Det är faktiskt fortfarande så, att man kan vara
kommunstyrelseordförande (kommunalråd) utan att vara vald till fullmäktige. Men
på den tiden var kommunpamparna nog särskilt väljarimmuna. Då, liksom nu var
det samtidiga val till riksdag och kommuner, och det var färre väljare då än nu
som röstade olika i riksdags- och kommunalvalet. Då, på 70-talet var det
omkring var tionde väljare som röstade olika i de båda valen. I 2022 års val
var det nästan var tredje. Den vanliga uppfattningen är att om man väljer samma
parti riksdags- och kommunalval, så är det beslutet i riksdagsvalet som styr.
Det finns en uppfattning att riksdagsvalet är det viktigaste valet medan
kommunalvalet är ett ”andra rangens val” (second
order election) som så att säga åker med på köpet.
Partitroheten var också mycket starkare på 70-talet.
Amerikanska valforskare lanserade på 1950-talet begreppet ”partiidentifikation”
för att beskriva den känslomässiga tillhörighet till ett parti som väljare
känner. Partiidentifikationen är en kraftfull förklaring till vilket parti man
röstar på, men dess sakpolitiska innehåll kan ofta vara tunt. Alltså: man
identifierar sig själv med ett parti, snarare än till den politik partiet
driver och känslan av tillhörighet bestämmer vad man röstar på. I svensk
valforskning har man sökt mäta partiidentifikationen med en fråga om hur stark
anhängare till ett visst parti man känner sig. Mot slutet av 70-talet var det
drygt hälften av väljarna som kände sig som anhängare till ett visst parti.
2018 var dom bara 18 procent av väljarna. Dom som kände sig som ”starkt
övertygade anhängare” minskade under samma tid från 34 till 11 procent.
Då, när Gunnar fick frågan om hur man kunde bli av med
kommunalpampen visade det sig att det åtminstone med hjälp av valsystemet var
svårt om inte omöjligt. Pampen var i stort sett väljarimmun. Riktigt så är det
inte nu. Många fler väljare tar självständig ställning i kommunalvalen och
deras partitrohet är mycket svagare nu än då. Dagens kommunalpampar får nog ta
sig i akt för väljarna. Dom har inte samma immunitet som 70-talspampen hade.
Många kommunalråd
avsätts av väljarna
Om man ser till konsekvenserna av 2022 års kommunala val
bekräftas bilden. Det är många kommunalråd som fått lämna över
ordförandeklubban till någon annan på grund av valresultatet. Vi har 290
kommuner. I 115 av dom kommunerna blev det en kommunstyrelseordförande från ett
annat parti antingen på grund av att det bildats ett nytt styre på basis av
valresultatet eller, något mindre vanligt, på grund av förändringar av makten i
ett styre med samma sammansättning som före valet. I åtminstone 115 kommuner, d
v s i 40 procent av kommunerna ledde väljarnas dom till att det blev ett nytt
kommunalråd.
Men i dagens ofta turbulenta kommunalpolitik kan det också
inträffa att det också mellan valen sker förändringar, ofta ett totalt utbyte,
i vilka partier som bildar kommunens styrande koalition. Tidningen Dagens Samhälle redovisade hösten 2025
vilka kommunstyrelseordförande som dittills hade slutat under mandatperioden.
Jag har granskat dom olika avgångarna och det visar sig då, att åtminstone 14
av ett 60-tal berodde på att den styrande koalitionen ändrats under
mandatperioden. Utan att väljarna varit inblandade hade alltså minst 14
kommunalråd fått sparken på grund av att koalitionsmönstret ändrats. Om man
antar att det fortsätter i samma takt från hösten 2025 till hösten 2026, skulle
det bli ett 20-tal. Nästan hälften av kommunalråden har bytts ut på grund av
förändringar av den styrande koalitionen, dom flesta dock som en konsekvens av
valresultatet.
Kan kommunalrådet
sparkas utan väljarnas medverkan?
En annan fråga är förstås om det finns något annat sätt att
mellan valen bli av med en kommunstyrelseordförande. Lagen erbjuder ett par
möjligheter, men ingen av dom ger någon roll åt väljarna. Om fullmäktige i den
årliga prövningen inte har beviljat en politiker ansvarsfrihet kan, men
måste inte fullmäktige avsätta hen. Samma möjlighet finns om en politiker dömts
för brott där två års fängelse eller mer ingår i straffskalan. När jag gått
igenom dom av Dagens Samhälle redovisade avgångarna hittar jag bara två fall
där man har använt avsättning efter vägrad ansvarsfrihet. Det ena var
Skinnskattebergs fullmäktiges beslut 2024 att sparka kommunalrådet Ewa Olsson
Bergstedt (SD) sedan hon på grund av misskötsel av kommunens ekonomi inte fått
ansvarsfrihet. Det andra fallet rörde ett S-kommunalråd i Pajala som
tillsammans med hela kommunstyrelsen fick sparken också efter ekonomiskt
vanstyre och korruptionsanklagelser. Så det här är en sällsynt företeelse.
Sen finns ju, som jag nyss konstaterat möjligheten att ändra
styrets sammansättning. Om det blir en ny majoritet i fullmäktige får
fullmäktige sparka kommunalrådet och välja ett nytt. Den här bestämmelsen i
lagen har faktiskt också en lokal anknytning till Skinnskattebergs kommun, och
brukar kallas ”Lex Carina” efter folkpartisten Carina Sándor som blev
kommunalråd efter valet 2006 med en styrande koalition av borgerliga partier
och ett utbrytarparti från sossarna. Efter två år bytte S-utbrytarna sida och gick
ihop med S och V. Ett nytt styre bildades och fullmäktige avsatte Sándor. Men
hon gav sig inte utan överklagade beslutet till den dåvarande Länsrätten och
vann där. Det var ju ingen ny majoritet menade rätten. Fullmäktiges sammansättning
hade ju inte ändrats, och Sándor återinsattes.
Detta upprörde många, och förslaget om ett förtydligande av
lagen började dyka upp, men först 2017 kom ”Lex Carina” in i lagen. Då hade
Carina Sándor sedan länge frivilligt avgått, sedan hon upptäckt att det var
politiskt omöjligt att vara kommunalråd om hon hade fullmäktiges majoritet emot
sig.
Dom flesta slutar
”frivilligt”
Dom allra flesta av dom avgångar som Dagens Samhälle
redovisar är alltså ”frivilliga”, vilket inte hindrar att många har en politisk
koppling. Det är politiska händelser som gör det svårt eller omöjligt att sitta
kvar. Min bedömning är att ungefär två tredjedelar av dom frivilliga avgångarna
har en sådan politisk bakgrund. Här finns t ex ett moderat kommunalråd i
Alingsås som avgick efter den s k chattskandalen,
ett par fall där det utbrutit kritikstormar efter försök att kraftigt öka
politikernas arvoden, ett kommunalråd som försökt skydda en partikamrat som
skylldes för att vara pedofil och ett kommunalråd som hade en sexuell relation
med en korruptionsanklagad. Det är inte alltid vackra bilder.
Relativt vanligt är också att avgången följer på splittring
i det egna partiet eller i motsättningar mellan partierna i den styrande
koalitionen. Lite mer udda är att man avgår eftersom det finns en
överenskommelse om rotation mellan dom styrande partierna. Så var det i Malå
och Sorsele där V-kommunalråd lämnade över till Liberalerna (riktigt udda!)
respektive till Socialdemokraterna. Och i Nora där S och M kommit överens om
att byta plats på ordförandestolen vartannat år.
När det gäller mer privata avgångsskäl finns några som anför
hälsoskäl, och en har faktiskt avlidit. I några fall kan man av åldern se att
det nog varit den som varit avgörande. I några fall har bristande vandel som
lett till kritik funnits i bakgrunden: en tvivelaktig husaffär, anlitat svart
arbetskraft och dömts för sexuellt ofredande. Den största gruppen är dom som
inte uppger något skäl, eller säger att ”jag har varit med så länge”, ”jag
upptäckte att politiken inte var något för mig” eller ”jag vill göra något
annat”. Det är väl inte omöjligt att det i en del av dessa i själva verket
finns politiska orsaker i bakgrunden, men som man av olika skäl inte vill
uppge.
Men poängen av allt detta är, att även om det förekommer
avgångar mellan valen och att dom ofta har en bakgrund i politiska missgrepp,
så blir aldrig väljarna inblandade. Den stora kommunalrådsslaktaren är
väljarna. Det är vid valen som dom flesta kommunalpampar som tvingas avgå får
rensa skrivbordet och lämna in ordförandeklubban.
Borgmästarbowling i
Tyskland men i Uppvidinge var det stopp vid första hindret
I många andra länder finns möjligheten att väljarna kan
ingripa även mellan valen. Det här visade jag i ett gammalt
inlägg här på bloggen. USA och Tyskland kan vara ett par exempel. I
Tyskland var det et tag vanligt särskilt i det som kallas ”de nya
förbundsländerna” att borgmästare avsattes under löpande mandatperiod genom
folkomröstningar. Det var så vanligt att begreppet ”borgmästarbowling” (Bürgermeisterkegeln)
myntades.
I princip skulle det vara möjligt också i Sverige. Man
skulle genom ett folkinitiativ (en namninsamling) som samlar minst 10 procent
av dom röstberättigade kunna driva fram en folkomröstning där kravet skulle
vara att genomföra ett extraval till fullmäktige. Men även om man klarar
10-procentsgränsen kan en två tredjedels majoritet i fullmäktige stoppa
folkomröstningen. Om man ändå får genomföra folkomröstningen och om ja-sidan
vinner där är fullmäktige inte tvingat att följa resultatet och ordna ett
extraval. Dessutom krävs det att två tredjedelar av fullmäktige röstar för ett
extra val. Här är det med andra ord både hängslen och livrem som gäller, och
kanske också säkerhetsbälte, cykelhjälm och grodmansutrustning. Det är så svårt
för medborgarna att få till ett extraval att det nog får anses som omöjligt.
Det fick medborgarna i småländska Uppvidinge
uppleva när dom 2021 försökte. Dom föll redan på det första hindret och fick
bara ihop 9,6 procent godkända underskrifter.
Sammanfattningsvis
- Förr var kommunalpampar väljarimmuna. Numera är det inte så.
- Det är framförallt vid valet som väljarna kan använda sin makt.
- Avgångar mellan valen är inte ovanliga, men väljarna blir inte inblandade
- I många länder kan väljarna sparka pampar även mellan valen
- Dom möjligheter som finns i Sverige för väljarna mellan valen är i praktiken omöjliga att använda
123 dagar kvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar