Kommunistspöket på Rosenbad?

Till borgarpressens oförställda förtjusning har det utbrutit tumult i Vänsterpartiet med anledning av att två uteslutningshotade riksdagsledamöter lämnat partiet. Mycket av förtjusningen har hängts upp på påstådd antisemitism inom partiet. DN skriver den 21/8: ”Vänsterpartiets senaste år har präglats av interna slitningar och offentliga bråk. Ofta har det handlat om personer som spridit antisemitism eller hyllat terrororganisationer.” I samma tidning (17/8) får vi veta om ”partier till vänster[…] vars företrädare deltagit i demonstrationer där vidrigheter och terrorromantik uttryckts.” I Expressen kräver Ulf Kristersson (M) att Magdalena Andersson (S) tar ställning om att bilda regering med Vänsterpartiet efter den senaste tidens internkonflikt i V.”

Det är alltså antisemitism-kortet som spelas ut. Att den borgerliga glädjen hängs upp på den påstådda antisemitismen hänger ihop med en bild som Lorena Delgado Varas (den ena av dom uteslutningshotade) delat. Bilden visar att den sionistiska judendomens hand styr över marionetten USA:s hand som i sin tur styr världen. Det är uppenbart att bilden från början avser en antisemitisk konspirationsteori om att judarna styr världen. Lorena har senare själv tagit avstånd från sin delning. Det gick för fort och hon tänkte inte innan hon tryckte på knappen. Många har pekat på att det vore en rimligare bild om rangordningen hade varit en annan: USA styr Israel och sionismen, som är ett medel i USA:s imperialistiska koloniseringspolitik. Själv tror jag att också den tolkningen skulle överdriva Israels betydelse. USA-imperialismen har många lakejer.

Det må nu vara hursomhelst med antisemitismen och terrorromantiken. Varas och den andre uteslutningshotade, Daniel Riazat, beskylls för att ha viftat med PKK-flaggor (terroriststämplat av USA, EU och NATO). Det har framkommit att det finns helt andra motsättningar mellan Varas & Riazat och partiledningen. Dom båda beskyller partiledningen för att stöpa om partiets politik: Partiledningen vrider politiken åt höger. Vänsterpartiet blir ett socialdemokratiskt parti, men med en stalinistisk ledarstil. Ledningens motiv är att göra partiet regeringsfähigt. Ministertaburetterna hägrar.

Jag tror att dom båda har ganska rätt i sin bedömning. Det är partiledningens mål att Vänsterpartiet vid en seger för dagens oppositionspartier i 2026 års val ska ingå i regeringen. Det är motsättningar om det önskvärda i ett sådant mål, och den anpassning som detta kan kräva av partiet som utrensningarna syftar till att undanröja.

Från dörrmatta till regeringspartner?

Vore det bra för Vänsterpartiet att ingå i en regering under socialdemokratisk ledning och tillsammans med Miljöpartiet och kanske också Centern? För att närma sig svaret kan man se på hur relationen mellan Vänsterpartiet (tidigare SKP och VPK) och dom socialdemokratiska regeringarna har sett ut. Socialdemokraterna regerade landet nästan oavbrutet från 1932 till 1976 och mer än hälften av dom 50 år som gått sedan dess. Bara under åren 1968 – 1970 var det en socialdemokratisk majoritetsregering. Annars har man måst regera i koalition med andra (först Bondeförbundet/Centerpartiet, senare med Miljöpartiet). Även flera av dessa koalitionsregeringar har saknat majoritet i riksdagen. Som socialdemokratisk minoritetsregering och som minoritetskoalition har Socialdemokraterna därför varit beroende av stöd från andra partier, ofta från Vänsterpartiet (SKP/VPK).

Länge togs Vänsterns stöd till en S-regering för givet. Vänsterpartiet var under lång tid ett ”dörrmatteparti” utan något egentligt inflytande på den förda politiken. Från 1970-talet och framåt försökte partiet mopsa upp sig och visa att det inte längre gick att ta dess stöd för givet. Kring sekelskiftet (1998 – 2006) var Vänstern och Miljöpartiet stödpartier till S-regeringen och åren 2014 – 2019 budgetsamverkade Vänstern med koalitionsregeringen S + MP. Många i Vänstern ser dom åren som partiets politiskt mest inflytelserika. Många av Vänsterns reformkrav kom att ingå i budgeten.

Vänsterpartiet har under sin historia gått från dörrmatta till budgetsamverkande stödparti. Däremot har man aldrig fått sitta med i en regering. Särskilt förnedrande var Stefan Löfvens bryska avvisande av Vänsterns ambitioner att ingå i en regeringskoalition 2014. Den så kallade ”förnedringsklausulen” i januariavtalet mellan S, C och L efter 2018 års val gjorde inte saken bättre: Socialdemokraterna lovade sina nya stödpartier C och L att V inte skulle få något som helst inflytande.

Att det ger mer inflytande över dom politiska besluten att vara stödparti i budgetsamverkan än att vara förgivettagen dörrmatta är självklart. Men hur det förhåller sig med det inflytande partiet skulle få om det deltog i en regeringskoalition jämfört med rollen som budgetsamverkare är svårare att svara på. Det beror ju helt enkelt på att Vänsterpartiet aldrig deltagit i någon regering.

Problemet är att regeringen fattar kollektiva beslut. Det måste i sista vändan vara enighet om alla beslut på alla politikområden. Det betyder att man måste kompromissa eller kanske kohandla. Den mindre partnerna i koalitionen har då en sämre förhandlingsposition än det stora, kanske dominanta partiet. I klartext löper man en risk att helt enkelt köras över i en rad frågor. Detta var vad som hände Miljöpartiet i koalitionen med S 2014 – 2021. Det kan ha gällt försvarspolitiken, frågan om Förbifart Stockholm, avvecklingen av Bromma flygplats, asylpolitiken, Nato-politiken, försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolstillgångar. Listan kan göras lång.

Alltför långtgående anpassning och kompromissvilja kan drabba partiet både på den interna arenan och på väljararenan. Medlemmarna revolterar och väljarna flyr. På sajten val.digital redovisas månad för månad medelvärdet av genomförda opinionsmätningar. MP:s väljarstöd minskade från 11,7 procent i juni 2014 till 3,2 i februari 2022.

Dom båda småpartierna L och KD har drabbats av ett liknande öde under den tid dom deltagit i högerkoalitionen under Kristersson (och ska väl tilläggas Åkesson). Liberalerna får ett minskat stöd från 5,9 procent i juli 2022 till 2,5 i april 2025. Kristdemokraterna går ned från 6,3 procent i juli 2022 till att stadigt parkera under fyraprocentspärren från september 2023.

För såväl Miljöpartiet som Liberalerna och Kristdemokraterna har koalitionsregerandet alltså medfört ett existentiellt hot. Detta manar till eftertanke.

Men på längre sikt skulle en medverkan i regeringen ha en viktig betydelse för Vänsterpartiet. Som vi ska se har Vänsterpartiet nästan ända sedan det bildades 1917 betraktats som ett paria-parti. Normaliseringen har varit sällsynt tungfotad, till skillnad från det blixtsnabba normaliserandet av senare nybildade partier, KD, MP och inte minst SD. KD och MP har accepterats som regeringsfähiga och SD gör anspråk på statsministerposten efter en högerframgång i 2026 års val.

Hur ska det gå? Blir V insläppt i Rosenbads stugvärme?

Det finns, som jag har diskuterat för- och nackdelar med deltagande i regeringen. Det ger troligen (men inte säkert) ett större genomslag för den egna politiken. Det skulle normalisera partiet som slipper ur isoleringen som paria. Det kan vara bra för framtiden för partiet och den socialistiska, feministiska, antirasistiska och ekologistiska agendan.

Men, och det måste sägas. Riskerna är stora. Man vet aldrig om anpassningen högerut är tillräcklig. Hur långt måste man gå för att bli accepterad? Och när upphör partiet att vara ett socialistiskt vänsterparti. Det vid senaste partikongressen beslutade partiprogrammet var åtminstone i sin första utformning illavarslande. Socialismen omnämndes praktiskt taget inte. Istället för strukturella förändringar av ekonomin, som skulle ha gett både dom anställda och samhällets allmänintresse större makt hade sjunkit undan. I ställe fick vi en bild där kapitalismen och marknadsekonomin accepterades, men balanserades av solidariteten i fack- och massorganisationer.

Och vad som värre är hur eventuella koalitionspartnerns (socialdemokratins ledning) ser på Vänsterpartiet. Historien ser inte lovande ut. Den socialdemokratiska partiledningen har nästan alltid sett Vänstern som ett hot som ska bekämpas. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades våren 1917 (alltså före ryska revolutionen) som en utbrytning ur det socialdemokratiska partiet. Redan där kärvade det eftersom det nya Vänsterpartiet sågs som ett hot mot partisammanhållningen i socialdemokratin.

Än värre blev det efter den ryska revolutionen. I mars 1919 bildades den Tredje Internationalen (Komintern). Det svenska Vänsterpartiet, nu SKP, anslöt sig till internationalen i mars 1921. Idén var att Internationalen var ett världsparti, med dom nationella partierna som sektioner. Med det förfall som började drabba Sovjetunionen efter Lenins död och Stalins nya maktställning blev det allt tydligare att världspartiet var det som styrde ”filialerna”. SKP betraktades som Moskvas lydiga redskap, vilket inte underlättade normaliseringen.

Under andra världskriget hårdnade motståndet mot kommunisterna. Kommunistiska tidningar belades med transportförbud. I terrorattentatet mot Norrskensflamman 1940 dog fem personer. Kommunister internerades i särskilda läger, så kallade arbetskompanier, som i praktiken var ett slags koncentrationsläger.

Efterkrigstiden präglades starkt av antikommunismen, inte minst i den styrande socialdemokratin. Tage Erlander manade till att göra fackföreningarna till ”slagfält mot kommunismen.” Säkerhetspolisen övervakade särskilt kommunister, som sågs som det största hotet mot Sveriges säkerhet. 1973 avslöjades att den hemliga Informationsbyrån (IB) inom försvarsmakten registrerat och övervakat kommunister. Enligt en överenskommelse mellan förvarsministern Sven Andersson (S) och försvarsmakten skulle IB samarbeta med den underrättelseorganisation som socialdemokraterna själva byggt upp i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

Först efter 1967 då partiet döptes om från SKP till VPK och börjat orientera sig mot den mindre Moskva-beroende ”eurokommunismen” började socialdemokratins inställning att mjukas upp, men partiet sågs fortfarande som ”dörrmatta” och paria.

Under 1900-talets sista decennier blev det allt svårare att se Vänsterpartiet som ett hot mot socialdemokraternas partisammahållning, och som något slags ombud eller agenter för Sovjets intressen. Det senare blev allt knepigare efter Sovjetunionens avveckling 1991. Argumenten blev allt mer krystade. Fortsatt isolering skylldes ofta på olikheter i inställningen till utrikespolitiken. Det skulle omöjliggöra regeringssamverkan eftersom regeringen ju fattar kollektiva beslut. Framförallt framhölls V:s motstånd mot EU och det svenska medlemskapet. Den formella alliansfriheten var allmänt accepterad av alla partier, så V:s skepsis gentemot västmakterna och framförallt USA blev inte riktigt gångbart som uteslutningsargument.

Det kanske mest bisarra skälet för att stänga V ute stod emellertid centerledaren Annie Lööf för: ”Ytterkantspartier” borde hållas ute. Samarbete skulle ske i ”den breda mitten”. Denna doktrin kan väl sägas ha accepterats av S i januariöverenskommelsens ”förnedringsklausul” 2019. Några egentliga skäl till varför ”ytterkantspartier” inte skulle få vara med gavs aldrig. Det är nog uppenbart att det var en ny, lite könlös, variant av den gamla antikommunismen. Också det kanske ett slags utveckling: Från sovjetiska agenter till ytterkantsparti!

It takes two to tango. Man måste överväga risken att den tilltänkta koalitionspartnern, den socialdemokratiska ledningen helt enkelt inte vill samarbeta I regering med Vänsterpartiet. I så fall är all anpassning till en mer högerorienterad politik, som kan vara förödande för de socialistiska krafterna i svensk politik, ha varit förgäves.

Mina resonemang här kan verka negativa. Men det har inte varit min avsikt. Men jag skulle vilja uppmana Vänsterpartiets ledning att också överväga riskerna innan man med ministertaburetterna i sikte i hög fart rusar högerut.

Allt är icke vad det synes vara

När jag i mitten av 1960-talet lämnade SSU var det i besvikelse över den stränga partilojaliteten i socialdemokratin. Trots stolta deklarationer om hur högt det var i tak i socialdemokratin, krävdes det absolut lojalitet. På kongresser och distriktskonferenser förekom det aldrig att motioner från medlemmarna bifölls. De avslogs eller ansågs besvarade (”avslag med krans”).

I början av 1970-talet gick jag med i VPK. Där var trots den påbörjade omsvängningen det kommunistiska arvet fortfarande skönjbart. Man fick börja med en rejäl gnuggning i den marxistiska grundkursen. Partidemokratin beskrevs som ”demokratisk centralism.” Alltså, efter beslut skulle alla ställa upp på partilinjen. Men det visade sig vara en förskräcklig röra. Det var inte alltid säkert att det ”var någon jävla ordning i partiet”, som partiledaren C H Hermansson uttryckte saken. Till min häpnad upptäckte jag att motioner från medlemmar ibland bifölls. Det hade aldrig hänt i SSU.

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat har kritiserat V:s ledning för att dom stöper om partiet till ett socialdemokratiskt parti med en stalinistisk ledarstil. Mina erfarenheter tyder på att den stalinistiska ledarstilen nog alltid har varit en ingrediens i sosse-partiet. Allt är inte vad det synes vara.

När det gäller Vänsterpartiet är nog oron för ett skifte till en stalinistisk ledarstil obefogad. Vänsterpartiet är inte ett parti av lydiga medlemmar och sympatisörer som tänker som dom blir tillsagda. Vänsterpartiet är ett parti av uppstudsiga som tänker själva. Och så ska det vara. Fast med ”någon jävla ordning” förstås.