Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta

Kolaren Colas Grenier från Spanska Nederländerna klev 1633 tillsammans med sin hustru Maria Dubois av båten i Norrköping. Stormakten Sverige var djupt insyltad i det kontinentala 30-åriga kriget som skulle fortsätta i ännu 15 år. Behovet av järn till kanoner och kulor var stort och Norrköping var centrum för importen av yrkeskunnig arbetskraft från nuvarande Belgien. Därifrån spreds de ut till gruvor, masugnar och hammarsmedjor i mellansverige.

Grenier och hans hustru skickades till Lövsta bruk i Uppland. Där fick de två döttrar och tre söner Hybert, Frans och Johan. Frans föddes 1638 efter att familjen bott i Sverige i fem år. En av sönerna blev hammarsmed och de båda andra masmästare. Frans var den ena av dem. Han flyttade till Bovallens bruk i Västmanland. I oktober 1662 gifte han sig med Karin som han fick nio barn med under tiden 1663 – 1681. Alla barnen var födda på Bovallens bruk i Skinskattebergs socken. Det var tydligen inte bara slit och släp i hyttan för en masmästare på 1600-talet. Det fanns också tid för annat. De tre sista av de nio barnen dog späda, före två månaders ålder.

1686 har Frans och Karin lämnat Bovallens bruk för nytt jobb som masmästare vid Västerbohyttan i Söderbärke socken i södra Dalarna. Karin dör och Frans gifter om sig med Anna Göransdotter, som han avlar ytterligare tre barn med. 1717 dör Frans i Västerbohyttan. Nästa år dör Karl XII vid Fredrikstens fästning och stormaktstiden går mot sitt definitiva slut.

Den fylligaste beskrivning jag har hittat av Bovallens bruk finns i Bruno Holmbergs (1996) opublicerade skrift ”Anteckningar om hyttor och hammare i Skinnskattebergs bergslag.” Så här skriver han om ägarförhållandena:

År 1606 är hyttan skattelagd för kyrkolandbon Lars, och 1635 sköter sonen Hans hyttan [bergsmännen Lars och Hans Persson i Wetterskoga?]. År 1647 inköps Bovallen från kronan av borgmästaren i Halmstad, Hans eller Johan Nyman (Neuman). Denne överlät i sin tur hyttan till borgmästaren i Stockholm Hans Hansson. Hanssons måg Simon Funck erhåller fastebrev 1652. Den 12/8 1659 erhåller bröderna Momma, Abraham och Willem häradsrättens fastebrev på Bovallen som de innehar sedan 1647. Från 1666 är Abraham Momma ensam ägare och adlad Reenstierna. Brukspatronen Claes Wilkens på Färna övertar Bovallen 1690 och driften fortsätter till 1705. Driften ligger nere till 1717 då hyttan ödeläggs.

Hernfrid Bark har i sin bok ”Ur Skinnskattebergsbygdens historia” (Skinnskattebergs kommun 1974) en lite annorlunda historieskrivning:

Vid mitten av 1600-talet anlade borgmästaren Hans Neuman, vilken även ägde Färna, en masugn som i mantal för 1651 benämnes Boudewalls bruk. Där göts bland annat kanonkulor. År 1675 inköptes Bovallen av Johan Utterklo och införlivades med Uttersbergs bruk. Bovallen nedlades 1717.

Bark kan också meddela att i husförhörslängden 1663 redovisas för Boavllen 16 familjer med cirka 75 personer.

Om produktionen skriver Holmberg:

Styckegjuteriet som var utrustat med bokarhus och borrvind var år 1694 igång cirka 110 dygn. En uppgift säger att kanongjuteriet under året tillverkade 194 st 4-6 pundiga pjäser, 106 kanonkulor samt 161 grytor.

Resterna av Bovallens bruk ligger mitt i en triangel som bildas av länsvägarna 250, 233 och 596. Var och en av sidorna i triangeln är 10 – 15 kilometer. Det mesta av ytan täcks av skog och sumpmarker. I norr ligger det ödsliga myrområde som kallas ”Lappland”. En märklighet med triangeln är att nästan inga vägar korsar den. Enligt terrängkartan finns det tolv vägar som på något sätt leder in i området västerifrån men som tar slut mitt i. Från öster (väg 250) leder fjorton vägar på samma sätt in i området. Endast tre vägar går tvärs igenom triangeln och alla ligger i den allra sydligaste mest bebodda triangelspetsen. På en del ställen är det bara några hundra meter mellan vägslut för österifrån och västerifrån kommande vägar. Inom triangeln håller Färnarevirets vargflock till. Detta är en ödemark.

Riksantikvarieämbetets fornlämningsdatabas beskriver resterna av hyttområdet:

Hyttområde, 160x20-120 m (Ö-V) bestående av 1 hyttruin, 3 slaggvarp, 1 slaggförekomst och 1 smedjegrund. Hyttruin bestående av en rund 20 m diam st ruinkulle intill 4 m i övre delen av kullen är hyttpipan intakt i den S hälften till en höjd av 1 m. Hyttpipan synes där ha haft en diam av 2.5 m. Förutom mot SV är runt ruinkullen en relativt plan intill 10 m br yta innehållande kol, kolstybb, slagg och ungsfragment. Inom hyttområdet skall även ha funnits en hammare, sannolik plats för denna är mellan hyttruinen och vägbank NÖ om området. I bäcken förekommer en del typiska hammarslagger. 35 m N om ovan är en 5x5 m st intill 0.6 m h jordkulle med i ytan enstaka synliga intill 0.6 m st stenar och tegelskärvor. SV om ruinkullen är slaggvarp 100 m l (NÖ-SV) intill 35 m br och intill 4 m h. 10 m NV om ovan är smedjegrund, bestående av en härdrest 1.6x1.6m st och 0.8 m h av sten samt spridda grundstenar. Intill och NÖ om den plana ytan vid ruinkullen är slaggförekomst, i ravinkant 90 m l och intilll 7 m br. 10 m Ö om nr 4 och Ö om väg (N-S) är slaggvarp 21x13 m st (Ö-V)samt 1.2 m h.14 m SSV om 5 är slaggvarp 42x19 m (N-S) samt intill 2 m h. I slaggvarpens centrala del och från (Ö-V) är en delvis stensatt kanal som börjar 4 m V om väg (N-S). Kanalen är intill 1.2 mbr. All slagg är hyttslagg, järnslagg. SÖ och NV om korsning bäck (SÖ-NV) och väg (N-S) är bäcken stensatt 100 resp. 50 m.

Vi tog oss dit. I verkligheten syns mycket litet av det som RAÄ beskriver. Hela området är tätt bevuxet med sly. Man kan skönja den stensatta bäcken och några små högar av slaggsten (den blå eller gröna glasliknande sten som kallas bergslagssten). Här levde Frans Klasson och Karin med de nio barnen tillsammans med 15 andra familjer. Här var ett liv och ett kiv. Träkol och järnmalm släpades miltals. Vattenkraften från den nu ynkliga bäcken kom till användning. Kanoner och kulor till stormaktens kontinentala krigföring levererades. På de 300 år som gått sen dess har skogen tagit tillbaka vad människan skapade. Nu är det väglöst land. Skog och sumpmark. Vargen härskar.

Kanske såg det ut så här på 1600-talet?

Faktaruta

Mörkrets hjärta är en roman av Joseph Conrad utgiven 1902. Vi får följa huvudpersonen Marlows resa med flodångare uppför Kongofloden till ”den övre stationen”. På ”den övre stationen” härskar kolonialkompaniets grymme representant Kurtz. Boken inspirerade filmen ”Apocalypse now” där handlingen förlagts till krigets Vietnam.