Nu har jag läst Sven Olov Karlssons Italienaren, en skildring från den sannolika västmanländska byn Ålsvarta, någonstans i Norbergs bergslag. Bokens huvudperson är Italienaren - bussreparatör vid VL:s bussdepå i Fagersta och månskensbonde på hemmanet Svedden i Ålsvarta. Drabbad av lungcancer efter ett yrkesliv tillsammans med asbestbromsar går Italienaren igenom sin dödskamp som vi får följa i boken.
Boken gick för några år sedan som sommarföljetong i RadioVästmanland med författaren som uppläsare. Min minnesbild av radioföljetongen är det burleska i Italienarens tillvaro, i familjen och i Ålsvarta. När jag nu har läst boken rakt igenom träder det burleska mer i bakgrunden. Fram träder istället sorgen och den tafatta kärleken mellan Italienaren och sonen Peter.
Men komiken finns kvar i det tragiska. När någon dör, om det så är en fluga som slås ihjäl eller en kyckling som nackas kommenterar författaren: "Där ser man." Till slut dör Italienaren av metastaserna i hjärnan. Där ser man.
Ett litet men oförglömligt avsnitt beskriver också den västmanländska naturen: "Från Stockholm hem till byn tar det två timmar med bil. Efter Mälarlandskapet byter naturen karaktär. Slätterna med stilla vattendrag och näpna trädflockar ersätts av vad som lika gärna kunde vara Minnesota, Norrland eller varför inte Ryssland. Det skymmer och blir trängre kring vägen. Rödaktiga lador och tröskskjul skymtar i de strama bårderna av skog. Mörka jättegranar, alla stöpta i samma form ... Kan människor leva här?"
Om man älskar det landskapet är det kärlek. Gränslandet mellan Mälardal och bergslag är inte insmickrande.
På kornet!
SvaraRaderaOch Ålsvarta finns; mellan Berg och Västerby, hitom Västerfärnebo. Även om det inte är Sven Olovs by om jag förstått honom rätt.
Amerikahusets Eriksberg däremot finns väl inte i de trakterna - eller?