Narkotikaproblemet i Skinnskatteberg: Vad gör socialnämnden?

Sedan 2017 har antalet anmälda narkotikabrott (överlåtelse, innehav, eget bruk, framställning) i Skinnskatteberg fördubblats. Detta enligt BRÅ:s statistik. Uppgifterna redovisas för jämförbarhetens skull i antal brott per 100 000 invånare. Det innebär att för Skinnskatteberg med kring 4 000 invånare multipliceras det absoluta antalet brott med cirka 25. 

En uppfattning om huruvida detta är mycket eller lite kan man få genom att jämföra med dom övriga nio kommunerna i länet. Skinnskatteberg hamnar då med 1 485 brott per 100 000 invånare på fjärde plats efter Sala (2 415), Norberg (1 787) och Västerås (1 485). Som man kan se av kurvan här ovanför är ökningen från 2023 till 2024 särskilt brant . Det gäller också i ett länsperspektiv.

Här kommer Skinnskatteberg på andra plats efter Kungsör. I fem kommuner minskar antalet anmälningar. Särskilt positiv ser utvecklingen ut i Hallstahammar, Surahammar och Arboga. Det finns också preliminära data för första halvåret 2025. Här delar Skinnskatteberg och Norberg på 5:e och 6:e plats med 679 anmälda brott per 100 000 invånare. Allt tyder alltså på att knarkbrottsligheten kommer att ligga kvar på 2024 års höga nivå även 2025.

Det är förstås väl känt att antal begångna brott är större än antalet anmälda brott. Skillnaden är det som brukar kallas mörkertalet. Mörkertalet kan bero på anmälningsbenägenheten, polisens och rättsväsendets prioriteringar, kort sagt upptäcktsrisken. Om sådana faktorer varierar över tid eller mellan kommuner, så kan det stöka till jämförbarheten. Men jag tycker att dom olika indikatorerna är så pass entydiga, att man nog kan säga att data hyggligt avspeglar brottsutvecklingen.

Om det nu är så, att siffrorna för Skinnskatteberg ger en bild av knarkproblemets utveckling, så finns det anledning att oroa sig: Fyra av länets kommuner 2024, tvåa i ökningen mellan 2023 och 2024 och en delad 5:e och 6:e plats för första halvåret i år. Enligt den nya socialtjänstlagen ska socialnämnden arbeta för att ”förebygga och motverka skadligt bruk och beroende av alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel samt spel om pengar” (kap 6 § 6). Socialnämnden har också ett brottsförebyggande ansvar. Socialnämnden ska arbeta ”för att förebygga och motverka brottslighet” (kap 6 § 8).

Den nya lagen gäller från den 1 juli i år. Mot bakgrund av ansvaret för att förebygga missbruk och brottslighet, måste man ställa frågan till socialnämnden och dess ”liberala” ordförande Elisabeth Åberg vad socialnämnden gör för att förebygga och motverka den ökande narkotikabrottsligheten i kommunen. Till hela den SD-ledda kommunledningen kan man fråga sig hur socialnämnden ska klara av sitt förebyggande ansvar när anslaget till nämnden i reala termer minskar med cirka 4 miljoner kronor i budgetförslaget för 2026. Nominellt ökas anslaget med ungefär en miljon, men eftersom Sveriges kommuner och landsting räknar med tre procents prisökning från 2025 till 2026 blir det i kronor och ören en rejäl minskning.

Frågan som måste ställas till Jonny Emtin (SD), Elisabeth Åberg (L) och Bo Öberg (M) är därför: Hur ska socialnämnden klara av att förebygga narkotikamissbruk och brottslighet med minskande resurser?

Det partipolitiska trekropparsspelet

Det knakar i den lokala demokratin i Sverige. Under mandatperioden har styret kraschat i 41 kommuner. Det är i var sjunde kommun. I en del kommuner har det till och med varit flera sådana kriser under de gångna åren. Detta avspeglar sig i medborgarnas förtroende för kommunpolitikerna. I en undersökning som redovisas av SCB har medborgarna tillfrågats om deras förtroende för kommunpolitikerna. Skillnaden mellan den andel som 2024 hade mycket stort förtroende och mycket litet förtroende är bara 8 procentenheter. Data föreligger från knappt häften av kommunerna. Dom båda krisindikatorerna är också starkt relaterade till varandra. Skillnaden i balansmåttet mellan kommuner som haft en styreskrasch och dom mer stabila är kring 10 procentenheter. Lägre alltså för dom kommuner där styret har krisat.

Det finns också skillnader mellan kommunerna beroende på hur styret är sammansatt. Framförallt är det Sverigedemokraternas medverkan i det kommunala styret som sänker värdena. SD deltar i kommunens politiska styre i 35 kommuner. I dessa har styret brutit samman i 22 procent, d v s mer än i var femte kommun där SD medverkar i styret har styret kraschat. Det kan jämföras med bara 13 procent i kommunerna med SD-fritt styre. Det är alltså nästan dubbelt så stor risk att styret spricker om SD finns med i bilden.

	Styret kraschat	Förtroendebalans
SD deltar i styret	21,9 %	-9,8
SD-fritt styre	13,2 %	11,2

 

Trekropparsspelet

Det här anknyter till den diskussion om normalisering av högerextrema partier som jag har fört i ett tidigare inlägg. Där framgick att det som framförallt har haft betydelse för olika högerextrema partiers normalisering är hur borgerliga partier och politiker, ofta för att befästa sina egna maktpositioner, släppt in högerextremisterna i värmen. Men innan vi tar itu med analysen av hur det förhåller sig med den saken i svenska kommuner, ska vi göra en liten utvikning om begreppet röstningsmakt.

Vilken betydelse ett parti har för att det ska kunna bidra till att en majoritet kan bildas beror förstås till en del på hur många som röstat på partiet, och följaktligen hur många platser det fått i parlamentet (eller i kommunfullmäktige). Men det är inte hela sanningen. Om vi föreställer oss att det finns tre partier som fått platser tilldelade i en representativ församling med totalt 100 platser så här: Parti A har fått 49 platser, parti B har fått 48 platser och parti C har bara fått tre mandat. Nu skulle man kanske tänka så att parti C är helt maktlöst. Men om C väljer att slå sig ihop med A får deras koalition 52 röster, alltså majoritet. Om C istället väljer att slå ihop sina påsar med B så får dom tillsammans 51 röster. Också majoritet. Det lilla C-partiet visar sig vara allt annat än maktlöst. I själva verket har dom tre partierna A, B och C, sina storleksskillnader till trots lika mycket makt.

Det finns flera olika mått på denna voting power. Det som jag här ska tillämpa är Banzhafs maktindex, döpt efter den amerikanska juridikprofessorn John Banzhaf. Maktindexet beräkna så, att man listar alla vinnande koalitioner. Vilka partier ingår i dom? Sen tar man bort ett parti ur koalitionen. Om den då förlorar sin majoritet har det partiet en swing vote. Så kan man räkna ut hur stor andel i procent varje parti har av alla swing votes. Detta procenttal är måttet på partiets röstmakt.

Här ett exempel:

I min egen kommun, Skinnskatteberg har de borgerliga tillsammans åtta mandat i fullmäktige, S och V har tillsammans 11 platser och SD har sex. Jag hanterar dom här två partigrupperna och SD som dom tre spelarna. Här är samtliga möjliga koalitioner:

Det finns sju möjliga koalitioner. Av dom är fyra vinnande (W). Dom spelare som är ”kritiska”, d v s som har en swing vote är markerade med fetstil. I den sista koalitionen där alla tre medverkar finns ingen sådan kritisk spelare. Kvar blir alltså tre koalitioner:

• P₁ + P₂ (dom borgerliga, och S+V): Båda spelarna har swing votes
• P₁ + P₃ (dom borgerliga tillsammans med SD): Båda spelarna har swing votes
• P₂ + P₃ (S+V tillsammans med SD): Båda spelarna har swing votes

Nu är det dags att summera swing votes: Vardera spelaren har tre swing votes, alltså tillsammans nio. Vardera spelaren har en tredjedel eller 33,3 procent av denna summa. Var och en får alltså värdet 33,3 på maktindexet.

Jag ska ta ett lite mer komplicerat exempel med fyra spelare. De tre första är dom samma som i det förra exemplet. Den fjärde spelaren är ”övriga partier”. Här har jag valt att titta på Nora kommun i Örebro län. Dom borgerliga har nio mandat i fullmäktige, dom tre rödgröna partierna har elva platser, SD fyra och två olika lokala partier (”övriga”) har tillsammans åtta platser. Vi har alltså fyra spelare. Så här ser listan över dom 15 möjliga koalitionerna ut:

There are 15 coalitions for a 4 player voting system

{P1} 9 L {P2} 14 L {P 1, P 2} 23 W {P3} 4 L {P1, P3} 13 L {P 2, P 3} 18 W {P1, P 2, P3} 27 W {P4} 8 L {P1, P4} 17 L {P 2, P 4} 22 W {P1, P 2, P4} 31 W {P3, P4} 12 L {P 1, P 3, P 4} 21 W {P 2, P3, P4} 26 W {P1, P2, P3, P4} 35 W

Åtta av dom 15 är vinnande koalitioner, och det finns i dessa 12 swing votes fördelade på två på spelare ett, sex på spelare nummer två och två på vardera spelare tre och fyra. Spelare ett (dom rödgröna) har 50 procent av alla swing votes, och övriga tre spelare (dom borgerliga, SD, och dom övriga partierna) har vardera 16,7 procent. Dessa tal blir respektive spelares maktindex: 16,7, 50, 16,7 och 16,7.

Jag har beräknat Banzhafs maktindex för Sveriges samtliga 290 kommuner. Det som jag tycker är det mest intressanta att redovisa är hur kommunerna fördelar sig med avseende på SD:s maktindex.

Det visar sig att den största gruppen är kommuner där maktindex för SD är 33,3, d v s kommuner med ”trekropparsspel”. Detta gäller i 158 kommuner. Näst störst är dom 82 kommuner där SD får index noll, d v s där SD är helt maktlösa. I en mellangrupp med index mellan 8,3 och 25 finns 50 kommuner. Där är SD mycket mindre betydelsefulla än i trekropparsspelet, men inte helt utan röstmakt.

Vem släppte in elefanten i porslinsbutiken?

Jag ska nu se hur dom faktiska koalitionsmönstren ser ut i dom tre spelsituationerna: trekropparsspelet, mellangruppen och kommuner med noll makt för SD:

Spelsituation	Borgerliga	Borgerlig + SD eller bara SD	Borgerliga + Rödgröna	Rödgröna	Övriga
Trekropparsspel	20,9 %	17,7	55,1 %	5,7 %	0,6 %
Mellangrupp	26,0 %	10,0 %	58,0 %	6,0 %
SD maktlöst	46,3 %	3,4 %	29,3 %	22,0 %

 En liten förklaring till dom olika koalitionsmönstren: Med ”Borgerliga” menas att styret bildas av ett, flera eller alla borgerliga partier (M, C, L. KD). Med Rödgröna innefattas ett, flera eller alla av partierna S, V och MP. Övriga partier kan i en del fall ingå i dom olika kommunerna. Kolumnen ”Övriga” har bara en kommun, Hagfors, där ett lokalt parti ensamt utgör styret. Vissa av styrena kan vara minoritetsstyren.

Låt oss fokusera på spalten ”Borgerliga + SD eller bara SD”. Här är det en markant skillnad mellan dom tre spelsituationerna. I trekropparsspelen är 17,7 procent (mer än vart sjätte) av alla styren sådana där dom borgerliga valt att gå ihop med SD. I den för SD svagare mellangruppen sjunker det till 10 procent och i den SD-befriade gruppen till bara 3,4 procent, alltså mindre än var 30:e kommun.

Spegelbilden är dom rödgröna styrena med bara knappt sex procent i trekropparssituationerna till 22 procent i den sista gruppen. Det kan noteras särskilt att det över huvud taget inte förekommer en enda kommun där ett eller flera rödgröna samverkar med SD. Vi erinrar oss att i trekropparsspelet fanns det bara tre möjliga vinnande koalitioner: Borgerliga + SD, Borgerliga + Rödgröna och Rödgröna + SD. Den sista förekommer inte någonstans. I mer än hälften av kommunerna har man valt att isolera SD genom att bilda en blocköverskridande eller ”stor koalition”. Men i en femtedel av trekropparskommunerna bildas ett rent borgerlig styre. Alla dessa måste vara minoritetsstyren (det fanns ju bara tre möjliga majoritetsstyren). Och ett minoritetsstyre blir beroende av ett stödpartis röster. Det är inte orimligt att tänka sig att stödpartiet i ett stort antal av dessa kommuner är just SD. Det kan alltså vara så att olika grader av samverkan mellan dom borgerliga och SD svarar för inemot 40 procent av alla trekropparskommuner.

Det får därmed anses vara väl belagt att dom borgerliga partierna gärna väljer att släppa in högerextremisterna i värmen. Det är en iakttagelse som tidigare har gjorts både internationellt och historiskt.

Vad är det för något som katten släpat in?

Makt, pengar och kärlek är i många mänskliga och sociala sammanhang centrala organiserande begrepp. Det kan handla om vilka motiv som driver aktörer, om hur andras handlande kan påverkas, ja till och med hur samhället organiseras och styrs. En snabb skanning av nyhetsflödet ger en bild av vad SD:s kommuntoppar har för åsikter och hur dom agerar om dom får chansen. Här dyker dom tre begreppen makt, pengar och kärlek (fast mest handlar det om kärlekens minussida – hatet) upp.

Megalomani och makthunger

Mycket av SD-politikers maktbegär tar sig uttryck i försök att mörklägga och själva styra vad som ska komma till allmän kännedom. Kommunalrådet i Skinnskatteberg Jonny Emtin skällde ut ledamöterna i socialnämnden sedan någon eller några av dom ”läckt” offentliga uppgifter om planerade nedskärningar. Också dåvarande kommunalrådet Ingrid Cecilia Bladh in Zito i Hörby har skällt ut politiker för att dom pratar med journalister. De borde ringa henne istället. Ett vittne säger om utskällningen att ”hon var som helt vansinnig.”

Jonny Emtin, Skinnskatteberg

Det förekommer också att SD-toppar tar saken i egna händer på ett ibland lagstridigt sätt. Ett uppmärksammat fall var dåvarande kommunalrådet Hanna Nilsson i Hässleholm som försökte anlita en torped för att skrämma en medborgare som överklagat ett kommunalt beslut. Emtin i Skinnskatteberg blev under sommaren 2025 känd för egenmäktighet när en hockeyrink köptes in och monterades upp för stora pengar efter hans eget beslut. Dom folkvalda borde inte lägga sig i och i kommunstyrelsen gafflades det bara meningslöst. Emtin var av den åsikten att han inte skulle få något gjort om han inte själv beslutade utan inblandning av andra.

Emtin ger därmed ett intryck av självförhärligande, som inte är främmande heller för andra. Hanna Nilsson i Hässleholm hade på sitt tjänsterum i stadshuset en tavla som föreställde henne själv som ”drottningen av Hässleholm”. Dåvarande kommunalrådet och gruppledaren Carl Henrik Nilsson i Kristianstad hade ansatts av pressen i samband med tvivelaktiga ekonomiska förhållanden. Han utsågs då av sina partikamrater till ”mandatperiodens gangster”. Han hyllas av sina partivänner för sin kamp mot medias häxjakt.

Det som demokratiskt betänkliga är den allmänna, Trumpska, mediefientligheten som kommer till daga. Ett annat särskilt hatobjekt i media är public service. Kommunalrådet Marcus Lejonqvist säger på SD:s landsmöte 2029 om Public Service att ”jag kan personligen gå och lämna flyttlådor till dem.” Allmänt jubel utbryter i publiken.

Fiffel och korruption

Henrik Karlström som är gruppledare i Ljusdal försökte söka EU-bidrag till sitt konsultbolag. I projektet skulle kommunen medverka. Någon förankring i kommunen hade han inte brytt sig om. Emtin i Skinnskatteberg har gått ännu längre. Han har inte bara erbjudit kommunen sina tjänster. Han har ett företag som via bulvaner gjort stora jobb åt kommunen och vars omsättning ökar i takt med att hans ställning i politiken stigit.

Annars är det oftast påstått fiffel med arvoden och ersättningar som kommer fram. Den tidigare nämnde Carl Henrik Nilsson i Kristianstad (”mandatperiodens gangster”) har 19 uppdrag och fick 910 000 år 2023 och blivit beskylld för att ha fått dubbla och felaktiga utbetalningar. Han har också ett taxibolag som fått 80 000 kr i coronastöd av Tillväxtverket på felaktiga uppgifter.

Kommunalrådet Peter Lindberg i Åstorp fick 71 500 i månaden i arvode efter ett felaktigt beslut som upphävdes av Förvaltningsrätten. Dåvarande kommunalrådet Simon Bring i Uppvidinge har också uppdrag i Region Kronobergs kulturnämnd. Under fyra sammanträden i följd 2023 hade han inte närvarat en enda gång, men ändå plockat ut ett fast månadsarvode vilket sammanlagt handlar om drygt 19 500 kronor. Detta avslöjades av P4 Kronoberg i oktober 2023. Kommunalrådet Martin Pettersson i Uddevalla polisanmäldes för trolöshet mot huvudman i samband med en arvodesaffär i slutet av förra året.

Det förekommer också att det har avslöjats ekonomiska tvivelaktigheter i meritlistan innan toppolitiker nått sin nuvarande position. Det argsinta kommunalrådet Bladh in Zito i Hörby anklagades enligt Aftonbladet för svarta utbetalningar för 2,5 miljoner kronor i samband med en fastighetsrenovering.

Exemplen på ledande lokala SD-politiker som varit angelägna om att vara ekonomiskt om sig och kring sig oavsett heder och samvete kan bli lång.

Främlingsfientlighet och sosse- och vänsterhat

Som väntat blir hatet den dominerande kategorin när jag letar efter SD-politikernas avtryck i nyhetsflödet. Också som väntat är det framförallt invandrare och flyktingar som får stå i skottgluggen. Ofta handlar det om verbala angrepp, vars syfte förmodligen är att underblåsa den främlingsfientliga opinionen.

Oppositionsrådet Andrea Kronvall i Norrtälje säger att gängkriminaliteten är en direkt följd av ”Sveriges naiva immigrationspolitik”och  att ”den svenska kulturen är bättre.”

Jonas Luckman, Klippan, uteslöts ur partiet tillsammans med elva andra ledamöter, sedan dom hade föreslagit gamla nazister till uppdrag i kommunen. Nuvarande oppositionsrådet Nicolas Westrup i Ronneby, som hade en nazistisk pappa som var med i Waffen SS, har agerat mot förbudet att inneha halvautomatiska vapen. Om invandrare säger han: ”Den som inte kan fixa ett jobb, är heller inte välkommen att stanna.”

Även vår gamla bekant Emtin i Skinnskatteberg har traskat i dom xenofobiska tassemarkerna: Ett kränkande inlägg om kvinnor med bosnisk bakgrund som kallades ”Srebrenicahäxor” fick tummen upp av Emtin. Gruppledaren i Arboga, Martin Nyqvist, skriver i en insändare i lokalpressen: ”Sverige ska inte längre vara världens socialkontor.”

Ordföranden för SD i Valdemarsvik Göran Hargestam tyckte inte att det var skäl för uteslutning av en kollega som spred groteska konspirationsteorier. En SD-politiker i kommunen sa i en TV-intervju att kriget i Syrien var en bluff och att flyktingarna i själva verket är ekonomiska migranter. Hargestam har också skänkt nästan 800 euro till den internationella högerpopulistiska organisationen IDDE (Initiative for direct democracy in Europé)..

Första vice ordföranden i Östhammars kommunstyrelse, Ylva Lundin, "vill reducera förmånerna för migranter väldigt snabbt". Hon överklagade beslut att ge nyanlända förtur i bostadskön. En knarkdömd person rekryterades av Lundin och kom med i kommunstyrelsen. Han säger: ”Ylva gillade mina resonemang.” I en intervju i Upsala Nya Tidning framgår det att mycket av hans ”resonemang” handlar om invandrare.

Lars Nyström, gruppledare i Skurup, vill förbjuda att det talas annat än svenska på skolorna. Det gäller även på rasterna. Engelska kan möjligen gå an om det är en läxa. Ordföranden i Bjuvs kommunfullmäktige, Pia Trollehjelm, har beskrivit sina motståndare som ”ett vänsterrött pack,” som behöver rensas ut. Matheus Enholm, i Munkedal, distriktsordförande i norra Västra Götaland, vill skrota första maj som helgdag och istället införa ”Engelbrektsdagen.”Kommunalrådet Mathias Andersson i Trelleborg sa i fullmäktige om Vänsterpartiet att dom ”vurmar för antisemitism och Hamas”. Han vägrade efteråt att be om ursäkt för uttalandet. Kommunalrådet Martin Pettersson Uddevalla hotar dra in kommunens stöd till Bohusläns museum och har beslutat att kommunen inte ska ta emot hotade konstnärer. Det beslutet upphävdes dock av förvaltningsrätten.

Gruppledaren i Ale, Robert Jansson, har liksom många andra i kommunerna agerat mot att kommunen flaggar med regnbågsflaggan. Partiets andreman i Skinnskatteberg, riksdagsmannen Oscar Sjöstedt (känd för plumpa antisemitiska skämt) ville t ex stoppa flaggning med regnbågsflaggan.  Skälet skulle vara att RFSL hade hånat Jimmie Åkesson.

Ibland händer det att hatet lämnar pratnivån och leder till handling, kommunala beslut med konsekvenser för invandrare och flyktingar.

Jansson i Ale tycker att det är bra att kommunen informerar om återvandring. Han har drivit på för att kommunen ska göra ett ”migrationspolitiskt bokslut” där det framgår att invandringen kostar kommunen stora pengar. Nilsson i Kristianstad har agerat mot bidrag till invandrarföreningar. Pettersson i Uddevalla säger om kommunens nya matpolicy där inga alternativa rätter serveras dom som inte äter fläsk är en succé.

Dåvarande gruppledaren Richard Olsson i Staffanstorp skrev redan 2018 ett gemensamt program med Moderaterna 2018. Där fanns krav om att införa integrationsplikt för nyanlända, lokalt tiggeriförbud, avskaffa anvisningslagen, bort med skilda badtider i badhuset och ritualslaktat kött ska inte tillåtas i kommunala verksamheter.

Det svavelosande hat som dominerar bland dom ledande SD:arna i kommunerna riktar sig framförallt mot flyktingar och invandrare. Men även politiska motståndare, sossar och vänsterpartister ”det vänsterröda packet” och även hbtq-personer får sina slängar. Det märkvärdiga är att det är just dessa kategorier, etniska och sexuella minoriteter och politiska motståndare, som har blivit mest utsatta för det dödliga högerextremistiska våldet. Detta visar på det obehagliga sambandet mellan SD och den högerextrema mordmaskinen har jag beskrivit och diskuterat i ett tidigare inlägg. Läs gärna det.

Puh! Vad hemskt

Högern hjälper SD att normaliseras genom att släppa in dom i maktens kammare. Vad och vilka är det man släpper in: Megalomaner och makthungriga, fiffel och korruption, främlingsfientlighet, vänsterhatare och homofober.

Vilket patrask!

Det här gick inget vidare heller: Dyrt vatten i Skinnskatteberg

Tidningen Dagens Samhälle rapporterar idag kommunernas ranking när det gäller VA-kostnader. Skinnskatteberg kommer på plats 284 av 290. Vattnet är alltså mycket dyrbart i kommunen. Av Västmanlands läns tio kommuner hamnar Skinnskatteberg på en helt ohotad sistaplats. Alla dom övriga kommunerna har placeringar på listans nedre halva.

Skinnskattebergs företagsklimat fyra från slutet

Svenskt Näringsliv har nu släppt sin rapport om företagsklimatet i kommunerna, som består av både enkätsvar från företagare i kommunerna och statistiska uppgifter. Skinnskattebergs kommun hamnar där på plats 287 av 290. Dom kommuner som har ännu lägre placering är Högsby, Degerfors och allra sist Norberg.

I Västmanlands län är det stora skillnader i kommunernas placering.

Kungsör kommer med sin 16:e-placering först av länets kommuner. Andra kommuner som det går hyggligt för är Surahammar och Hallstahammar. Skinnskatteberg kommer näst sist, bara riksjumbon Norberg får en sämre placering.

Tre skånska bröder på äventyr i Bergslagsskogarna

Vi har i helgen haft besök av dom tre skånska bröderna Bruno, Julian och Ruben tillsammans med deras föräldrar och lappoodlen Tilja. På söndagen anslöt också brödernas västmanländska kusin Linnea.

Fältspatsgruvan revisited

Jag har tidigare ett par gånger skrivit om den sällsamma Fältspatsgruvan sydväst om Kolsva (länkar Kolsvas röda grus och De sju underverken). Vi inledde besöket med att återse fältspatsgruvan och där käka lunch bestående av slajsad pizza. Stor succé.

Vi såg en abborre, en fet huggorm, tre dykare och en hel del Karl Johanssvamp i det röda gruset. Dykarna uppgav att dom sett fler abborrar samt en sjunken båt.

Svampbonanza

Dom här trattisarna visade sig vara bara förnamnet. Varje dag bars det hem alltmer svamp. Alla deltog, inte minst hunden. Stommen i skörden bestod av trattisar, gula kantareller och Karl Johan. Men där förekom också fina exemplar av t ex vårtig röksvamp, citrongul slemskivling (elegant flådd av Bruno) och blek taggsvamp.

Början av trattberget

Burgare i Bernshammar

Ytterligare ett uppskattat arrangemang var söndagens lunch på Bernshammars gård. Det serverades ute vid den forsande Hedströmmen burgare samt friterad torsk med potatismos. Gott!

Vid hemfärden avkrävde vi bröderna ett löfte att komma igen om dom hade vägarna förbi.

Grattis S till framgången i kyrkovalet

Det finns nu preliminära slutresultat för söndagens val i Svenska kyrkan. Största parti (eller nomineringsgrupp som kyrkan föredrar att kalla dom) i valet till kyrkomötet blev Socialdemokraterna med 28,2 procent; en ökning med 0,7 procentenheter och två nya mandat. Mest uppmärksammat har dom gröna grupperingarnas framgångar blivit. Dom Gröna fick 7,3 procent, en ökning med hela fyra procentenheter och 10 nya mandat. Gruppen Himmel och Jord fick 2,2 procent, en ökning med 1,6 procentenheter och fem nya mandat. Dom båda grupperna gjorde med andra ord ett mycket starkt val och ökade tillsammans med 15 nya mandat av kyrkomötets sammanlagt 249.

Framgångarna för dom Gröna och Himmel och Jord avspeglar den intensiva debatt som brutit ut om hur kyrkan ska förvalta sina skogstillgångar. Det ska ses som ett nederlag för dom kommersiella kalhyggesförespråkarna.

Fiasko kunde samtidigt noteras för extremhögerns försök att kapa kyrkan för sina ändamål. Sverige”demokraterna” med 6,3 procent av rösterna förlorade 1,5 procent och tre mandat. Alternativ för Sverige med 1,6 procent kom under tvåprocentspärren och tappade sina tre mandat.

Lokalt i Skinnskattteberg med Hed och Gunnilbo församling fick tre grupperingar plats i kyrkofullmäktige: Socialdemokraterna med 50,3 procent (+5,7). Hembygdens kyrka i Skinnskatteberg med Hed och Gunnilbo församling (HKSHG) med 43,2 procent (+2,4) samt Centerpartiet med 6,5 procent (-1,2). Socialdemokraterna får därmed egen majoritet med åtta av femton platser i kyrkofullmäktige. Valdeltagandet var lågt. Bara 15,3 procent av dom röstberättigade röstade.

 

Lyssna på Arne Hjorth (S) om Sveriges dyraste överförmynderi

 I P4 Västmanland berättar Arne Hjorth (S) att Skinnskatteberg har Sveriges dyraste överförmyndarverksamhet. Det finns beslut om att man ska söka samarbete med andra kommuner, bl a för att minska kostnaderna och motverka sårbarheten i en liten organisation.

Inget har hänt. Besluten verkställs inte. Kommunalrådet Jonny Emtin (SD) tror inte att det blir någon besparing. Den verkliga förklaringen är förstås som vanligt korruptionen. Ordförande i Överförmyndarnämnden, med ett saftigt arvode, är... Ja, gissa. Vem om inte "Liberalernas" superpamp Elisabeth Åberg. Hur skulle det se ut om Emtin (SD) medverkade till att kompisen Åberg (L) skulle bli av med en del av utdrygningen av hennes pension?

Lyssna här:

Tiden krymper till dess att väljarna får säga sitt om hur dom korrupta politikerna förvaltat sitt pund.

358 dagar kvar

Extern revisionskritik mot Skinnskattebergs budgetprocess

Stora brister i Skinnskattebergs kommuns budgetprocess framkommer i en extern revisionsrapport. Kommunrevisionens dåvarande sakkunniga biträde, det internationella revisions- och konsultföretaget KPMG, har i ljuset av kommunens stora underskott granskat budgetprocessen. Åtta frågor om budgetarbetets ändamålsenlighet har undersökts. Dom bedömningar som görs är inte uppmuntrande:

Godkänt:

• Det finns styrdokument för arbetet med budget och uppföljning
• Det finns en struktur för uppföljning

Bara delvis godkänt:

• Den övergripande budgetprocessen är ändamålsenlig
• Verksamhetsmål och ekonomiska mål kopplas samman

Inte godkänt:

• Ingen resursfördelningsmodell
• Ingen modell för revidering av budgeten mellan åren
• Budgeten fungerar inte som styrinstrument
• Budgetavvikelser analyseras och hanteras inte

Eftersom sorgebarnet i dramat framförallt är Socialnämnden (med ”liberalen” Elisabeth Åberg som ordförande) kan det vara värt att särskilt citera bedömningen av hur Socialnämnden hanterar sina stora underskott:

Vår bedömning är att budgetavvikelser inte analyseras och hanteras. Bedömningen baseras främst på det omfattande underskott som socialnämnden redovisat, att de åtgärder som vidtagits inte varit tillräckliga för att säkerställa budget i balans.

Det kan noteras att Elisabeth Åberg i maj förra året avsattes av fullmäktige då hon på grund av att ekonomin tillåtits falla fritt inte fått ansvarsfrihet. Hon återinsattes i augusti sedan Moderaterna i utbyte mot att gruppledaren Bo Öberg fått bli vice ordförande i kommunstyrelsen bytt sida. Argumentet var då Elisabeth Åbergs påstådda höga kompetens!

Om man ska sammanfatta KPMG:s slutsatser är det att det finns planer och styrdokument som är alldeles okej, men som inte används i praktiken för att hålla ekonomin i schack.

Det ska också noteras att KPMG lämnade sin rapport till kommunrevisionen i juni. Den har sedan dess mörkats, och kommer nu upp i ljuset tre månader senare. Kommunrevisionens ordförande ägnar sin uppmärksamhet åt annat och hans enda information till fullmäktige har varit att det måste bli en bättre samtalston. Goddag yxskaft!

Kommunistspöket på Rosenbad?

Till borgarpressens oförställda förtjusning har det utbrutit tumult i Vänsterpartiet med anledning av att två uteslutningshotade riksdagsledamöter lämnat partiet. Mycket av förtjusningen har hängts upp på påstådd antisemitism inom partiet. DN skriver den 21/8: ”Vänsterpartiets senaste år har präglats av interna slitningar och offentliga bråk. Ofta har det handlat om personer som spridit antisemitism eller hyllat terrororganisationer.” I samma tidning (17/8) får vi veta om ”partier till vänster[…] vars företrädare deltagit i demonstrationer där vidrigheter och terrorromantik uttryckts.” I Expressen kräver Ulf Kristersson (M) att Magdalena Andersson (S) tar ställning om att bilda regering med Vänsterpartiet efter den senaste tidens internkonflikt i V.”

Det är alltså antisemitism-kortet som spelas ut. Att den borgerliga glädjen hängs upp på den påstådda antisemitismen hänger ihop med en bild som Lorena Delgado Varas (den ena av dom uteslutningshotade) delat. Bilden visar att den sionistiska judendomens hand styr över marionetten USA:s hand som i sin tur styr världen. Det är uppenbart att bilden från början avser en antisemitisk konspirationsteori om att judarna styr världen. Lorena har senare själv tagit avstånd från sin delning. Det gick för fort och hon tänkte inte innan hon tryckte på knappen. Många har pekat på att det vore en rimligare bild om rangordningen hade varit en annan: USA styr Israel och sionismen, som är ett medel i USA:s imperialistiska koloniseringspolitik. Själv tror jag att också den tolkningen skulle överdriva Israels betydelse. USA-imperialismen har många lakejer.

Det må nu vara hursomhelst med antisemitismen och terrorromantiken. Varas och den andre uteslutningshotade, Daniel Riazat, beskylls för att ha viftat med PKK-flaggor (terroriststämplat av USA, EU och NATO). Det har framkommit att det finns helt andra motsättningar mellan Varas & Riazat och partiledningen. Dom båda beskyller partiledningen för att stöpa om partiets politik: Partiledningen vrider politiken åt höger. Vänsterpartiet blir ett socialdemokratiskt parti, men med en stalinistisk ledarstil. Ledningens motiv är att göra partiet regeringsfähigt. Ministertaburetterna hägrar.

Jag tror att dom båda har ganska rätt i sin bedömning. Det är partiledningens mål att Vänsterpartiet vid en seger för dagens oppositionspartier i 2026 års val ska ingå i regeringen. Det är motsättningar om det önskvärda i ett sådant mål, och den anpassning som detta kan kräva av partiet som utrensningarna syftar till att undanröja.

Från dörrmatta till regeringspartner?

Vore det bra för Vänsterpartiet att ingå i en regering under socialdemokratisk ledning och tillsammans med Miljöpartiet och kanske också Centern? För att närma sig svaret kan man se på hur relationen mellan Vänsterpartiet (tidigare SKP och VPK) och dom socialdemokratiska regeringarna har sett ut. Socialdemokraterna regerade landet nästan oavbrutet från 1932 till 1976 och mer än hälften av dom 50 år som gått sedan dess. Bara under åren 1968 – 1970 var det en socialdemokratisk majoritetsregering. Annars har man måst regera i koalition med andra (först Bondeförbundet/Centerpartiet, senare med Miljöpartiet). Även flera av dessa koalitionsregeringar har saknat majoritet i riksdagen. Som socialdemokratisk minoritetsregering och som minoritetskoalition har Socialdemokraterna därför varit beroende av stöd från andra partier, ofta från Vänsterpartiet (SKP/VPK).

Länge togs Vänsterns stöd till en S-regering för givet. Vänsterpartiet var under lång tid ett ”dörrmatteparti” utan något egentligt inflytande på den förda politiken. Från 1970-talet och framåt försökte partiet mopsa upp sig och visa att det inte längre gick att ta dess stöd för givet. Kring sekelskiftet (1998 – 2006) var Vänstern och Miljöpartiet stödpartier till S-regeringen och åren 2014 – 2019 budgetsamverkade Vänstern med koalitionsregeringen S + MP. Många i Vänstern ser dom åren som partiets politiskt mest inflytelserika. Många av Vänsterns reformkrav kom att ingå i budgeten.

Vänsterpartiet har under sin historia gått från dörrmatta till budgetsamverkande stödparti. Däremot har man aldrig fått sitta med i en regering. Särskilt förnedrande var Stefan Löfvens bryska avvisande av Vänsterns ambitioner att ingå i en regeringskoalition 2014. Den så kallade ”förnedringsklausulen” i januariavtalet mellan S, C och L efter 2018 års val gjorde inte saken bättre: Socialdemokraterna lovade sina nya stödpartier C och L att V inte skulle få något som helst inflytande.

Att det ger mer inflytande över dom politiska besluten att vara stödparti i budgetsamverkan än att vara förgivettagen dörrmatta är självklart. Men hur det förhåller sig med det inflytande partiet skulle få om det deltog i en regeringskoalition jämfört med rollen som budgetsamverkare är svårare att svara på. Det beror ju helt enkelt på att Vänsterpartiet aldrig deltagit i någon regering.

Problemet är att regeringen fattar kollektiva beslut. Det måste i sista vändan vara enighet om alla beslut på alla politikområden. Det betyder att man måste kompromissa eller kanske kohandla. Den mindre partnerna i koalitionen har då en sämre förhandlingsposition än det stora, kanske dominanta partiet. I klartext löper man en risk att helt enkelt köras över i en rad frågor. Detta var vad som hände Miljöpartiet i koalitionen med S 2014 – 2021. Det kan ha gällt försvarspolitiken, frågan om Förbifart Stockholm, avvecklingen av Bromma flygplats, asylpolitiken, Nato-politiken, försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolstillgångar. Listan kan göras lång.

Alltför långtgående anpassning och kompromissvilja kan drabba partiet både på den interna arenan och på väljararenan. Medlemmarna revolterar och väljarna flyr. På sajten val.digital redovisas månad för månad medelvärdet av genomförda opinionsmätningar. MP:s väljarstöd minskade från 11,7 procent i juni 2014 till 3,2 i februari 2022.

Dom båda småpartierna L och KD har drabbats av ett liknande öde under den tid dom deltagit i högerkoalitionen under Kristersson (och ska väl tilläggas Åkesson). Liberalerna får ett minskat stöd från 5,9 procent i juli 2022 till 2,5 i april 2025. Kristdemokraterna går ned från 6,3 procent i juli 2022 till att stadigt parkera under fyraprocentspärren från september 2023.

För såväl Miljöpartiet som Liberalerna och Kristdemokraterna har koalitionsregerandet alltså medfört ett existentiellt hot. Detta manar till eftertanke.

Men på längre sikt skulle en medverkan i regeringen ha en viktig betydelse för Vänsterpartiet. Som vi ska se har Vänsterpartiet nästan ända sedan det bildades 1917 betraktats som ett paria-parti. Normaliseringen har varit sällsynt tungfotad, till skillnad från det blixtsnabba normaliserandet av senare nybildade partier, KD, MP och inte minst SD. KD och MP har accepterats som regeringsfähiga och SD gör anspråk på statsministerposten efter en högerframgång i 2026 års val.

Hur ska det gå? Blir V insläppt i Rosenbads stugvärme?

Det finns, som jag har diskuterat för- och nackdelar med deltagande i regeringen. Det ger troligen (men inte säkert) ett större genomslag för den egna politiken. Det skulle normalisera partiet som slipper ur isoleringen som paria. Det kan vara bra för framtiden för partiet och den socialistiska, feministiska, antirasistiska och ekologistiska agendan.

Men, och det måste sägas. Riskerna är stora. Man vet aldrig om anpassningen högerut är tillräcklig. Hur långt måste man gå för att bli accepterad? Och när upphör partiet att vara ett socialistiskt vänsterparti. Det vid senaste partikongressen beslutade partiprogrammet var åtminstone i sin första utformning illavarslande. Socialismen omnämndes praktiskt taget inte. Istället för strukturella förändringar av ekonomin, som skulle ha gett både dom anställda och samhällets allmänintresse större makt hade sjunkit undan. I ställe fick vi en bild där kapitalismen och marknadsekonomin accepterades, men balanserades av solidariteten i fack- och massorganisationer.

Och vad som värre är hur eventuella koalitionspartnerns (socialdemokratins ledning) ser på Vänsterpartiet. Historien ser inte lovande ut. Den socialdemokratiska partiledningen har nästan alltid sett Vänstern som ett hot som ska bekämpas. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades våren 1917 (alltså före ryska revolutionen) som en utbrytning ur det socialdemokratiska partiet. Redan där kärvade det eftersom det nya Vänsterpartiet sågs som ett hot mot partisammanhållningen i socialdemokratin.

Än värre blev det efter den ryska revolutionen. I mars 1919 bildades den Tredje Internationalen (Komintern). Det svenska Vänsterpartiet, nu SKP, anslöt sig till internationalen i mars 1921. Idén var att Internationalen var ett världsparti, med dom nationella partierna som sektioner. Med det förfall som började drabba Sovjetunionen efter Lenins död och Stalins nya maktställning blev det allt tydligare att världspartiet var det som styrde ”filialerna”. SKP betraktades som Moskvas lydiga redskap, vilket inte underlättade normaliseringen.

Under andra världskriget hårdnade motståndet mot kommunisterna. Kommunistiska tidningar belades med transportförbud. I terrorattentatet mot Norrskensflamman 1940 dog fem personer. Kommunister internerades i särskilda läger, så kallade arbetskompanier, som i praktiken var ett slags koncentrationsläger.

Efterkrigstiden präglades starkt av antikommunismen, inte minst i den styrande socialdemokratin. Tage Erlander manade till att göra fackföreningarna till ”slagfält mot kommunismen.” Säkerhetspolisen övervakade särskilt kommunister, som sågs som det största hotet mot Sveriges säkerhet. 1973 avslöjades att den hemliga Informationsbyrån (IB) inom försvarsmakten registrerat och övervakat kommunister. Enligt en överenskommelse mellan förvarsministern Sven Andersson (S) och försvarsmakten skulle IB samarbeta med den underrättelseorganisation som socialdemokraterna själva byggt upp i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

Först efter 1967 då partiet döptes om från SKP till VPK och börjat orientera sig mot den mindre Moskva-beroende ”eurokommunismen” började socialdemokratins inställning att mjukas upp, men partiet sågs fortfarande som ”dörrmatta” och paria.

Under 1900-talets sista decennier blev det allt svårare att se Vänsterpartiet som ett hot mot socialdemokraternas partisammahållning, och som något slags ombud eller agenter för Sovjets intressen. Det senare blev allt knepigare efter Sovjetunionens avveckling 1991. Argumenten blev allt mer krystade. Fortsatt isolering skylldes ofta på olikheter i inställningen till utrikespolitiken. Det skulle omöjliggöra regeringssamverkan eftersom regeringen ju fattar kollektiva beslut. Framförallt framhölls V:s motstånd mot EU och det svenska medlemskapet. Den formella alliansfriheten var allmänt accepterad av alla partier, så V:s skepsis gentemot västmakterna och framförallt USA blev inte riktigt gångbart som uteslutningsargument.

Det kanske mest bisarra skälet för att stänga V ute stod emellertid centerledaren Annie Lööf för: ”Ytterkantspartier” borde hållas ute. Samarbete skulle ske i ”den breda mitten”. Denna doktrin kan väl sägas ha accepterats av S i januariöverenskommelsens ”förnedringsklausul” 2019. Några egentliga skäl till varför ”ytterkantspartier” inte skulle få vara med gavs aldrig. Det är nog uppenbart att det var en ny, lite könlös, variant av den gamla antikommunismen. Också det kanske ett slags utveckling: Från sovjetiska agenter till ytterkantsparti!

It takes two to tango. Man måste överväga risken att den tilltänkta koalitionspartnern, den socialdemokratiska ledningen helt enkelt inte vill samarbeta I regering med Vänsterpartiet. I så fall är all anpassning till en mer högerorienterad politik, som kan vara förödande för de socialistiska krafterna i svensk politik, ha varit förgäves.

Mina resonemang här kan verka negativa. Men det har inte varit min avsikt. Men jag skulle vilja uppmana Vänsterpartiets ledning att också överväga riskerna innan man med ministertaburetterna i sikte i hög fart rusar högerut.

Allt är icke vad det synes vara

När jag i mitten av 1960-talet lämnade SSU var det i besvikelse över den stränga partilojaliteten i socialdemokratin. Trots stolta deklarationer om hur högt det var i tak i socialdemokratin, krävdes det absolut lojalitet. På kongresser och distriktskonferenser förekom det aldrig att motioner från medlemmarna bifölls. De avslogs eller ansågs besvarade (”avslag med krans”).

I början av 1970-talet gick jag med i VPK. Där var trots den påbörjade omsvängningen det kommunistiska arvet fortfarande skönjbart. Man fick börja med en rejäl gnuggning i den marxistiska grundkursen. Partidemokratin beskrevs som ”demokratisk centralism.” Alltså, efter beslut skulle alla ställa upp på partilinjen. Men det visade sig vara en förskräcklig röra. Det var inte alltid säkert att det ”var någon jävla ordning i partiet”, som partiledaren C H Hermansson uttryckte saken. Till min häpnad upptäckte jag att motioner från medlemmar ibland bifölls. Det hade aldrig hänt i SSU.

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat har kritiserat V:s ledning för att dom stöper om partiet till ett socialdemokratiskt parti med en stalinistisk ledarstil. Mina erfarenheter tyder på att den stalinistiska ledarstilen nog alltid har varit en ingrediens i sosse-partiet. Allt är inte vad det synes vara.

När det gäller Vänsterpartiet är nog oron för ett skifte till en stalinistisk ledarstil obefogad. Vänsterpartiet är inte ett parti av lydiga medlemmar och sympatisörer som tänker som dom blir tillsagda. Vänsterpartiet är ett parti av uppstudsiga som tänker själva. Och så ska det vara. Fast med ”någon jävla ordning” förstås.