Kontakt!

Dagens språkpolis

Den första februari rapporterade Sveriges Radios korrespondent i Kina Hanna Sahlberg om nätcensuren i Kina på P4. Så här presenterades inslaget:

Å vi ska alldeles strax österut. Nä inte till Stockholm utan till Kina. Där så hårdnar nätcensuren. Där är ju en sökmotor som Google som vi använder ja som ett riktigt vardagsverktyg ähh dom som ä nätanvändare här i Sverige som man använder flera gånger varje dag. De är i Kina så ä dä ju ocensurerat ja mer eller mindre det är olagligt å använda. Nätanvändarna i Kina dom ställer sig frågan om dom ska använda den ocensurerade dom ocensurerade alternativen som Google för att komma åt information som dom ja vill veta eller om dom ska använda dom censurerade … censurerade sökverktygen som finns inhemska alternativ. Äh de e inte alla kineser som äh e emot att censuren har hårdnat … på nätet. Vi ska alldeles strax höra tre kinesers syn på det här.

Visst är det trevligt med den informella tonen på radion. Det var mer högtidligt förr. Men samtidigt undrar man vem som ska ha talets gåva om inte en radiopratare?

Västanheds busstation

Västanheds busshållplats saknar allt. Det finns förstås ingen busskur eller bänk. Och inte heller någon bussficka eller plattform. Däremot finns det ett stup som man kliver rakt ut i när man går av bussen. Vägverket har gjort en förstudie för att förbättra säkerheten vid hållplatserna efter linje 500. Det lät ju jättebra. Men vilken besvikelse. Just Västanheds hållplats tänkte man inte göra något åt. Visserligen är det bara Inkan och Ragges fru som går av där. Någon som stiger på bussen har jag aldrig sett. Men visst vore det väl synd om tanterna bara försvann i stupet? Eller hur Vägverket?

Märkvärdig snöformation

Snögirlang på förstubron. Hur länge håller den?

Ålsvarta

Stig påpekar att Ålsvarta finns. Jag skrev i mitt inlägg om Italienaren att Ålsvarta var en "sannolik västmanländsk by". Det är alltså mer än en sannolik by. Den ligger i allra nordligaste delen av Svartådalen, inte så långt från Västmanlands läns mittpunkt. Mittpunkten ligger i Svanå i Haraker. 1997 restes där en minnessten av Harakers hembygdsförening i samarbete med VLT. Undrar förresten vad som hänt med mittpunkten sedan Heby kommun bytt län till Uppsala. I min värld borde det innebära att mittpunkten borde förflyttas västerut. Se där ett mysterium.

Annars, för att återvända till frågan om ortsnamn i fiktionen. Det är inte alltid lätt. Supervästmanlänningen Lars Gustafsson förlägger i romanen Yllet handlingen till brukssamhället Trummelsberg. Och Trummelsberg finns ju också, men det är numera mest en ruin. Verksamheten vid bruket pågick 1622-1907.

Om man går utanför länet påminner jag mig också att Håkan Nesser i romanerna om polisen Gunnar Barbarotti förlägger handlingen till den fiktiva staden Kymlinge. Varje stockholmare vet att Kymlinge finns (i Sundbybergs kommun) och många vet att Kymlinge är känt för att ha en spökstation på tunnelbanan där tågen susar förbi plattformen i mörkret.

I särskilt den företagsekonomiska kommunforskningen har det också varit vanligt att anonymisera studieobjekten med fantasinamn. Min kollega Björn Brorström hämtade en gång kommunnamn från Danmark för svenska kommuner, vilket skapade en lätt förvirring.

Hurra! 38 kronor från SJ

Det blev 38 kronor i restidsgaranti från SJ för den spännande tågresan till Stockholm (se inlägg den 15 januari) som medförde drygt en timmes försening. Generöst!

Ännu en västmanländsk läsupplevelse: Italienaren

Nu har jag läst Sven Olov Karlssons Italienaren, en skildring från den sannolika västmanländska byn Ålsvarta, någonstans i Norbergs bergslag. Bokens huvudperson är Italienaren - bussreparatör vid VL:s bussdepå i Fagersta och månskensbonde på hemmanet Svedden i Ålsvarta. Drabbad av lungcancer efter ett yrkesliv tillsammans med asbestbromsar går Italienaren igenom sin dödskamp som vi får följa i boken.

Boken gick för några år sedan som sommarföljetong i RadioVästmanland med författaren som uppläsare. Min minnesbild av radioföljetongen är det burleska i Italienarens tillvaro, i familjen och i Ålsvarta. När jag nu har läst boken rakt igenom träder det burleska mer i bakgrunden. Fram träder istället sorgen och den tafatta kärleken mellan Italienaren och sonen Peter.

Men komiken finns kvar i det tragiska. När någon dör, om det så är en fluga som slås ihjäl eller en kyckling som nackas kommenterar författaren: "Där ser man." Till slut dör Italienaren av metastaserna i hjärnan. Där ser man.

Ett litet men oförglömligt avsnitt beskriver också den västmanländska naturen: "Från Stockholm hem till byn tar det två timmar med bil. Efter Mälarlandskapet byter naturen karaktär. Slätterna med stilla vattendrag och näpna trädflockar ersätts av vad som lika gärna kunde vara Minnesota, Norrland eller varför inte Ryssland. Det skymmer och blir trängre kring vägen. Rödaktiga lador och tröskskjul skymtar i de strama bårderna av skog. Mörka jättegranar, alla stöpta i samma form ... Kan människor leva här?"

Om man älskar det landskapet är det kärlek. Gränslandet mellan Mälardal och bergslag är inte insmickrande.