss röstat fram. Proceduren fick göras om på måndagen, och si då valdes Magdalena Andersson med en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Det som hände den dramatiska onsdagen kan bäst beskrivas som politiskt spel. Här taktiserades det vilt. Vänstern och Sverigedemokraterna skulle hållas ute i kylan. Icke desto mindre tycks förnedringsklausulen nu ha försvunnit och SD fick igenom sina krav i ändringsbudgeten. I centrum för positioneringsstormen stod Annie Lööf och Centerpartiet envist hållande fast vid tesen att det bara var sakfrågorna som styrde deras agerande. Denna ståndpunkt fick den stackars ekonomisk-politiske talesmannen Martin Ådahl slingrande sig som en mask försvara i en lång radiointervju.

Minst hycklande vore det nog om den svarta onsdagens aktörer erkände att detta var taktiserandets högtidsdag. Det handlade om vem som ville samarbeta med vem, vem som inte ville, kunde eller fick samarbeta med vem. Det handlade om vilka positioner som kunde framstå som mest röstvinnande. Och ytterst handlade det om vem som skulle sitta i regeringen.