Normalisering gör högerextremisterna farligare

Den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller som studerat extremhögerpartier skriver om hur dynamiken i normaliseringen av sådana partier drivs fram:

Både historien och samhällsforskningen visar att väljarna får sina ledtrådar från eliten. När politiker som ses som ”mainstream” behandlar ett extremistiskt parti långt ut på högerkanten som normalt, så följer den allmänna opinionen efter; och när en gång en sådan normalisering har skett, som i Europa av idag, är det praktiskt taget omöjligt att ändra sig. (Min översättning)

Varför är normaliseringen farlig? Det mest drastiska exemplet är förstås det tyska nazistpartiet. Under sina första år 1924 – 1930 var partiets väljarframgångar blygsamma. I riksdagsvalen fick de 2 -3 procent av rösterna. Genombrottet kom 1930 med 18 procent av rösterna och i de två val som genomfördes 1932 blev nazistpartiet med 37 respektive 33 procent största parti. Partiet blev nu en kraft man måste räkna med i rikspolitiken.

Sen går det snabbt uppåt. I valet 1933 får nazistpartiet 43,9 procent och närmar sig egen majoritet i riksdagen. Efter förhandlingar enas man med den tidigare rikskanslern Franz von Papen om en koalitionsregering mellan nazisterna och det borgerliga tysknationella partiet, som kunde mönstra en majoritet i riksdagen. I regeringen ingick också ett antal ”partilösa”på högerkanten, däribland von Papen själv. Hitler blev rikskansler och von Papen belönades med posten som vice rikskansler. I samband med att Hitler gjorde processen kort med sina egna i SA 1934 (Röhm-Putsch eller ”dom långa knivarnas natt”) manade von Papen till besinning. Följden blev att han avpolletterades.

Dom politiska partierna, utom nazistpartiet NSDAP försvann succesivt. Först förbjöds Kommunisterna och därefter Socialdemokraterna. En lag stiftades som förbjöd bildandet av nya partier. Övriga partier pressades att upplösa sig själva eller stoppades med hjälp av denna lag. När rikspresidenten Paul von Hindenburg dog 1934 slog Hitler ihop rollerna som president och regeringschef och lät sig utses till denna nya roll med titeln Führer.

Resten är historia.

Normaliseringen av NSDAP och Sverigedemokraterna

När vi som i figuren härnedan betraktar normaliseringsprocessen för det tyska nazistpartiet och dess svenska efterföljare Sverigedemokraterna framträder några viktiga skillnader, men också likheter, Det första som slår en är hastigheten i den tyska processen. Historien i figuren börjar 1924 och är slut tio är senare. Sverigedemokraternas historia har börjar 1988 när partiet grundas av personer som varit aktiva i olika högerextrema och nazistiska grupperingar. När historien tills vidare slutar 2022 har Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet fått ett avgörande inflytande över den borgerliga regeringen. Efter hela 35 år står partiet på den tröskel in i regeringen som NSDAP uppnådde 1933, efter bara tio år.

En annan skillnad är nivån på väljarstödet. Till en början lyckas dom båda partierna endast uppamma ett obetydligt stöd. Under åren 1924 – 1930 får dom tyska nazisterna regelmässigt ungefär tre procent av rösterna i riksdagsvalen. I det sista flerpartivalet 1933 får dom 44 procent. Sverigedemokraterna samlar åren 1988 – 2010 som mest knappt tre procent av väljarna. I det senaste riksdagsvalet 2022 fick dom 20,5 procent. 

Normaliseringsprocesserna för NSDAP 1924 – 1934 och för SD 1988 – 2022. Valresultat (procent) och händelser

Skillnaderna beror förstås på viktiga skillnader mellan den tyska mellankrigsmiljön och den svenska miljön runt millennieskiftet. När våra grannländer ganska snabbt fick högerpopulistiska och ‑extremistiska partier på halsen (norska Fremskrittspartiet 1978, danska Fremskridtspartiet 1971, Dansk Folkeparti 1995, finska Landsbygdspartiet 1959, Sannfinländarna 1995) framstod Sverige som ett lysande undantag i mörkret.

Någon försökte förklara svårigheterna för extremhögern i Sverige med den starka ställning som vänster-högerdimensionen spelat i svensk politik. Något utrymme fanns inte kvar för dom som ville lägga tonvikten vid nationalism och invandrafientlighet. Den förklaringen är förmodligen fel. Vi fick faktiskt redan 1991 ett nytt parti i Ny Demokrati på den yttersta högerkanten och lokalt, särskilt i Skåne skördade Carl Herslows Skånepartiet, grundat 1979, stora framgångar med ett liknande program. Invandrar- och sossehat var viktiga ingredienser. Ny Demokrati var representerat i riksdagen 1991 – 1994, men efter valförlusten 1994 gick det under tumultartade former utför. Luften gick ur bubblan och 2000 upplöstes partiet formellt.

Under dessa tidiga år hade alltså Sverigedemokraterna konkurrens på den högerextrema marknadsplatsen av ett parti som inte hade den nazistiska barlasten att släpa på. Ny Demokrati kom att fungera som ett vaccin för väljarkåren. En liten, ofarlig dos kan hålla en farlig smitta borta. Men som många andra vacciner, avklingar effekten efter några år. Framförallt tycks immuniteten ha försvunnit till 2010 när partiet kom in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Redan nu fick SD en position som balansparti, men övriga partier valde att isolera dom. Efter valet 2014 formaliserades isoleringspolitiken i Decemberöverenskommelsen, som innebar att det största av dom två blocken – det rödgröna blocket och det borgerliga blocket – skulle styra.

Efter att Kristdemokraterna lämnat decemberöverenskommelsen 2015 var isoleringspolitiken gentemot SD bruten. KD:s partiledare har därefter varit en drivande kraft i normaliseringen av SD. Likt Franz von Papen 1933 belönades hon 2022 med posten som vice statsminister.

Dom avgörande tidpunkterna för normaliseringen var för NSDAP genombrottet i riksdagsvalet 1928 och för SD att man tog sig över fyraprocentspärren 2010. Viktigt för normaliseringen av SD var också decemberöverenskommelsens sammanbrott 2015 och Tidöavtalet 2015. För dom tyska nazisterna var det valen 1932 då dom blev riksdagens största parti och utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler 1933. För båda partierna följdes dessa milstolpar i normaliseringsprocessen av en ökad acceptans och ett ökat stöd av väljarna.

Även i det lilla

Lokalt här i Skinnskatteberg dyker SD upp i valstatistiken först 2010 när dom med 1,3 procent av rösterna fick ett mandat i fullmäktige. Deras fullmäktigeledamot gjorde inget större väsen under perioden, men 2014 fick dom ändå 7,7 procent och blev balansparti. Styret av kommunen togs över av dom borgerliga med Carina Sándor representerande det största borgerliga partiet, Liberalerna, i spetsen. SD:s röster var nödvändiga för att den borgerliga minoriteten skulle kunna väljas och få igenom sina förslag. 2014 blev alltså en viktig punkt för SD:s lokala normalisering. Valet 2018 blev ett bakslag för dom borgerliga, och efter långa och krångliga turer beslöt Sándor och Liberalerna att ”släppa fram” ett socialdemokratiskt minoritetsstyre. Men fortfarande hade Sándor makten att när hon ville sparka ut den socialdemokratiska kommunledningen. Men för att detta skulle vara möjligt krävdes SD:s röster. För att S-minoritetsstyret skulle vara i händerna på liberalen Sándor fordrades ett ytterligare normaliserat SD.

Efter valet 2022 var konstitueringen i kommunen tumultartad. Dom borgerliga hade tillsammans med SD vunnit valet och gjorde sig beredda att ta makten. Som kommunalrådskandidat hade liberalen Gabriel Andersson lanserats. Men problemet var att det ditintills största borgerliga partiet, Liberalerna, nu var mindre än Sverigedemokraterna. Andersson och SD:s Ewa Olson Bergstedt lanserade en lösning där dom båda skulle dela på kommunalrådsposten. Detta var inte förankrat hos Moderaterna, som då hoppade av från det tilltänkta styret. Fullmäktige valde då nämndordförande, inklusive kommunalrådet interimistiskt på tre månader för att vinna tid. När tiden runnit ut valdes Olsson Bergstedt till kommunalråd med Moderaternas passiva stöd. Men Olsson Bergstedt blev inte långvarig på posten. I maj 2024 avsattes hon efter att inte ha fått ansvarsfrihet. Avsättningen blev möjlig genom att Moderaterna blivit uppretade av ett uttalande av kommunalrådet och röstade med Vänsterns och Socialdemokraternas förslag.

Men animositeten mellan M och SD blev inte långvarig. När nytt kommunalråd skulle väljas bytte M sida igen och stödde SD:s nya kandidat Jonny Emtin. Som belöning fick M-ledaren Bo Öberg bli voce ordförande i kommunstyrelsen. Öberg sällade sig sålunda till den illustra kretsen av borgerliga politiker som i utbyte mot att få bli nummer två gett sitt stöd åt högerextremisterna. Vi erinrar oss Franz von Papen och Ebba Busch.

Att det kan ha sina risker att rida på en tiger visar förstås 1930-talets utveckling i Tyskland. Än är vi inte där i 2020-talets Sverige. Men det finns tecken i skyn.

Jimmie Åkesson sa i en TV-intervju 2020 ”Ser man till våra profilfrågor förstås justitiedepartementet väldigt intressant för oss. Jag vill gärna själv ha en sån post”. Jo, det skulle smaka fågel att likt SS-chefen Heinrich Himmler, inrikesminister i Hitlers regering, få bli polisminister. Men fem år senare har Åkessons ambitioner ökat. Vid en högerseger i 2026 års val avser han att bli statsminister.

I den lokala Skinnskattebergskontexten gjorde kommunalrådet Emtin det famösa uttalandet att om något ska hända måste man strunta i dom folkvalda. Ett mer blatant uttalande avståndstagande mot folkstyret är svårt att slå.

Hur kunde borgarna bidra till normaliseringen?

Hur rättfärdigar borgerliga partier och politiker normaliseringen av extremhögern? Jan-Werner Müller menar att demokratiska politiker (t ex Franz von Papen, Ebba Busch, Ulf Kristersson, Carina Sándor) inte gillar att framstå som cyniska opportunister. En metod kan vara att helt enkelt påstå att alla demokratiska normer fortfarande gäller och att samröre med extremhögern inte innebär att några normer har brutits.

Ett annat rättfärdigande är att hävda att den demokratiska normen helt enkelt inte gäller. Som exempel tar Müller Silvio Berlusconis beslut att gå i koalition med det nyfascistiska MSI 1994. Han kallade antifascisternas avståndstagande antingen som föråldrat eller en konspiration från extremvänstern mot högern. Jimmie Åkesson har för detta myntat begreppet ”det vänsterliberala klägget”.

Ett tredje rättfärdigande kan vara att upprätthålla normen men hävda att den inte är tillämplig på ett visst parti. Ulf Kristersson säger t ex i en TV-intervju 2021: ”Jag tycker att Sverigedemokraternas retorik har förändrats en del under de senaste åren. De har breddat sig politiskt och deltar mycket mer seriöst i parlamentariskt arbete.”

Vad fungerar och vad fungerar inte?

Två nederländska forskare, statsvetaren Joost van Spanje och sociologen Nan Dirk De Graaf, har i en artikel analyserat vad forskningen har att säga om olika strategier för hur extremhögern ska bemötas, och hur effektiva dessa är. Dom tycker sig kunna urskilja tre olika strategier: demarkering, konfrontation och ackommodering. Demarkering innebär att dom övriga partierna bestämmer sig för att behandla extremhögern som parias, genom att man sätter upp en brandvägg. Detta var dom svenska partiernas initiala reaktion på SD:s inträde i riksdagen 2010. Brandväggen blev Decemberöverenskommelsen 2014. Överenskommelsen, som många tror var ett socialdemokratiskt påfund, hade i själva verket ett brett stöd även i borgerligheten. Dåvarande M-ledaren Fredrik Reinfeldt stödde den, och KD:s Göran Hägglund spelade en viktig roll i överenskommelsens tillkomst.

Konfrontationslinjen innebär att etablerade politiker går till angrepp mot extremhögerpartiet. Dom kan demonisera eller stigmatisera extremhögern och därigenom distansera sig från den. Journalister kan försöka ”avslöja” extremhögern genom att visa upp deras ”verkliga ansikte”. Ackommodering slutligen innebär att etablerade partierna kopierar extremhögerns åsikter och ståndpunkter eller till och med välja att samarbeta med dom. Kopieringsmetoden finns det många exempel på i svensk politik. Till och med Socialdemokraterna hävdar numera att dom alltid liksom SD varit för en ”stram invandringspolitik” och man kopierar gärna åtgärder som genomförts av Danmark, där invandringsfientlig politik fått ett starkt fäste i Norden.

Politiker och medias kommentatorer påstår ofta att isolering av extremhögern medför en risk för att den populära uppfattningen att eliterna inte lyssnar till folks oro och bekymmer stärks. På så sätt skulle isoleringspolitiken kunna hälla bränsle på den populistiska brasan. Van Spanje och De Graaf menar dock att det inte finns särskilt mycket empirisk evidens för ett sådant antagande. På samma sätt finns det få bevis för att dom konfrontativa och ackommoderande strategierna skulle vara verkningsfulla. Ackommodering förmodas t ex ha en modererande verkan. Extremisterna antas bli tama av att få ta ansvar. Jimmie Åkessons reaktion på TV4:s avslöjande häromåret av SD:s trollfabriker kan vara ett bra exempel på att tämjandet av Sverigedemokraterna inte tycks ha haft någon särskild effekt. De nederländska forskarnas slutsats är att kopiering av extremhögerns ståndpunkter riskerar att legitimera pariapartiets agenda. När det gäller samarbete med sådana partier överväger riskerna dom eventuella fördelarna. När extremhögern väl har kommit till makten kan dom aktivt bidra till att rulla tillbaka demokratin.

Kanske har dom rätt i denna slutsats. Men vi måste hitta ett fungerande förhållningssätt till extremhögern. Om inte demokratin ska slukas av tigern som man försöker rida på.