Semesterresa till Småland och Skåne

Vi har varit på årets semesterresa till Skåne. För att inte få allt för långa etapper med bilåkning passade vi också på att göra ett par stopp i Småland. Först ut var Kosta i det småländska glasriket. Det var förstås fascinerande att se arbetet i glashyttan. Men samtidigt kan jag inte undgå några mer reflektioner om dom samhälleliga förändringarna i Smålands glashyttebälte, men kanske också i hela vårt land.

Det nya Sverige i glasbrukens spegel

Glasbruken var kända för sin starka och radikala arbetarrörelse. Kosta ligger i Ekeberga socken. Låt mig bara som ett exempel visa på hur socknens 809 röster fördelade sig i riksdagsmannavalet 1928. Socialdemokraterna fick 60,4 procent av rösterna och Kommunisterna 15,3 procent, alltså tillsammans tre fjärdedelar av dom röstande i socknen. Och då ska vi komma ihåg att valet 1928 var det så kallade ”Kosackvalet” där högern drev en hätsk kampanj mot arbetarpartierna. Och vi ska också komma ihåg att socknen ju bestod av fler än glasbruksarbetarna.

Vad hände med arbetarrörelsen, med radikaliteten och med glasbruken? Av hundratalet glasbruk finns nu ett dussin kvar. Kosta är ett av dom. Den socialdemokratiska ministern Ulrika Messing lämnade 2007 politiken för att tillsammans med sin sambo miljardären Torsten Jansson ge sig in i näringslivet. Messing och Jansson gifte sig 2009 och är båda engagerade i koncernen med det mystiska namnet New Wave Group. Bland dom många dotterbolagen finns Orrefors Kosta Boda AB, som bl a driver glasbruket i Kosta med ett 150-tal anställda. Där finns också Kosta Boda Art Hotel, tvärs över gatan från glasbruket. Så tog en socialdemokrat så att säga till slut över Kosta, men kanske inte som glasbruksarbetarna på 20- och 30-talen hade tänkt sig det.

Vi bestämde oss för att inte övernatta på Kosta Boda Art Hotel, som vi anade var lite för pretto, utan bestämde oss för Kosta Lodge, som var ett mycket trevligt ställe. Att också det ägs av Messing och Jansson fick man tugga i sig. Kosta är en avlång by – det handlar om en 2 – 3 kilometer. I ena änden lodgen och när andra änden art hotel och glasbruket. Mitt emellan finns som en relik ett stort Folket Hus vägg i vägg med en Konsumbutik. Vi fick också ett tillfälle att bekanta oss med pretto-hotellet. Eftersom vårt enklare viste hade så få gäster fick vi frukostkuponger till the Art Hotel. Allehanda service fanns att få där, fiskpedikyr bara som ett exempel. I matsalen som uppassades av uppnäst personal satt gäster ur den lite ängsliga medelklassen. Det tycktes handla om heterosexuella par i övre medelåldern och nedre ålderdomen. Så fick vi också en inblick i den världen.

Också vi in i medelklassträsket

Nästa stopp var Flädie Mat- och Vingård i Lomma kommun. Där avnjöt vi vinprovning tillsammans med en stor publik som i mycket liknade den på Kostas pretto-hotell. Ängsligt försökte dom beskriva färg, lukt och smak på gårdens egenproducerade viner. Ingrid försökte med ”brända däck” och ”cigarrettrök”. Dessa iakttagelser bemöttes av övningens lätt myndiga ledare med kommentaren ”intressant”.

Själv gav jag upp ganska snart. Jag erinrade mig en liknande övning på Grythyttans Gästgivargård där den pensionerade psykologiprofessorn Lennart Lennerlöf efter en stunds surande utbrast ”95 procent av dom dom dricker vin hör det för att bli fulla”. Men det var bra käk. På kvällen dag två hade vi bjudit in dom skånska barnbarnen med föräldrar till vingårdsmiddag. Mycket framgångsrikt, även om sexårige Bruno väl aldrig riktigt insåg finessen. Vi hängde upp middagen på att dom båda äldsta, Julian och Emilia avlagt grundskoleexamen. Dom var nog lite förlägna över uppmärksamheten. Ruben som just slutat mellanstadiet hängde också med.

Men i vårt tycke, och dom flesta deltagarna, var det bra käk och rapp uppassning. När allt var över pustade vi ut med varsin drink i trädgården före läggdags. Men fyra grisar blev det helt klart för vingårdens mat.

Sista etappen Gränna och ”Årets skärgårdsö”

Resans sista etapp var Gränna och det märkliga hotellet Gyllene Uttern, starkt påminnande om en medeltida riddarborg, men i själva verket en förvuxen bensinstation från 30-talet. Vi passade också på att angöra Visingsö. Ön, och för den delen hela stan är starkt präglat av släkten Brahe. Något reklamsnille har till och med hittat på att kalla hela området för ”Grevskapet Gränna-Visingsö”. Faktum är att Gränna fick sina stadsprivilegier 1652 av greven Per Brahe. Alla andra svenska städer fick sina stadsprivilegier av kungen, så icke Gränna, som så att säga blev ett slags privatstad. Överfarten till Visingsö skedde till exempel med M/S Ebba Brahe. För oss västmanlänningar annars mest känd för hur hon satt i lusthuset i Bockhammar och suktade efter kungen, Gustav II Adolf.

Det var ett trevligt ö-besök, även om vi aldrig egentligen kom utanför själva hamnområdet. Ingrid vägrade dock obstinat att nyttja den lokala kollektivtrafikens Remmalag. Hon tyckte att det verkade alltför barnsligt. Men nu kan vi i alla fall sätta en ytterligare knappnål med färgad knopp på världskartan.

Så var det kvällsmat och övernattning i riddarborgen.

Så var det detdär med grisarna då

Gyllene Uttern har blivit grissatt tidigare, men nykomlingar är Flädie Mat- och Vingård samt Kosta Lodge. Jag har redan nämnt att Flädie var väl värt fyra grisar. Däremot får Kosta Lodge trots trivsamheten nöja sig med tre grisar. Ingrid tog in en pulled pork, som var ganska smaklös men innehöll gigantiska mängder grönsallad och pompe. Själv förtärde jag en burgare på vildsvin och hjort. Rätt okej, men den hade långt kvar till ettan i burgarklassen, Värdshuset Stopet i Grängesberg.

 

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet, Wanås Restaurang och Konst, Hallmans matbar

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus, Ulvsby herrgård, Sunne, Konserthusterrassen, Västerås, La Cantina, Södertälje, Zorbas taverna, Kolsva, Söders Hjärta, Lake Lodge, Karlskoga, Nya Hattfabriken, Färna herrgård, Tolvsbo bergsmansgård, Vatten, Skärhamn, Kajplats 9, Västerås, Gyllene Uttern, Gambrinus Grand Hotel Lund, Greens hotell, Tällberg, Västerås Officersmäss, O’Learys, Köping

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad, Pinchos, Göteborg, Brasserie Elverket, Hjälmaren, Årsta, Agrill, Västerås, Laxmi, Västerås, Värdshuset Stopet, Grängesberg, Sätra Brunn

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping, Hyttans café, Säfsen, Bierkeller, Västerås

Gipshelvetet

Interiör från Parkrummet i Lillevilla

Under de senaste veckorna har vi monterat gipsskivor på väggarna i Lillevilla. Skivorna är tunga som bly och sköra som äggskal. Det blir skivskarvar och diverse skavanker som måste spacklas. Det är sen nästan omöjligt att slipa spacklet så att det inte syns diverse bugglor genom färgen. Ett rent helvete med andra ord. Alla som överväger att montera väggips avråds härmed å det bestämdaste. Det är detta gipshelvete som är främsta skälet till att jag har vanskött bloggen på senaste tid. Men nu börjar vi se ljuset i slutet av tunneln. Bara det inte är tåget (haha!).

Sen har det ju också handlat mycket om att hålla efter föräldrarna till Julian och Emilia, så att de sköter dem på bästa sätt. Jag är ju sen 33, snart 34, år expert på spädbarnsvård (obs! ironi).

Men håll ut kära läsare. Gipshelvetet är snart över och barnbarnens föräldrar vill nog snart inte ha några goda råd. Dessutom planerar vi och jag ett antal resor framöver, som jag hoppas kunna rapportera om här. Det handlar om Stockholm, om Potsdam och sist men inte minst om Fagersta. Rapporten från Fagersta tror jag ska kunna ge några godbitar för den kommunalpolitiskt intresserade.

Träd, gräs och stenar

I fredags kväll var vi på Ögir i Köping och såg (och framförallt hörde) ”Träd, Gräs och Stenar”. För några år sen var vi tillsammans med Hanna och Malin och lyssnade på Peps Persson på Ögir. Det var en fantastisk upplevelse. Innanför det höga stängslet kokade det av fylla och kåthet. Till en början såg fredagskvällens besök ut att bli en besvikelse. Vi var väldigt få där till en början. Jag tror att det bara var vi och ett par killar som kom innan föreställningen för att käka. Så småningom dök det dock upp allt fler medborgare. De flesta tycktes befinna sig i gränslandet mellan övre medelålder och lägre ålderdom. Det var en stark manlig övervikt. Å andra sidan var det en klar överrepresentation av hårflätor och hästsvansar.

En lång tid kändes det som på akuten. Folk, som vi uppfattade som personal, sprang fram och tillbaka med papper och/eller utrustning. De verkade ganska jäktade, samtidigt som patienterna väntade och väntade. Klockan nio skulle bandet stå på scenen. Men ännu vid halvtiotiden betedde sig bandmedlemmarna mest som om de ingick i en sängkammarfars, d v s de kom in genom en dörr och gick ut genom en annan.

Kvart över tio råkade dock alla bandmedlemmar samtidigt befinna sig på scenen. De började med vad vi först trodde var en soundcheck, men som visade sig vara ett musikstycke. Det blev, för att uttrycka det folkligt, ett jävla liv. I trettio minuter pågick detta första stycke betitlat ”Till Indien”. Och det blev fart på medborgarna också. Luftgitarrer spelades. Hårpiskor kastades. Det vaggades och gungades.

Sådär fortsatte sedan aftonen. En härlig kulturupplevelse med andra ord. När vi sen på vägen hem tog av från landsvägen för att svänga ned mot Västanhed så ringde Nisse och meddelade att nu var det välskapta gossebarnet fött.

Hurra! En medborgare till.