Centern och månggiftet

Ett förslag om att tillåta månggifte har utlöst en unik politisk kris inom Centerpartiet. Partidistrikt konspirerar mot partiledningen för att stoppa förslaget och partiledaren har avbrutit sin Thailandssemester för att resa hem och försöka få kontroll över situationen. Förslaget kommer i ett förslag till nytt idéprogram från en arbetsgrupp i partiet. Så här står det i förslaget:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Vad menar de egentligen? Jag tror att man kan behöva reda ut åtminstone två frågor. Den första rör vad som menas med ”gifta sig med”, och den andra frågan innebörden av ”månggifte”. När det gäller den första frågan kan man konstatera att äktenskapet är en juridisk institution som reglerar ägandeförhållanden och rättigheter och skyldigheter när det gäller minderåriga barn. I den mer folkliga diskursen blandas detta – den juridiska institutionen – med andra förhållanden: Med vem har man sex? Vem sammanlever man med i ett hushåll? Vem älskar man? I något slags folklig idealmodell kan man säga att gifta bor tillsammans, älskar varandra, har sex med varandra och har reglerat sina rättsliga relationer genom att ingå äktenskap.

Äktenskap, sammanboende, sex och kärlek

Vi vet alla att det ibland kan vara så, men vi vet också att det kan skilja sig åt i en eller flera dimensioner. Många gifta personer har inte sex med varandra, och ibland har de sex med andra än den de är gift med. Många gifta personer sammanbor inte. Särbo har blivit ett begrepp. Många gifta personer tycker inte särskilt mycket om varandra.

Men i ett politiskt perspektiv måste fokus vara på lagstiftningen – den rättsliga regleringen av de giftas egendom och deras ansvar och rättigheter när det rör minderåriga barn. Det måste rimligen vara detta som Centern menar. Ingen lag reglerar vem man bor ihop med, vem man har sex med eller vem man tycker om. Därför blir det lite obegripligt när förslaget säger: ”Politiken bör … [inte] … avgöra hur många människor man får leva tillsammans med”. I bästa fall är det att slå in en öppen dörr.

Det viktiga bör väl snarare vara fortsättningen ” …gifta sig med.” och då måste det vara den rättsliga institutionen som avses. Äktenskapsbalkens första paragraf lyder: ”I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.” Här får man börja ändra i lagen om man vill ha polygami som rättslig institution eftersom den nuvarande lagen talar om ”de två” som ingår äktenskap.

Vem ska gifta sig med vem?

Vi närmar oss nu den andra frågan, nämligen vilka och hur många som ingår i ett polygamt äktenskap. Den allra vanligaste formen av polygami är den där en man har flera fruar (polygyni). Andra formationer förekommer. Om en kvinna har flera män kallas det polyandri. Polyandri är mycket sällsynt. Medan polygyni är accepterat av islam och erkänns av civilrättslig lagstiftning i åtminstone ett femtiotal länder accepteras polyandri inte av någon av världsreligionerna och erkänns inte av lagstiftningen någonstans.

I ett polygynt äktenskap är en man gift med flera kvinnor, men dessa kvinnor är inte gifta med varandra. Motsvarande gäller i polyandri. Om alla de ingående parterna är gifta med varandra talar man om ”gruppäktenskap”. Ingenstans erkänns gruppäktenskap av lagen. Vilket förstås inte hindrar att många kan leva tillsammans, tycka om varandra och ha sex lite huller om buller.

Centern talar inte om hur det månggifte de vill införa i svensk lagstiftning ser ut, men det är rimligt att tänka sig, att det för det mesta, kanske praktiskt taget alltid kommer att bli fråga om polygyni (en man och flera kvinnor). Vem de haft i åtanke är inte lätt att veta. Kanske är det jordbruksministern Eskil Erlandsson.

Den bakomliggande tanken tycks vara att det handlar om vuxna, likställda personer med samma makt och lika stora resurser som frivilligt bestämmer sig för att ingå äktenskap. Verkligheten bakom polygyni är ofta en annan. En part – mannen – har större makt och större resurser. Om inte annat följer det av att samhället (och samhällena) fortfarande har en sådan patriarkal struktur. Polygyni blir då en patriarkal institution där kvinnorna blir mannens ägodelar. Många vittnesbörd från kulturer där polygyna äktenskap förekommer pekar på att det kommer att fungera som ett instrument för underordning av kvinnorna.

Samma orealistiska föreställningar om maktstrukturen i samhället ligger bakom förslag från ungdomsförbundet och riksdagsmannen Fredrick Federley (aka Ursula) om att avskaffa sexköpslagen. På sin blogg skriver han ” I grunden måste frivilliga val mellan två människor vara lagliga och inte kriminaliseras.” Problemet ligger förstås i vad som utgör den prostituerades frivillighet.

Rädde sig den som rädde sig kan

Man kan fundera över vad det är som drivit Centern till sådana tokliberala och verklighetsfrämmande ståndpunkter. En förklaring är förstås den aktuella parlamentariska och opinionsmässiga situationen. Moderaterna har satt ned sin breda ända mitt i det politiska fältet och om inte de traditionella mittenpartierna flyr till nya positioner riskerar de att krossas. De borgerliga småpartierna har valt att fly högerut men i olika dimensioner: Folkpartiet vill lämna snällismen och sluta dalta med brottslingar och utlänningar. Flirten med den främlingsfientliga opinionen är uppenbar. För Kristdemokraterna har det varit naturligast att ta sin tillflykt till byxpolitiken. Till skillnad från Centern blir det viktigaste vad som sker i sängkammaren: Vem som gör vad med vem. Och för Centern har det blivit tokliberalismen som framstår som överlevnadsstrategi.

En bidragande förklaring är att partiet har en tradition av vankelmod. Det är stor skillnad på bondeförbundets ledande ideolog Sten Wahlund som var rasforskare eller för den delen dåvarande kommunalrådet Sven-Olle Olsson som drev fram folkomröstningen mot flyktingmottagande i Sjöbo och dagens idéprogram som föreslår helt fri invandring. Det är skillnad mellan Thorbjörn Fälldins motstånd mot kärnkraften, som gav Centern dess genombrott i städernas väljarkår på 1970-talet och dagens kärnkraftskramare. Det är skillnad på den mondäna Stureplanscentern och lokalavdelningen i Kungsör som härom året redovisade sin verksamhet (tillverkning av fågelholkar utanför Konsum och besök på traktormuseet i Eskilstuna).

Politiska språkpolisen

Första kammaren

 I samband med den amerikanska budgetkrisen vid årsskiftet kunde man i mediarapporteringen höra om senaten som den amerikanska kongressens ”andra kammare”. För oss som var med på tvåkammarriksdagens tid känns det fel och förvirrande att kalla senaten för ”andra kammaren”. Politiska språkpolisen känner ett behov av utredning.

Många parlament har två kammare. Enligt den lista över nationella parlament som man kan hitta på Wikipedia har 76 av 192 stater tvåkammarparlament. Sverige hade tvåkammarsystem från 1865 till 1970. Första kammaren i det svenska systemet ansågs som ”lite finare”. Under lång tid krävdes det att man var minst 35 år gammal och hade en viss förmögenhet för att kunna väljas in i första kammaren. Första kammaren valdes inte genom direkt folkval utan av landstingen och stadsfullmäktige i de landstingsfria städerna. Eftersom genombrottet för demokratisk rösträtt (för män) dröjde i kommunerna och landstingen var första kammaren länge utsedd genom val där antalet röster var beroende av inkomst och förmögenhet.

I litteraturen om parlament brukar en sådan här kammare kallas ”överhus” till skillnad från den lägre (i Sverige andra kammaren) som ofta är större och folkvald som kallas ”underhus”. En vanlig term för överhus är också senat (av latinets senex som betyder gubbe). Senaten ses ofta i förbundsstater som delstaternas speciella representation. I USA har t ex alla delstater oberoende av folkmängd samma antal senatorer. I Tyskland utses ledamöterna av delstaternas regeringar. En liknande idé kan förmodligen spåras även i enhetsstaten Sverige, där ledamöterna i överhuset (första kammaren) ju var valda av landstingen.

Ibland kan man också i litteraturen se beteckningen ”andra kammare” istället för ”senat” eller ”överhus”. Det är mindre vanligt, men kan leda till stor förvirring speciellt i Sverige eftersom vårt överhus ju inte var andra utan första kammaren. Samma förvirring leder det troligen till i Nederländerna vars parlament består av en första kammare (överhus) och en andra kammare (underhus).

Slutsatsen är att om man inte talar om Sverige (eller möjligen Nederländerna) borde man undvika beteckningarna ”första kammaren” och ”andra kammaren”. Istället är det bättre att tala om den ”övre kammaren” som ”överhus”, ”senat” eller till och med använda lokala termer i originalspråk eller översatta till svenska. Jag tror att det är förståeligt om man talar om det tyska ”förbundsrådet”. På samma sätt borde man kalla den ”lägre kammaren” för ”underhus” eller lokala termer. Underhuset i USA skulle då med fördel kunna kallas ”representanthuset”.

Annars skulle det kunna bli så här: ”Till 1970 hade den svenska riksdagen två kammare. Andra kammaren var den första kammaren och första kammaren var den andra kammaren.” Tanken svindlar.

Afrodite i topp 2012

Afrodite

Under 2012 besöktes bloggen 6.296 gånger av 4.910 unika besökare från 57 olika länder. De flesta var förstås från Sverige, men höga siffror uppvisades också av Finland, USA, Tyskland och Norge. Det absolut populäraste inlägget var det om den polykroma skulpturen av gudinnan Afrodite i Upplands Väsby och monarkins betydelse.

I december hade bloggen 429 besökare (607 i november) varav 309 (421) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,90 (1,45) och genomsnittlig tid per besök var 70 (43) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Tyskland, Norge, Spanien, Storbritannien, Polen och Portugal; ströbesökare från Belgien, Frankrike, Italien, Malta, Nederländerna, Rumänien, Ryssland och Uganda.

  

Mest visade inlägg den här månaden, liksom i november, handlar om oseriösa privata hyresvärdar i Kärrgruvan i Norberg. Inte oväntat med tanke på årstiden rycker de skålande tomtegubbarna upp på andra plats. De tio mest visade inläggen i december var:

1. Helvetets sjunde krets i Kärrgruvan (1:a) 

2. Hej tomtegubbar slå i glasen (7:a) 

3. Matsafari i Kolbäcksådalen (ny) 

4. Till Dalarna vi for (ny) 

5. Nya paragrafer för paragrafryttare? (ny) 

6. Var ligger egentligen hjärtat av Bergslagen (3:a) 

7. Heja Finland! (ny) 

8. Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (8:a) 

9. Aningslöshet i nyspråket (4:a)

10. Vem ska man rösta på? Gör ett test (5:a) 

Tiden går

Håhåjaja så var det snart 2013. Det kan vara lämpligt att illustrera tidens gång med Horologium mirabile Lundense, det astronomiska uret i domkyrkan, som vi såg vid vårt förra besök i Lund. Det var ett obehagligt snöglopp, vi hade shoppat färdigt och kulturkrogen hade ännu inte öppnat. Det var läge för lite andlighet så vi smet in i domkyrkan. Framför uret fick vi sällskap av ett helt dagis. Förmodligen ett ur-och-skur-dagis i gula galonkläder. Också barnen verkade utschasade och satte sig framför uret och lutade huvudena bakåt nästan som vore de drogade.

Så satt vi alla, Ingrid, jag själv och ett ur-och-skurdagis och väntade på göken. Så började spektaklet: Det var ingen gök. Riddarna slog samman sina svärd tolv gånger. Härolderna blåste i hornen och de tre kungarna med följe vandrade förbi Jesusbarnet och hans heliga moder. I ett hörn satt tidens gud Kronos och pekade med en pekpinne på dagens datum – den 1 december 2017. Något lurt eftersom det var den 4 december 2012.

Jag hittade också ett filmklipp på nätet så det går att avnjuta klockspelet i rörlig form.

 

Sed fugit interea fugit irreparabile tempus,

singula dum capti circumvectamur amore

(Vergilius)

En cool typ på besök

Ny artikel om regeringsbildning i regioner

I den vetenskapliga tidskriften Regional Studies har publicerats (än så länge i elektronisk form) en artikel om regeringsbildning i regioner i åtta europeiska länder (varav ett är Sverige, där styrande koalitioner i landstingen/regionkommunerna representerar regionala regeringar). Referens till artikeln är:

      Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2012) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies DOI:10.1080/00343404.2012.733072

Abstract:

Although governance in multilevel settings has become a prominent research field in political science, there are few comparative studies that focus on explaining sub-national coalition outcomes in such settings. This paper sets out to study regional government formation in eight European countries and it builds on a dataset that covers information on the policy preferences of parties drawn from regional election manifestos. The results show that parties at the regional level are likely to form congruent coalitions, that is, ‘copying’ the patterns of national government formation, and that they are more likely to do so in specific regional contexts.

Adress för nedladdning: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00343404.2012.733072

Bilddokumentation från julafton 2012

Julian, Emi och Linnea äter julbord och sjunger julsånger som de lärt sig på sina respektive förskolor

Samma tre kusiner i spänd förväntan på julklappsutdelningen. När det ringde på dörren konstaterade de ivrigt att "det var tomten". Efter ungefär en halv minut kunde Emi slå fast att "det är morfar!"

Ruben, som just tillfrisknat från en besvärlig RS-virusinfektion, firar jul på sitt eget sätt