En sörmländsk resa: Drömmarnas platser

Ingrid har varit på födelsedagskalas i Trosa och jag hämtade henne där. På hemvägen gjorde vi en tvådagars odyssé, som förde oss till olika sällsamma och drömska platser.

Drömmen om Trosa

Trosa är känt som ”världens ände/a” (välj själv vad som känns mest passande). På 1800-talet hade Trosa ostkustens största fiskeflotta men blev när fisket gick ut sig blev det en badort för rika stockholmare som kom med ångbåtar. Den idylliska småstaden har hårdgentrifierats och turismen har ökat. Och inte kommer dom längre med ångbåt och dom är kanske lagom rika. Men drömmen om rikedomen och det ljuva livet lever. Inom parentes kan det noteras att en av många platser på nätet som listar matställen har 18 träffar i Trosa kommuns tätort med 7 500 invånare. Det blir drygt 400 invånare per matställe. Man kan t ex jämföra med ett lite mindre turistiskt samhälle, säg Surahammar med 6 300 boende och sju matställen d v s 900 personer per restaurang.

Det är nu inte första gången Trosa invaderas. Under det stora nordiska kriget brändes staden ned av ryssen. Men dagens invasionsstyrkor lever nog inte i drömmen att bränna staden. Nej, det drömmen handlar nog är nog om att vara rik, om badorten och om utelivet.

Drömmen om en gyllene ålderdom vid havet

Vårt första stopp var på småorten Lappetorp by the sea i Nyköpings kommun, där vi har släkt, min bror och svägerska. Det är en mycket speciell ort, byggt från scratch under det här århundradet med snarlika, ganska dyra hus. Priserna ligger idag på sisådär 4 miljoner. På brorsans gata finns 14 hus. Det bor två personer i varje hus. 20 av dom 28 boende är 65 år eller äldre. Inkomstnivån är högre än genomsnittligt i Sverige. I området finns enligt uppgifter på nätet pooler, tennisbanor och båtplatser.

Vårt besök var det första vi gjorde, men släktningarna har bott där nu i många år. Men det är faktiskt inte så ofta man har vägarna förbi. Det blev en trevlig eftermiddag med clam showder och cava. Om man ställde sig upp kunde man också i fjärran se havet (the sea) på lagom avstånd (så att det inte direkt påverkar taxeringsvärdet).

En undran är hur drömmen ser ut för hyfsat välbärgade pensionärer som väljer att flytta till en sådan enklav. Drömmen finns nog där.

Drömmen om den multinationella globalismen

Efter allt detta var det för mycket att orka ta sig hem. Vi valde därför att övernatta på flygplatshotellet vid Stockholm-Skavsta Airport. Här fick vi en glimt av drömmen om den moderna multinationella globalismen. Hotellet är en futuristisk skapelse där en central hall med enorm takhöjd omges av tre våningar med balkonger. Från dessa strålar korridorer ut, likt pirer på en flygplats (tänk terminal 1 på Charles de Gaulle i Paris). Varje Pir har ett namn på ett resmål. Själva fick vi rum på tredje våningen i piren Palma.

Middagsbuffé serverades på kvällen och den beställdes och betalades via en pekskärm. Med tanke på den mondäna miljön var buffén påfallande torftig. Det fanns lite olika grönsallader som väl verkade okej, en kycklinggryta med spår av smak, en köttgryta med ris och pasta som tillbehör. Man kunde också ta av en panerad biff av pressat malt kycklingkött som presenterades som kycklingschnitzel och som gav tydliga tecken på att vara fabrikstillverkad. Frukost på morgonen tydde mer på att ha vidrörts av mänsklig hand. Icke desto mindre kunde vi inte mobilisera mer än två grisar.

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet, Wanås Restaurang och Konst, Hallmans matbar

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus, Ulvsby herrgård, Sunne, Konserthusterrassen, Västerås, La Cantina, Södertälje, Zorbas taverna, Kolsva, Söders Hjärta, Lake Lodge, Karlskoga, Nya Hattfabriken, Färna herrgård, Tolvsbo bergsmansgård, Vatten, Skärhamn, Kajplats 9, Västerås, Gyllene Uttern, Gambrinus Grand Hotel Lund, Greens hotell, Tällberg, Västerås Officersmäss, O’Learys, Köping, Flädie Mat- och Vingård, Abrahamsgården, Norberg, Café Voyage, Köping

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad, Pinchos, Göteborg, Brasserie Elverket, Hjälmaren, Årsta, Agrill, Västerås, Laxmi, Västerås, Värdshuset Stopet, Grängesberg, Sätra Brunn, Kosta Lodge, Bowling & Krog, Skinnskatteberg

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping, Hyttans café, Säfsen, Bierkeller, Västerås

Trots den närbelägna flygplatsen var vi alls inte störda av flygbuller. På TV:n på rummet fanns en informationssida för ankommande och avgående flyg:

När vi nyfiket skannade QR-koden kom vi till en helt blank sida. Det fanns inge ankommande eller avgående flyg. En senare koll visade att det en normal veckodag bara fanns fyra ankommande respektive avgående flyg, och inga efter klockan 14. Resmålen var Warszawa, Malaga, Alicante och Cluj (i Rumänien). Om man skulle vilja uttrycka sig drastiskt så är det ett slags fantomflygplats med ett följaktligen fantomflyghotell. Drömmen om den supermoderna internationella storflygplatsen måste ha blivit en dyrbar affär för Nyköpings skattebetalare, som numera äger 10 procent av flygplatsen sedan 90 procent sålts till ett ”fastighetsutvecklingsbolag.” Vi vet, som tvingas bekosta Västerås betydligt mindre ambitiösa flygplats med landstingsskatten.

Drömmen om barndomens somrar

På hemvägen passade vi på att besöka platser i Trosa skärgård där Ingrid för sådär en 60 år sen tillbringade somrar. Det väckte förstås minnen hos henne av ljuva ungdomsår. Här två bilder, först när hon nu 60 år senare samtalar med en urinvånare vid godset Örbyholms gård (by the sea) , där en statarlänga var sommarviste. Sen en bild från det dåvarande utflyktsmålet Källvik (by the sea) där man åtminstone då ska ha kunnat blicka ut över Östersjön.

Högst verklig avslutningslunch

Det hela avslutades med en avslutningslunch på den märkliga Skogshyddan i Strängnäs. Ingrid tog in matjesill med gräddfil och jag stekt flundrafilé med skagenröra. Allt framburet av kyparen med ett ”nu händer det grejer sa Arne Geijer.”