Många ville läsa om den mystiska mittpunkten

Dags att summera trafiken i augusti. Karibackabrännvinet fortsätter att intressera. Det var det mest visade inlägget i juni, juli och augusti. Månadens stora bubblare är reseberättelsen från Svartådalen upp från ingenstans till andra plats på tio-i-topp. Månne är det den mystiska mittpunkten som lockar?

Totalt var 464 besökare inne på sidan i augusti (431 i juli) varav 342 (292) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,55 (1,43) och genomsnittlig tid per besök var 93 (73) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Tyskland, Spanien och Polen. Ströbesökare kom från Danmark, Filippinerna, Grekland, Kanada, Lettland, Schweiz, Storbritannien och Tjeckien.

De tio mest visade inläggen under augusti:

1. Karibackabrännvin (1:a)

2. Årets semesterresa gick till Svartådalen! (ny)

3. Vem ska man rösta på? Gör ett test! (2:a)

4. Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (5:a)

5. Tyska posten (ny)

6. Hu! Nu är vargen här. (ny)

7. Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (3:a)

8. Rönnbärssnapsen klar (ny)

9. Mördare och rövare, självmördare, gudsbespottare o... (ny)

10. Smörgåstårtan på dagordningen igen (ny)

Artikel om regional regeringsbildning nu också på papper

Den artikel om regeringsbildning i regioner som tidigare publicerats elektroniskt (se här) finns nu också i tryckt form på papper:

Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2013) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies 47:3 pp 368 – 387

Kulturriket i Bergslagen och dess båda poler

Teatermaskinen i Riddarhyttan har den här sommaren haft öppet för allmänheten varje dag med en fotoutställning och kafé. En av de sista dagarna på semestern tog vi chansen och åkte dit. Allra sista dagen besökte vi Galleri Astley i Uttersberg där det just var vernissage med verk av Bo Larsson, en mästare på ljus. Dessa utflykter blev den utlösande faktorn till denna betraktelse om Kulturrikets två poler.

Skinnskattebergs kommun har som så många andra kommuner en slogan: ”Skinnskatteberg – kulturriket i Bergslagen”. Jorden har två poler (nord och syd). Ett vanligt batteri har också två poler (plus och minus). På samma sätt har kulturriket Skinnskatteberg två poler: Galleri Astley och Teatermaskinen (höger och vänster).

Galleri Astley är smakfullt. Vitkalkade väggar. Tavlor välhängda. Golv av sten och rent trävirke. Runt väggarna i kaféet en sträng makadam. Man väntar sig bara en inkännande Ernst Kirchsteiger komma indansande på bara fötter. Skulpturparken runtom har välansade gräsmattor och krattad gårdsplan.

Teatermaskinen är en gigantisk brutalistisk plåtbyggnad med det gamla skolhuset i Skräppbo inbyggt i huset. Som ett skrikande sår ligger det mitt ute i storskogen. Till skillnad från det disciplinerade Galleri Astley är det en anarkistisk plats.

Teatermaskinens entré. Obs på skylten står det "konst".

Den inbyggda Skräppbo skola

Men det finns också gemensamma drag. Kakorna i respektive kafé förstås. Men framförallt seriositeten. Ingendera platsen lockar till ystra skrattsalvor. I Galleriet hänger finkulturens bilder. Teatermaskinens verksamhet förstås kanske bäst (?) av hemsidans beskrivning:

Teatermaskinen är en fri teatergrupp som finns i skogen utanför Riddarhyttan, Västmanlands län, i Bergslagens hjärtland. Här har vi funnits sedan starten 1997. Teatermaskinen är också en kooperation av frilansande kulturarbetare. Teatermaskinen är sedan 2000 också en internationell arbets- och mötesplats för processer där konsten och kulturen står i centrum för kreativa processer i mötet med civilsamhälle, forskning, privat och offentlig sektor.

Flaggskeppet i Teatermaskinens produktion är en serie om Riddarhyttans historia sedan 1300-talet. Vi har hittills avstått från att se något av detta. Vi har helt enkelt tyckt att det verkar alltför krävande. Årets föreställning tar två dagar och det kostar 1.500 kronor att delta. ”Vandringen sker längs stigar med stock och sten utan handikappanpassning. ... Utrustning: Oömma, varma kläder, paraply, regnställ och stövlar.” Inget för veklingar med andra ord.

En annan likhet är totempålarna. Astleys totempåle skulpterades om jag minns rätt någon gång på 1980-talet av indianer från Haida-stammen i British Columbia. Jag tänkte att jag skulle sätta min kompis Mark, som är socialantropolog och kan alla primitiva folkslag på sina fem fingrar, på det hala och frågade honom om han visste vilka verktyg Haida-indianerna använde i skulpterandet. ”Javisst”, sa han ”Black and Decker”. Det stämde.

Totempåle i Uttersberg

Totempålar vid Skilådammen

Men frågan är om inte Teatermaskinen ändå slår Astley med 4 – 1. På baksidan finns nämligen i sluttningen ned mot sjön inte mindre än fyra totempålar!

En fascinerande paradox är att Teatermaskinen, som närmast ser ut som månbas Alfa, genom sin teaterverksamhet och utställningar är djupt förankrad i lokalsamhället och dess historia. Galleri Astley däremot inryms i industrisamhällets avlagda arbetsbyggnader men har ett innehåll utan varje koppling till den lokala kulturhistorien. Innehållet kunde lika gärna finnas på månbas Alfa.

Sådana är kulturrikets båda poler: Den högra och den vänstra.

Ingrid med Bo Larssons serigrafi "Forsen i Uttersberg"

Tyska posten

När jag var barn på 50-talet kom brevbäraren två gånger om dagen. Vid den andra utdelningsomgången fick man den post som kommit in under dagen. Båda gångerna var det förstås brevbärare från Kgl Postverket. Också nuförtiden kommer det (åtminstone vissa dagar) två brevbärare. Den ena kommer i gul bil från svensk-danska statsposten och den andra i grön bil från norska statsposten. Viss post delas ut från den gula bilen och annan post från den gröna. Däremot går det inte som på 50-talet snabbare att få post som kommer in under dagen, eftersom de gula och de gröna delar ut post från olika avsändare och inte från olika tidpunkter. Är det bra det här? Inget tyder väl på att servicen till kunderna (vi som ska ta emot post) blivit bättre, samtidigt som de båda brevbärarna måste ha varsin fattiga lön.

Kanske lite för att retas ställde jag en gång frågan till en docent i företagsekonomi som samtidigt var aktiv i någon av storföretagsamheten finansierad organisation. Jag fick då en föreläsning om hur konkurrens på marknader leder fram till den mest effektiva resursfördelningen i samhället. Jag anade nog att det skulle bli svaret. Jag hade hört föreläsningen redan när jag på sent 60-tal läste ettbetygskursen i nationalekonomi. Jag tror att det är en god illustration av den politiskt oneutrala ekonomiska teorin och dess förhållande till den påtagliga verkligheten (läs: orealistiska fantasier som används för att legitimera arbetsköparnas profithunger).  

Mycket av kontakten med posthanteringen kommer idag från pakethanteringen. Det hänger förstås ihop med e-handelns väldiga tillväxt, vilket inte minst är viktigt för oss som bor i glesbygden. Också här har det hänt saker: Förr fanns i Skinnskatteberg ett postkontor där man kunde köpa frimärken, betala räkningar, skicka och hämta paket med mera. Någon gång kring sekelskiftet försvann det tillsammans med alla andra postkontor i landet. Det blev ett förskräckligt kackalorum framförallt vad gällde pengahanteringen. Hur skulle folk nu bära sig åt för att ta ut pengar och betala räkningar? Ansvarig minister Björn Rosengren blev då skitnödig och lovade att man även fortsättningsvis skulle kunna göra det på postkontoren, som döptes om till ”Svensk kassaservice”. Så blev posten i Skbg ”Kassaservice” där man kunde ta ut och sätta in pengar. Men ville man ha ett frimärke eller skicka eller hämta ett paket hade man inte där att göra. Då fick man istället gå in på ICA som låg vägg i vägg med Kassaservice/Posten. Det gick några år, sen las Kassaservice ned.

Numera har vi inte mindre än tre olika ”postkontor” för att hämta paket i Skinnskatteberg. Posten (den svensk-danska alltså) finns på ICA samlokaliserad med spelhålan. Deutsche Bahns (alltså tyska statsjärnvägens) Schenker finns på Shell-macken cirka 50 meter från ICA och Deutsche Posts (alltså tyska postens) DHL finns på blomsteraffären cirka 50 meter åt andra hållet (mer om det sistnämnda i fallstudien nedan). Liksom när det gäller de gula och gröna brevbärarna är det inte frågan om någon valfrihet och konkurrens om kunderna eftersom svensk-danska posten (ICA), tyska järnvägen (Shell) och tyska posten (blomsteraffären) lämnat ut paket från olika avsändare.

Ett praktikfall: Ingrids kritor

Ingrid gillar att måla. Henne torrpastellkritor hade tagit slut. Vi skickade efter en ny uppsättning från ett e-handelsföretag i Stockholm. Priset var 170 kronor. Dumt nog la vi inte märke till att man annonserade med priset exklusive moms (vårt fel alltså). Priset blev då istället 229:75. Sen kommer Deutsche Post in i bilden. Frakt 69 kronor tillkommer för att köra det brevstora paketet med lastbil från Stockholm till Skinnskatteberg (trodde vi). Nu var summan uppe i 298:75. Så kom ett brev (utdelat av vanliga gula posten) med avisering. ”Paketet” skulle hämtas i macken vid Oti krog i Fagersta, ungefär 4 mil härifrån. Det kliade i fingrarna att börja rita, så det var bara att ta ut vagnen och åka de fyra milen till Oti och tillbaka. Summa summarum 8 mil, som med en schablonkostnad på 20 kronor milen alltså lägger 160 kronor till priset. Totalt kostade det alltså 389:75 att få hem kritorna som annonserades till 170 kronor. Och då har jag ändå inte räknat de två Magnum Classic och ett Aftonblad som vi köpte när vi nu ändå var på macken.

Vart blomsteraffären i Skinnskatteberg hade tagit vägen vete gudarna. Den finns inte längre med på listan över DHL-ombud. Däremot finns OK-macken i Kolsva – dit vi bara har 1,5 mil med, så det hade förstås varit behändigare än Oti krog i Fagersta. Men det är förstås inte så lätt att veta när man sitter nere i Bonn och styr och ställer med svenska paketbilar.

Det finns för säkerhets skulle en reservation på DHL:s lista över serviceställen, att den kan ändras i takt med att nätet av serviceställen utvecklas. Man förstår att ordet ”utveckla” här används i sin nyspråkliga mening och att det egentligen betyder ”avveckla”.

Att skylla på offret

Riksdagsledamoten Veronica Palm i slöja. Bild från SvD.

En gravid kvinna misshandlades på offentlig plats i Farsta fredagen den 16 augusti. Hon uppgav att en okänd man började dra i hennes slöja och kläder och skrek ”såna som du ska inte vara här”. Mannen ska ha dunkat hennes huvud så hårt mot en bil att hon blev medvetslös.

Denna händelse, som inte är unik utlöste ett ”slöjuppror” på de så kallade sociala medierna. Icke-muslimska kvinnor tog på sig slöja. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm motiverade sitt deltagande i slöjupproret på Instagram: ”Ingen ska diskrimineras, trakasseras eller misstänkliggöras beroende på hur man väljer att klä sig”.

I debatten om sexuella övergrepp är det ett sedan länge känt faktum att man skyller övergreppen på offrets eget beteende. Wikipedia rapporterar några kända fall:

• Den australiensiske muslimske predikanten Feiz Mohammed höll 2005 ett tal som fick uppmärksamhet i media i Europa och USA. I talet gav han kvinnor själva skulden för att de blivit våldtäktsoffer. Han sa: ”En kvinna blir varje minut ett offer för våldtäkt någonstans u världen. Varför? Det är ingen annans skuld än hennes egen. Hon visade upp sin skönhet för hela världen. Utan axelband, med bar rygg, med bara armar, visande sina ben, inget annat än sataniska kjolar, kjolar med sprund, genomskinliga blusar, minikjolar, tighta jeans: allt detta för att reta män och uppväcka hans köttsliga natur.”
• I ett fall som blev uppmärksammat 2011 anklagades ett elvaårigt våldtäktsoffer som varit utsatt för upprepade gängvåldtäkter i Cleveland, Texas, av försvarsadvokaten för att vara en förförerska som lockade män i olycka.
• I fallet i december 2012 när en kvinna våldtogs och mördades i Indien skyllde vissa indiska tjänstemän och politiker på offret, hennes klädsel och att hon var ute sent på natten.

I Islam brukar man hänvisa till Koranen 33:57 som motiveringen för varför kvinnor ska vara beslöjade:

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar - och till [alla] troende kvinnor - att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

På muslimska hemsidor kan man se argumentationen utvecklad:

Dessa regler kommer huvudsakligen ur tanken att kläderna inte skall vara orsak till frestelser. Heltäckande kläder som varken är onödigt utsmyckade eller genomskinliga och som inte parfymerats eller sitter åtsmitande drar inte till sig oönskad uppmärksamhet (http://islam.se/kvinnosyn/slojan/)

Min syster i Islam!
Slöjan är en plikt och föreskrift från Allah vars syfte att upphöja och hedra dig. Bärandet av den korrekta islamiska slöjan bevarar dig och är ett skydd för samhället då den hjälper till att förebygga utspridning av frestelser och skamlöshet (http://www.alhijab.se/).

Det är uppenbart att det är precis samma tankemönster som präglar den galning som hoppade på den muslimska kvinnan i Farsta, de som skyller våldtäkter på att offret klätt sig eller uppträtt utmanande och det muslimska påbudet att kvinnor ska vara beslöjade. I alla fallen handlar det om att ett våldsoffer får skylla sig självt. Hon har genom sin klädsel eller sitt uppträdande provocerat fram våldsangreppet. På så sätt framstår Veronica Palms och andras agerande till stöd för beslöjade kvinnor som ologiskt. Visst var angreppet i Farsta ett angrepp på rätten att klä sig som man vill utan att utsättas för våld. Men beslöjandet i Islam är alldeles tydligt ett uttryck för samma syn på offrets skuld.

Doris på kräftkalas i Västanhed

Arg

Glad

Titanium baby

Strövtåg: Fru Knopps hemska öde

Om man korsar Hedströmmen i norra delen av Västanhed och sen fortsätter genom skogen rakt västerut ungefär 600 meter kommer man till en plats där hemska saker har hänt. Här låg en gång Knopptorpet uppkallat efter sin inbyggare Knopp eller Knoppen. Inga rester av torpet syns idag. Riksantikvarieämbetets Fornsök berättar att det ”om denne Knopp finns två skilda traditioner, bägge på temat mord:”

Enligt den första traditionen skall Knopp ha mördat sin hustru hemma i torpet och därefter släpat och burit hennes lik till Hedströmmen. Väl där skall Knopp ha slängt liket i vattnet och gått baklänges i sina egna fotspår tillbaka till torpet. Detta för att få hustruns död att likna ett självmord. Uppgiftslämnare: Erik Larsson, Köping, f. 1921, som hört traditionen av sin farfar. Den andra traditionen går ut på att Knopp och en granne till honom råkat i tvist om en gränslinjes rätta dragning. Tvisten skall ha slutat med att grannen slog ihjäl Knopp, något som han erkände först på sin egen dödsbädd. Uppgiftslämnare: Elov Karlsson, Alvestaboda, f. 1930.

I Fornsök påpekas också att geometrisk karta 1699 visar ungefär här två oskattlagda torp, tydligen tillhöriga Alvestaboda. Det antyds att detta kan styrka traditionen om gränstvisten. Ingen vet om Knopp slog ihjäl hustrun eller om grannen slog ihjäl Knopp. Det kan ju till och med vara så att båda morden ägde rum. Knopptorpet var i alla fall en plats där det ansågs att ruskiga saker hade hänt.

Menade du snopptorpet?

 De här hemska händelserna är i det närmaste ogooglingsbara. Man kan förstås hitta en referens till RAÄ:s databas Fornsök. Men i övrigt blir det inget på Knopptorpet. Sökmotorn föreslår istället Snopptorpet. Det låter väl också i och för sig intressant.

Knopptorpet från luften. Bild från hitta.se

Mordoffer. I rollen: Ingrid

Strövtåg i Hedbygden

Det här är det femte inlägget i succéserien ”Strövtåg i Hedbygden”. På kartan markeras Knopptorpet 5. Tidigare inlägg har handlat om ”Galgbacken” (1), ”Vattenfallet som kom av sig” (2), ”Storsvindlaren”  (3) och ”Flygplatsen” med (4).