Karthago i nuvarande Tunisien var under första årtusendet före vår tideräkning en viktig handelsstad. Staden grundlades 814 av fenicier från nuvarande Libanon. Det Karthagiska väldet omfattade kolonier i hela västra Medelhavet. Mellan Rom och Karthago utkämpades de tre puniska krigen mellan 264 och 146, en strid om makten i det västra Medelhavsområdet.
I det första puniska kriget erövrade romarna Sicilien,
Sardinien och Korsika. Det andra puniska kriget är känt för Hannibals tåg över alperna. Medförande
stridselefanter försökte den karthagiske krigsherren Hannibal falla romarna i
ryggen. Trots karthagiska framgångar blev också detta andra puniska krig ett
nederlag för karthagerna.
I Rom ansågs att man borde göraslut på Karthago för gott.
Senatorn Cato d ä avslutade sina tal i senaten, oavsett vad det handlade om med
”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” (Praeterera censeo
Carthaginem esse delendam). Så blev det också. Det tredje puniska kriget
avslutades år 146 med att staden förstördes.
Alf Henriksson
beskriver i Antikens historier (1958) Karthagos förstörelse.
Vid den slutliga stormningen samlade sig ett antal karthager i det förnämsta templet och brände sig inne där med hustrur, barn och dyrbarheter. Elden spred sig snabbt över hela staden, som brann i sjutton dagar, varefter dess ruiner av erövrarna jämnades med marken. Stadsområdet lades därpå under plogen, och i fårorna ströddes salt för att göra platsen ofruktbar för all framtid.
Liberalerna då? Snart dags att plocka fram saltströaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar