22 timmar i Karlstad

Årets värmländska resa är avklarad. Målet var förstås i första hand Lars Lerins Sandgrund. Besöket på Sandgrund avslutade en 22-timmars vistelse i den värmländska huvudstaden som annars tillbringades på Stadshotellet. Också det en upplevelse. Men efter 20 timmar på Stadshotellet var åtminstone jag lite trött. Men Ingrid var förstås entusiastisk. Och Lerin är ju alltid Lerin.

Det turkiska badet

Mr Burns

Hotellet har numera turkiskt bad. Detta var en upplevelse. Vi var visserligen de                                        enda gästerna där, så vi fick full uppmärksamhet av personalen, som ömsom frågade om vi ville ha ett glas vatten, ömsom försökte sälja på oss diverse kosmetika, vin och andra drycker, ömsom gav instruktioner och ömsom undrade hur vi mådde (de var kanske oroliga). Viss framgång hade de i sina försök. Vi köpte en liten påse med lite krämer och mojs för 350 kronor. Det enda riktigt användbara var en liten brun tvål. Vi kolkade också i oss varsitt glas prosecco. Eftersom vi var de enda gästerna i det turkiska badet tyckte Ingrid vid utvärderingen att vi väl kunde ha struntat i badkläderna. 

Men si, så lätt går det inte. En bit in i ceremonierna kom nämligen ett större sällskap in i lokalerna för att studera verksamheten. Det visade sig vara Mr Montgomery Burns, chefen för hela verket, med ett hov av springpojkar och –flickor. Det kunde ha gått lika illa som när vi en gång på det glada 70-talet for med VPK i Upplands Väsby till Mariehamn. Efter hotellbastun sam vi i hotellets pool. Eftersom det var på 70-talet hade ingen baddräkt eller –byxor. Det blev lite jobbigt när vi upptäckte att allt var synligt från gatan genom stora perspektivfönster. Ingen utom kamrat H hade upptäckt det. Han hade draperat sig ordentligt. ”Sippt!” tyckte vi andra.

Besöket i turkiska badet avslutades i den uppvärmda takpoolen med utsikt över Klarälven. Om det varit tomt i turkiska badet var det desto mer folk på taket. Där fanns ju dessutom en bar. Massor med folk. Vi var de enda i badrock och badkläder. Och vilka minglade där, om inte Mr Burns med hov.

 

Tyvärr Bishop’s: Det kan inte bli mer än två grisar

Det var en tvårätters middag på måndag kväll på Bishop’s Arms. Det var fritt val från pubmenyn av för- och varmrätt. Ingrid tog in vitlöksbröd som bedömdes som okej. Själv tog jag puffade grissvålar. En jättelik portion som mest smakade luft. Övriga alternativ på smårättsmenyn var än mer säregna.

Varmrätten blev gödkalv (det låter väl mums). Köttet gick an, men tillbehören var märkliga. Det var bland annat en rejäl klyfta i stort sett rå vitkål. Den tenderade att växa i munnen likt folkskolebambans rotfruktsbit. Allt var upplagt och smakade efter principen vilja men inte kunna. Trevligt bemötande och rask framkörning kunde tyvärr inte balansera upp huvudintrycket. Det blir inte mer än två grisar.

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet 

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus, Ulvsby herrgård, Sunne, Konserthusterrassen, Västerås, La Cantina, Södertälje, Zorbas taverna, Kolsva, Söders Hjärta, Lake Lodge, Karlskoga, Nya Hattfabriken, Färna herrgård, Tolvsbo bergsmansgård, Vatten, Skärhamn

 

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad, Pinchos, Göteborg, Brasserie Elverket, Hjälmaren, Årsta, Agrill, Västerås, Laxmi, Västerås, Värdshuset Stopet, Grängesberg

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping, Hyttans café, Säfsen