En folkhemsresa

Elena Ferrantes romansvit ”Neapelkvartetten” utkom på svenska 2016 – 2017. Det var ett väldigt liv bland tanterna i Skinnskatteberg. Någon hade hört rykten om när nästa del skulle komma, och den som lyckats komma över ett exemplar av senast utkomna av de fyra böckerna cirkulerade. Nu har sviten blivit teater på Stockholms Stadsteater.

Vi får följa de två väninnorna Lenù och Lila från barndomen till vuxenlivet i en tid som, som Kristina Sandberg skriver i programbladet präglas av mångfalden av maktordningar: klass, kön, språk och avstånd till maktens centrum. Men samhällsomvandlingen under den andra hälften av förra århundradet innebär också förändring där maktordningarna utmanas. När det gäller könsmaktsordningen är det 1950-talets könsmaktsordning som utmanas av den kvinnliga frigörelsen, en gryende ny feminism.

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i "Min fantastiska väninna" (Fotograf Sören Vilks)

Jag hade inte läst de fyra böckerna, men Ingrid som gjort det tyckte att pjäsen mer än böckerna fokuserade på motsättningen mellan den patriarkala könsmaktsordningen och den kvinnliga, inte minst sexuella emancipationen.

På så sätt kommer det mer italienska i kontexten att tonas ned. Camorran finns förvisso där men fram träder istället eroderingen och nedbrytningen av hemmafrukontraktet. På så sätt etableras en koppling mellan det napolitanska sammanhanget och det svenska folkhemmet med dess tonvikt på just hemmafrukontraktet. Hur långt avståndet mellan Neapels 50- och 60-tal och folkhemmet än kan tyckas vara.

På grund av Stadsteaterns renovering är föreställningen utlokaliserad till Årsta Folkets Hus. Inget kunde vara mer talande än förflyttningen till denna folkhemsförort. Denna förort blev klar 1953 och ansågs ha en djärv arkitektur med sina fasadmålningar vid Årsta torg, mittemot centrums teaterlokal. Årsta Centrum betraktas som ett riksintresse och får inte ändras.

Årsta torg (Foto Ingrid Johansson, bild från Stockholmskällan)

Efter fyra timmars teater i en intim men okomfortabel salong ville vi ha en bit mat. Det fanns nära en dansk restaurang med det förpliktigande namnet ”Två små svin”, men de hade avstått från att slå mynt av att förorten invaderats av kulturtanter och –knuttar från innerstan och stängde redan kl 22. Så där slapp de undan med bara knorren svedd. Istället blev det förortskvarterskrogen ”Hjälmaren” som inte såg ut att stänga någonsin, där TV:n malde en ishockeymatch och där ett lagom antal ortsbor diskuterade fotbollsmatcher över sina stora starka.

Tre grisar

Men maten var faktiskt inte alls oäven. Jag tog in en biff Rydberg och Ingrid en filé Oscar. Det ska ju egentligen vara kalvfilé, men det var nog något annat djur. Det är inte bara i förortscentras kvarterskrogar som en kalvfilé inte står att uppbringa i detta land. Men den obestämda filén var god och vällagad. Och Rydberg var inte heller något att klaga på. Inte minst var det mycket, och den serverades med alla tillbehör som det ska vara. Och löken var mjuk. För ostekt lök är ett vanligt fel när enklare matställen ska servera t ex biff med lök, löksås eller varför inte Biff Rydberg. Kanske någon blir överraskad, men de små grisarna som fått följa med utdelade tre grisar till restaurang Hjälmaren.

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet 

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus, Ulvsby herrgård, Sunne, Konserthusterrassen, Västerås, La Cantina, Södertälje, Zorbas taverna, Kolsva, Söders Hjärta, Lake Lodge, Karlskoga, Nya Hattfabriken, Färna herrgård, Tolvsbo bergsmansgård

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad, Pinchos, Göteborg, Brasserie Elverket

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping, Hyttans café, Säfsen